Förra hösten hade jag en period av ganska svår ångest. Mest var det oro för barnen som ansatte mig och jag låg vaken om nätter och vred mig. Önskade mig försäkringar från Gud, slumpen och ödet om att ingenting ska hände dem och att de ska vara trygga i all evighet, amen.
Sedan åkte jag och Bertil till Etiopien. Kanske inte det mest rationella beslutet, om man är besatt av att ha det tryggt? Men direkt vi landade i Addis och jag kände doften av asfalt, brinnande sopor, avgaser och myllrande människor så försvann all oro. Det blev helt lugnt inuti. Etiopien var precis det som behövdes för att skakas ur min egen trygghet, min inskränkthet och mina futtiga problem. Och att få möta människor med oändliga utmaningar framför sig – men som har sådan resiliens! En sådan otrolig resiliens inför livets motgångar och svårigheter. Och jag vet att mötet med dessa människor hjälpte mig mycket mer än jag förmår att hjälpa någon av dem. Men jag vill göra mitt bästa för att ge tillbaka.
Det blev så tydligt för mig att en strimma hopp i hopplösheten, är vad som håller oss människor vid liv. Och att få bidra till det hoppet för någon annan är något av det största som finns.
För föräldrarna i Addis slumområden kan det hoppet vara att deras barn, till skillnad från dem själva, får gå i skolan några timmar varje dag. Att deras barn, till skillnad från dem själva, får lära sig att läsa och får skor så att de slipper gå barfota. Att deras barn får lunch i en skolmatsal och inte behöver gå hungriga.
Det är den typ av hopp och förbättringar som får människor att orka. Att våga tro att framtiden kan blir annorlunda, precis som det blivit här i Sverige som för bara 150 år sedan var Europas fattigaste land. Och tänk att kunna få bidra till det hoppet hos någon annan? Vilken gåva!
Jag och Bertil besökte bland annat Entoto Freedom school och Guara Freedom School som ligger i särskilt utsatta områden i Addis där det bara finns två skolor på 45 000 invånare. Här går många barn i små lokaler som är illa anpassade för verksamheten. Ändå är skolan hela skillnaden för dessa barn. Och alla barn vi pratade med älskade att komma hit.
En svår utmaning beskrev rektorn Elisabet som den generella bristen på bildning. Barnen kommer från hem där det inte finns några leksaker, böcker eller vuxna som har tid för dem. Skolan är med andra ord viktig på många fler plan än bara för att lära sig läsa och räkna.
Jag slogs verkligen av den värme som fanns hos alla pedagoger och hur de kämpar för barnens bästa. Men också hur svårt det är att räcka till med så knappa resurser. I just det här utrymmet förvarades leksaker för utlåning. Och här delades det ut och hölls register över vilka barn som fått skor och skoluniformer och vilka som gjort hälsoundersökningar och fått vård.
På skolgården i Guara Freedom School leker man samma lekar som våra barn leker i sina skolor. Kull, fotboll och kurragömma.
Och alla föräldrar önskar samma saker för sina barn som vi gör: mätt mage, glädje och trygghet. Möjligheten att utvecklas och få ett gott liv.
Trots de stora behoven åkte vi därifrån med hopp för de barn som faktisk får gå i skolan. Men också med insikt i hur många fler som skulle blir hjälpta om det bara fanns fler platser i skolan, fler lärare och större lokaler. Det är sådant som våra pengar kan gå till när vi blir månadsgivare. Jag vet att många av er som läser bloggen redan är månadsgivare och jag hoppas att ni förstår hur viktigt ert bidrag är. Att ni är med och ger hopp till någon som annars kanske skulle vara utan.
Jag och Bertil pratar ofta om vad vi upplevde under vår resa till Etiopien. Den gjorde nämligen outplånliga intryck. Bertil tänker bli utrikeskorrespondent när han blir stor, så att han får resa, dokumentera och berätta mer om hur andra människor har det här i världen. Alla som inte hade vår tur att födas till trygghet, fred och välstånd.
Om du vill ta steget att bli månadsgivare till Läkarmissionen, så får du min nya bok Hemmets Almanacka som ett litet tack för ditt beslut. Hoppas att ni är många som vill!
BLI GIVARE HÄR
(Alla fina foton i inlägget är tagna av Anna Ledin Wiren. Alla har blivit tillfrågade om sin medverkan)
14 svar
Så berörande skrivet! Tack!
Det här är verkligen viktigt och svårt. Inom den kristna läran uppmuntras vi ju att likt Jesus ge upp allt vi äger och har(alltså av världsliga ting)och inte själva ha mycket medan andra inte har nåt. Hur förhåller du dig till det? Borde vi uppmuntra mer till att ge allt vi själva inte behöver för att överleva?
Skulle vara jättefint att få ta del av dina tankar om detta. Hur hittar man balansen och har ska man försvara för sig själv att man tillskansar sig mer än andra har?
Jag hamnar lätt i tankar eom”jamen, jag måste ju tänka på mig o min familj först”, men upplever då att jag går väldigt mycket emot min tro.
Tack för fina och kloka ord!
Bästa Clara! Ett inlägg som ger världen hopp och kraft och verkligen, verkligen gör skillnad 🙏Vi skänker pengar varje månad till flera olika organisationer, bl. a. Läkare utan gränser, och Greenpeace och så är vi Flickfaddrar. Eftersom man kan välja att ge så lite som 50 kr/månad borde det vara en självklarhet för alla som har ekonomisk möjlighet att göra det🫶🌱❤️
Mycket fint skrivet. Vilken fantastisk resa det måste ha varit för mor och son. Dessutom jättefina bilder.
Så bra at du, som når ut til så mange, bruker stemmen din på denne måten! <3
Tack!!! Nu blir jag månadsgivare. PS: Clara kanske något för din syster
https://www.bokus.com/bok/9789171736611/nar-man-sydde-klader-pa-fabrik-svensk-konfektionsindustri-cirka-1900-1980/
”Och alla föräldrar önskar samma saker för sina barn som vi gör: mätt mage, glädje och trygghet. Möjligheten att utvecklas och få ett gott liv.”
Precis så är det och det är så viktigt att förstå och komma ihåg att mammor i Afrika är mammor precis som vi. Och därför måste vi vara solidariska med dem.
Någon mer som har problem med QR-koden? Jag scannar den, skriver in koden men kommer sen inte vidare?
Clara, jag tycker du ska lägga ut detta inlägg flera gånger till i höst. Det är få som kommenterat detta inlägg, men det är ju ett sånt här inlägg som skiljer dig från alla dussinbloggare . Love you.
Mia, jag håller med😊👍
Precis som Mia, tycker jag att det här inlägget är ett av de viktigaste. Det är skrivet med inlevelse och solidaritet samt förmedlar hopp. Jag tror att hoppet om en framtid lever i Afrika.
Är månadsgivare nu! Väl influerat🤗
Tack för den här fantastiskt fina uppdateringen från resan! Jag är trogen månadsgivare sedan några år tillbaka – när du gjorde en annan kampanj. Tack för att du gör den här sortens samarbeten, det är så viktigt!
Heja dig ❤️ så fint att du valt och fortsatt att välja att vara det!