
Jag minns när jag var tonåring och min storasyster fick sin första riktiga pojkvän. Och att jag på fullt allvar frågade henne om hur det kändes att aldrig behöva ha dåligt självförtroende igen?
-Vad menar du?
-Ja, men du har ju någon som är kär i dig och vill vara med dig nu. Du vet ju att du är okej!
För så kändes det när jag var tonåring och aldrig hade haft en pojkvän. Går jag ens att älska? Är jag en person som någon överhuvudtaget kommer kunna bli kär i? Jag vet ännu inte om jag är okej. Och det enda sättet att få reda på det är att få en kille.
Sedan blev man ihop med någon och upptäckte att det knappt hjälpte någonting. Självkänslan får man ordna på egen hand – och gör det förhoppningsvis med tiden. Om man inte är incel förstås. För då kan man gå hela livet och tro att en partner skulle vara lösningen på alla ens problem.
Om det handlar dagens poddavsnitt av Wollin & Clara. Bland mycket annat. Lyssna på dagens avsnitt och hela vårt digra arkiv kan du göra för 29 kr/månaden. Bli prenumerant här.

6 svar
Som uppvuxen med en blott ett år yngre bror kan jag säga att jag alltid känt mig väldigt avslappnad med killar. Den arten avmystifierades tidigt, haha. I och med att jag och min bror är så nära i ålder delade vi typ på alla kompisar. Det var aldrig konstigt när någon av hans kompisar sov över och stod i kalsonger och bredde en macka på morgonen. En stor nackdel med det jag i vuxen ålder tyvärr har märkt är dock detta: SÅ många snubbar som har trott att jag raggat på dem, fastän jag bara pratar och är trevlig! Det har hänt med killar jag känner absolut noll attraktion inför. En del av dem har gjort snabb reträtt, och kvar står jag snopet och tänker ”men vi hade väl trevligt och snackade lite bara?”. Pinsamt.
Åh, kommer så väl ihåg de tankarna… ”Om någon väljer mig framför alla andra människor på jorden så behöver jag aldrig mer känna mig så här värdelös och olycklig.”
Visst hjälper det att ha någon som älskar en men det går ju utmärkt att känna sig värdelös och olycklig ändå. Glad att även jag lyckades bygga upp en bättre självkänsla med åren.
Känner igen mig så mycket och det väcker känslor. Har skrivit flera gånger för att sedan sudda ut igen. Är dessutom förvånad över att det inte är fler som kommenterat.
Jag känner också igen mig! En annan aspekt av det hela är att det tyvärr kanske inte bara hör ungdomen till. Jag är vuxen (mellan 30 och 40), har förvisso haft några förhållanden tidigare, men har nu varit singel i många år, och jag vet faktiskt inte riktigt varför det blivit så. Alla mina vänner har skaffat barn/bildat familj, och själv har jag nu varit singel större delen av mitt vuxna liv. Den känslan är nästan obeskrivlig och det är detta som tar överlägset mest fokus i mitt liv. För mig är de känslorna som Clara beskriver i podden nästan mer förknippade med mig nu än med mitt tonårs-jag…
Vet inte riktigt vart jag ville komma med denna kommentar, mer än att visa att ja, avsnittet väckte känslor hos mig också <3
Jag känner inte riktigt igen mig i att undra om jag gick att älska. Jag var kanske så van att vara den minst populära i skolan som nästan ingen ville vara med och hade slutat bry mig om det.
Men jag minns när jag hade fått ett riktigt stadigt förhållande.
Jag tänkte att det kändes som att ”alltid ha en varm kappa mot vinden”. Omsluten av kärlek blev allt svårt lite lättare…
Och med den mannen är jag gift sedan snart 12 år och har tre underbara söner med.
I en viss ålder så kan det vara svårt att tänka att självkänsla kommer in i från dig själv. I tonåren är det nog väldigt vanligt att söka bekräftelse från andra för att känna att man duger. Det finns ju så klart äldre personer med dålig självkänsla också, men tonåren är en känslig ålder då många mår dåligt och tänker att dom inte duger som dom är. Jag minns tonåren som en ganska jobbig tid då jag själv kände mig rätt vilsen, samtidigt som jag stundom kände mig så vuxen. Som att jag visste allt om livet, fast jag egentligen inte gjorde det.