Igår fyllde Bertil fjorton år. Det är så overkligt för mig att ens ha en fjortonåring. Jag vet att det är exakt så alla föräldrar resonerar varje gång deras äldsta barn fyller ytterligare ett år. Men det är ju för att tanken hisnar! Framför sig ser man barnens alla åldrar. Och för ens egen blick kommer de ju alltid att vara småbarn, i någon mening. Precis som man själv har alla åldrar inom sig.

Bertil var världens lättsammaste bebis. Så tur för mig som ung förstagångsförälder som tyckte att föräldrablivandet var lite knepigt och vars egen mamma dött bara några år tidigare. Bertil hjälpte mig!

Men det var inte så lätt att vara den första bloggaren med bebis (typ) för jag minns hur läsare skrockade och ojade och hade synpunkter. Du måste hålla honom bakom huvudet! Du måste klä honom varmare! Varför klipper du inte hååååret på honom? Hur länge ska du amma egentligen?

Bestämde mig tidigt för att utse några auktoriteter att rådfråga, bland mammor jag själv respekterar. Och sedan skita i resten. Och tji fick alla tjatmostrar, för han klarade sig fint och är världens trevligaste fjortonåring. Så lik min pappa att det inte är riktigt klokt. Snäll, godmodig, trygg, hjälpsam och rolig.

Igår fyllde han alltså år. Och jag kunde inte ens träffa honom, för han åkte så tidigt in till stan och sov över hos farmor efter skolan. Och det är väl precis så här det ska vara när man har stora barn: i bästa fall blir de självständiga, egna individer som gör allt längre flygturer ut ur boet. Och vårt jobb är att stanna kvar och vara tryggheten att återvända till. Ett ärofyllt och ibland ganska svårt uppdrag.