Att föda barn är det näst mest smärtsamma en människa kan genomlida. Näst efter att brännas levande. Det har jag hört på tv så det måste väl vara sant? I veckans avsnitt av Wollin & Clara drar jag en lans för alla som fött barn och trodde att de skulle dö av smärtan.
Är du inte en av dem? Grattis! Det betyder dock inte att du var extra duktig på att ta smärtan. Utan bara på att du hade mindre ont. Jag har också haft mindre ont och då kunde jag också ”ta smärtan”. Säger jag alltså. Malin säger att kvinnor som gnäller på hur ont det gör att föda barn ska sluta böla och sluta bry sig så mycket om hur det känns för andra kvinnor. Det är inte hur man har det utan hur man tar det.
Vilket får mig att explodera.
När det lugnat sig lite handlar det om när om när barnen inte blir bjudna på kompisars kalas och hur man ska bete sig som vuxen. Samt om Meet Cutes NYC och influencers som gör sin partner till en huvudkaraktär på sociala medier.
55 svar
Jag har fött ett barn för många år sedan efter två dygns helvetiska plågor. Redan då sa jag att jag aldrig någonsin skulle utsätta mig för något liknande igen. Några år senare steriliserade jag mig vid 28 års ålder. Det har jag aldrig ångrat.
Förstår hur ni båda (alltså Clara och Malin) menar. Att bli beskylld (haha) för att ha haft ”mindre ont” bara för att man inte minns sin förlossning som fruktansvärd känns orättvist. Jag vet inte varför, men det väcker något i mig där jag typ känner mig berövad på min unika upplevelse om det rosenskimrande minnet av min förlossning helt enkelt berodde på att jag inte hade riktigt lika ont som andra? Varför skulle jag inte ha haft det?
Däremot tog det inte så lång tid för mig att föda från inskrivning på sjukhuset tills bebisen var ute, vilket såklart kan påverka smärtupplevelsen. Det hade säkert kunnat bli värre om jag behövt vara där i ett dygn eller två eller fler.
Visst är det konstigt att man tycker att man varit lite ”sämre” om man helt enkelt haft mindre ont. Som att det skulle förta ens insats på något sätt? Jämfört med att tänka att man haft en lättsammare förlossning för att man är smärttålig, stark och ”bra på att ta smärtan”.
Men också att man varit sämre på att föda om man haft MER ont? Som att man är lite inkompetent…
Jämförelsesjukan är ett elände.
För mig som fött tre barn med väldigt olika smärtnivåer (pgav smärtlindring) är det dock tydligt att om man inte har lika ont så är det inte så svårt att andas rätt, hålla sig lugn, möta smärtan etc. Men när man har FÖR ont så går det inte att göra någonting. Man blir helt enkelt bränd levande.
Mina förlossningar gjorde inte ont, och det är det häftigaste min kropp har gjort någonsin. Eller nej, det häftigaste min kropp har gjort är mina barn, hur förlossningen än gick till
Har aldrig hört det att man skulle vara sämre ang hur smärtan är. Huvudsaken är ju att barnet är friskt. En vän till mej sprack ändå till rumpan och blev opererad direkt efter. Så för henne var förlossningen hemsk. Andra barnet fick hon med kejsarsnitt
(Har ej lyssnat på avsnittet)
Jag som fått barn med akut kejsarsnitt (pga komplikationer) vet ej hur det är att föda vaginalt. Kan inte föreställa mig smärtan och eventuell känsla av kontrollförlust. Ni som gjort det – wow, grattis att ni fixade det!!!
Som snittad var det verkligen ingen dans på rosor efteråt, men jag är så tacksam att jag slapp föda vaginalt. Var otroligt rädd för smärtan, underlivsskador och framförallt för syrebrist hos barnet.
Jag har hört flera mammor säga att de tog revansch med sin andra förlossning, för då gick det lättare och de visste vad de skulle göra. Har även några vänner vars tredje förlossning var förskräcklig, trots att de hade haft relativt enkla förlossningar tidigare. Och de få jag känner som behövt föda fram döda barn…en helt annan femma.
Man ska nog vara försiktig med att jämföra förlossningssituationer och upplevelser. De kan vara så olika och det är verkligen ingen tävling. Kram på er!
Bästa investeringen för mitt välmående att prenumerera på podden! Rekommenderar varmt. Har fött barn tre gånger och det gjorde sjukt ont varje gång men gick fort över och jag hade kontroll över situationen hela tiden vilket (tror jag) spelar stor roll för upplevelsen.
Alltså, förlossningssmärta är så individuellt och påverkas av så många faktorer! Det GÅR inte att jämföra från en gång till en annan, och det är inte lönt att försöka förklara eller likna det vid någon annan smärta. Har man haft ont genom hela sin graviditet vs. kunnat träna och röra sig hyfsat som vanligt? Har man kunnat äta och dricka dagarna innan förlossningen startar eller råkade man få värkar pga en magsjuka? Är man hyfsat redo mentalt eller är man livrädd? Har man kunnat sova eller inte? Är fostret väl inställt i bäckenet eller bjuder det sig lite ogynnsamt? Startade förlossningen spontant eller behövdes den induceras? Eller kanske startade den alldeles för tidigt?
Jag tycker vi ska akta oss noga från att tänka prestation i samband med födande. Man uthärdar och klarar det, med eller utan smärtlindring, eftersom att det inte finns annat att välja på. Bebisen kommer ju ut på ett eller annat vis tillslut, och det gör mer eller mindre ont. Sluta jämföra. Varje gång är unik. /En förlossningsbarnmorska
<3
Det är bara min historia, inga moralkakor eller pekpinnar. Jag var så djävulskt rädd innan jag skulle föda. Hade egentligen alltid varit det. Allt kändes äckligt, för intimt, rädd för att bajsa på sig, rädd för att spricka, smärtan och ja allt!! Jag gick på aurorasamtal, sa som det var, jag kommer inte föda vaginalt! Och jag fick en kompromiss att det stod i min journal att när jag kommer in på förlossningen och fortfarande ville ha kejsarsnitt då blir det så. Men lille bestämde sig att komma en månad tidigt och jag fattade inte riktigt att jag var på väg att få barn så när vi kom in på förlossningen var jag 7 cm öppen och barnmorskan tittade, eller tvingade mig titta henne i ögonen och sa att du kommer klara det här och att det inte ska skäras i mig nu. Kommer inte ihåg exakt, kan ju tyckas vara en kränkning att hon körde över mig så men jag är såååå tacksam att hon gjorde det för jag hade en drömförlossning och jag är glad att jag fick upplevs en vaginal förlossning. Efter det fick jag en ny respekt för min kropp och ett en bättre självkänsla. På riktigt. Och under förlossningen brydde jag mig inte något om hur jag såg ut, om jag bajsade ned mig, vilka som såg vad eller något sånt, fokus var bara att hjälpa barnet att födas friskt.
Vilken fin berättelse! Är precis som du glad över att ha fått uppleva en vaginal förlossning, trots att jag i åratal gick runt och var helt övertygad om att det aldrig skulle komma på fråga och att jag skulle ha kejsarsnitt. Tror det började med att jag blev illamående och kallsvettig av att titta på videor på kejsarsnitt i utbildande syfte. Då vågade jag utforska alternativet vaginal födsel och kom fram till vad jag egentligen ville.
Jag var förlossningsrädd och träffade aurorabarnmorska innan. Gick på besök på förlossningen och fick extra träffar där vi övade igenom allting. Vid själva förlossningen hade jag så ont att det svartnade för ögonen och de fick sätta dropp för jag spydde konstant av smärtan. Det krävdes fyra personer för att hålla fast mig tillräckligt för att de skulle kunna sätta epidural för jag kastade mig runt i ren och skär panik av smärtan. Jag var knappt kvar i rummet under de första smärttopparna utan det kändes som att jag bara försvann totalt.
Efteråt sa min aurorabarnmorska, som varit med under den värsta smärtan, att hon hoppades att jag inte var besviken på mig själv för att jag inte ”lyckades med andningen och de positiva affirmationerna”. Besviken på mig själv? Pfft! Jag var stolt över att jag ens hade tagit mig igenom det. För mig var det en absurd tanke att jag skulle känna mig misslyckad för att jag inte kunde hantera smärtan – som att det var något som skulle bedömas och graderas.
Min kompis sa att föda barn var det bästa hon hade gjort och att hon nästan funderade på att skaffa fler barn _bara_ för att få föda igen. Aldrig i livet att den skillnaden mellan våra upplevelser berodde på att vi hanterade smärtan olika. Vi kände olika mycket smärta. Punkt.
Åh, tänk om jag hade pratat med till exempel dig innan jag födde mitt första barn!
Jag var inte särskilt förlossningsrädd. Jag hade inte kunnat föreställa mig att det skulle vara så som det var. När jag födde mitt första barn hade jag så ont så att jag inte bara trodde att jag skulle dö av smärtan utan faktiskt (i den stunden) gärna hade dött för att slippa ifrån den. Liksom för dig så blev allt svart, smärtan var så total så att det liksom inte fanns något utrymme för psyke kvar till att hantera den, den fyllde ut varje millimeter. Var helt bortom tid och rum. Profylaxkursen kändes som ett hån.
Sju år senare födde jag mitt andra barn (det tog sex år att ens tänka tanken). Då med epidural (som inte hanns med första gången eftersom det gick så fort, 1,5 timme). Det kändes knappt.
Och den smärta som ändå kändes i slutskedet kan inte nämnas på samma dag som den där andra.
Klart som tusan att det känns olika mycket olika gånger och för olika personer.
Rekommenderar att gå profylaxkurs innan förlossningen, det var jättebra förberedelse. Har fött två barn utan annan smärtlindring än andning och det gjorde helvetiskt ont men första förlossningen pågick nästan ett dygn så det var en pärs medan andra pågick en halvtimme då spelar ju smärtan mindre roll. Jag tycker dock det kursen gjorde var att man förstod att smärtan ej var farlig och så fick man något att fokusera på med andningen. Jag tycker inte man ska jämföras sig med andra. Jag ville inte testa ryggbedövning eftersom jag läst om så mycket läskiga komplikationer.
Jag satsar närmast på en karriär som sjukpensionerad incell att jaga, då inte ens insemineringarna velat ta på mig riktigt. Sägs vara genetiskt..
Nån glappkäft i rehab-bastun förklarade välvilligt, att en 40+ man utan fett konto, det vill då rakt ingen ha! Så, då var åtminstone det ömsesidigt där och då.
Kan bara bara hoppas att de barn som fortfarande blir till, får känna sig mer önskade. När det känns för tomt på egna barn, tittar jag på nyheterna en stund.
-Sedan selar jag för hunden!
Lever som mest, när det nästan gått på tok igen. Vi reagerar många olika, på adrenalin. Vissa får ett härligt bedövande rus, andra tar baksmällan direkt. Utan nöje.
Det är spännande, var och när känslorna poppar upp! Det dubbla uppvaknandet, när pappan som hånar en för ”leksaksmuseet” kommer på att hans barn dött. Att han aldrig ens tagit rätt på varför man är barnlös.. Människor kan verkligen vara skit, när de är sig själva för en stund! Det är dock deras problem.
Har en dotter som är 6 månader och tyckte förlossningen var fruktansvärt. Tänkte i 18h att detta gör jag aldrig om. Tycker i normala fall att min kropp är grym och kan allt, men förlossning var verkligen min kropps ”sämsta gren”. Vill aldrig mer göra om det. Men vill ha ett syskon till henne om det går. Det är en ekvation som inte går ihop tyvärr.
Barnmorskan, min partner och alla andra involverade agerade exemplariskt förutom min kropp då.
Linnéa: det är ingen enkel procedur, men har du tänkt på att adoptera. Vi har en son som är adopterad från Kina. Vi hämtade honom i Kina när han var 1 år och 3 månader gammal. Helt fantastiskt och det bästa vi någonsin gjort. Total kärlek direkt. ♥️❤️💌❣️💌❤️♥️.
Tror också att det gör olika ont, eller kanske ffa att vi alla upplever smärta olika. Jag var inte särskilt rädd inför min första förlossning, litade på att min kropp skulle klara av det och tyckte att jag var hyfsat smärttålig. Tji fick jag. Smärtan totalt golvade mig, minns i princip ingenting av förlossningen, var knappt vid medvetande. Förlossningen tog 56 timmar, jag var 10 cm öppen under flera timmar eftersom min son var stor och fastnade…jag trodde att jag skulle dö. Mitt andra barn föddes med ett planerat kejsarsnitt, och trots en del komplikationer (bedövning som hamnade snett och kirurg som hade för bråttom och skar ändå) så var det verkligen en helt annan upplevelse. Kändes som att jag faktiskt kunde vara närvarande, så tacksam för det.
Risken att utsättas för en vidrig smärta vid förlossning är kanske inte 100% men klart överhängande. Valde kejsarsnitt för båda barnen, det gick superbra och jag har aldrig ångrat det. Det enda som var lite otäckt var spinalbedövningen. Hade inte särskilt ont efteråt (har dock en man som kunde hjälpa till med det mesta första veckan). Har faktiskt svårt att förstå att kvinnor i så stor utsträckning tycks acceptera vaginal förlossning som ett rimligt offer för människorasens fortlevnad.
Graviditet och födande är en helhet. Framfödandet av ett barn, känslan av att kroppen arbetar, psyket som följer med, smärtan javisst, men också kraft och vila. Och den bästa förberedelsen för det nya livet givet att processen får vara så ostörd det går och inget tillstöter. Det riskerar jag inte. Behövs akut ingrepp är det självklart en ny situation, då blir det så.
Jag tycker nog man ska ha respekt för allas val. Jag har alltid varit rädd för både bedövning och att någon ska skära i mig så för mig är det en skräck att föda med kejsarsnitt. Var också rädd för ryggbedövning och förberedde mig med profylax och trots hån att jag skulle böna om epidural ställde in mig på att föda utan för att inte låta rädslan påverka mig. Med ödmjukhet inför att det kanske skulle bli både epidural och kejsarsnitt vid behov såklart. Har fött tre barn vaginalt utan medicinsk smärtlindring förutom lustgas vid en. Vill inte ha fler barn men skulle kunna föda igen för den otroliga upplevelsen trots smärtan. Så jag tänker att vi inte behöver förstå andras val eller rädslor utan får acceptera att folk har olika känslor både inför, under och efter en förlossning.
…& jag som hellre föder barn än går till tandläkaren och lagar hål typ!!!
Har fött väldigt många barn och en del av dem utan någon smärtlindring alls. Gick väldigt snabbt och okomplicerat . Självklart var det sagolikt mycket smärta….men på något konstigt vis gick det att uthärda. Förmodligen då det var tämligen snabbt förlopp.
Däremot har jag hört många säga att ett njurstensanfall är mycket värre än en förlossning. Dock ingen erfarenhet alls av det senare.
Det är det. Tre förlossningar, ett nattlångt njurstensanfall. Helt gräsligt, ingen paus, inget att göra, bara härda ut.
Haha jag är precis likadan! Jag drog ut en visdomstand när jag var gravid med första barnet. Smärtan som höll i sig under de kommande två veckorna var från h*lvetet och jag ville stundtals hugga av huvudet. Det var outhärdligt. Ett par månader senare födde jag min son. Det blev en igångsättning som tog lång tid och var tuff, men den smärtan var inte i närheten så hemsk och psykiskt jobbig som tanden. Så knäppt! När jag dessutom hade en ilsnabb förlossning med andra barnet, som startade av sig själv och där smärtan var helt annorlunda (mer som en kraft som tog över kroppen än svår och plågsam smärta), så blev jag övertygad om att tandvärk är hundra resor värre än att föda barn. I alla fall för mig. Så ja, jag föder absolut hellre fler barn än drar ut en sketen tand igen.
Det är märkligt det där, och det gäller ju inte bara förlossningar. Jag blev kränkt när min kollega tyckte att jag varit mycket förkyld ett år, och ännu mer kränkt när någon påtalade att mina barn väl varit sjuka mycket nu. Vi som är en så frisk och redig familj. Alltså jag fnissar själv över hur löjligt det är.
Och det återkommer ju i folk som stolt berättar om hur lite de gick upp när de var gravida, hur starka de var, hur snabbt de återhämtade sig efter förlossningen osv osv. Kan inte bestämma mig för om det är skryt eller jag som har en skev uppfattning kring vad som är en prestation.
Dessutom är väl smärttålighet minst lika mycket en medfödd egenskap som förmågan att föda smärtfritt, så frågan är vem som vann?
Vågar man lyssna på avsnittet som förstagångsgravid, eller spär man på förlossningsrädslan då?
Jag håller helt med dig Clara! Förlossningen med mitt första barn, (som låg snett i kanalen) gjorde fruktansvärt ont, höll på att tuppa av. Inför andra förlossningen orkade jag inte ens förbereda mig, för jag kände att andningsövningar är ett skämt, när smärtorna ändå är så kraftiga att man knappt överlever. Med bävan åkte jag in till förlossningen, och blev så överraskad. Gjorde inte speciellt ont, behövde ingen smärtlindring, jag skämtade med barnmorskorna mellan värkarna. Någon timme senare gled bebisen ut smidig som en liten sälunge – och jag frågade förvånat ”var det bara det här?!”.
Jag var inte ett dugg bättre på att hantera smärta andra gången – det var helt enkelt bara en betydligt smidigare och mindre smärtfylld förlossning! I min optik handlar det mer om ifall man har tur eller otur, än om saker som att andas rätt och ”ta smärtan”.
Exakt samma erfarenhet! Så här 12 år senare blir jag ändå varm och glad av att läsa din kommentar.
”Alla kan föda barn”, well min förstfödda höll på att stryka med, förmodligen inte för att jag sög på profylaxandning och inte sa ja till varje värk.
Beslutet att föda med planerat snitt känns som mitt bästa någonsin. Så lugnt, fint och hundra procent smärtfritt (även efteråt då de var väldigt måna om att man skulle vara helt smärtlindrad för att kunna bli mobil så snart som möjligt). Är så tacksam för den upplevelsen.
Jag är mer intresserad av hur man hanterar kalasen som ens barn inte blir bjuden på. Gör så ont i hjärtat.
Min första förlossning var komplicerad, långdragen och sataniskt smärtsam. Inför den andra så krävde jag alla droger Regionen kunde uppbåda och lagligen ge mig! Fick ett tydligt förlossningsbrev författat av överläkaren på förlossningen. Kom in och var öppen två cm och krävde lustgas och efter det fylldes det på kan jag säga och hög som ett hus födde jag mitt andra barn!
Har inte lyssnat på avsnittet men älskade detta ämne och att läsa kommentarerna. Höggravid med tredje barnet och håller nog med både dig och Malin. När första barnet föddes blev jag helt golvad av smärtan, trodde att jag skulle dö och tog all smärtlindring som gick att få. Andra barnet födde jag utan någon medicinsk smärtlindring alls och det gjorde förjävligt ont, men det som gjorde stor skillnad för mig var min egen inställning och att jag var förberedd på det (det blev en otrolig förlossningsupplevelse trots smärtan). Så jag tror att smärtan verkligen kan vara olika, men att det också spelar stor roll hur man själv är beredd på och kan möta smärtan.
Varför skulle smärtan vara samma för alla? Skulle det vara någon ”lag om allmän rättvisa i universum” som reglerade det? Eller varför skulle annars olika barnkroppar i olika storlek på olika ledder som pressas ut ur olika kvinnors olika underliv ändå resultera i typ samma smärta?
Jag hade inte särskilt ont när jag födde barn, typ som att gå till tandläkaren, och jag är sämst på att ”ta” saker sturskt och har guldmedalj i gnäll.
Word!
Min första förlossning var under coronapandemin. Jag var rätt rädd innan, hade en jobbig uppladdning innan utan sömn och ensam väntan på akuten med värkar på grund av högt blodtryck. På förlossningen var det fullt och jag och min sambo var mycket ensamma. Jag hade krystvärkar i två timmar varav jag fick andas igenom första halvtimmen utan personal. Jag sprack 6 cm och det var en hemsk upplevelse. Sen fick jag vara själv på BB flera dygn instängd på ett rum med en bebis och lösa det mesta själv.
Andra barnet var jag ännu mer rädd inför förlossningen, men hade ändå lite hopp att det skulle bli bättre om förutsättningarna var bättre. Jag fick gå på extra samtal och vi gjorde en förlossningsplan som vården var nöjd med men inte jag, jag visste att situationen på förlossningen ändå skulle avgöra allt… När vi kom in var det ingen som kollade hur öppen jag var, det gick bra tjugo minuter tills det blev katastrof. Så var jag öppen åtta cm och det var för sent för att kunna följa förlossningsplanen. Även denna gången hade jag krystvärkar innan jag var öppen. Lustgasen hjälpte liiite. Jag hade sån panik men ingen fattade det ens, trots att jag skrek att jag dör. Den här gången sprack jag 3 cm och jag kände när kroppen gick sönder. Det de sydde gick dessutom upp men eftersom jag upptäckte det så sent hade det redan hunnit ’läka bra’ så de gjorde inget åt det. Varför sy då? Jag lovade mig att aldrig utsätta mig för det här igen.
Nu är jag gravid med tredje barnet som ska komma i april, mycket mer rädd än innan och har en tvåårig son som insjuknat i leukemi innan årsskiftet. Jag har försökt få ett kejsarsnitt men det vill de inte ge mig. Inte bara är jag livrädd för att få så ont igen utan nu måste vi även passa in barnvakt på ett eller två ställen, beroende på om vår son är inlagd, och också lösa någon som kan ge honom medicin i sonden om han är hemma. Jag vet alltså inte ens om jag kan ha min sambo med mig på förlossningen.
Aurora rekommenderar igångsättning med förberedd epidural och därefter spinal men hur ska jag kunna lita på att det hjälper? Epidural hade jag första gången och det hjälpte i början men inte när jag trodde jag skulle dö. Min son måste få sina mediciner, hur ska jag lösa det? I vilken situation går det att få ett kejsarsnitt beviljat egentligen? Hade jag fått det hade min sambo kunnat vara med på operationen och sen kunnat åka hem till våra barn. Nu kanske det slutar med att jag får vara själv på förlossningen i flera dygn istället. Jag vill inte ha någon annan där för jag vill inte att nån jag känner ser mig så utlämnad och med full panik. Jag har knappt tid att gå till barnmorskan med en sjuk tvååring hemma och en fyraåring hemma från förskolan. Denna veckan ska vi vara på sjukhuset sex dagar… Jag har förberett mig tidigare även om det inte har hjälpt. Nu vet jag inte ens vad jag kan eller bör göra. Jag känner sån skuld och skam för jag har ändå tillgång till modern förlossningsvård. Men förutom min sons cancerdiagnos är förlossningarna lätt det värsta jag varit med om.
@S: Det finns inte någon erfaren person på barnonkologen som kan sätta ner foten och antingen skriva intyg på att planerat snitt behövs pga er 2årings situation eller helt enkelt ta ett informellt snack med chefen på förlossningen? I er situation borde ju alla underlätta så mycket det bara går för er. Hoppas ni har människor omkring er som kan hjälpa till med det praktiska hemma också. Önskar er all lycka till med allt.
Du borde verkligen ha rätt till kejsarsnitt! Jag hoppas att ni orkar kämpa för det och blir beviljade det. Ni är ju under en otrolig stress och tid av oro. Jag hoppas allt går bra och att sonen blir frisk! Många kramar!
Så oerhört tufft! Rekommenderar gruppen Rätten att välja kejsarsnitt på facebook där det finns massa råd att få. Det är ju helt galet om de inte beviljar dig snitt.
Kära S, så väldigt tufft det låter. Naturligtvis måste du får välja kejsarsnitt. Rekommenderar, som så många andra, gruppen Rätten att välja kejsarsnitt på Facebook. Byt sjukhus om du har möjlighet, och kanske barnmorska om du inte får nog stöd. Ta hjälp av onkologen om det går. Och stå på dig – vägra annat än snitt. Har förstått att det ser olika ut runtom i landet, men i till exempel Stockholm beviljas valbara snitt på exempelvis Danderyd (även om man kan behöva argumentera lite för sin sak). De säger själva att de inte tvingar någon att föda vaginalt. Jag gjorde själv ett lyckat snitt där förra året. Skickar dig all värme och styrka.
Imorgon ska jag planera mitt kejsarsnitt av mitt andra barn som görs på måndag. Är så nervös, även om detta blev precis så som jag önskat. Jag vågar inte genomgå en vaginal förlossning. Min förra blev akut kejsarsnitt och var väldigt traumatisk. Sjuk mamma, sjukt barn. Så gör jag det igen, men längtan efter att ge min lille ett syskon är större än rädslan, antar jag.
Hade blivit så glad för uppmuntrande stöd av flera kejsarsnittsmammor här om man får vara så fräck och be om det😍😉
Min förstfödda kom med akut traumatiskt kejsarsnitt, så inför andra bad jag på mina bara knän om planerat kejsarsnitt och fick det. En totalt annan upplevelse. Tyvärr hann mina värkar starta spontant men från spinalen och framåt var allt lugnt och bra. En närvaro, värme och omtanke i operationsrummet, mycket information och en klinisk trygg kontroll. Och bebis direkt upp på bröstet! Lycka till!
Skriver samma här! Gå med i gruppen Rätten att välja kejsarsnitt på Facebook, där finns massa klokskap, pepp och råd. Önskar all lycka till 🙂
Gå med i gruppen Rätten att välja kejsarsnitt på Facebook, där finns massa klokskap, pepp och råd. Önskar all lycka till 🙂
Har gjort ett planerat kejsarsnitt (efter eget önskemål) och det är det bästa jag gjort. Ett ljust och fint minne och smärtan efter var av slaget som går över med Alvedon.
Hoppas att du får en fin upplevelse! Det är så skönt att få en bebis utan att också behöva ta hand om ett trauma.
Det kommer gå toppenfint. Hade själv en fantastisk upplevelse av planerat snitt för några månader sedan. Oerhört mycket bättre än min tidigare vaginala förlossning. Snabbt, smidigt, lugnt och tryggt – och utan alltför jobbig återhämtningsperiod. Frisk och glad bebis (och mamma). Heja, heja.
Jag är inte kejsarsnittsmamma men efter två grymt smärtsamma vaginala förlossningar är jag den första att hejja på alla kvinnor som gör snitt. Min kollega som fått planerat snitt efter ett jobbigt första akutsnitt beskriver det som himmelriket i jämförelse. Önskar dig all lycka till!
Det finns ganska mycket forskning på hur olika människor har möjlighet att hantera smärta, livsomvälvande händelser, trauman osv. En del forskning menar bl.a att känslan av sammanhang är en del i hur vissa överlever traumatiska upplevelser med mindre psykiska skador.
Smärta är ett så svårdefinerbart begrepp, eftersom den alltid är en subjektiv upplevelse.
Men visst vore det rimligt att det fanns mer resurser till att bearbeta förlossningsupplevelser och mer resurser till förlossningspersonal- och lokaler så att alla oavsett smärtnivå kunde få föda under lugna och trygga omständigheter?
Jag var inte alls rädd inför min första förlossning, och trodde att jag var så pass smärttålig så detta skulle jag fixa galant utan någon bedövning. Men så vart det inte. Tog sterila kvaddlar, vilket nog var det värsta nästan. Fy fan vad ont det gjorde, utan någon effekt på den andra smärtan. Tog också epidural, vilket var en skänk från ovan. Förlossningen slutade med sugklocka, där jag skrek i panik att jag kommer att dö. Glömmer aldrig den intensiva och brännande smärtan. Blödde jättemycket och svimmade i duschen efteråt. Hade ett Hb på 70, och såg ut som ett lik. Eftervården var inte så bra, då jag fick dela rum med en annan mamma under två nätter, och min sambo fick inte vara där. Kände mig så ensam och utlämnad. Med mitt första barn.
När det var dags för barn nummer två, kom jag in till förlossningen och gapade om att ge mig all smärtlindring som fanns. Det var dock för sent då ungen var på väg ut. Jag fick panik, sa att de skulle trycka tillbaka barnet och ge mig smärtlindring först. Men så blev det inte. Han kom på 40 min, och det blev en helt fantastisk förlossning, utan smärtlindring. Det var en häftig upplevelse att ha kontroll över kroppen själv, och jag kände att detta vill jag göra om igen och igen. Men det blev inga fler barn. Jag är dock enormt tacksam över de två jag har.
Älskar er podd, sluta aldrig och fortsätt säg fitta. Förvänta dig kontrollförlust och acceptera den när den kommer, det är det enda råd jag fick som jag kände jag hade nytta av. Det fick jag av veterinären.
Det är naturen vi snackar om. Jag har mjölkkor och jag drar slutsatser av det jag sett i förlossningsväg. Så olika är vi inte. En del djur har trotts både normalläge och normalstorlek på kalv helt uppenbart mer plågsamma födslovåndor än andra som typ lägger sig ner och skiter så är det klart.
Min barnmorska på mvc pratade om hur viktigt att förbereda sig, ANDAS, tänka positivt och att ha positiva affirmationer under förlossningen osv. Allt handlar väl om att ingjuta en känsla av kontroll hos föderskan, jag förstår men jag tänkte bara DIN HÖNSHJÄRNA. Peppad blev jag inte. Det är inte dålig koll på profylax som gör att en ko vrålar så väggarna skakar. Det är den genetiska variationen. Sen kan en kvinna få tro att hon är bra på att andas och ta värkar om hon vill. Jag är övertygad om att hon har det genetiskt förspänt.
Mitt barn var en liten fjärt 2971g och det gjorde så ont att jag nästan inte minns någonting. Tack naturen. Tack genetiken. Tack sugklockan.
Gillade din kommentar. Känner ofta avsaknad av ödmjukhet för det vi inte kan styra när man pratar förlossningsförloppet och förberedelser. Många med lätta födslar hävdar starkt att det inte är en slump, men vill tillskriva det lyckade förloppet sina prestationer – sina förberedelser, sitt lugn, sin kontroll. Och kanske är det precis som Clara är inne på. Det är inte lika svårt att hålla lugnet om allt går ganska bra.
Sonen föddes för tidigt trots alla försök att stoppa förlossningen.
De drog iväg direkt med honom för att försöka rädda hans liv, och mitt i allt glömdes jag kvar.
Mannen följde med sonen och jag var ensam en timme innan någon kom på att dom skulle titta till mig.
Har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv. Visste att det nog inte skulle gå bra. Lycka och sorg blandat.
Hej Jill! Hur har det gått för dig och bebis? 💕
(Har inte lyssnat på avsnittet men tröttnar aldrig på ämnet och har funnit det så givande att läsa alla kommentarer.)
Kan bara konstatera att det måste kännas väldigt olika och att så många saker spelar in. Vad man vet och inte vet, hur man själv mår, hur barnet mår och ligger, hur man bemöts, vilket stöd man har…
Mitt första barn vägde över 5 kg. Det var en chock att han var så stor men förlossningen gick och kändes bra efteråt. Det tog ca 9 timmar.
Jag tog lustgas, bad och var tacksam för alla förberedelser jag gjort innan.
Andra barnet, benranglet som jag kallar honom, var på 4,3 kg. Då kände jag mig ännu mer påläst, förberedd och erfaren men blev tyvärr lämnad 40 minuter ensam i ett undersökningsrum innan jag ens fick träffa personal, förmodligen för att jag såg ut att ”ta smärtan så bra”. Den förlossningen tog 3,5 h och den värsta delen behövde jag spendera på britsen i undersökningsrummet. Den var utan smärtlindring för att jag ville det och kände mig stärkt av det, men tyvärr så väldigt psykiskt påfrestande att inte bli sedd och respekterad. Två väldigt olika upplevelser.
Man skulle verkligen önska fler en bättre upplevelse och bättre förutsättningar för det. Och fler rum att prata om det. Det märks att det behövs, tack för att du öppnade ett här!
Som en del personer som påstår att de är smärttåliga. De kanske bara känner på ett annat vis än den som får väldigt ont. Hur ska man kunna jämföra smärta?
Tycker det varit prestige att föda med så lite bedövning som möjligt ”Hon var så duktig, klarade det utan bedövning” har jag hört ett flertal män säga i verkligheten. Märkligt sagt, den som tagit all bedövning som finns eller gjort ett snitt har varit lika duktiga.
Vid första förlossningen var jag inte rädd innan, man vet ju inte vad man har att vänta sig helt enkelt. Jag hade förberett mig med att läsa på om olika sorters smärtlindring och hade någon vag idé om att bara ta lustgas och andas på ett speciellt sätt, epidural skulle kanske göra att det tog längre tid, var sämre för barnen osv. Kan nästan skratta åt det i efterhand, att jag hade en massa åsikter om smärtlindring när jag inte ens hade fött barn ännu… Hade också fått för mig att jag är smärttålig på något sätt, men det går ju inte att föreställa sig exakt hur ont det gör! Min första förlossning var KATASTROF. Hade en sur undersköterska som stod och tittade på mig med armarna i kors och upprepade som ett mantra att ”det här kommer ta tid”. Fick en känsla av att hon tyckte jag var en sjåpig förstagångsföderska där jag låg och vrålade i panik, kastade mig fram och tillbaka, trodde jag skulle dö. Och enligt henne var det här ju bara början av förlossningen vilket ökade min skräck för att det bara skulle bli värre. Ingen barnmorska i rummet överhuvudtaget då det var fullt på BB. Min man förstod nog inte riktigt att han borde föra min talan gällande smärtlindring, som jag dessutom hade ändrat mitt i allt för jag hade så ont. Faktiskt så hade jag min enda ”nära döden” upplevelse under den här förlossningen, jag var helt borta och ”svävade iväg till taket” och såg mig själv uppifrån. Minns att jag tänkte helt stilla och lugnt, ja jag kommer att dö, nu dör jag, men bäbisen och min man klarar sig utan mig, kände någon slags inre frid att det var dags att dö helt enkelt. Men sen gick allt väldigt fort helt plötsligt hade jag tydligen bett om epidural (vilket jag inte minns men det står i min journal) så då dyker barnmorskan upp och konstaterar att jag är öppen 10 cm och ska krysta. Ungen flyger ut i princip. Moderkakan kommer dock inte ut och jag blöder jättemycket så de rullar iväg mig på en bår till operation. Sista tanken innan de söver mig är jag kommer att dö men att bäbisen kom ut och mår bra. Överlevde allt detta men det ledde ju till en viss SKRÄCK inför min andra förlossning….
Min andra förlossning var helt annorlunda, hade skrivit ett förlossningsbrev med instruktioner om att jag ville ha all smärtlindring så tidigt som möjligt, att jag var rädd osv. Hade en barnmorska i rummet i princip hela tiden som var helt fantastisk. Fick komma in på BB tidigt i värkarbetet och fick lustgas, kvaddlar och epidural. Drog skämt mellan värkarna och var talbar/kontaktbar hela tiden. Tog längre tid i förloppet men kände knappt värkarna och trots att jag födde en stor bäbis på 4,5 kilo sprack jag ingenting. Helt perfekt förlossning och moderkakan kom ut som den skulle.
Tänk att det kan vara så olika 🙂