Jag har funderat mycket på varför utmattningarna bara ökar och varför så många unga människor blir sjuka. Det finns givetvis flera orsaker, inte minst arbetsmiljöfrågor och det generella världsläget. Men nu vill jag zooma in lite på den enskilda människans förhållningssätt. Och där tycker jag mig märka att det saknas kunskap om hur man återhämtar sig.
Kanske behövdes inte medveten återhämtning på samma sätt förut? För långt tillbaka i tiden fanns ju inte ens begreppet ”fritid”. Det var ingen uppdelning mellan tid ägnad åt arbete och tid ägnad åt ledighet. När man inte arbetade hårt för sin överlevnad var vila helt enkelt det man gjorde.
Idag har vi mycket fritid men verkar inte kunna återhämta oss. Den vila vi fastnar i är ofta någon slags pseudovila. Det vill säga – saker vi gör för att vi inte orkar göra något annat. Men som inte genererar något värde för oss själva och som inte ger återhämtning.
Ta bara skärmarna. De stjäl vår tid och får oss att fastna eller scrolla runt i en evighet. Men hjärnan får ingen djup vila av aktiviteten. Och känner man sig snurrig och trött efter en tuff arbetsdag, så är den känslan sällan lindrad efter att man suttit och scrollat på tiktok eller instagram i fyrtiofem minuter. Det är bara mer av samma slags stimulans som man redan hade ett överskott av.
När jag försöker minnas vad skolan och vuxenvärlden lärde mig om vila så var det inte mycket. ”Du behöver nog vila” eller ”Se nu till att vila” var begrepp som jag tolkade som att man skulle gå och ta en tupplur eller lägga sig tidigare på kvällen. Men det finns ju många sorters vila. Och efter min utmattning har jag fått öva på att identifiera dem.
Återhämtning innebär olika saker vid olika tillfällen. För att veta vad som kommer vara återhämtande behöver jag veta vad som gjort mig trött. Varje dag får jag fundera på vad det egentligen är som behöver balanseras upp. Och sedan hitta en lämplig aktivitet. Kanske hade tiktok eller tre avsnitt av en serie varit utmärkt vila för mig om jag varit en en bonde för hundra år sedan. När det främst var kroppen och inte knoppen som behövde återhämtning.
Förut surrade jag runt och hoppades på att jag skulle kunna vila eller skulle börja känna mig piggare. Nu vilar jag istället med bestämdhet. Jag har många olika verktyg att ta till och det gör att jag inte längre är så rädd för tröttheten. Du har säkert helt andra verktyg som funkar för dig? Bra! Det viktigaste är att lära känna sig själv och förstå vad man behöver.
Så här hittar jag vila
Under arbetsintensiva perioder är jag för det första noga med att reglera min arbetstid. Jag kanske måste jobba mycket – men arbetet får inte flyta ut och ta över all tid. Jag försöker göra tydliga avslut på arbetsdagen då jag stänger datorn och lägger in den i ett skåp. Och sedan försöker jag göra aktiviteter som verkligen får mig att känna mig ledig.
Jag försöker hitta utrymme att låta hjärnans skramlande och klonknande klinga av. Det kan vara att promenera i naturen eller åka buss eller bil på landsväg utan att lyssna på någonting. Bara låta tankarna studsa fram och tillbaka tills de stillar sig. Ibland hjälper musik, men oftast är fullkomlig tystnad det mest verksamma. Och naturen är alltid det bästa stället att befinna sig i.
Jag har ju ett stillasittande arbete så kroppsrörelse är viktigt på min ledighet. Att komma ut ur huset, låta sval luft möta ansiktet, röra på kroppen. Antingen promenera, åka skidor, simma eller träna hårt. Anstränga kroppen så att också den blir trött – och inte bara huvudet. Som en bonus blir det lättare att slappna av och sova på kvällen.
Jag försöker göra vilsamma aktiviteter som jag tycker är roliga och njutbara. Som att ta ett långt bad, läsa en bra bok, handarbeta, måla, pussla, arbeta i trädgården, möblera om, pynta om i huset, byta gardiner, stryka en ny duk, plocka in blommor, baka något gott, ringa en kompis eller smörja in kroppen.
Jag söker sällskap. Som introvert är det lätt att man fastnar i att bara vilja vara ensam. Och även om det är viktigt och skönt, så finns det också en otrolig vila i kravlösa relationer. Det märker jag när vi är hos min syster, hos gammor eller hos mormor och morfar medan de levde. Jag slappnar av och blir otroligt trött när jag inte behöver prestera eller ta allt ansvar. På platser där man är emotionellt trygg finns en djup vila.
Nattsömnen. Om jag har ordning på dessa bitar blir nattsömnen snabbt bättre. Och hips vips är jag inne i en väldigt bra spiral där god nattsömn gör mig mindre stressad under arbetsdagen och också ger mig ork att ägna mig åt aktiv vila när jag är ledig.
58 svar
Pratade med en äldre dam om varför utbrändhet inte fanns förr och hon förklarade det så klokt. Livet var både fysiskt och mentalt påfrestande, men man visste vad man hade att göra och förhålla sig till. På måndagar gjorde man si och i april gjorde man så. Och på söndagar vilade man. Det fanns väldigt lite som pockade på från omvärlden. Visst jämförde man både nya kappan och kakbaket med grannfrun, men inte på det sätt som idag sköljs över oss från alla håll på sociala medier. Livet var begripligt. Man var tillfreds med det lilla. Jag tror inte våra hjärnor är skapade för det liv många av oss lever idag. Sen behöver vi väl inte backa utvecklingen på alla fronter, men kanske något att tänka på?
Så intressant svar av den äldre damen. Jag tror verkligen att hon har helt rätt!
Så klokt skrivet det där om att man förr mer visste vad man hade att förhålla sig till. Har inte tänkt så mycket på det, men nu förstår lite mer varför jag kan känna sån stress ibland. Förutsättningar ändras ändras snabbt och ofta nu. Man blir stressad av att alltför ofta inte veta vad man har att förhålla sig till, att vara flexibel som det så fint heter är inte alltid så bra för hälsan, tänker jag.
Kul, jag tänkte just också skriva om ett samtal jag hade vid kyrkfikat idag med en gammal dam. Hon var gammal sjukgymnast, med sju barn varav de fyra första föddes på 3,5 år. Jag sa att det lät väldigt intensivt, och frågade om hon haft det stressigt. ”Nejdå. Jag är inte sån som stressar”, sa hon bara. Det gav mig ändå en tankeställare. Det låter ju väldigt skuldbeläggande mot dem som blir utmattade att ”va/inte va en sån som stressar”, som att det inte är något man drabbas av utifrån sina omständigheter. Men samtidigt tror jag absolut att hon har en poäng. Man kan nog faktiskt lära sig att ha en distans till omgivningarnas förväntningar, välja att se med perspektiv och integritet på allt som händer osv på ett sätt som iaf verkligen utgör ett skydd mot utmattning. Och sorgligt vore det ju annars – då vore man ju chanslös mot att bli utmattad av vissa situationer.
Med det sagt – jag är själv inte säker på att slippa undan utmattning så det betyder ju inte att jag tror att det är lätt alla gånger.
Håller ändå med. Stressade jämt förr för att ”göra undan” sedan bestämde jag mig när jag skaffade hund att det är dåligt för hunden om jag stressar så då slutade jag med det. Har mer att göra idag men stressar mindre. Kan fortfarande bli stressad men jag skapar det inte själv.
Värt att veta när man går utbildning för ADHD på 1177 är att man faktiskt förespråkar skärmar för barn med npf. Det får dem att koncentrera sig , det får dem att gå ner i varv. Det är alltså inte jag som säger det utan utbildningen ung ADHD som varje förälder som har ett barn med diagnos måste gå via BUP. Skärmar kan alltså vara bra. Bara de används på korrekt sätt såklart. Jag tror det är mer alla hundra kanaler för sociala medier som gör oss stressade. Stängde av fb nåt år för ett tag sedan. Sällan har man upplevt sånt lugn. All tid som las på sociala medier las istället på att kolla film, läsa bok osv. Men sen är det ju roligt med sociala medier, att se vad släkten i usa har för sig osv. Svårt det där.
Det här var intressant! Vet du vad skärmarna används till i de fallen? Är det att t.ex lära sig via skärm istället för typ en lärobok, eller något annat? Begreppet ”skärmar” är ju rätt luddigt, och precis som du säger går de ju att använda till mer än sociala medier.
Ja det är för att de här barnen som oftast har oerhört svårt att koncentrera sig, gör just det när de får skärm. Det hjälper dem att komma ner i varv. Och integrera med andra barn via spel o annat-också något som är ganska svårt annars. Jag blev lite förvånad men ser ju också att det stämmer.
Jag har förstått på min psykologsyster att det är omvärderat, är det en utbildning som går nu/är ny?
Ja jag går den i detta nu. Så den är så uppdaterad den kan vara. Blev lite förvånad faktiskt. Men samtidigt ser jag ju att det är stämmer.
Ja går den i detta nu😊
Vet du, jag har också stängt av sociala medier. Både Facebook, Instagram och messenger. Det är en otrolig befrielse. Det är snart två veckor sedan och jag känner hur kroppen ställer om sig. Man går ner i ett lugn utan all stimulans, att slippa se vilka som är aktiva och att inte hela tiden ha ögonen på en skärm. Sover bättre, ingen ångest, blir mer social i det verkliga livet. Bara fördelar. Jag rekommenderar en prövoperiod. Meddela de som viktiga i livet att ni nås på telefon och sms. Det känns otroligt skönt.
Bra och viktigt inlägg! Jag är inne i en period där jag funderar och reflekterar mycket kring återhämtning. Läser just nu boken Paus – konsten att göra något annat av Patrik Hadenius. Där skriver han bland annat om olika sorters återhämtning och en av sakerna han nämner är djuplek. Alltså när vi gör något som får oss att gå helt in i det och bli uppslukad av det på ett lustfyllt sätt. Min man har tydliga sånna hobbys men jag har inte det, men att utforska vad det skulle kunna vara för mig är en sak jag ska göra för att utöka min verktygslåda för återhämtning.
Jag har faktiskt otroligt svårt att förstå hur unga kan bli utbrända. När de bara är 20+. Jag förstår de som hamnar i ett liv de inte kan ta sig ur, med funktionshindrade barn, sjuka föräldrar, ett hus som brinner upp och en våldsam man, allt på en gång. Ja då är det ju uppenbart för alla att personen kraschar. Men att någon går in i väggen som 20-åring – det är helt obegripligt. Vad har de gjort hittills i livet som lärt dem något om hur man lever då? Vad har deras föräldrar lärt dem då? Hur tänkte de då?
Vi i vår familj lever intensiva liv med jobb, skola, pendling, träning på hög nivå för tonåringarna, föreningsliv, javisst. Men det är fullständigt sjävklart för både oss vuxna och våra två tonåringar att vi behöver hemmatid, ta det lugnt, avkoppling, göra ingenting. För det har vi alltid gjort. Vi var otroligt noga med mycket lugn hemmatid på kvällar och helger för barnen alla förskoleår, få aktiviteter de åren. Nu väljer de att träna fem dagar i veckan och älskar sin sport men total avkoppling på ledig tid. Balansen kommer naturligt. Och min ständiga reflektion är hur de unga idag lärt sig från sina föräldrar. För inte tror jag att man hållit på så här i årtionden.
Elin: Jag valde mellan knuten näve i fickan eller att kommentera. Finns så mycket illa i din kommentar så jag vet knappt vart jag ska börja. Allt går ju för det första bara bra tills dess det går dåligt. Tycker du verkar vara otroligt icke lyhörd, stackars dina barn om dom nånsin blir psykiskt instabila i högre grad, då har dom ingen att luta sig mot. Så dom kommer nog hålla skenet uppe – lycka för dig(?).
Att bli utbränd vid 20-års ålder kan vara för att det i 20-års tid, mer eller mindre, byggts upp dåligheter. Lyckas man se det på det sättet, är 20 år en väldigt lång tid och man var nog ”utbränd” långt tidigare, ingen förstod det väl bara inte.
Allt i livet är inte alltid så tydligt som en sjuk förälder och annat du rabblar. Man kan ha ex. sjuk förälder utan att bli utbränd. Oftast handlar utbrändhet om att, kanske sedan dagis, försökt trycka in sig i alla snäva ramar som sätts upp för att få existera som människa i dagens sjuka samhälle. När man sedan är vuxen(typ 20 år) inser man själv att allt är åt helvete. Trots att man haft världens finaste föräldrar, ätit god mat, mysig fritid och rolig skoltid.
Jag blir inte provocerade av Elins kommentar. Att det kan vara så olika?!
Mia, jag blir inte heller provocerad. Jag blir förbannad på tondöva människor, därav min kommentar. Just provocerad blir jag knappt av något.
Camilla: instämmer hundra!! Tack!
😊 tack Ester
Mycket klok kommentar Elin!
Precis så Camilla, tack för att du inte bara knöt näven. Det är inte så svårt att föreställa sig att det finns barn och ungdomar som lever under andra förutsättningar än den just min familj har . Psykisk ohälsa, missbruk, nära anhörig som gått bort, mobbning, ansträngd ekonomi, våld i nära relation, listan är lång av vad som kan tära på även en ung individs krafter.
Exakt så. Bra skrivet och jag håller med Camilla i hennes kommentar till Elin. Man ska aldrig raljera över andras situation för ingen har gått i varandras skor. Just kring 20 års ålder är det mycket som händer i ens liv, och många beslut att ta inför framtiden vad gäller utbildning och jobb. Inte så konstigt faktiskt att det kan bli för mycket för unga idag. Och ännu på det försöka platsa in i alla mallar och normer.
Jag håller verkligen med både Camilla och Liss. Jag höll själv på att gå in i väggen som student när jag var 20+, men tack och lov sa min kropp ifrån och jag kunde backa innan det gick för långt. Eftersom jag var orolig för om jag någonsin skulle få ett jobb så läste jag på mer än 100%, jobbade extra när jag kunde och engagerade mig i studentlivet för att bygga det viktiga nätverket. Dessutom var personer i min närhet sjuka, både släkt och nära vänner. Mina föräldrar uppmuntrade mitt tempo, det ansågs bland deras vänner som att man var driftig och duktig om man gjorde mycket. Det här var dessutom innan det fanns särskilt mycket sociala medier och liknande. Mitt bestående men är att jag inte är särskilt stresstålig numera, trots att det gått över 20 år sen det hände. Att man har det så bra i 20-års åldern är nog mest ett romantiskt skimmer när man väl är etablerad i vuxenlivet.
Tack Camilla för att du tog dig tid att skriva detta.
Jag brände ut mig i tjugoårsåldern. Och det har varit så mycket svårare att komma ur eftersom jag känt (och fortfarande känner) sån enorm skuld och skam över detta, att jag inte ”lärt mig” leva på ett sunt och konstruktivt sätt, att jag kastat bort mina möjligheter etc. Dessa känslor aktiveras direkt av att läsa en kommentar som Elins.
Nu vid 36 års ålder har jag fått möjlighet att gå i terapi för att gå till botten med vad som orsakat min dåliga självkänsla och extrema prestationsångest, d.v.s. det som drivit fram och vidmakthållit utbrändheten. Jag växte upp i en kärleksfull familj där jag alltid fått veta att jag duger som jag är, utan någon prestationshets. Men hade det socialt väldigt tufft i skolan. Först nu börjar jag fatta hur djupa spår det har satt. Samt att det är som Camilla skriver, att man ”försökt trycka in sig i alla snäva ramar som sätts upp för att få existera som människa i dagens sjuka samhälle”. Under väldigt många år har jag bara tänkt att jag har mig själv att skylla för min ohälsa, att det är mitt eget fel, att jag är fel. Medan synbart lyckade och välbalanserade människor som Elin är och gör rätt.
Mamma til fire. To ble utbrent før de var 20, gymnasietid. De andre to ble det ikke. Lik oppvekst, likt miljø, like verdier. Ulike personligheter? Ja. Ulik grad av resiliens? Kanskje. Man vet aldri hvilken sving livet kan ta.
Jag tror mycket kommer utifrån som man inte kan påverka. Och sedan en inre sårbarhet (t.ex. överkänslig för stimuli). Sedan är det ett faktum att utmattning inte alltid kommer förvarnande, som på en lång springtur när man blir tröttare och tröttare, utan mer som att man plötsligt går genom isen. Finns många som beskrivit sina liv som ditt ovan, och sen ändå blivit sjuka utan förvarning. Och sedan är depression och utmattning också ofta nära sammankopplade, och vila räcker inte alltid som skydd mot depression.
Hej Elin!
Läs boken the body keeps the score så skulle du kunna få en mer nyanserad bild av varför en kropp säger stopp i vilken ålder som helst. Eller be chatGpt sammanfatta den för dig så går det fort. En del människor är med om saker som varken syns eller som de vill prata högt om trots att det påverkar dem.
Tror nog att ovanstående är en väldigt förenklad bild. Jag tror att det fanns otroliga påfrestningar på både män och kvinnor att leva upp till dåtidens ideal. Tror min mormor (idag 93 år) var deprimerad. Hon pratade alltid om hur tråkigt det var att laga mat och hur kul det var att vid 40 komma tillbaka till arbetslivet. Med det sagt så tror jag att det höga kraven på alla delar i livet idag gör det tufft att vara nutidsmänniska. Jag tror att skärmar är stressande, men samtidigt senast igår fick jag så varma kommentarer på denna plattform inför min kommande förlossning. Tror att skärmar och skärmtid både är bra och dåligt och att vi ska akta oss för att glamorisera dåtiden.
Tack för ännu ett klokt inlägg🙏När jag läste om att du undrar varför många unga blir utmattade gick mina tankar genast till skärmen, scrollande och därmed all information som väller in över oss. De flesta av oss klarar det helt enkelt inte…Bra också att du lyfter fram att återhämtning är olika saker för olika människor. Hoppas att du får en fin och vilsam söndag, om det är det du behöver i dag🥰
Hos mig har jag skrivit lite om NPF, eller främst barnens framsteg🙏Kanske någon uppgiven förälder som får en energiboost av det❤️
Jag önskar vi kunde prata mer om den där pseudovilan. Personligen tror jag inte alls den är bra, samtidigt som det är det de allra flesta människor jag känner sysslar med när dom ”vilar”. En sak jag har märkt är att jag känner mig återhämtad mycket SNABBARE av att t.ex. sitta en stund i trädgården, bara sitta och stirra utan några distraktioner och gärna barfota. Då känner jag mig alldeles lugn och fridfull efter fem-tio minuter, till skillnad från att behöva ligga i soffan och kolla på tv i minst fyrtiofem minuter innan jag uppnår samma känsla. Väldigt tidseffektivt att vila utan distraktioner med andra ord.
Tack för dina fina tankar om vila och prioriteringar.
Tack för klokt inlägg! Jag som frilansande musiker har funderat mycket på detta, eftersom arbetstiden är oregelbunden och det ibland är alldeles för mycket (november-december) och ibland knappt någonting (februari). Därför försöker jag generellt i mitt liv tänka att jag jobbar som om jag vore lantbrukare, som har skörtetid och vinterpaus. Dag till dag försöker jag gå efter devisen ”en sak om dagen”, om jag ska vara ledig. Att bara förhålla mig till en punkt en dag gör att jag känner mig fri. Till exempel idag ska jag få middagsgäster. Har då valt att ligga och läsa och skriva lite under dagen. Ingen press att gå ut och hitta på något annat.
Jag kommer alltid behöva öva och förbereda mig inför saker, kommer inte ha ”semester” på samma sätt som om jag haft ett annat yrke. Men om jag accepterar det, och ser övningen/repandet, som min enda sak den dagen, kommer vila infinna sig ändå.
När jag broderar vilar jag tankar för broderiet tar all min uppmärksamhet.
Annars får jag skön vila av att sitta på en strand eller klippa och titta ut över havet. Bästa jag vet. 🥰
Verkligen klokt och tänkvärt. Vila kan vara många olika saker, det handlar ju främst om balans. Att det ska bli någon form av jämvikt och inte bara samma samma hela tiden.
Den som har ett stillasittande arbete vilar i rörelsen, promenden, springruren eller svettig lek med vilda småttingar.
För den som sliter kroppen på jobbet, kan en stund liggandes platt på soffan, rent av slötittande på film vara det rätta.
Vad som är vila är individuellt, men så viktigt att bena ut vad det är för en själv. Viktigt också att vila regelbundet. Det går inte att lägga på hög. Försöker man spara vilan till fyra veckor semester på sommaren (som sällan blir så mycket vila av) riskeras utmattning.
Och nej, vi är inte skapta för det liv vi lever med ett ständigt brusande föränderligt flöde av saker att förhålla sig till.
Klart man blir trött i mössan!
Har tänkt på detta mycket senaste veckorna.
Drabbades av ett virus i början av dec (förmodligen covid) och var fram och tillbaka i symtom/trötthet, men försökte pressa på på jobbet ändå, kraschade många helger. Sen i förra veckan sa min kropp tydligt stopp. Nu, efter 11 dagar, är det en seger att jag kan sitta upp 15min i sträck och gå promenad 300m långsamt. Tror jag drabbats av någon total trötthet i kroppen, men får även tänka på vad som gör huvudet trött- de sitter ju ihop med kroppen. Det är så speciellt att ligga ner och vila, känna sig ganska pigg, men sen när man ska resa sig upp så är benen så svaga.
Ja, därav att jag funderat på mycket vad som gör en trött, ger en energi och hur man vilar- på riktigt. I mitt fall handlar det sannolikt inte om en utmattning psykiskt/fysiskt, utan snarare någon form av covid-trötthet, men det ger en tankeställare att inte kunna göra frukost själv utan att behöva pressa mig i fysisk ansträngning. Också en tankeställare hur mycket man faktiskt kan pressa sig och inte vara helt medveten om det; ”det funkar ju”. Jo, men hur mår kroppen i längden?
Ja, många funderingar här.. Har många timmar att fundera just nu… 🙂
Rebecka: så tråkigt att du har drabbats av detta. Det är minsann inte alltid lätt att komma ihåg att vara tacksam för det man har när man har det eller att vara tacksam för att man är frisk om man har den turen att få vara det. Skickar en kram och ett ❤️ till dig.
Ida: Tack för värmen och omtanken❤️
Tack för ett viktigt och tänkvärt inlägg. Du sätter fingret på något som vi alla på något sätt behöver. Som du skriver, vila/återhämtning kan vara så olika för olika personer. Det gäller att hitta det som passar en själv, vilket inte alltid är det lättaste. Livet rullar ju liksom oftast bara på och det är lätt att glömma bort att dra i handbromsen emellanåt.
Alltid balans, och konsten att kunna tomglo.
Det är för mycket passiv underhållning som pockar på uppmärksamheten. Utan att ändan lämnar stolen!
Efter att tidigare försökt ha vänner, trivs jag med det som är mera pålitligt. Har slutat stressa upp över vad andra kopierar och skyltar med.
Några timmar drag efter jycken, så duger golvet fint att slockna på!
Några saker som funkar för mig:
Djur och natur. När jag sitter till häst är jag i nuet, det fungerar inte annars. Och kommer automatiskt på något sätt. Hästen kräver total närvaro och koncentration.
Att vara ute. Allt blir bättre när jag varit ute ☺️ gör nästan all träning utomhus. Men det är säkert olika? Alla är ju inte utemänniskor.
Men såklart funkar det inte alltid. Sover dåligt i perioder. Känner stress. Men det hade säkert varit värre om jag inte hade ägnat mig åt djur och natur ☺️
Är helt övertygad om att depression och utbrändhet fanns förr i tiden. Min mamma född 1911 var deprimerad och utmattad. Bodde i en liten by och där fanns flera deprimerade/ utmattade kvinnor. Detta kände alla till. Skillnaden var att ingen pratade om det. Så skamligt.
Min farmors syster, född i början av 1900-talet, hade ”svaga nerver”. Termen utbränd är ju ganska ny, men hysteri, svaga nerver osv är ju sen gammalt. Hade man tur fick man åka på kurort vid havet. Hade man otur… Vill inte ens tänka på hur man behandlade psykiska åkommor förr. Eller kvinnor.
Håller med. Jag tror vi i stor utsträckning använder begrepp som utmattning och utbrändhet för det man förr kallat depression. Jag tror också det är både på gott och ont att vi delar så mycket som vi gör.
Läser EN blogg (denna). Ingen FB. Väldigt begränsad Insta. Inte massor av åtaganden. Inte svårt att säga nej. Men ändå räcker inte energin både till familjeliv och arbete. Och då jobbar jag inte ens heltid. Vi har fler barn än två och ett hem vi älskar. Någon som sett Försäkringskassans statistik över mammor ålder 30-39 där sjukskrivningarna ökat massor? Någon som är förvånad? Inte jag. Och så såg jag statistik på vad EN förskoleplats kostar. Runt 180.000 kr per år och barn. Men hur skulle det bli om mammor som vill vara hemma o ta hand om sina barn skulle få det? Få möjlighet att välja det?
Resultatet kommer bli ett än mer ojämlikt samhälle, för det är kvinnor som kommer att stanna hemma och halka efter på arbetsmarknaden, men pensionen och pengar generellt. Jag tror mycket mer på att pappor behöver steppa upp och att deltidsarbete för båda föräldrar under några år ska uppmuntras. Med vårdnadsbidrag kommer jämställdheten minska och därmed också den ekonomiska stressen på kvinnor att öka.
Exakt, utifrån hur samhället ser ut idag tror jag inte lösningen är att bara mammorna går tillbaka till att vara hemma med barnen längre – det kommer drabba deras pension och ekonomi negativt. Däremot som du säger, att även pappor går ner i arbetstid och tar ett större ansvar (samt överför pensionspoäng) skulle göra mer nytta och avlasta mammorna från onödig stress om man pratar om normen
Jag håller helt med dig! Det är här vi börjar för att det ska bli bra, med våra barn! Samhället hade blivit mer gynnat i ett långtidsperspektiv av att barn får lov att vara barn och inte tvingas in i förskolans förväntningar så tidigt, Idag leker inte barn på ”dagis” längre, det är en liten skola där barnen ska lära sig massor redan från 1års-ålder och ibland har ”rast” o får fri lek. Man tränar mer på den egna individens kompetens, kunnande och rättigheter än på social samvaro och att vara ett ”vi”. Det som förr var mest omvårdnad är idag mest pedagogik och inlärning. Barnen får lära sig tidigt att göra vad som förväntas av dem för att ”överleva”, barn vet att de inte klarar sig utan anpassning. Detta, Tillsammans med datorer som får våra hjärnor att jobba snabbare och skifta mellan uppgifter och inte bara göra en sak i taget är väldigt dåligt, när du övar upp dessa hjärnbanor är det inget du bara kan ”stänga av” när du är ledig. Vårt kapitalistiska samhälle och tekniken är både det som räddat oss och blir även vårt fall i alla avseenden.
Och givetvis är det människor med ett mer aktivt nervsystem som är där för att skydda dem mot dåliga yttre påverkningar som rasar först. Ett nervsystem som signalerar före man blir allvarligt sjuk är som ett inbyggt larmsystem men i vårt samhälle där vi från tidig ålder lärt oss att prestera översätts det som något fult. Det är inte dig det är fel på det är ditt nervsystem som är klistret som gör att mänskligheten överlever och ser när saker inte fungerar.
Åh vad jag känner igen mig i detta! Jag har tre barn och både jag och min sambo jobbar deltid och ändå är det omöjligt att få ihop pusslet. Hundra saker på listan som bara snurrar i huvudet med allt man inte hinner med, som tar fokus från att vara närvarande och ha det mysigt med barnen. Tänker ofta ”tänk om jag hade fått vara hemmafru” och drömmer om ett liv där man får fokusera på hem eller jobb och inte både och. Älskade att vara föräldraledig och vill ha tillbaka den tillvaron. Älskade också att vara singel med heltidsarbete när det begav sig, men tycker inte att kombinationen av både familj och jobb är hållbar. Är vänsterinriktad politiskt och har alltid varit inne på vikten av jämställd ekonomi och hela det köret, men känner ändå nu när man är här att drömmen om hemmaliv skimrar.
Ja jag är helt enig med dig. Det är inte meningen att man ska ge 100% på två fronter. Det funkar (uppenbarligen) inte i längden. Vi är inte lyckligare nu. Och allt detta jämställdhetstjat. Jag kan inte förstå varför det mest jämställda är att båda ska göra LIKA i allt. Vi är inte lika. Jämställt borde vara att få välja! Få välja hur man vill ha sitt liv och sin familj. Och detta med ekonomin som många hänvisar till. Det finns ju hur många olika sätt som helst staten skulle kunna göra för att kvinnor inte ska bli fattigpensionärer. Men med dagens system kan det slå hårt mot kvinnor. Men det systemet är inte en orubblig sanning. Vi väljer.
Jag tror att det är mera konplext än att man ”inte kan vila”. När nervsystemet går på högvarv kan det ofta handla om ptsd, generationstrauman, odiagnostiserad adhd, obearbetad sorg, en ”giftig” relation / familjesituation och allt möjligt annat och då krävs andra grepp än att man bara vilar annorlunda. Det här behövs det mera allmän kunskap om.
Bra skrivet!
Tack! Jag såg även detta citat på en sida som jag skickade till min väninna som är sjukskriven nu. Liknande familjeprofil som jag (mina föräldrar var med om både dödfött barn och svår sjukdom vilket drabbade mig och skapade ett hypersjälvständigt mönster tidigt), hon har mist en förälder i cancer för några år sen, haft en jobbig separation nyligen, önskar barn men är nu 40+ utan partner, har ett krävande jobb samt ekonomisk stress pga dyrt att leva som singel med stigande priser.
”Det mest helande du kan göra för ditt nervsystem är inte att vila. Det är att undersöka varför det känns omöjligt att vila.”
Har du läst ”Kroppen håller räkningen”? Känns som att det boken lyfter är det du fångar i din kommentar.
Jag som varit sjukskriven nu i snart 2 år sammanlagt har lärt mig mycket av hur jag återhämtar mig just för att det är ett stort krav att klara av när man varit sjukskriven i utmattning och fortsatt har sviter från det. Jag har skrivit mycket om det på min blogg, bland annat här
https://sweetwordsbymirre.se/hur-ska-man-orka-en-hel-dag/
https://sweetwordsbymirre.se/planera-din-egen-tid-och-dina-mal-framat/
https://sweetwordsbymirre.se/mindfulness-som-vardaglig-avkoppling/
Tack för ditt blogginlägg med mycket bra tips, tid för vila och återhämtning det är jätte jätteviktigt
Jag blir otroligt återhämtad av att sitta i soffan med en stickning och en kopp te framför en serie. Jag är ofta väldigt aktiv på helgerna, är ute med hundarna, tränar dem, städar och fixar. Kan känna mig helt slut men att landa i soffan i ett avsnitt med ett projekt i händerna är så vilsamt!
Jag tänker ofta på en sak du skrev för länge sen, att vila betyder avbrott i det man gör mest. För jag som sitter på kontor och min kille som är snickare har helt olika behov av vila. Jag vilar faktiskt när jag snickrar på huset vi renoverar en hel helg, men för honom är det inte vila alls, han behöver vila framför en serie eller youtube. Det krockar ibland, men sen jag läste ditt inlägg så har jag mer förståelse för att han inte vill vila på skridskor en hel dag, eller snickra lite till.
Blev utbränd som snart 30-åring, efter många år av ha det lite för jobbigt och vara lite för stark genom allt. Jag ”körde på” och ”bet ihop” och ”tuffade till mig” för att andra hade det värre och det var inte alls synd om mig. Det är först nu, 5-6 år senare som jag börjar bli ”normal” igen. Det slog mig bara för nån dag sen, efter att jag vaknat tidigt, gått ut med hunden, duschat och gjort mig i ordning, varit ute på ärenden med min sambo i flera timmar, kom hem och åkte till skogen med hunden för att sen komma hem och laga mat.. Att jag orkar? För ett par år sen var jag tvungen att vila hela dagen för att orka tvätta. Och sen vila efteråt. För jag var helt slut. Jag håller dock inte helt med om att skärmar stjäl vila, och att träning ger bra sömn för personligen är det tvärtom. Kanske gör sömn att man sover bättre PÅ SIKT, men jag sover som absolut sämst de dagarna jag har tränat. Om jag tränar på kvällen får jag nästan räkna med en värdelös natt, men eftersom jag har ett jobb så är det just kvällarna som det tränas på förutom på helgerna. Har dock ett stillasittande jobb så för att jag inte ska gå sönder helt får jag helt enkelt offra nattsömnen och pallra mig till gymmet ändå. Skärmar för mig är avslappning, inspiration, att få vila hjärnan från att spinna iväg och istället bara titta på något mysigt. Instagram används mest till att följa inredningskonton, kroppspositivism och annat som GER mig något. Jag styr ju själv vad jag följer, och jag styr själv om jag ska öppna appen eller ej.
Så glad för din skull! Minns så väl känslan av att plötsligt orka =) härligt att du har hittat rutiner som funkar för dig
kram