Jag läste en så intressant artikel i DN om något som kallas bodydoubling, eller parallellarbete. Hade inte hört begreppet innan men förstod direkt vad som menas.
”Så kallad bodydoubling – eller parallellarbete på svenska – är en alltmer populär teknik för att ta sig an och fokusera på uppgifter som känns överväldigande eller dödstråkiga. Metoden bygger på något så till synes enkelt som att en annan person är närvarande, även på distans”. Skriver DN.
Det handlar helt enkelt om att tillsammans med någon annan bestämma att man vid ett visst klockslag ska utföra ett visst arbete. Och det kan lika gärna ske med många mils avstånd, som med personen i rummet. Man avtalar tex att ”klockan sexton ska vi båda ta tag i att städa kylskåpet. Vi hörs strax innan och sedan hörs vi efteråt och checkar av att vi gjort det vi ska.”
Det finns idag speciella appar för det här – där man paras ihop och får mentalt stöd av främlingar som behöver samma stöd som en själv. Stöd för att sluta prokrastinera allt som är svårt och trist.
Men när jag läste om det här insåg jag att det är en metod jag redan ägnar mig åt i hög utsträckning. Jag hämtar kraft av bodydoubling varje dag. Ett exempel är när jag och min bästis Elina bestämmer oss för att höras vid ett visst klockslag och gå på promenad. Hon bor fem mil bort så hon klär på sig och går en sväng i sitt område. Och jag gör samma sak i byn. Eftersom vi vill umgås så ringer vi och pratar. Men man kan ju också bara bestämma en tid då man gör det själv, för att det ska bli av. Så gör jag till exempel med min syster om vi ska och träna vid ungefär samma tidpunkt. Vi peppar varandra inför och efteråt skickar vi bildbevis från gymmet. Och så får man lapa i sig beröm från sin bodydouble!
Jag kör också parallellarbete på jobbet. Jag hörs ofta en stund på morgonen, med min syster. Efter att vi lämnat barnen. Om båda gruvar sig och känner sig segstartade och trötta så har vi först en stunds gnäll medan vi dricker kaffe. Men sedan hojtar vi ilsket till varandra.
-Nä, nu jävlar räcker det! Det är INTE synd om oss! Nu biter vi ihop och KÖÖÖÖÖR!!!!!!
Och så slänger vi på luren och det känns lite lättare att göra det trista när jag vet att vi båda kämpar parallellt. Ett annat exempel är att Elinas familj precis som min har storstädning på lördag förmiddag. Och bara att jag vet att de kämpar på hemma hos sig gör min städning lite mindre motig. Ibland hörs vi efteråt och går en promenad och mallar oss över vad vi klarat av!
Det slår mig också att Städa med Rut här på bloggen är en del av samma fenomen. Även om vi inte bestämmer ett visst klockslag så har vi tillsammans bestämt att vi ska utföra olika sysslor under en vecka, en kvart om dagen. Och den vetskapen hjälper oss att komma igång och köra på.
Tänk så fint att vi människor – trots att vi ofta är så avskurna från varandra – ändå hela tiden längtar efter och försöker hitta gemenskap. I litet och stort. För att klara livet!
32 svar
Det låter fantastiskt! Grattis till alla som har en sådan person. Jag har själv inga vänner, vilket blivit extra tydligt då jag en period jobbat hemifrån. Har verkligen ingen att kontakta under dagen trots att jag säkert hade haft stor glädje av det precis som Clara + Dn skriver. Inte andra tider på dygnet heller, men det är jag ju van vid. Då jag återgår till mitt normala arbete med vanliga uppgifter igen har jag åtminstone mina arbetskamrater som är hyggliga att ha att göra med. Så sätt värde på era vänner och kontakter!
Kanske eftersöker du inte vänner, så detta kan absolut vara ett o-ombett råd – men det finns flera digitala gemenskaper där man umgås utifrån någon form av gemensam röd tråd, som t.ex. kan vara just att man jobbar hemifrån/en viss bransch/kvinna och företagare.
En varm kram till dig.
Och jag löptränar med kompisen i telefon. Vi bor långt ifrån varandra och då är 35 min löpning perfa. Speciell konditionsträning att prata samtidigt men sååå mysigt!
Kanske, kanske inte är samma sak men jag tänker alltid på de som har det sämre ekonomiskt än mig för att känna att jag klarar mig fint. Har inte mycket enligt samhällets standard men det finns de som har så mycket mindre.
Tack Anna för att du skriver så fint och klokt och hur du resonerar. När jag hör vilka summor som är i omlopp i samhället så baxnar jag. Har varit allvarligt sjuk till kropp och själ, så trots att jag är akademiker har jag en låg pension pga att jag hade oturen att bli sjuk tidigt och har inte så många tjänsteår. Men det är fantastiskt hur man kan klara sig på lite pengar och ändå leva ett bra liv. Upplever att det är de rika som är giriga.
Jag går ofta telefonpromenader med vänner på distans. Det är så fantastiskt med den nutida tekniken att fastän man kan vara utspridd över jordens alla hörn kan man ändå ”vara nära”.
Under några år bodde och arbetade en av mina vänner i Italien. Eftersom vi ofta gick och fikade och pratade om vitt och brett när vi träffades innan hennes flytt skapade vi en rutin av ”distansfika”. Vi fixade helt sonika lite fika på varsitt håll och sen kopplade vi upp oss på Skype och fikade ”tillsammans”.
En annan av mina vänner befann sig en period i USA och då pratade vi också mycket via Skype. Till saken hör att vi bodde inte i samma stad innan heller så vi var vana vid att umgås mycket via telefon och jag minns att vi vid nåt tillfälle uttryckte att det var fascinerande att det var egentligen samma som att vi pratat i telefon en eftermiddag med tio-tolv mils avstånd och nu satt vi helt plötsligt i två olika världsdelar men det var ändå som att vi bara var nästgårds. Minus tidsskillnaden då som vi behövde anpassa oss till.
Vi har också börjat städa på lördagar efter ditt inlägg. Vi hade letat efter en tid i veckan så vi alla var hemma, där inget annat behövde göras och där städningen inte gick ut för mycket över möjligheten för oss vuxna att få ägna oss åt våra behov. Inget funkade, förutom lördag. Så gött!
Älskar bodydoubling, visste inte om begreppet men kör också på det. Oftast med min syster om det gäller en tråkig syssla, typ städa. Ibland med mamma.
Kanske inte räknas men jag och min bror har sällskap till jobbet på morgnarna. Lite mer motiverande att kliva upp när man får samtala lite lagom på tåget (han i bil 70 mil bort).
Det här har jag både använt själv och lärt mina gymnasieelever att göra i flera år! Tror att det ibland kallas ’accountability buddy’ också. Just detta att bestämma tid med någon och sen peppa och berömma varandra här det så mycket lättare att få jobbiga grejer gjorda, oavsett om det är löprunda eller tvätt (för mig) eller att sätta sig med provplugg eller att skriva gymnasiearbete (för mina elever). Bästa grejen!! Och så småningom kan en bli sin egen också!
Älskar detta! Och jag älskar din blogg. Har mer och mer övergivit Instagram och återgått till att läsa bloggar och böcker. Kikar in här varje dag och uppskattar alla inlägg. Framförallt de om vila/utmattning och träning. Du är en stor inspiration Clara, tack för det ❤️
🥹❤️ kram
Tänkte också på dig när jag läste artikeln i DN! Kände mig fånigt nog stolt över det faktum att du redan använder dig av det ❤️ 😅
Jag har en kollega som, liksom jag, jobbar hemifrån. Vi har kört det här konceptet i åtta år ungefär. Vi både tar promenader tillsammans (vi bor ca 600km ifrån varandra) per telefon, och hörs under arbetsdagen och peppar varandra. ”Nu har jag slösat bort en halvtimme på sociala medier.” ”Jag med, men nu kör vi ett jobbpass, vi hörs efteråt!” Det hjälper oerhört mycket, speciellt då man har ett ensamt jobb.
Precis detta gör jag och mina systrar. Mycket effektivt när man har svårt att komma igång eller ta itu med jobbiga grejer.
Så fint ❤️❤️❤️🙏🏼
DET är vad jag kallar kärlek! ❤️
❤
Jag lever med ADHD och har faktiskt fått lära mig denna tekniken som ett hjälpmedel.
Jag personligen behöver ett mer närvarande stöd, någon som fysiskt är i samma rum. Vi kan göra helt olika sysslor eller arbetsuppgifter men när någon annan är i rummet klarar min hjärna av att fokusera och prestera mycket bättre!
Det blir en annan känsla av ansvarstagande och precis som du beskriver Clara, ett direkt botemedel mot prokrastinering.
Dessutom kan man få snabba tips när man kör fast, hejarop eller bara ”Nej, nu tar vi en kopp kaffe!” som gör det ännu lättare.
Läste artikeln i DN på förmiddagen idag tisdag. Kul att du nu tog upp det i din blogg. När jag läste artikeln i DN tänkte självklart på dina kvartar städa som Rut
Men också tänkte på begreppet göra en HAMBURGARE. Lärde mig av någon minns inte vem. Det går ut på att först tala med någon i telefon t.e.x. Om något som känns motigt att göra. Det är undersidan brödet på hamburgaren. Sen lägger man på. Sen gör man det motiga. Det är själva hamburgaren. Sen hörs man av efteråt det är själva brödet på ovansidan på hamburgaren. Jättebra teknik!!!
Sen angående artikeln i DN och ditt blogginlägg gör att det känns så bra att vi är fler som ibland har det motigt att göra saker. Prokrastinerar typ. Att jag inte är ensam. Att vi är flera..
Tack för ditt inlägg. Och hoppas HAMBURGAR tekniken kan hjälpa fler.
Hälsningar Kristina
Intressant och säkerligen bra det du skriver om. Jag brukar ibland passa på att ringa min bror eller pappa som båda bor långt i från mig när jag är ute på promenad. Jag gillar att promenera, men när jag pratar med någon av dom ovan nämnda så känns det som att promenaden är över på ett kick. Ibland hinner jag till och med komma hem innan vi har avslutat samtalet. Tack för detta fina inlägg.
Så fint att paralellbestämma tillsammans att man kan göra en städning hemma samtidigt i 15 minuter och då veta att någon annan också gör det. Det kan effektisera.
Samt samma tänk hade jag vid min sjukskrivning att jag tänkte som jag jobbade för att sedan kunna komma lättare tillbaka till jobbet. Att jag åt och hade rast ungefär då jag skulle för att hålla kvar i en rutin.
Något som kanske inte har så värst mycket med detta att göra men ändå lite.
Vad tränar du för rumpövningar?
Dels skulle jag behöva lite inspiration o dels skulle jag behöva parallellträna min röv så det blir lika musklig som din.
Vi peppar ju ibland innan gympan men sen träffas vi där. Annars är saken den att jag är så förbenat självständig. Hade en dominant mamma och för mej tror jag det spelar stor roll att få göra saker som städning precis när jag vill. Tror fler känner igen sig. Dominanta mammor är inte lätta att tas med. Men så var det.
Oj, det känner jag igen mig i! Dominant morsa, psykiskt dominant och jag hatar känslan av känna mig låst.
Jag har också använt mig av bodydoubling utan att veta om begreppet innan. Jag brukar prata med min kompis och samtidigt putsar vi fönster tillsammans. Och i lördags gjorde jag min Städa med Rut-kvart (som ofta blir en halvtimme) med min mamma i telefon för att arbetet att städa ur badrumsskåpet var alldeles överväldigande.
Jag vill också tacka dig för Städa med Rut! Jag har byggt om det så att det passar mig bättre och som jag skrev ovan blir det ofta till en halvtimme, men jag gör det inte varje dag. Jag har också bestämt att mina halvtimmar är istället för veckans storstädning, för den orkar jag aldrig med. Jag är väldigt utmattad av jobbet och vi har ett väldigt stort hus och orken finns inte för att storstäda. Så de här Rut-halvtimmarna är perfekt för mig och oss (för min man har hakat på). Dessutom har jag fått gjort så otroligt mycket som jag skjutit på i flera år. Som att tömma en kartong i källaren på ljus och ställa in dem i en hylla. Tog inte lång tid, men ändå har jag skjutit på det sedan sommaren 2023. Så jag tackar för inspirationen!
Vad glad jag blir av att höra det 🤗❤️ så roligt att du fått hitta en variant som funkar så bra för er
Minner meg veldig om ulike ’få det gjort’-konsepter fra studietiden, feks ”shut up and write” og ”accountabiliTEA”. Sistnevnte kjørte jeg og flere venner via Zoom under pandemien og etterpå (og på tvers av ulike tidssoner) og det funket veldig bra å først ta en kort prat, så sette mål for de neste 20 min, så jobbe på hver vår kant, ta en innsjekk etter tyve min, fortsette. Anbefales!
Hade inte hört talas om bodydoubling tidigare, men inser att det var vad maken och jag började med under pandemins restriktione när vi bjöd in mina syskon med familjer till gemensamma middagar genom videomöte på Messenger. (En familj i taget för att det så mycket som möjligt skulle ge känslan av att vi satt tillsammans runt samma matbord.) Det var väldigt trevligt varje gång! Ändå rann initiativet ut i sanden när pandemin var över, trots av vi bor 60 mil ifrån min familj och därför inte träffas så ofta IRL.. Vi borde verkligen bodydoubla med er andra som bodydoublar på olika sätt, genom att planera in nya sådana middagar! (Av bara farten arrangerade vi på samma sätt fikastunder med goda vänner – både sådana som bor i andra delar av landet och dem vi har i Australien, USA resp Costa Rica. Även detta något vi borde göra igen!) Tack för inspirationen Clara och alla ni andra som här i kommentarerna berättat om era erfarenheter av detta!
Jag och min kompis är varandras ”boendestödjare” på telefon. Ibland sker det naturligt för vi pratar så ofta så det är liksom självklart nu att börja städa/fixa när vi har varann i luren. Andra gånger skriver vi och ber om boendestöd och planerar in att höras för att städa/göra admin etc. Vad vi nu har svårt att ta oss för. Ljuvligt är det.
Lite som att det är roligare att städa hemma hos någon annan? Om man gör det ihop?
Låter himla mysigt! Men jag har ingen att ringa, lite skamligt och jobbigt, men har aldrig haft en sån relation med min syster eller mamma. Ingen sån vän heller. Min bästa/enda vän jag ringer har städhjälp och skulle aldrig städa kylskåp och tvätta fönster. Jag får fundera på hur jag skulle få till det, för det låter trevligt!