I onsdags mitt på dagen packade jag barnen i bilen och brände de 4 1/2 timmarna upp till stugan. Ju längre vi körde desto mindre blev musöronen på träden. Vi mötte renskockar med kalvar och vajor med vinterpälsen på väg av, sådär att de nästan ser ut som att de har skabb.

Och sedan sladdade vi in på uppfarten, slängde upp bildörrarna och tjöt. ÄNTLIGEN HÄR IGEN!

Finns ingen plats där axlarna sjunker så djupt ner och där jag känner mig så fullkomligt lugn och tillfreds.

Detsamma gäller för Essa. Här får hon gå lös för jämnan, vara med storflocken och ligga på kökssoffan och spana på rävar och renar.

Jag hade tänkt efter före den här gången och förberett en stor pastasallad att äta när vi kom fram. Och även gått en sväng i trädgården och plockat en liten bukett med allt som blommar hemma. Så att jag skulle kunna njuta fägringen här också.

En burk småkakor var med. Barnen försåg sig till efterrätt.

Ungarna fick hjälpa till att packa in och jag fick klia mig i huvudet en ansenlig stund för att förstå hur det nya vattensystemet skulle sättas igång och vilka muttrar som skulle öppnas och stängas. Men tänk så bra det gick! Jag och Anna hade ju filmat allt rörmokaren visat för oss och sedan skrivit ner det i ett tydligt dokument, rum för rum. Så det var (nästan) bara att följa det på pricken.

Efter maten ville Uffe pussla och pojkarna spela kortspelet magic.

Men så solade kvällen upp allt mer och barnens stugkompisar – som också precis anlänt – kom förbi för att dra med dem ut.

Jag njöt stillheten i köket en stund.

Rätade ut ryggen på soffan.

Det är så underbart att ha ett släktställe att komma till. Och att gå runt och återupptäcka alla små praktiska förbättringar vi gjorde sist vi var här. Hur vi sorterat handdukarna i tvättstugan och märkt upp lådorna tydligt. Vår nya laddstation vid skrivbordet, där en grendosa ligger redo på en hylla så att vi kan ladda där och slipper ha all teknik utspridd. Små, rara förbättringar för framtiden. För vi vill ju inte förändra så mycket här. Inte kasta ut allt som varit – för själen sitter ju i att det är just mormors gamla nittiotalsgardiner, blandat med sjuttiotalsranor och ett sexiotalsbord.

Mitt hus är platsen där jag förverkligar mig själv kreativt – medan min sommarstuga är platsen där jag slipper. Jag bara tar det som det är och det är otroligt vilsamt. Skrev en text om det för några år sedan. Jag vill inte att mitt sommarhus ska vara en perfekt inredningsdröm.

Efter en stunds vila inne lockade utomhus mer, så då gick jag också ut i vårkvällen och inspekterade gården. Just den här dagen hade alla mygg kommit, så barnen gjorde en brasa bredvid kojan där de eldade enris. För att insekterna skulle hålla sig borta.

Bertil och Uffe täljde spjut.

Och Folke visade mig bunkern de byggt under marken. Att gömma sig för ryssen i. Det är väldigt mycket ryssar och krig och förberedelser för attacker i lekarna just nu.

Och så tycker folk att barn inte ska få leka krig och ha vapen och svärd. Lek är terapi och med tanke på hur vår omvärld ser ut kan det väl knappast finnas något mer akut att få bearbeta som barn?

En sådan härlig fridfull kväll och så mycket ljusare än hemma! Blir inte alls mörkt den här årstiden.

Jag gick mest runt och mös över att vara framme. Och trots min förkylning kunde jag inte låta bli att gå med häcksaxen och klippa ner buskage och tallplantor som hotar att ta över åkern.

Barnen blev ute sent och härjade men jag gick in och la Uffe för kvällen. Så gosigt att krypa ner i sängen med kalla tår och läsa Bamsetidningar från 1987.

När storpojkarna äntligen kom hem vid halv tolv gjorde jag te och mackor åt dem.

Som vi åt med ljuset tänt för mormor och morfar.

På torsdagen vaknade vi till sol och jag hade sovit precis så gott som jag alltid gör här – och jag var som en ny (fast ändå sjuk) människa.

Om bara några dagar kommer allt att vara utslaget. Naturen känner ingen natt här.

I sommar ska vi gå med röjsågarna och ta ner allt sly kring sjön. Så att utsikten inte växer igen.

Jag beslöt mig för att ta mig an sista väggen på vedboden. Jakob ägnade ju en stor del av sin förra semester åt att räta upp den och säkra den på olika sätt – medan vi andra målade så långt färgen räckte. Den tog dock slut precis vid stora väggen och sedan har vi inte hunnit måla något mer. Nu högg jag dock i.

Och fick hjälp av grabbarna. Uffe som målade lågt och Folke som assisterade.

Det är så härligt att måla med slamfärg och ge tillbaka lite skydd till den stackars vedboden. Målade i morsans flanellskjorta och mina supergamla Fristadbyxor med femtio år på nacken. Två timmar senare var hela söderfasaden målad och klar.

Kolla skillnaden halvvägs!

Resten av dagen drog barnen runt och lekte med sina kompisar. Medan jag donade på med stort och smått inomhus. Tvättade, lagade mat, fixade med olika saker.

Efter middagen gick jag ut i trädgården igen och tog ner vimpeln som var i en enda härva och på ett träffsäkert vis symboliserar läget i landet.

-Får vi vända båten och åka ut?


Kära nån så skönt att jag nu har så pass stora barn att de själva kan ordna detta. De hjälptes åt att vända, plugga och ta fram flytvästarna. Jag följde bara med ner för att se att inget skulle krångla.

Och det gjorde det inte heller.

De tog sig ut på sjön

Men Essa fick inte följa med i båten och det gillade hon INTE. Hon gnydde och tittade omväxlande anklagande på mig och längtansfullt på dem. Hennes blick tycktes säga:

-Hur kan du bara släppa iväg valparna utan mig? Hur ska jag kunna valla flocken när den är så långt borta?

Det fick mig att minnas mormor och morfars katt Missan som brukade sitta längst nere på bryggan när vi rodde ut nät. Och vänta där ända tills vi kom tillbaka igen.

En tråkig upptäckt gjordes dock i båthuset. Åtta döda svartvita flugsnappare. Varje år har det kommit in någon fågel här och vi har försökt täta överallt på hösten. Över skorstenen och i dörrspringorna och under taket. Men i år var det något slags rekord. Kändes helt fruktansvärt. VAR kommer de in?!

Vi samlade ihop fåglarna jag och Uffe. Och medan storbarnen stack och badade i sjön grävde vi en grav åt dem bland de andra döda djuren vi har här på backen. Missan, Busan, Lisa, Solo, Tuss, Saga och en död sjöfågel som fastnade en gång i vårt fiskenät.

Fredagen var varm och solig och jag skyndade mig ut. Tog fram dynor, la en duk på bordet och intog min frukost i en solstol. Ovanför våra huvuden svärmade hanmyggen i stora svarta moln. När jag och Anna var små brukade vi fånga dem med fiskhåven och dränka dem i sjön. Stora svarta klumpar flöt sedan upp till ytan.

Men hanmyggen bits ju inte, det är ju bara honorna som suger blod och lägger ägg. Så jag låter dem få finnas. Och tänker bittert att åtta svartvita flugsnappare kraftigt hade decimerat skaran.

Morfar eldade alltid åkrarna häromkring på våren. Svedjebränning är bra för den biologiska mångfalden och jag försökte ju redan i påskas men då var det lite för blött i marken efter snön. Nu var det vindstilla och skönt, men snudd på för blött av allt nytt gräs.

Storpojkarna hjälpte mig och hittade samtidigt en kopparödla som de plockade upp och undersökte.

Eldandet gick i makligt tempo ända tills det tog sig en bit ut på ängen och det plötsligt blåste upp. Då fick elden en väldig fart och vi fick stampa, kratta och hetsa som dårar för att elden inte skulle bli utom kontroll. Som tur var hade jag ett gäng rådiga ungar som langade vatten, stäppade i gräset och räfsade. Så snart var elden utsläckt – men adrenalinet pumpade till tusen. Och förkylningshostan var ännu värre.

Var nöjd med att jag fått så mycket eldat, men väldigt missnöjd över hur fort det gick. Hade gärna eldat en större yta under mer kontrollerade former. Så att jag slapp få hjärtsnörp.

Tog en dusch för att få bort all röklukt och svett. När jag tog av mig byxorna hade jag sot upp till låren.

La håret på spolar och bestämde mig för lugnare aktiviteter resten av dagen.

Gjorde ett kilo potatisbullar till de hungriga brandmännen och sedan låg jag på sofflocket i en timme, innan en av mina grannkompisar kom förbi och fikade i två timmar. Väldigt, väldigt trevligt!

Idag ösregnar det i stugan, jag ska göra våfflor till lunch och palt till middag. Laga barnkläder och städa kökskåp. För trots att det är härligt med sol och värme i stugan är det precis lika underbart när det är nio grader och ösregn eller trettiofem minus och två meter snö. Bara att få vara här gör mig lycklig!