Det kan kännas så mörkt och hopplöst och svårt ibland. Då hjälper det att tänka på och uppmärksamma allt gott som trots allt sker. Som kanske inte förändrar världen – men som förändrar hela världen för den som det gäller.

Jag tänker på när jag och Bertil var i Etiopien och hälsade på ett ”Boys home” i Addis Abeba. Alltså ett föräldrahem för ensamma pojkar. Några hade skickats av sina familjer på landsbygden, in till städerna för att söka sig en försörjning. Men i en stad som Addis Abeba med omkring fem miljoner invånare kommer unga pojkar lätt bort. Fastnar i sexhandel, kriminalitet eller hemlöshet.

Att besöka detta pojkhem med min egen pojke var väldigt speciellt. Det blir så extra starkt när man tänker på hur det hade varit om ens egna tre pojkar hade haft liknande förutsättningar i livet. Och vilken desperation som finns hos de föräldrar som släpper iväg barnen till en så stor stad som Addis.

Jag tänkte också på pojken Henning i boken Mina drömmars stad. Hur han kom till Stockholm i mitten på artonhundratalet. Ett Stockholm som då på så många sätt befann sig i ungefär samma utvecklingsfas som Addis gör nu. Begynnande industrialisering, enorm fattigdom, stora klyftor mellan de som har och inte har. Slumområden och barn som bara driver runt utan någon vuxen. Dessa berättelser finns också i vår svenska historia. Sverige var ju under 1800-talet ett av Europas fattigaste länder…

Vi fick prata med föräldralösa pojkar, pojkar som flytt strider och oroligheter, pojkar som bott på gatan och pojkar som helt saknade familj. På barnhemmet får de mat, trygghet och skolgång. Och pojkarna förklarade för mig att de blivit som brorsor till varandra, där de äldre tar hand om de yngre. Och de som arbetar på hemmet har ofta själv kommit från liknande bakgrunder och förstår vilka trauman pojkarna brottas med.

Behöver de medicinsk hjälp så får de det. Och behöver de terapi eller själslig hjälp efter sina trauman – så finns det också att tillgå. Den här lilla pojken visade stolt upp sitt skrivbord och sin skrivbok för mig.

Yohanes älskar att rita och visade upp sina teckningsblock för mig och Bertil. Väldigt imponerande hur han lärt sig rita genom att teckna av reklambilder ute på stan. Att han kunde måla var hans stolthet och glädje – men också något att ägna sig åt när sinnet kändes tungt.

Som vanligt när man är i Etiopien får man vid varje möte delta i en traditionell kaffeceremoni. Där bönorna rostas inför gästerna och man dricker inte bara påtår utan tretår varje gång. I pyttesmå kaffekoppar och inte sällan med en handfull popcorn som tilltugg.

Om DU är en av alla månadsgivare till Läkarmissionen så är det bland annat dessa pojkar som blir hjälpta av ditt bidrag. Det kanske inte förändrar hela världen. Men det förändrar hela världen för den som det gäller. Och tänk att få vara med och bidra till det!

I höst har vi en extra generös premie, där du som blir månadsgivare till Läkarmissionen får BÅDE Hemmets Alamnacka 2026 och Claras Kakbok som ett tack. Och de skickas ut så fort första månadsdragningen har gjorts. Det var väldigt många som blev månadsgivare sist och jag hoppas att ni är fler som vill vara med och ge regelbundet till denna viktiga sak.

Bli månadsgivare här