Vad långa helgerna blir ihop. Vi sitter i varsitt soffhörn, men under samma filt. En luddig, fluffig sak med tjocka fransar som lämnar tygfibrer under ens ögonlock. Läser varsin bok med rynkade ögonbryn. Enstaka paus för att citera några rader högt.
Eller så målar han och jag läser, men kikar då och då upp på hans romerska profil. Härskarnäsan och ryggen som krummar lite när han närstuderar resultatet på bordet framför sig. Penslarna sköljs av i vattenglaset som klingar svagt. Och sedan in i munnen för att få bort överflödet.
Vad långa helgerna blir ihop. Han läser och jag skriver. I ett dokument döpt romanen hamnar tecknen som inte passar någon annanstans. Som väntar på att hitta en mer bestämd form. Han lägger något på vinylspelaren, visar mig sånt jag inte kan så mycket om. The Mills Brothers, Duke Ellington, Invasionen och Ghost. The Platters blir en favorit – låter som en Disneyfilm från femtiotalet.
Tiden hejdar sig. Jag behöver inte göra just någonting. Är så nöjd med att vara stilla i hans närhet. Glömmer min mobiltelefon i jackfickan i källaren och det tar timmar innan jag börjar sakna den.
Vad långa helgerna blir ihop. Och alltid för korta.
51 svar
Så underbart!!❤️ Längtar efter han jag dejtar och hoppas han vill hälsa på snart trots det långa avståndet oss emellan. Men hur ska det gå…? Ingen av oss är flyttbar…
Är i samma sits. Bra råd jag för vidare: Koncentrera er på här och nu och varför ni vill vara tillsammans så löser det sig tids nog.
För min del tycker jag att det förhöjer behållningen av inläggen om din käraste just för att du inte avslöjar så mycket konkret personligt. Som alltid tycker jag att några av dina starkaste förmågor är att fånga stämningar och formulera tänkvärda reflektioner. Vem han de facto är torde vara helt oväsentligt om man inte råkar känna er personligen.
Och så hoppas jag att du aldrig blir någon beställningscentral för dem med helt häpnadsväckande barnsliga krav på hur du ska och inte ska skriva.
+1! Precis vad jag tänkt länge men inte lyckats formulera lika bra som du.
Mvh nybliven och mycket nöjd prenumerant
Speciella näsor hos män verkar vara din grej 😊
Haha, ja! En riktigt karaktäristisk näsa är otroligt hett och snyggt och manligt tycker jag =)
Jag älskar också speciella näsor på män. Min man har en ganska stor och lite trubbig näsa. Mycket mycket fin. Jag är killtokig 😂
Vilken underbar, romantisk och poetisk text! Just beskrivningen av varandet i nuet, i stunden. ”Härskarnäsan och ryggen som krummar lite…”, du målar bilder med ord som är långt mycket mer spännande än ett faktiskt foto (och jag älskar dina foton!)….!
Clara, jag läser med glädje om din kärlek och hur du också hittat glädje och balans i ditt arbete, OCH tjänar bra med pengar. För många verkar det minst sagt sticka i ögonen 😅 det är tydligt som du själv sagt, läsarna trycker ner dig när det går bra..
Varför tror du att ditt liv är så intressant?
Varför läser du om du stör dig? 😂 Gör något annat vetja!
Det kan ju ha något med alla oss prenumeranter att göra kanske?
Det är svårt för mig att svara på. Jag skriver bara från hjärtat. Tror det är lättare för dig som läser så flitigt att svara på 🙂
Men alltså alla som tycker Clara är för hemlig. Har ni inte tänkt på att det kan vara HAN som inte är bekväm med att bli ”uthängd” inför hela Sverige…? Det skulle jag då ha all förståelse för, det är en väldigt speciell situation. Jag tycker Claras inlägg är jättefina nu, skildrar en upplevelse mer än en person.
Väldigt fin text, och faktiskt ett extra romantiskt anslag med ordet ”han”, det behövs inget namn för oss läsare. Det är liksom han, och du. Och så fick vi ju ändå veta att denne man har en romersk profil.
En genuint nyfiken fråga: känner du nångång skuld, eller hur man ska förklara det, för hur lycklig du är nu? Jag kan känna så ibland. Jag är skild sedan länge och levde ensam med mitt barn i massor med år. Sen träffade jag mitt livs kärlek och jag är bonusmamma till en massa barn. Ibland kan jag liksom känna en skuld över att min lycka blev genuin först när jag träffade någon annan än mitt barn och mitt barns pappa. Ungefär som att de inte räckte till för att göra mig lycklig och de gjorde de ju inte heller. Det gör att jag ibland spelar ner hur lycklig jag är inför min dotter. Jag försöker berätta hur roliga jularna var innan jag träffade min man, men i ärlighetens namn är det roligare nu. Det låter ju lite konstigt det här. Men det finns ju så mycket konstiga funderingar när man skiljer sig och hittar någon ny. Jag tänker att det här är helt rätt forum för konstiga funderingar, eller? Fattar du hur jag menar? Känner du någon gång skuld över att ”skriva din lycka på andras näsa”?
Jag kan känna igen detta att spela ner sin lycka för andra som jag tror kan bli sårade av att jag är så glad. Helt annan situation dock: jag har brutit med mina föräldrar som inte behandlat varken mig eller mina syskon bra. Och medan mina syskon fortsatt kämpar i en svår relation, så har jag lämnat den. Jag kämpar ju parallellt med mina sår och trauman som ligger till grund för brytningen, en supertuff process, men jag upplever att mitt liv är lättare och gladare utan mina föräldrar. Men jag är väldigt obekväm med att säga det till just mina syskon. Kanske inte att jag känner skuld över min glädje, men att jag tror att de skulle inte skulle ta det bra om jag pratar med dem om det.
Kära Rebecka, det är väldigt starkt av dig att agera som du har gjort och berätta om det. Jag har varit i närheten av detta och tror att ditt beslut räddade ditt liv. Man bryts ner så grymt av att inte bli respekterad. Förstår att det är svårt, ja omöjligt, att dela detta med dina syskon. Jag beundrar dig mycket.
Känner igen detta från när jag och min sambo träffades! Vi bodde nästan 20 mil från varandra och hans barnfria helger spenderade vi i min lilla etta, turades om att välja musik, tittade på tv-serier, promenade ner på stan och fikade. Sen hem igen med en påse chips och myskläder på 😁 På fredagen kändes helgen oändlig. Men så kort när söndagen kom.
Hej Clara! Vad mysigt ni verkar ha det ihop. Jag tycker inte alls det är konstigt att du gör det i din takt. Det har varit så många förändringar senaste året, att vilja hålla på det man lämnar ut lite längre är på alla sätt klokt tror jag. Sen att vissa läsare känner sig så nyfikna att det blir ohållbart är ärligt talat inte ditt problem. Jag tänker mig att du kommer dela med dig i framtiden när du vill och känner dig redo, och tills dess får vi helt enkelt längta lite!
Så glad för din skull, och hejar på er!
Jag funderar lite… Och undrar om du vill berätta lite om varför du valt att inte publicera namn eller bild på din nya kille. Hur dina tankar gått och hur de går framåt. Precis som att din exman inte var en stor del av ditt innehåll på bloggen och du har formulerat dig kring varför du gjort detta val.
Den stora skillnaden var dock: vi visste i alla fall hans namn och hur han såg ut.
Din nya kille är en STOR del av innehållet på bloggen just nu. Hur länge är det hållbart utan att vi får se en bild eller få lite mer kontext?
Jag har själv reflekterat över det och gjort ett aktivt val att inte visa andra folk än mig och mina barn på mina väldigt sparsamt använda SOME – med resultatet att det blir ganska anonymt i längden. Men då berättar jag inte heller så mcyket om vad jag gjor den dagen.
Jag menar inte att din nya kille behöver vara med på varenda bild, men att få ett namn och ett ansikte till alla dessa beskrivningar vore trevlig. Alternativt att inte skriva om honom alls.
För det lite märkligt att vecka efter vecka läsa massa saker men inte få en större del av kontexten. Alltså: jag åkte till min kille (utan att lägga till i vilken stad) eller vi gjorde alla dessa saker (men bara få se en bild på en arm)
Det fungerar ett litet tag, men sen blir i alla fall min känsla att det blir lite koketterande. Att vilja säga saker och ändå inte säga dem .
Och då kanske det är bättre att inte nämna något alls?
Eller att berätta hur dina tankar går kring att inte visa bild etc…
Inser att detta kommer ut lite hårt, men det är inte meningen. Är uppriktigt intresserad av att förstå.
Jag är absolut nyfiken på mer om vem han är, och samtidigt förstår jag att Clara behöver sålla och välja vad hon skriver om personer i sin närhet, för både sin och deras skull. Säkert skitsvårt att vara offentlig i ett sånt här läge. Men, utöver dom bitarna så tycker jag också att det är en härlig grej att inte veta mer än lite, eller lite i taget. I det här informationssamhället där man med några knapptryck vet vad grannen heter i mellannamn, jobbar med, tjänar om året och hur hens kusiner ser ut så är det skönt att inte allt är transparent. Det är både kul som läsare att få vara lite nyfiken, men framförallt tycker jag att det är mysigt och fint att texterna, orden, känslorna, stämningen på bloggen tar mer plats än personerna. Det är också roligt hur Clara bygger personporträtt på ett fint sätt tycker jag, gällande alla som är med på bloggen, även nya killen. Man får små (säkert mycket väl valda) glimtar av personer, vi känner ju inte nån av dom alls egentligen, vi känner ju inte Jakob heller, men som läsare känns det ändå som hela personer. Och då spelar ju ”hårda fakta” som namn, ålder, yrke mm ingen roll alls för läsningen. Det är en väldigt snygg skrivar-skill hos Clara tycker jag!
Håller så med dig, Disa.
Och tycker att Clara är ovanlig med sin sunda och genomtänkta integritet.
Det är härligt att få små detaljer lite i taget för oss nyfikna läsare, men om eller när det kommer namn och bild måste vara helt upp till Clara och killen ifråga.
Jag hörde i podden (i ett gammalt avsnitt) att du Clara pratade om att ”läsarna/lyssnarna vet ingenting om mina barn, om de tror att det vet något så vet de ändå ingenting”, och det känns så rätt. Och ändå gött att man kan dela saker om sitt liv så bjussigt och kontinuerligt, men hitta den där lagom nivån på vad man kan dela så att det känns autentiskt men utan att det blir för mycket. Mer sånt behövs idag!
Jag blir så.provocerad av detta. Varför vill du veta vad han heter och hur han ser ut?
Då kommer här en helt motsatt reaktion. Jag har NOLL intresse av att veta vem Clara träffar. Träffar hon nån, roligt för henne! Men jag har aldrig läst bloggen för att jag är intresserad av Claras privatliv. Tvärtom har jag uppskattat att Clara alltid haft, som jag upplever det, hög integritet och inte strösslat med privata detaljer, inte heller om sitt äktenskap/sin exman. Att en ny partner plötsligt skulle presenteras med namn och bild och ”kontext” skulle kännas otroligt konstigt, det är ju inte en ny rollfigur i en tv-serie?
Nu betalar jag inte för premium i nuläget, men det sista som skulle få mig att göra det är alltså nyfikenhet på Claras pojkvän och kärleksliv. Har snarare reagerat omvänt, att det ibland känns som att man ska ”lockas” att betala för att få fler detaljer, och den ”nyfikna läsaren” kan jag inte identifiera mig med. Däremot tyckte jag det här inlägget som skildrade Claras känslor, och hennes perspektiv, var väldigt fint. En välskriven och vacker reflektion över en stund i livet. Det är de delarna jag alltid uppskattat mest med Claras blogg.
Jag håller inte alls med om detta. Jag är egentligen världens mest nyfikna person och skulle väldigt gärna vilja veta allt om den här nya killen och skilsmässan och alla Claras tankar (ett inte så sympatiskt drag hos mig, men ändå en del av mig tydligen). Men från Claras (och hennes nya kille och fd mans) perspektiv är det väl ändå helt rimligt att inte vilja berätta allt
Om detta? Särskilt när det är så nytt, och finns barn och ex och familj runt omkring som påverkas.
Jag förstår faktiskt inte alls varför man hellre vill att Clara inte ska skriva att hon åker till sin kille alls om hon inte skriver vart han bor. Vad spelar det egentligen för roll alls var han bor? (Förutom utifrån att man kan vara sjukt nyfiken då, något jag då känner igen väldigt väl trots att det ju egentligen inte finns någon logik eller rimlighet alls i att vilja veta var någon man inte alls känner bor.)
Nu är jag inte Clara men tänker att det ju finns andra inblandade än bara Clara och hennes kille. Man kan behöva ta hänsyn till hans barn och hans ex också och inte rulla ut allt på en gång. Sen finns ju alltid allt sånt här på Flashback ändå men förstår om inte Clara själv vill säga allt än
Jag håller med dig Sara.
Det blir som en repig skiva till slut…man tröttnar på just det spåret och väljer att göra/läsa något annat. Hon är ju inte den första nyförälskade människan på planeten Jorden…
Jag är inte den första nyförälskade personen. Inte heller den första mamman, inte den första som bor på landet, inte den första som skiljer sig, inte den första som har en border collie eller rött hår eller gillar pelargoner. Du har helt missuppfattat om du tror att det är DET som gör min blogg läsvärd.
Jag skriver om mitt liv som jag alltid har gjort. Men om mitt liv känns som en repig skiva för dig så är det inte riktigt mitt problem utan något du själv får ta itu med.
Jag tänker att det Clara uttrycker är sina egna tankar och känslor kring sin nya situation, där en ny partner finns med, och inte primärt om honom som person. Då blir fokus ett annat, och inte ”konstigt” alls ur det perspektivet att inte berättar om honom. Det ”offentliga” handlar ju inte om honom som person, utan om Clara och hennes möte med honom! Väldigt fint perspektiv tycker jag, och väldigt vackert beskrivet dessutom.
Mina tankar, men alla har så klart rätt till dina@
Stavfel o andra konstiga saker – skriver med en glad hundvalp i knät 😊
”Att vilja säga saker och ändå inte säga dem”. Det är precis rätt analys av situationen!
Det är svinsvårt att ha en blogg om sitt liv och ändå känna att man får behålla en stor del åt sig själv. Jag har därför alltid gjort på det här viset.
Bloggat om att jag är gravid men inte vilken vecka jag befinner mig i. Bloggat så småningom när barnet kommit, men inte om vad den heter eller vilket kön den har. Inte på en gång. Jag visar bilder från valda delar av mitt hus – men vissa ytor har ni aldrig fått se! Av precis samma anledning.
Att spara tårbitar åt mig själv och mina närmsta är helt avgörande för att orka ha det här jobbet och samtidigt behålla någon form av integritet.
Att inte blogga om min kille öht gjorde jag ju i flera månader, men det vet ni ju ingenting om eftersom jag inte skrev om honom.
För mina premiumprenumeranter har jag dock förklarat mer och visat fler bilder, för det är ett mindre och tryggare forum för mig.
Haha, karl’n får gärna vara anonym så länge ni önskar det men nu blev jag ytterst opassande VÄLDIGT nyfiken på de hemliga ställena i ditt hus 🙈 Jag tänker att där är det inte loppis-charmigt utan högblanka MIO-möbler 😂
Haha! Laminatmöbler, plastmattor på golven och inredning från Jysk 😉
Vilka inlägg syftar du på då? Jag är premiumprenumerant och har läst alla inlägg, men vet ändå ingenting om honom.
Förra söndagen till exempel =)
Så vacker och poetisk text🙏Glad för din skull Clara🥰Hoppas att du, och alla andra därute får en fin start på veckan!
Har nyligen träffat nån som jag verkligen tycker om efter flera år som singel, känner igen känslan exakt ❤️
Så glad för din skull!
så fint beskrivet! Och blir alldeles lycklig av att höra om ditt dokument! att låta den sortens skrivande få sin plats, ett visst slags blick på världen som uppstår i just det ju.
Tack för peppen Ulrika!
Så vackert du skriver Clara! Jag som är 70 år har alltid såna stillsamma dagar, älskar varje minut av mitt hittills 25-åriga singelliv. Att läsa är en gudagåva. Litteraturen har alltid varit min största skapande kraftkälla. Och LP-skivan med The Platters har jag, tycker bäst om låten ”The great pretender”. Spela den om du har möjlighet!
Tack Ann-Christin! Låter underbart, glad att du trivs med det =) ska genast leta reda på det spåret!
Finns så mycket som sällan spelas idag, inte Elvis men Brenda Lee, The Supremes, Tom Jones Engelbert Humperdinck, The Platters, Gilbert Becaud, Billie Holiday, Julie London, Carole King och många fler. Carole Kings skiva Tapestry kan man bara inte missa.
Ett av nutidens band som är bra är Pomplamoose som gör en del covers, på musik av George Brasset Django Reinhart, Charles Trenet m fl. Tatiana Eva .Marie Avalon jazzband är också bra.
Jag brukar lyssna på P4 plus, där spelas det jättemycket äldre musik, och har hittat många bra låtar jag aldrig hört förut,
Tipsar lite extra om programmet ”Sakta vi gå genom stan” som sänds på söndagarna!
Pomplamoose är så bra! Via dem fann jag Lauren O’Conell, hennes cover på All I have to do is dream är magisk!
TACK för alla bra tips!
Menade du att vara så vass som du låter?
Eller vad var din avsikt? Min tolkning blir nämligen att du är vad vi på göteborgska kallar tyken, och att du vill trycka ner Clara.
Det kan man ju kanske vilja men varför? Vad är kritiken?
Rätta mig om jag har fel eller utveckla gärna!
Det låter som om du hittat din drömprins nu efter seperationen, så härligt
Så fint beskrivet. Det låter verkligen som att ni kan bara vara tillsammans.. Utan en massa krusiduller och utan en massa måsten. Underbart ju!
Jaa 🙂