En av Ellen Keys mest omtyckta och lästa skrifter är Skönhet för alla. Första delarna av den publicerades redan 1899 och är på många sätt ett manifest över vad som idag betraktas som god, svensk design. Jag läser den och ömsom roas av den mästrande tonen – ömsom stannar upp, stryker under och gör hundöron. När Ellen så småningom ritade och planerade Strand förkroppsligades många av hennes ideer om skönhet.
Här kommer några av mina favoritpassager från Skönhet för alla, tillsammans med bilder från Strand, där jag har förmånen att vistas just nu.
”Ett rum får en själ först när en människa där röjer sin själ, när den visar oss vad denna människa minns och älskar, hur hon dagligen lever och arbetar.”
Ellen Key var en förespråkare för det enkla, lokalt tillverkade hantverket utan onödigt prål och bjäfs. ”Handgjort har alltid varit den fattiges lott och den rikes privilegium.”
”För ett verkligt innehållsrikt samkväm gäller den gamla lukulliska regeln: man bör inte vara färre än gracernas antal, det vill säga tre. Eller fler än musornas antal, det vill säga nio. På sin höjd kan man addera gracernas antal med musernas och därmed bli tolv. Att gå över talet tretton är nämligen olyckligt, inte för vidskeplighetens skull men för sällskaplighetens!”
”En rik person, med väggarna fulla av tavlor, som han skaffat sig eftersom det anses fint att ha tavlor, är mycket fattigare än en arbetare, som om söndagen på museum uppsöker de tavlor, som han lärt sig älska, eller dagligen i sitt hem fröjdas åt en enda verkligt vacker avbildning av ett stort konstföremål.”
”Vid valet av sådana konstsaker är det mina egna ögon, inte mina bekantas som jag skall glädja med dessa saker. Och det är dessutom endast genom att verkligen älska en konstsak, inte genom att köpa den, som jag äger den.”
”Varken land eller stad är alldeles lottlösa, när det gäller skönheten. Denna kan överallt förmedla sitt glädjande, förhöja inflytande, bara människor börjar öppna sina ögon och hjärtan för allt det vackra. Men först och främst måste de lära sig att inse att det vackra inte alls hör till livets överflöd, utan att man arbetar bättre, mår bättre, blir vänligare och gladare om man i sitt hem möter vackra former och färger på de saker som man omger sig med.”
”Även om det bara till viss del beror på oss själva om livet blir lyckligt, så kan vi i alla fall själva avgöra om det ska bli rikt och skönt. Det senare beror på om vi lär oss se, höra, gå[…] Det skulle alltså finnas olika sätt att se, att gå, och att höra? Javisst! Den ena människan ser till exempel att där står det ett hus, där är en träddunge och där ligger en oslagen äng. Den andra människan ser också hur vackert huset ligger inbäddat i det gröna, hur vackert solljuset glimmar på trädens lövverk och hur ängsblommornas mångskiftande färger blandas med varandra.
Den förstnämnda människan märker nog att stormen viner och att fåglarna sjunger. Men den andra förstår vad stormen säger och fågelkvittret ger återklang i hennes hjärta. Den ena ser på tavlor med en hastig blick och tavlorna säger henne ingenting. Hon känner sig inte rikare och gladare genom att gå och tänka på de djupa färgerna eller det själfulla uttrycket i ett konstverk. Hon läser en bok för att få tiden att gå, inte för att få näring till sin tanke, sin fantasi, sin känsla […] och när hon hör andra tala innehållsrika ord, då går dessa som moln över hennes huvud och faller inte som fruktbringande regn över hennes själs marker. Man finner därmed att inte alla som har två ögonen i huvudet ser, eller att alla som går omkring på ett par friska ben, lever. ”
Ellen Key hade begreppet Dagdåd som en slags ledstjärna i livet. Något hon inspirerats av från sin stora förebild Goethe.
”Man borde varje dag se en vacker tavla, höra någon god musik, läsa en värdefull bok och göra åtminstone en god gärning!” Det är ett dagdåd.
Ellen hade starka åsikter kring värdet av att bevara gamla traditioner i hemmet och förespråkade en viss konservatism, inte minst kring högtider.
”Ena året firar man julen på ett sätt och andra året på ett annat. Det ena arrangemanget finner husmodern besvärligt, det andra finner husfadern onödigt. Så överger man dem och det uppstår en rörlighet i festvanorna som barnen medvetet lider av. ”Varför får vi inte detta i år? Vi hade det ju så i fjol? Snälla låt oss ha det så som vi hade det förr!” hör man ofta barnen bedja. Och de röjer genom denna konservatism en djupt etisk och estetisk självbevarelsedrift. För det är upprepandet, vanorna som på alla hemlivets områden bestämmer känslornas djup och innehållsrikedom.”
”En mor, som är hemlivets konstnärinna, kan för kvällens samvaro skapa det lugn som redan det ger barnen en festlig känsla. Hon förstår att med några blommor i en vas eller andra enkla små anordningar för trevnaden fylla barnens sinne med omedveten skönhetsglädje.”
”Under gemensamma vandringar, särskilt när hemmet ligger ute på landet, flödar glädjekällorna över för den som förstår att lära barnen se hela naturen som en fest. Från knoppningen av sälgens luddiga ”gåsungar”, av blåsipporna och lärkan, till den första vita snön! Det är kunskap och poesi på samma gång.
Genom att de vuxna på så sätt lär barnen se och förstår naturen blir hela året för de små fyllt av levande skönhet […] de lär sig älska all skönhet omkring sig, så som konstnären älskar den [….] Och även den vardagliga enformigheten genomsyras av innehållsrikedom för dem, när de vänjer sig att leva med alla sinnen, att njuta av skönheten med alla sinnen.”
”Stackars björk! All din fägring, all din kraft, all din rikedom hindrade inte att yxan satte till din rot, att sågen gjorde dig till ved. Du blev ”värderad” och du blev ”samhällsnyttig”. Men det kostade dig ditt liv… Den sista glöden mörknade. Under falaskans gråvita flagor blänkte dock ännu några kol, ett par heta, glimmade ögon, vilka tycktes fråga: Är människornas öde då annorlunda?
Ja, svarade det inom mig, människornas öde är annorlunda, men ofta mindre värt. Även vi rycks ofta ur den tillvaro där vi levt vårt verkliga liv, bort till nyttans värld. Men där blir vi inte alltid, som vedträet, upplivande och värmande skönhets- och glädjespridare. Vi torkar ut, vi brinner inte. Först när vi inser att vi måste brinna om vi vill göra livet varmare och skönare för oss själva och andra, först då skall våra människoöden i innehållsrikedom kunna jämföras med trädets, som falnar på vår härd!”
”Tänd och brinn” på latin. Står målat på öppenspisen i salongen.
(citaten är återgivna som de är skrivna i Hedda Janssons moderniserade tolkning av Ellens Keys Skönhet för alla, utgiven 2006)
47 svar
När det gäller Keys syn på barnuppfostran undrar jag om hon inte starkt har påverkats av Rousseaus pedagogiska idéer som han presenterade redan på 1700-talet. Och Rousseaus idéer har i sin tur påverkat både Montessori och Piaget m fl som i sin tur delvis påverkat våra svenska skolplaner. Skillnaden mellan Rousseau och Key är väl att han både var lärare och hade fem biologiska barn (men som han av olika anledningar lämnade bort).
Hon var som jag har förstått det framförallt inspirerad av Goethe. Och sedan brevväxlade hon intensivt och utbytte erfarenheter med Maria Montessori och Rudolf Steiner under sin levnad.
Ja, det var det jag menade. När det gäller Goethe var det nog hans färglära hon tog intryck av. Av Montessori och Steiner fick Key säkert pedagogiska idéer, som de båda i sin tur säkert inspirerats av genom Rousseau som ju långt tidigare framförde sin syn på barnuppfostran i bl a Emile. Så jag skulle inte kalla Key för banbrytande.
Det är dokumenterat att Maria Montessori tog intrycka av Ellen Key i alla fall. Det berättade Maja som är föreståndare på Strand. Däremot är det mer osäkert med Steiner eftersom de båda var superfans (🤩) till Goethe och därmed verkar ha inspirerats främst av honom.
Hej!
Så fantastiskt att du får vara på Strand och skriva! Har du läst Malin Haawinds bok ”Den som följer en stjärna vänder inte om”? Det är en roman om Ellen Keys hushållerska Malin Blomsterberg som var bra läsning. Varsågod för oönskat boktips! Det var faktiskt när jag läste den boken som jag första gången hörde talas om Strand. Jag har nog inte haft så särskilt bra koll på Ellen Key innan det heller ärligt talat. Jag uppskattar mycket att läsa historiska romaner (om kvinnor helst) så det var så jag ramlade över den. Hoppas din vistelse är fortsatt bra!
Tänkvärda citat, särskilt de om att få barn att uppskatta de små föränderliga detaljerna i naturen och vilken njutning det kan ge i vardagen! Även hur hon lyfter värdet av att förgylla livet med böcker, skönhet och konst oavsett vilka yttre omständigheter man befinner sig i. Förstår ej hur man kan bli provocerad av detta?? Filosofer och tänkare i alla tider har kommit med klokheter och visa ord utan att för den delens skull ha upplevt allt det de talar om, det kallas fantasi, inlevelseförmåga och kreativitet!
Det är tänkvärt och fint det Ellen Key skriver om att omge sig med – och se – den skönhet som vi alla har tillgång till i mer eller mindre utsträckning. Att lyfta blicken och faktiskt se häggen blomma. Självklart skriver hon utifrån sitt eget borgerliga perspektiv – hur skulle hon egentligen kunna göra något annat?
Dessutom! Det finns en tydlig tendens att kvinnliga tänkare granskas och kritiseras hårdare för sina bakgrunder eller ställningstaganden, medan män tillåts ha extrema, till och med våldsamma, fel och brister utan att deras eftermäle raseras. Män som Strindberg och Carl Larsson får sina grova övertramp, mordförsök och kvinnohat bortförklarade som ”konstnärstemperament” eller ”genialisk excentricitet”. Behåller sina statusar som okritiserade nationalklenoder, trots att de styrs av svartsjuka, avund och ren aggression.
”Min vrede var stor, syntes mig helig (…) Ett sådant vidrigt stinkdjur skall ur världen!”
Hahaha! Tänk att Ellen Key var samtida med Victoria Benedictsson, August Strindberg, Knut Hamsun och Henrik Ibsen! Maken till högtravande ordbajsande får man ju leta efter. Läs istället Benedictssons Stora boken, Röda rummet av Strindberg, Svält av Hamsun, Ett dockhem av Ibsen. Det är texter som är helt fantastiska och som låter lika samtida som idag trots att det har gått 150 år på nacken. Ellen Key var en snobbig och förstockad gammal dam, dock med fin inredning.
Nu jämför du ju skönlitterära böcker med skrifter som Key skrev (inte sällan tänkta för att hållas som tal eller läsas högt inför publik). Älskar både Hamsun och Benedictsson – men att jämföra två typer av litteratur är orättvist. Som att om hundra år jämföra en ledare i DN med en roman av Lydia Sandgren.
Sedan håller jag med om att tonen ofta är högtravande. Men ordbajsande? Absolut inte. Tycker att hon fångar väldigt fint tex värdet av att visa sina barn den skönhet som naturen har. Sånt jag gjort omedvetet sedan jag blev mamma men som Key sätter ljuset på. Jag tror precis som Key att skönhet och vackra miljöer gör en snällare, klokare och lugnare. Led verkligen av hur ful min skola var och hur matsalens utformning förstörde matlusten. Njuter på samma sätt av min sons Waldorfskolas utformning, där man tagit fler värden i beaktning. Key var en stark förespråkare för vackrare skolmiljöer, för att alla barn skulle få tillgång till skönhet!
Vår dotter går på waldorfskolan på Orust vid Slussen med utsikt över havet i gamla byggnader med charm och egen kokerska. Helt underbar skola och lärare💛
Boken Den som följer en stjärna är en roman baserad på historisk fakta, ha en bra helg! 👍
Den är baserad på hístorisk fakta så till vida att personerna i boken har funnits och att breven i den är återgivna korrekt. Och att sånt som vilket datum Malin kom till Strand, eller hennes tid på sjukhus är korrekt angivna. Men det är en roman så till vida att författaren fantiserat ihop vad så väl Malin som Ellen kände, tänkte och sa till varandra i sin ensamhet. Det är det ingen som kan veta.
Elle Key var i viss mån en bortskämd självgod och egoistisk dam, tycker jag. Hon skrev om barn utan att ens ha klämt ur sig några egna! ( All respekt till människor som in kan, eller vill få barn). Hur kan man göra sig till talesperson för något så viktigt utan att ha levt med barn under ett/flera barns uppväxttid?!
Det är som att skriva faktaböcker om elefanter eller dansmöss, utan att någonsin ha betraktat dem eller levt med dem!
Detta var provokativa ord! Jag vet.
Bara en ”liten” tanke, i denna ”debatt” om den ”fantastiska kvinnan på Strand”.😉
Hon var ju lärare och ARBETADE med barn. Får barnlösa lärare inte uttala sig om pedagogik och barn eller vad menar du?
Sedan har ju många av hennes pedagogiska ideer som på sin tid var både normbrytande och revolutionerande införlivats i hur vi idag uppfostrar barn. Vilka av dem är det du motsätter dig så starkt?
Ja hon var lärare (vad hade hon för utbildning?!) och ja hon
A R B E T A D E med barn.
Jag vet. Men jag kan ändå inte låta bli att fundera kring att hon inte levde tillsammans med barn under lång tid (vad jag vet) och hon hade inte heller ynnesten att ha få sätta barn till världen. Det ger ett visst mervärde, tycker jag, i sammanhanget. Hon levde inte heller, vad jag vet, i någon kärleksrelation, men hade ändå starka åsikter hur sådana skulle kunna te sig och utvecklas.
Detta är komplexa frågor. Inte lätta att bringa ordning i, om det nu finns någon ordning som bör vara gängse.
Ellen gjorde mycket gott, efter bästa förmåga. Och tiden har gått och tiderna har förändrats.
Helt klart är att Ellen Key fortfarande väcker känslor! Kanske det bästa betyget på att hon gjort avtryck!
❤️
Det finns nog inget högre betyg för Keys hållbarhet och relevans än att läsa detta kommentarsfält och se att hon 100 år efter sin död fortfarande väcker känslor. Många män från den tiden är ju så daterade att ingen längre bry sig om dem. Ta Heidenstam som exempel… 😉
Apropå Heidenstam. Har du besökt Övralid?! Huset och platsen; väldigt vackert, men ack så intetsägande, i jämförelse med Keys Strand…😉
Jag läste nyligen ”Den som följer en stjärna vänder inte om” som handlar om Ellen Keys hushållerska Malin Blomsterberg och deras gemensamma liv på Strand. Väldigt intressant bok som jag kan rekommendera:) Jag hade ingen tidigare bild av Ellen Key men tänker att det vore intressant att höra om du läst den och om den i så fall påverkar din syn på besöket på Strand?
Synd att det är den enda bok folk läser. Finns många fler tillexempel om Jag bara fingo vara din hund av Annelie Jordahl. Orkar inte rada upp alla titlar. Men tillhör bildningen att leta upp fler titlar och perspektiv och inte enbart ägna sig åt flockläsning.
Jag har också läst den. Väldigt spännande läsning! Viktigt dock att komma ihåg att det är en roman och absolut inte fakta som man kan använda för att rakt av bedöma varken Malin eller Ellen.
Åh, fint! Jag kom att tänka på när Snusmumriken försökte förklara för Sniff att det var bättre att lämna kvar de röda ädelstenarna där de var, för då kunde man gå och titta på dem när man ville, eller bara minnas hur vackra de var, istället för att bära med sig dem och försöka äga dem och bli ängslig och ogin (i Kometen kommer av Tove Jansson). Att njuta av skönhet kräver ingen rikedom, det behövs ”bara” ett öppet sinne.
Ja visst är det fint! Tove Jansson hade ett sätt att vända, vrida och förklara för att få fram poängen.
Vilket jäkla pretentiöst skit.
Ja jösses! Blev så full i skratt. Pretentiöst är bara förnamnet. Jag måste erkänna att jag inte kan sätta fingret precis på vad det är jag aldrig gillat med Key men kanske är det just det du skriver Nat, det pretentiösa. Så ”överpyntat” och tillkrånglat språk och en slags översittarmentalitet. Det får man förhoppningsvis också tycka utan att bli satt på plats. 😉
”Bli satt på plats”
Då gör man sig själv till ett offer. I en vuxen diskussion kan man ha olika åsikter. Även denna.
Det är ju en snart 130 år gammal skrift vi talar om. Klart att språket känns ovant för nutidsmänniskan. Men vad är det med Key du inte gillar?
Själv uppskattar jag främst hennes starka bildningsideal. Bildning för bildningens egen skull – för att det gjorde människor och samhället gott. Ett idel som allt mer verkar saknas när politiker inte ens läst våra svenska klassiker eller ser ett värde i att bevara vår kulturskatt. Och idag orkar folk inte ens sätta sig in i våra egna största tänkare – som Key som var världskänd på sin tid – utan avfärdar det som högtravande och pretentiöst. Utan att ens verka ha försökt bilda sig kring vad det handlar om, eller formulera en genomtänkt kritik.
Att texterna är 130 år gamla berättigar inte det pretentiösa, om hon skrev idag skulle hon med högsta sannolikhet låta precis lika tillgjord och ansträngd.
Förväntade mig dock inget annat än din vanliga mästrande ton i svar, hur du i alla sammanhang verkar övertygad om att dina läsare saknar samma verktyg som du för att göra sina egna bedömningar.
Förstår dock att det kan bli svårt att skilja på svart och vitt när man sitter där inlindad i någon gammal yllefilt med klibbiga croissantfingrar och försöker insupa och förstå allting för att inte hamna på efterkälken i huset. Men för en utomstående, helt vanlig dödlig: Ellen Key är fruktansvärt svår att tillåta sig ta på allvar.
(Eller bara fruktansvärt svårt att inte skratta rakt ut när man läser ditt inlägg.)
Haha detta var så underhållande att jag för första gången måste kommentera – detta är vad som kallas projektion! 🤣
Till Clara: Lyssnar precis på podden Det Sista Mysteriet om skönhet och detta inlägg kom så lägligt. Blir väldigt sugen på att läsa. Vet inget om Ellen Keys men detta var så inbjudande. Tack!
Som jag skriver i inledningen till inlägget roas jag också av den mästrande tonen. Annat är fascinerande och tänkvärt – inte minst eftersom Keys skönhetsideal med tiden ändå blivit så stilbildande i Sverige. Vad tänker du om den saken Nat? Har hon fel i sina teorier om skönhet och att den borde vara tillgänglig för alla. Inte bara de rikaste?
Det är en bra och viktig fråga Clara och jag vill så gärna komma med ett bra svar. Som litteraturvetare och lärare vill jag tycka om Key. Jag sympatiserar med en del av det hon skriver. Viktigt med kvinnokamp och flera bra initiativ och tankar om barn. Sen tycker jag däremot att hon är skriver tillkämpat och lite pompöst om jag vara ärlig. Många ord men säger inte så mycket.
Jag beundrar att hon försökte ta plats och hävda sin rätt, de behöver kvinnor än idag göra i större utsträckning. Men sen måste jag säga att hennes stöd till rasbiologin rentav äcklar mig. Hennes tro på att vissa människor var ”finare”, mer utvecklingsmässigt värdefulla än andra. Det rimmar illa med att hon vill ha en människosyn präglad av humanism. Jag saknar ödmjukhet och jag ser framför mig alltför mycket ”klappa folk på huvudet” . Jag gillar inte heller hennes särartsfeminism.
Ja jag vet inte, kanske har jag läst för mycket Strindberg och ffa ”Svarta fanor”. Vem vet?
Fina bilder tar du i allafall, Clara. Som alltid!
Man bör dock inte läsa Key utan att samtidigt sätta in henne i sin samtid. Självklart kan man inte sympatisera med allt som någon skrev och förfäktade för 130 år sedan. De flesta av oss skulle inte tåla en granskning kring vad vi själva tyckte och tänkte ens för trettio år sedan. Samhällen förändras så snabbt.
Ibland tror jag att människor glömmer hur banbrytande Keys idéer var när de kom. Allt ifrån hennes tankar om mödrapenning till att barn var sina egna individer som skulle vattnas som frön – och att lärare och föräldrar snarare skulle betraktas som trädgårdsmästare som gav fröet dess bästa förutsättningar under uppväxten. Hon var så nyskapande, men idag har många av hennes ideer blivit norm. Man kan undra hur vårt samhälle hade sett ut om inte hon varit med och drivit på i den riktningen?
Ellen Key hade givetvis massor av problematiska åsikter. Som tur är behöver man inte välja sida kring en historisk person utan kan ta till sig av det man tycker är intressant och relevant. Framförallt kan man försöka bilda sig på olika sätt och läsa på 🙂
Huvudet på spiken av Sanna!
Skulle vara intressant att läsa vad du svarar på denna kommentar Clara? 🙂
Åh du låter precis som en sådan där person som Ellen skriver om här som ”inte alla som har två ögonen i huvudet ser, eller att alla som går omkring på ett par friska ben, lever”. 😉
Njaa, jag känner mig också kluven. En del tänkvärt och en del pompöst.
Så fint skrevet- og det ble skrevet for såpass lenge siden og kunne like gjerne vært skrevet i dag.
Blir gøy å se deg på Skavlan!
Som alltid när jag läser om Ellen Key tänker jag på när jag och mina väninnor besökte Strand. Jag mådde inte bra av det besöket, kände att jag inte tyckte om den berömda kvinnan. Jag såg ju skönheten i de rum hon skapat men ändå sa mitt hela jag att det var något som var fel, men jag vet inte vad. Konstigt!
Det hon beskriver är väl det som ofta kallas ”förundran”. Att kunna njuta av de små tingen, att få storslagna upplevelser av vardagliga saker. Kul att få ta del av hennes tankar kring detta!
Ja precis! Intressant att det idag faktiskt finns forskning just kring ”förundranseffekten” och hur välgörande den är.
Tack för en inblick på Strand och i Ellen Keys tankevärld.
Mycket tänkvärt att hämta där.
Ja jag är verkligen kluven till Ellen Key. Å ena sidan att hon definitivt ville väl. Å andra sidan att det så helt är en överklasskvinna som skriver för borgerligheten. Väldigt långt ifrån vardagen och möjligheterna för mina egna mjölkande, bykande, räfsande, spinnande och knäskurande anmödrar i små trånga torp och hemman…
JennyL, jag har samma erfarenhet som du, bra att du belyser detta. Min mammas familj var torpare och min pappas familj var statare. De hade ingen möjlighet att ”gå på museum på söndagarna” som Ellen Key skrev. Godset behövde sina tjänstehjon även på helgerna.
Missar man inte poängen om man ser det som en överklassens sak att lyxa till det med konst och museum? Jag läser argumentationen hon för som en önskan att det vackra i tillvaron går över klass och välstånd. Hennes önskan är väl att säga att en ”fattig” torpare som förstår att se skönhet når längre än den ”rike” som kan omge sig med skönhet men ändå inte tar den till sig?
Jag tänker som dig Julia. Och dessutom ville ju Ellen Key vid sin död göra om Strand till ett vilohem för fabriksarbetande kvinnor. Just för att hon ansåg att skönhet, bildning och rekreation av sådant slag var så viktig!
Tack för detta ljuvliga inlägg!
<3 :)
Oj så fint ✨ Jättekul att se dessa interiörer, sparde dörrmålningen till min inspi-mapp 🙌🏼
Visst är det fantastiskt 🙂