Vissa år känns som sådana där mittemellanår när inget händer. Men i efterhand kan man ofta se att det var DÅ det verkligen hände. 2013 var inget vidare bra bloggår. Jag hade för mycket annat jobb helt enkelt. Sånt som inte direkt tankade in och genererade skoj till bloggen – men som drev karriären fram på andra sätt.
Jag släppte min andra bok, den här gången tillsammans med min syster. Det var en pyssel och DIY-bok om kläder och stil.
Jag gjorde en massa intervjuer och reportage.
Och spelade in Två på resa för SVT med Susanne. Vi åkte till Teneriffa och hade svinkul!
Andreas och Theresia som vi reste med och som filmade och producerade var så mysiga.
Jag blev Årets nyföretagare på Umeågalan och fick ta emot priset ur Petra Medes hand. Hon var för övrigt den stora behållningen med galan. Vansinnigt rolig. Klänningen var min studentklänning som fick återanvändas.
Föreläsandet tog en väldig fart med Annakarin och vi besökte varje stad och håla i hela Sverige tror jag. Intäkterna från föreläsandet var till stor del vad som höll mig flytande i starten som företagare. Innan annonsmarknaden tagit fart.
Min första bok blev översatt och kom ut i USA. Idag finns mina böcker översatta till tolv språk.
Jag höll i en serie frukostsamtal på Saltå Kvarns butik i Stockholm och bjöd in coola kvinnor som jag ville intervjua. Underbara bloggläsare kom och lyssnade. Här är jag och Lady Dahmer.
Jag lanserade en egen You tube-serie där jag pysslade och gjorde om gamla saker. Nu hittar jag inte längre igen avsnitten – men Emil som filmade den har själv gjort succé idag med sin youtubekanal om Warhammer. Över 800 000 prenumeranter!
Minns att jag satsade stort med makeup-artist och allt och raggade upp sponsorer som bekostade kalaset. Det här var rätt ovanligt på den tiden och ärligt talat ett jädra besvär.
Jag var stående pysselexpert i Go’kväll.
Och nyhetsspanare. Det senare var roligast. Det är roligare att få komma med smarta analyser än att pyssla.
Här säger jag något argt om Anders Borg och arbetslinjen. Tänk när Anders Borg var det värsta man kunde föreställa sig? Snacka om att skalan förskjutits…
Men störst av allt var ändå att WWF utsåg mig till Årets miljöhjälte. Fick ta emot priset av kungen på Ulriksdals slott och sedan äta lunch med kronprinsessan Viktoria. Ett väldigt stolt ögonblick – även för en rödstrumpa!
På hösten spelade jag in teveserien De obekäma för UR. Som handlade om downshifting och kritik mot arbetslinjen. Där jag resonerade just om svårigheterna att få ihop mina värderingar med mitt faktiska liv.
Det var inget enkelt år, men roligt. Jag jobbade utåtriktat för första gången någonsin. Träffade massor av människor, reste hela tiden. Skrev det lyckliga inlägget att klara av som handlar om att äntligen våga och klara av saker igen efter alla sköra år som jag hade innan och efter att mamma dog. Det var som att 2011-2015 var ett enda frossande i att klara av, våga boka på och testa. Jag funderade kring att jag egentligen skulle behöva anställa en sekreterare eller koordinator för mitt företag men att det ”lät helt sjuk”. Tänk om jag hade gjort det då? Då kanske jag sluppit åratal av utmattning.
Det här året la jag också grunden till den ekonomiska modellen i mitt företag. Från att fota hemma hos-reportage och göra pyssel och recept till tidningar – hittade jag egna sponsorer att arbeta med och publicera materialet i mina egna kanaler. Så här förklarade jag mitt nya upplägg för läsarna. Som då var något ovanligt och nytt som behövde förklaras.
Redan 2013 diskuterades bloggdöden och därmed också om bloggdöden som uteblev. Och jag skrev om den dagen när min blogg dör. Idag har bloggandet fötts på nytt när tjejer startar substack på löpande band.
Jag kom igång med att träna under våren 2013 vilket jag tror var vad som höll mig flytande under den stressade perioden. Det var så härligt att för första gången i mitt vuxenliv hitta till regelbunden träning. Då var det löpning jag ägnade mig åt och jag skrev många inlägg på det temat.
Skrev inlägg om träning och om rörelseglädje och det slår mig hur många av dessa insikter jag fått om och om igen. Så är det ju ofta. Man tror att man får en insikt bara för att påminnas om att man redan haft den – och glömt bort den. ”Nothing ever goes away until it has taught us what we need to know”.
Det är också tydligt i efterhand att träningen var en slags doping. Jag tränade som ett sätt att klara en ohållbar arbetssituation. Istället för att först minska på belastningen, vilket hade varit betydligt klokare. Det är en sådan vanlig fälla för folk som börjar träna. För träning ger en verkligen mer energi, men om problemet är att man har för mycket att göra på för lite tid blir det bara ännu ett sätt att leva ohållbart. Med träningen kom såklart allt fler synpunkter kring mitt utseende och min kropp och det svarade jag på i inlägg som kvinnans kropp är allmän egendom.
Jag skrev några fler uppmärksammad texter det här året. En om varför kvinnliga hjältinnor alltid måste vara sjuka eller ha diagnoser. Och problemet är inte barn som curlas – utan barn som aldrig curlas. Och så utvecklade jag mina tankar kring barnuppfostran. Frihet under ansvar – som är en filosofi jag fortfarande försöker att uppfostra barnen efter.
Odlingen gick framåt och nu odlade vi i större skala. Både mammor och pappor var involverade.
Jag och Ulrika rensade landen med Bertil och Ada mellan raderna.
Det var en sådan arbetsglädje där i början.
När vi gjorde det småskaligt och tillsammans som familjer och integrerade våra liv allt mer. Under Stora matlagardagen samlades vi och saltade in julskinkor och gjorde korv, av köttet från våra egna grisar.
Jag minns så väl den där kvällen som jag skrev om i Å om våren.
Hemmet murrade till sig en aning 2013 och de kitschigaste pastellerna åkte ut.
Lite äldre stil, lite färre brittiska rosor.
Och så här såg vår ”trädgård” ut innan vi gjorde någonting åt den. Inte mycket alls till trädgård, om du frågar mig.
Melker levde, hade hälsan och var fruktansvärt busig.
Bertil var precis så lättsam och snäll som han alltid varit.
Väldigt rödhårig på den tiden.
American Apparel-kjolar var högsta mode och jag hade till min stora glädje två stycken.
Och ibland var jag till och med riktigt minimalistisk i min stil.
Mormors gamla skjorta och avklippta loppisjeans.
Jag blev också äntligen moster. Här ligger jag och Bertil och gosar med Juni.
Och jag började sakta själv känna pirret inför ännu en bebis. När skulle det bli, tro? Jag hade ingen brådska utan ville känna mig fullkomligt återställd fysiskt.
I mitten av oktober det året blev jag gravid med Folke. Vilken lycka! Men jag förstod att för att klara det behövde något i mitt liv förändras…
Läs mer på temat:
