Ibland kan jag kÀnna mig sÄ frustrerad och inlÄst pÄ min egen blogg. Som att jag inte kan skriva nÄgonting lÀngre. De som följt mig sedan jag började blogga för sju Är sedan har sett mig vÀxa upp och förÀndras. Följare som bara kanske varit med nÄgot Är har inte upplevt det och verkar heller inte vilja det. De verkar tro att jag Àr en statisk karaktÀr, likt en person i en sÄpopera. Oförmögen att uttrycka mer Àn en sak Ät gÄngen. Men min blogg Àr i stÀndig förÀndring.

Jag har inte nĂ„gon dold agenda med min blogg. Bloggen har varit en fristad dĂ€r jag fĂ„r utvecklas och testa mina tankegĂ„ngar. Jag har sĂ€llan tĂ€nkt “nu ska jag minsann börja skriva mer om gud, klĂ€nningar, feminism, recept, trĂ€ning”. Jag har bara skrivit om det som rört sig i min hjĂ€rna. Inte orkat krysta fram inlĂ€gg som inte kommit spontant för mig. Medan jag var extra engagerad i min församling skrev jag mycket om min tro, eftersom det var vad jag för stunden blev inspirerad till. NĂ€r jag blev gravid handlade det mycket om barn. Sedan jag startade eget handlar mycket om företagande, karriĂ€r och jobbfrĂ„gor. Och nu nĂ€r jag kommit igĂ„ng med trĂ€ningen sĂ„ handlar det mycket om trĂ€ning. Varenda gĂ„ng min blogg fĂ„r en ny ton, ytteligare en fĂ€rg pĂ„ paletten, sĂ„ finns det dem som beklagar sig. Du Ă€r inte som förut. Du hĂ„ller pĂ„ att bli nĂ„gon annan.

Nej jag hĂ„ller inte pĂ„ att bli nĂ„gon annan. Jag Ă€r fortfarande Clara. Och precis som du som lĂ€ser Ă€r jag en mĂ€nniska i stĂ€ndig förĂ€ndring. Att inte vara det vore ju fruktansvĂ€rt! Jag bloggar fortfarande efter alla dessa Ă„r frĂ€mst för mig sjĂ€lv och inte för mina lĂ€sare. Att ni sedan Ă€r nĂ„gra hundratusen som lĂ€ser gör mig jĂ€tteglad och stolt och tacksam. Men jag kan Ă€ndĂ„ inte blogga för er. Jag kan inte leva upp till den förestĂ€llning vissa av er gjort om vem Underbaraclara Ă€r. Jag kan inte bli den karaktĂ€ren. Och om ni tröttnar, blir arga pĂ„ mig eller tycker att jag blivit irrelevant för att jag förĂ€ndrats – lĂ€s dĂ„ en annan blogg som bĂ€ttre passar in pĂ„ er kravlista. Det gör mig inte ledsen utan lĂ€ttad.

Den dag jag slutar vara jag, för att bli det andra vill att jag ska vara – det Ă€r dagen bloggen dör.