Vårkväll, när det är ljust fast klockan är åtta och det plötsligt knackar på dörren. Några snoriga ungar står på bron och skrapar med fötterna och frågar om de kan få komma in och se på Bertil? Om det inte går vill de se på hunden. I sista hand vill de titta på mig. Och så får de komma in och titta på allt de vill, utom Bertil som redan sover. När det fått titta sig mätta och ska gå stannar en av dem i dörren och säger -Är inte du kär i någon? Jag är ju kär i min man säger jag, men vem är du kär i då? Då skrapas det med foten igen och snörvlas med näsan. -Det är så svårt att veta vem man ska vara kär i säger han. Men ni kanske är kära i varann försöker jag. -Nej nej…fnittrar de och ser på varann. Studsar ner för bron, gör hoppsasteg efter grusgången. Säger inte hej då men däremot -Vi kommer snart tillbaks igen! Ja, gör gärna det svarar jag och blir stående i dörren, och ser efter dem.
58 svar
Vilken vacker liten berättelse. 🙂
Å visst är det härligt att bo i en liten by där sånt här kan hända! Alltid när jag/vi är ute på byn får jag från de större barnen förfrågningar om vår 2-åring – Hur mår Ester? – Var är Ester? – Är det där Esters lillebror? Vad heter han? Å ibland kommer de bara och knackar på för de vet att jag eller min man är hemma. Det underlättar iofs att vara gift med prästen för honom känner alla 🙂 Å vi försöker alltid hjälpa till och köpa bröd, lotter, jultidningar, majblommor etc för att uppmuntra entreprenören i barnet och för att uppmuntra sammanhållningen och öppenheten på bygden. När jag bodde i Stockholm var det likadant i vår förening i de hus som hörde till men utanför det hade vi liten kontakt på gatan/kvarteret. Det var trist. Jag vet att det var annorlunda även där förr.
Vilken Bullerby känsla!
Så vackert skrivet! Det där är ju skönlitteratur. Jag har följt din blogg i flera år, inspirerats och engagerats, men så här har du inte skrivit tidigare. Väldigt avskalat och vackert.
Alltså så himla himla fint. Att barn ’fortfarande’ gör sånt! Jag ser nästan aldrig barn som ens är ute och leker längre.. Men klart, när våren kommer vaknar alla till liv!
Åh! Så fint!
Absolut, visst är det en jättefin historia! Men jag måste ändå mest skratta för jag inser att jag nog aldrig skulle passa ”på landet”. Ibland skulle man ju annars gärna vilja göra det. Jag kan få ett slags pastorala ryck då jag ser mig själv i någon röd stuga med vita knutar, gärna invid en sjö. Jag skulle allltså bo där stadigvarande. Slippa överfulla tunnelbanevagnar, avgaser, gap och skrik….bara ha lugn och ro.
Men jag undrar om inte du och många som kommenterat här har botat mig för gott? Jag skulle bli tokig om det rände människor hur som helst bland husen och ”plingade på”. Ungarna skulle väl gå bra, om det bara hände någon enstaka gång. Men vuxna!? Nej, tack. Jag föredrar allt storstadens anonymitet i alla fall. 🙂
Men tryggheten när något händer då? Där i anonymiteten. man blir så ohyggligt utlämnad till sitt eget upparbetade nätverk. Här om något händer så vet vi det och märker det. Var är Tyra (95 år) idag jag har inte sett henne hos Handlarn, hon kommer alltid på tisdagar… Vi går och knackar på. etc….
samtidigt måste man faktiskt respektera att ”livet på landet” inte är för alla. Och tur är väl det, annars skulle det ju inte vara så lugnt som det faktiskt är. =)
Och jag älskar att du inte benämnde dem med kön och att du inte behövde det.
Det står ju att en av dem var en pojke och jag kan inte se nåt fel i det! Genom att propagera för ett könlöst samhälle så tycker jag att man gör kön till något fult. Och det är det ju absolut inte!
Haha det underbara med barn! De har inte lärt sig rätt och fel, sociala regler och vad man ”inte får” göra… vilken frihet det måste vara 🙂
gud du är så bra! syns verkligen att du är feminist även när du skriver en sån här text, utan att köna barnen. kärlek!
Fina ungar. =) Bra skrivet!
Underbart!
Åå, blir alldeles rörd. Det knottras på mina armar när jag läser detta. Barn <3
Så jäkla underbart.
Min sambo är uppvuxen i ett litet samhälle. Det fanns en tant (hon va säkert inte mer än 40 då), som alltid gav honom en godisbit när han knackade på. En dag bad han om att få en bit till, till svar fick han att han i så fall fick komma tillbaka senare. Tio minuter senare var han tillbaka ”nu är det senare”
Så gulligt!
Jag hade några små pojkar som kom förbi för ett tag sedan och undrade om de fick komma in och kika lite och sedan undrade de om de kunde ”slappa lite” inne hos mig… Blev dock en smula skeptisk och undrade om deras föräldrar visste var de var… Ha ha..
GoKväll Underbaraste Clara
ja jösses vilket sött litet besök,,,,mina barn e stora nu, men jag känner igen det 🙂
skönt att ljuset har återvänt nu….. hos mig är det riktigt Vårigt nu
så missa nu inte……
SATURDAY SHOW OFF
de e kul att vara med 🙂
VÄLKOMMEN
Håkan
Kärlek på hög nivå:)
Och nu vill jag bo ännu mer på landet <3
Underbart!!
Vilken härlig besök du fick
Ett av de finaste blogginlägg jag läst på länge! Tack!
Det är något visst med vårkvällar och barn i kombination. Livet lever så tydligt i dem och tanken på sömn är så väldigt fjärran.
Åh, underbart! Det där är vad jag kallas vardagslycka.
Jag säger som så många andra – Underbart!
Jamen, det är ju såna stunder som gör livet! Underbart! 🙂
Vad härligt att du tog dig tid med barnen! Jag gillar verkligen när du skriver om vardags reflektioner på detta vis. Och jag tror fler av oss skulle kunna uppleva detta trots att vi inte alla bor på landet om vi bara tog oss tid. Och fångade ögonblicket särskilt när det knackar på dörren! Själv är jag uppvuxen på landet med mycket få grannar men har också minnen av äldre spännande människor som tog sig tid. Det försöker jag tänka på idag när jag bor i ett villa-samhälle med många grannar.
Ja det är fördelen med att bo glest, försäljare orkar inte åka ända ut dit man bor och de som plingar på är snoriga barn eller pratglada vuxna. Om jag glömmer låsa dörren så är inget försvunnet utan snarare har nån granne varit dit med en påse bullar och lagt på köksbordet… tack för berättelsen…
Vilket UNDERBART inlägg!!! 🙂 Komma in och ”se på Bertil”! Inte leka med honom eller prata med honom, utan SE på honom! Precis som om han vore nåt slags föremål. 🙂 Tur att du var vaken iaf så att de fick titta på dig, 😉 Å vad snäll du var som lät dem komma in och kolla lite. Jag blev så himla glad av detta inlägg, 🙂
Du gjorde min dag! 🙂
Åh, nygravid som jag är sitter jag här med blanka ögon. Underbara små snorungar!
Ja se barnen! Det ÄR svårt att veta vem man är kär i men det är lätt att veta om man trivs i varandras sällskap. Vad fint att de kom och ringde på!
Vad sött! Du är en riktig tant Berg 🙂 Hade ett gammalt par som jag fick alltid komma och dricka saft hos, och titta i deras konstiga grejer i vardagsrummet och i trädgården. De hadde en fiskdam också där halva dammen var gömd i massa buskar. Så spännande att man kunde kissa på sig! Skickade inn en hemmagjord segelbåt där en gång som vi inte fick ut igen, så mycket växter fanns det.. det drömde jag om många gånger.
Gullungar! 🙂
Underbart, ungar ger så mycket om man tar sig tid.
Hadé gött
Carolina
Åh vad underbart. Goa Clara som släpper in de snoriga ungarna och gör deras kväll! Jag ryser, så glad blir jag av den här söta historien. Kram!
men åh vad mysigt!!
Åh, så fint! Älskar det här med att det kan knacka på dörren lite när som här på landet.
Så där minns jag själv att jag var när jag var liten, överallt på en gång. Det är mysigt på landet!
Det är någon särskilt med livet på landet minsann! Öppenhet mot varandra. Där jag växte upp sprang grannbarnen ut och in hos alla möjliga runt i byn, gamla som ungna 🙂 fint..
En sådan fin vårhistoria! Sånt där händer ju inte på vintern. Innan jag hade barn men bodde på landet med min pojkvän, kunde det på vårkvällarna komma sådana där snoriga små barn och knacka på och fråga om min pojkvän fick komma ut och hugga ved. De ville så gärna se på när han högg ved och slå vad om hur många hugg som behövdes på varje vedträ. Haha, som om jag bestämde om han fick komma ut 🙂
haha, ungar är bra söta 😀
Jag ser dom framför mig, dom där snoriga små. Återigen; du skriver ju bara för himla bra Clara!
Så gulligt! Till mej kommer inga barn och vill titta på Bertil, konstigt han,är ju min man:)
😀
Men vad underbart! Blev helt glad i själen när jag läste. Så himla, himla fint!
Precis så tänkte jag också när jag läste det.
Kunde inte ha sagt det bättre själv! <3
Nämen åh så charmigt!
Du skriver så levande och vackert!
Så fint. Underbara ungar!
Vilka härliga barn och vad bra att du släppte in dem 🙂
Åh underbart!!
Vardagsvacker historia!
Åhh, så gulligt. Det bästa med att bo från all smet, där barn vågar knacka på och fråga om vad som helst de undrar över och det är helt normalt och underbart.
Haha…vad roligt. Ungar!