Igår kväll var några av mina äldsta vänner här på en lång, mysig tjejkväll. Jag är inte som så många andra bloggare som skriver mycket om kompiskretsen. Det är inget medvetet beslut att lämna sådant utanför min blogg (även om det är rätt skönt att göra det). Det är bara det att jag umgås så sällan med mina kompisar. 1-2 gånger i månaden träffar jag vänner. Mer upplever jag inte att jag orkar eller hinner om jag också ska kunna ha min så högt skattade ensamtid. Det är alltså i högsta grad självvalt att vara mycket ensam. Men desto roligare när vi väl ses!
Jag satt i soffan igår och tittade runt på dessa fina människor som varit med mig sedan första dagen i ettan på gymnasiet. Som tröstat mig när jag varit ledsen, som sett mig bli kär i idioter, som sett mig bli ihop med den rätta, som spexat på mitt bröllop, som skickade blommor och kort och matlådor när mamma dött. Som läser min blogg och peppar och är på min sida när det blåser lite snålt. Och så kände jag bara en varm och stillsam glädje och tacksamhet över att de finns kvar. Trots att jag är sämst på att höra av mig. Trots att jag nästan aldrig kan ses. Trots att vi alla har hektiska liv. Trots att några bor i andra städer och någon till och med på andra sidan jordklotet. Trots det så finns de kvar. Vad har jag gjort för att förtjäna det? Det är verkligen en otrolig välsignelse!
25 svar
Känner igen mig i den där känslan. Ju äldre jag blir desto mer älskar jag de vänner jag har som står mig nära. Vi bor långt långt ifrån varandra och ses sällan, men det är vi, vi har varandra ändå. En så stor känsla.
Ja sådana vänner som alltid finns kvar är de allra bästa och jag har turen att ha ett par stycken sådana. Jag ville skriva några ord till dig som kallar dig Beyonce att jag känner igen mig i det du skriver. Hösten som varit har min ena närmsta vän flyttat från stan och det är jättetomt utan henne och min andra som jag trodde var närmsta vän som jag träffade varje vecka och hördes av var och varannan dag sade plötsligt upp bekantskapen och jag förstod ingenting. Hon gjorde detta i ett sms och över mail och trots att jag flera gånger föreslog att ses och prata om saken eller i alla fall höras över telefon så nekade hon. Snacka om att bli avpoletterad. Att ena dagen få höra hur glad hon var att jag fanns och nästa inte ens bli bevärdigad med att hon svarade i telefon när jag ringde … ??
Men nu försöker jag fokusera på de andra goda relationer jag har; till min man, min familj och de vänner jag trots allt har kvar samt att jag försöker odla nya relationer, började på nytt jobb i år och där har jag fått flera bra kompisar som jag hoppas börja umgås med även utanför jobbet. (Och har faktiskt också fikat med en av dem och det visade sig att vi hade mycket gemensamt) Och personer jag kanske inte hört av på ett tag dyker upp igen. Så, vad jag vill säga antar jag är att de där goda relationerna kanske finns någon annanstans även för dig än där du trodde att de var. Men visst gör det ont när vänner sviker, jätteont. Stor kram till dig! Och tack Clara för att du tar upp detta viktiga ämne vänskap!
Verkligen! Jag förundras jämt över detta. Hur i allsin dar kan de vilja vara kompis med mig, som är så helt vanlig och halvtråkig, som ganska ofta gör fel och som inte är bra på att höra av mig? Ändå tycker de om mig. Gud måste ha satt nån slags snälla glasögon på dem. Vänskap verkar inte alls ha nåt att göra med förtjänst. Välsignelse är så rätt ord!
Jag har så få sådana vänner, men ett par finns det. Det kan ibland gå år mellan gångerna vi ses, men när man väl börjar prata känns det som om det var igår. Det är fint!
Finns inget som går upp mot gamla vänner… de har sett en i alla faser av livet och är ändå kvar…
Den finaste välsignelsen av dem alla.
Får också den där känslan. Vad har jag gjort för att förtjäna alla mina underbara vänner? Men ngt måste jag väl ha gjort rätt 🙂
Är precis likadan! Dålig som få på att höra av mig, och ändå har jag en helt fantastisk grupp vänner som jag sällan träffar men när vi väl ses är det alltid jättekul. Nu är dessutom jag den som har flyttat till andra sidan jorden (fast bara ett tag) så jag kommer inte se dem på ett bra tag tyvärr. Längtar desto mer tills vi kan få återförenas!
Hej….det har ar nog min forsta kommentar pa din blogg Clara, har last i nagra manader nu.
Jag forstar inneborden av goda vanner och akta vanskap. Och ah vad jag saknar mina vanner i Sverige! Det har varit svart att skaffa bra vanner dar jag bor nu och ibland kanner jag mig ensam. For mig ar det viktigt att vara en ”aktiv” van. Att inte bli for lat, fastan man ar upptagen med annat och ta vanskapen for givet och tro att vannerna kommer att finnas dar anda. Sa ta vara pa era fina och bra vanner och uppskatta dom.
For ett tag sen laste jag en intervju med gamla manniskor, dom talade om sadant som dom angrade i livet, som dom skulle vilja gora om. Jag sparade nagra rader. Citatet ar inte pa Svenska men dom flesta kommer sakert att forsta…..
”I wish I had stayed in touch with my friends.
Often they would not truly realise the full benefits of old friends until their dying weeks and it was not always possible to track them down. Many had become so caught up in their own lives that they had let golden friendships slip by over the years. There were many deep regrets about not giving friendships the time and effort that they deserved. Everyone misses their friends when they are dying.”
Nat att tanka pa. Och kram till Beyonce som lamnade en kommentar innan, jag forstar…..
Tack for en bra blogg!
Sådana vänner är de allra bästa, jag känner igen typen, jag har dem själv. Sådana man sällan träfar men som alltid finns där ändå. Sådana vänner förtjänar alla för de gör oss till bättre människor tror jag.
Kram
Heléne
http://helenesjul.blogspot.se
Äkta riktiga genuina ärliga fantastiska vänner som förstår att livet innehåller så mycket, det är de som stannar. De som finns där när skiten träffar fläkten (bokstavligt talat) och som älskar en oavsett vad man behöver dem till. Dessa få men fasta och fantastiska inslag i livet. De behövs!
Hade jag haft en blogg hade jag skrivit ett näst intill identiskt inlägg! Heja kärleken, fina människor och äkta vänner!
Du har funnits kvar, det är vad du har gjort för att förtjäna det. Varit en vän tillbaka. Det behövs inte mer än så. Men mindre går inte. Tid eller avstånd är inte viktigt, vänskapen känns i hjärtat. Så välsignar vi varandra.
Riktiga vänner stannar trots att livet är hektiskt och att det förändras i olika takt! Men jag håller med, det är en välsignelse att ha dem kvar vid sin sida – vad än som sker!
Hej Clara! Hur får du tid till ensamtid, eller vad jag ska säga? Jag har inga barn men sambo men stort behov av ensamtid men har svårt att få till det. Hur gör du? Vad gör du? Tyvärr kan jag få dåligt samvete mot min sambo även fast jag inte behöver få det. Jag har bara svårt att få till den där ensamtiden. Skulle gärna vilja veta hur du gör och tänker då du ofta skriver om det! Hoppas på svar 🙂
Å sanna vänner är verkligen guld värda. Utöver mina barn är mina vänner nog vad jag är mest tacksam över i livet. Och jag tänker att de som står en närmast ofta är just de som man kanske inte hörs med på alldeles för länge i perioder, men så när man väl hörs/ses, är det som att man aldrig ens har varit ifrån varandra.
Sådana vänner är ovärderliga!
Var rädd om dem. Jag har nyligen upptäckt att de som jag trodde var mina vänner, inte alls var de jag trodde. Jag har faktiskt ingen riktig vän. Jag är väldigt ledsen för det och känner mig stundtals otroligt ensam. Men som tur är har jag en underbar man och fina ungar som är mitt allt. Ochväldigt mycket ensamtid….
Det är bara att tacka och ta emot och vara rädd om dem!! Vissa vänskapsband skapas och sedan går de aldrig av – värdefullt och underbart!
Ja det är en välsignelse! Och nåt alldeles särskilt med såna vänner… Fast det går långt mellan att man ses så är det bara så självklart när man ses. Att man
Är nära. Bara att börja där man slutade sist. Fast ändå på ett nytt ställe. ..
Så fint att känna så trots att ni ses sällan!
Älska gamla vänner som alltid finns där! Älska även ensamtiden 😉 Den är alldeles jätteviktig också tycker jag.
Åh, vad jag känner igen det där. Jag är också så dålig på att höra av mig till mina vänner och jag har heller inte orken att träffas särskilt ofta. Det är så mycket annat som också behöver ens tid och kraft. Dessutom har jag flera vänner er bit ifrån, vilket gör det lite krångligare att träffas. Men visst är det så härligt när man väl träffas och hur man då blir alldeles uppfylld av ny energi tack vare all kärlek och värme man får av varandra. Underbart!
Det är ju äkta vänner, de finns kvar trots att man inte hinner ses eller höras så ofta som man vill. Men som ändå står kvar och tiden som gått känns som bara sekunder och inte evigheter.
kram jess
http://www.annorlundaunderbara.com
När det är väder
Så viktigt med äkta vänner! xx
http://nataliealexandra.blogg.se/