Jag hade väldigt livlig fantasi som liten och var rädd för alltifrån nazister till monster under sängen. Som vuxen var det nog inte alltid så lätt att förstå vidden av mina rädslor. Det är nog ganska vanligt att vuxna inte gör det och ofta försöker man trösta barn med fraser som ”monster finns inte”. Men vad hjälper det ett barn som VET att det finns monster? En vuxen som då är så okunnig att den hävdar att monster inte finns är ännu läskigare! Hur ska vuxna som inte ens känner till något om monster kunna skydda en?
Min son har lika livlig fantasi som mig och när han började prata om läskiga monster fick jag fundera lite på hur jag skulle bemöta det. Och istället för att avfärda hans rädslor frågade jag vad han var rädd för med monsterna? Vad han trodde att de skulle det göra? Komma och ta honom? Ja, men vad händer när ett monster tar en? Vad gör de med en då? Ja, allt sådant funderade vi tillsammans på. Och så berättade jag att det finns en sak som monster är jätte-jätterädda för och det är att bli kittlade. Om det kommer ett monster och jagar en då kan man bara kittla monstret som då kommer kissa på sig av skratt. Och någon som kissar på sig av skratt kan ju knappast vara farlig?! Det enades vi snart om.
Jag tänker att det för barn precis som vuxna handlar om att möta sina rädslor och bena ut dem. Vi vuxna kan bli helt uppsnurrade i tankar som ”tänk om det börjar brinna!” ”Tänk om bilen går sönder på semester” Tänk om jag gör bort mig på jobbet”. Och så blir tanken så obehaglig att man skjuter undan den. Trots att en bättre lösning är att försöka följa tanketråden till dess slut. Så vad händer när jag gör bort mig på jobbet? Vad sker sedan? Och hur blir det då? Ofta upptäcker man att rädslan är ganska luddig. Man vet egentligen inte vad man är rädd för. Och när man tänker efter kanske det där man är rädd för ändå inte är så farligt som man tror. Om man bara går rädslan till mötes. Försöker bena ut tankarna istället för att slå bort dem.
Vuxna så väl som barn har en massa ”monster” i huvudet som vi behöver lära oss att oskadliggöra. Och vad spelar det för roll om monster egentligen inte finns om man ändå är rädd för dem? Inte hjälper det att intala sig att de inte finns, eller att det läskiga aldrig kan hända. Utan istället kanske man ska umgås lite med tanken på hur det kommer kunna bli när det läskigaste har hänt.
35 svar
Och för att bevisa att du har rätt; den fantastiska boken sagan om den underbara familjen kanin och djupsjöns hemlighet av Jonna björnstierna handlar om precis det! Att kittla ett monster så det blir snällt. Och så en massa andra bra saker såklart! Läs och njut!
Vilket intressant inlägg, tänkvärt i allra högsta grad!
Jag jobbar som svensklärare och just det där, att sätta ord på sin rädsla, är det som funkar bäst med talrädda elever. När man sätter ord på vad det kan vara (rodnad, komma av sig, skratt) och sedan hittar strategier för det försvinner ofta rädslan. Ibland kan även påpekandet att man kan känna rädsla utan att det behöver vara en katastrof hjälpa. Känslan måste ju med nödvändighet inte betyda att man ska misslyckas, utan kan skärpa en om man kan hantera den.
Mycket intressant tanke! Lite som kognitiv terapi, möt dina rädslor, så minskar de! Ta makten över rädslan, även för barn!!!
Jag var rädd för många saker som barn, jag drömde ofta att mina föräldrar skulle dö i en bilolycka, då var det enda som hjälpte att få krypa ner i mammas och pappas säng. Jag var även livrädd för att en gigantisk gorilla skulle komma och slå sönder vårt hus. Två helt olika rädslor, men som ändå kräver någon form av bekräftelse och dialog. Nu när jag själv fått barn känner jag så väl igen de rädslor han har för saker och ting. Ett tag var det spöken, men vi pratade mycket om spöken, vad de gör, om de är snälla eller dumma, vad spökena är rädda för. Ofta är det så att han själv kommer på en lösning eller funderar ut hur de beter sig och vad han då kan göra ifall det skulle komma ett spöke. Den rädslan har släppt helt. Nu är det rädslan för tjuvar som diskuteras flitigt istället och då har han kommit på att två av våra grannar ju har hund, de märker säkert om det skulle försöka bryta sig in någon hos oss medan vi är på semester tex. Att helt avfärda barnens rädslor som nonsens känns fel och hjälper dem inte att bearbeta känslorna. Vi diskuterar, vrider och vänder på saker och ting och jag berättar om mina rädslor (inte de värsta) och på så sätt hittar han ofta egna lösningar på hur han ska kunna tampas med sina rädslor.
Jag tänker att jag inte skulle vilja bli bemött med ett ”äh det är väl inget att vara rädd för” om jag berättade om mina rädslor för någon, så varför skulle jag bemöta mitt barn på det sättet. Han har ju känslor och rädslor han med, och även om de rädslorna kanske involverar drakar, spöken eller, som i mitt fall, gigantiska gorillor som anfaller uppe i Norrland, så är hans rädslor inte mindre riktiga än mina.
Jag tycker att ditt inlägg är både klokt och viktigt, för även om det känns självklart att inte bara avfärda rädslorna med ”spöken finns inte”, så är det just så många gör. Jag har själv blivit bemött på det viset och vet att det inte hjälper ett endaste dugg.
När jag var liten var jag rädd för vulkaner och dinosaurier. Och det var ju konstiga rädslor eftersom jag bor i Sverige (= minimal vulkanrisk) och dinosaurierna var döda. Jag tror att i det fallet var jag rädd för att jag började upptäcka hur stor och fasansfull världen var och det enda jag behövde just då var kärlek och bekräftelse från mina föräldrar att jag skulle klara mig i världen.
Lite senare i livet utvecklade jag en irrationell rädsla för tvestjärtar och myror. Dessa rädslor däremot tror jag hade kunnat botas med lite hemmasnickrad KBT. Detta var rädslor som jag bar med mig upp i vuxen ålder och som det inte hjälpte att försöka bena ut… de var inte en del av ett utvecklingsstadium.
Jag jag vill komma till är att vissa rädslor som monster eller dinosaurier eller vulkaner tar man sig igenom genom att bli älskad och respekterad. Andra är lite svårare.
I vuxen ålder har jag KBT:at mig själv så att jag har strategier för att lugna mig själv när jag stöter på insekter som jag tycker är extremt läskiga. Vulkanerna och dinosaurierna har jag lämnat bakom mig utan några men 🙂
Vilket bra inlägg. Gillar så konkreta tips.
http://hannafialotta.blogg.se
Älskar inlägget och tycker att det är så himla kul med dina täta inlägg. Njut i solen nu!
Ville bara tacka dig, läste inlägget innan dagens tur till stranden och svarade treåringen att jag jagar bort alla hajar och krokodiler om de nu skulle dyka upp i Skånes badvatten. Då ville han plötsligt gärna bada. <3
Har samma funderingar kring min dotters spöken som dyker upp när en minst anar det. När hon utbrister ”Spöke!” och pekar mot ett håll, har jag så svårt att avfärda det med ett ”Nejdå, spöken finns ju inte”… vem är jag att säga något annat utan att ha tydliga bevis på att de inte existerar? Även om jag är rätt skeptisk till dem, så kan jag inte hävda att de inte finns. Då gör jag något liknande som Clara skrev och frågar henne istället om spöket, oftast säger dottern att det inte finns spöken själv.
Jag tror på spöken! Jag har fått höra att jag pratat om spöken som barn, och hur irrationellt det än må låta så tror jag att det inte bara var rädsla eller fantasi.
I dag är jag livrädd för spöken, trots att jag är 30 år och inte har ett enda minne av att ha ”sett” något. Jag tror att det är rätt spår att inte avfärda det i alla fall. 🙂
Nu måste det vara sommar och bloghtorka eftersom du presenterar lektion 1 i föräldraskap/medmänsklighet – respektera din nästa:-)
Men jag tänker också (vis av terapi pga panikångest) att föräldrars roll är att sortera i barnets rädslor på ett trovärdigt sätt. Att faktiskt säga att vissa saker behöver man inte vara rädd för och lägga ytterligare tankemöda på. Och ibland låta det vara punkt. Barn kan vara rädda för så mycket och allt är inte relevant att resonera kring, det väcker bara fler tankar hos barnet.
Det första stycket i din kommentar var taskigt tycker jag. Det var väl ett jättebra inlägg.
Det var det jag menade:-) men att det var en ny ide kan man ändå inte påstå:-)
Ja, tänk ändå om det vore så enkelt att folk kunde följa lektion 1 i medmänsklighet! Men ofta gör vi ju inte det när det gäller barn. Och jag är helt enig med dig att det gäller att hjälpa barn att sålla bland sina rädslor. Men när rädslan väl finns där måste man ta den på allvar och hjälpa till att hitta strategier – inte bara slå bort tankarna på dem.
Det er virkelig en god ide, at følge tanken til ende ! Tak for det rigtig gode råd, som vi alle kan bruge, både store og små mennesker 🙂
<34
”…lika livlig fantasi som mig” – sorry, ”…lika livlig fantasi som JAG”. Och det av en journalist! Svenskan går långsamt åt skogen.
Det är helt korrekt att skriva ”… än mig”. ”Än” kan i jämförelsesatser tolkas som preposition, och då är ”mig” korrekt. Detta skriver bl.a. Svenska språkrådet (tidigare Svenska språknämnden) mer ingående om här:
http://www.spraknamnden.se/sprakladan/ShowSearch.aspx?id=id=27068;objekttyp=lan
Språket är levande och regler förändras. Det är det som gör det hela så spännande. I mitt yrke som språkgranskare har jag lärt mig hur viktigt det är att dubbelkolla i den mest uppdaterade referenslitteraturen innan jag gör nedslag på något.
Precis som förmågan att påpeka saker på ett trevligt sätt tydligen.
Ja, du har helt rätt, kära ”A”! Inte kan man väl begära av en journalist att ha grundkunskaper i svensk grammatik. Hemskt av mig. Och dessutom kort före nedkomsten! Huva, jag skäms djupt!
Och sen har graviditet och födsel inget med språkbruk och eventuella grammatiska fel att göra. Kvinnor blir inte dummare för att dom väntar och föder barn. Från vilket århundrade kommer du från? Man kan ju undra…
Inte skäms man väl ”djupt” heller 😉
Sedan finns det folk som tydligen inte vet när man skall använda utropstecken. Just saying.
Vad bra att du skäms! Du borde skämmas eftersom du inte verkar ha förmågan att kan komma med en synpunkt utan att vara spydig mot mina bloggläsare. Jag är jätteglad och tacksam för påpekanden om felstavningar eller slarvfel – sådant uppstår hela tiden när man skriver och producerar sådana stora mängder text som jag gör. Dock uppskattar jag inte din ton. Ska du bli så irriterad varje gång du ser ett fel i min blogg kommer du snart åsamka dig själv en hjärnblödning! (Helt i onödan dessutom eftersom dina egna kommentarer inte är helt korrekt grammatiska).
<3 Dina diplomatiska svar får 5 av 5 möjliga knappar av mig.
Jag hörde nyligen en språkvårdare berätta att denna regel håller på att försvinna eftersom språket ständigt utvecklas.
Klokt tänkt. Min kompis har prövat en annan metod som verkar funka för hennes flickor:
http://misplacedbrit.com/diy/1-step-away-from-no-more-nightmares/
Men så klokt! Det ska jag ta lärdom av!
För mig har det alltid fungerat att följa tanktråden till dess slut som du skriver. Tills jag fick barn. När monstren i ens huvud är rädslan att förlora sitt barn så går tanken liksom inte att tänka klart. Jag vet att detta är något som många föräldrar brottas med av och till, trots att alla i familjen är friska och man lever ett tryggt liv. Tar gärna emot tips på hur man stänger av denna irrationella rädsla!
Ja, det håller jag med om. Det är jätteläskigt och svårt. Men jag tror inte att det går att stänga av rädslan. Jag tror på acceptans inför den. Att lära sig leva med rädslan utan att den förpestar hela ens liv <3
Utifrån de utvecklingspsykologiska teorier jag studerade i min utbildning förhåller det sig så, att när barnet når den ålder din pojke befinner sig i, blir det medvetet om att världen är större än det område där mamma/pappa eller annan vårdare har varit garant för tryggheten och detta känns skrämmande. Denna otrygghet kan symboliseras på olika sätt. Som spöken och dinosaurier t.ex. som det givits exempel på ovan. Min egen son, som sedan länge är vuxen, var rädd för ”en ful tant” som enl. honom låg under hans säng eller fanns i hans garderob i hans rum när han skulle sova. Det bästa man som förälder kan göra i en sådan situation och som det också givits exempel på, är att på olika sätt fortsätta garantera tryggheten. Jag lovade t.ex. dyrt och heligt att jag inte skulle låta ” tanten” gå upp för trappan till hans rum om hon skulle komma. Först hade vi naturligtvis gemensamt kontrollerat både garderob och under sängen Och grabben somnade direkt med den försäkran. Det är alltså inte att rekommendera att intellektualisera, diskutera och låta barnet ”lära sig leva” med rädslan i den här åldern.
Ja, precis det jag menar! Ta reda på vad barnet egentligen är
Rädd för och försäkra sedan att barnet inte behöver vara rädd eftersom du kommer skrämma bort den fula gumman/valfritt annat alternativ. Att däremot gå in och förklara att den fula gumman inte finns och därför inte är något att vara rädd för är helt poänglöst och dessutom respektlöst .
Förresten Clara så har du helt rätt i att vi läsare inte kommenterar lika mycket för att det är krångligt m mobilen, tog typ 10 min att skriva ovanstående pga att allt hänger sig, går inte att rätta stavfel, måste börja om från början… 🙁
Bra skrivet! Handlar ju om att möta barn med respekt och förståelse för vad som är viktigt för dem! Hjälpa att sätta ord på tankar och känslor! Petra Krantz Lindgren är grym på att beskriva detta förhållningssätt, vår vardag me 3,5-åring + kommande lillebror är sååå mycket mer harmonisk sedan jag började följa henne på FB och blogg! Bekräfta o försöka förstå istället för att vifta bort.