Det har varit en underbar mars i Västerbotten. Kalla nätter, soliga dagar och fluffig pudernö som reflekterat ljuset. Solen har värmt genom rutorna och jag har hela tiden söker upp den med ansiktet. Blivit stående för att känna den stickiga värmen.

I morse konstaterade vi att det är dags att hänga undan sparkarna. Haka upp dem på bjälkarna i garagetaket. Och efter påsklovet kanske vi kan ta fram cyklarna istället, om bara vägen tinat ordentligt. Det pirrar i kroppen när jag säger de där orden – ta fram cyklarna. Ord som alla som bor i snörikt land vet vad de innebär: Att stå på stadig mark igen. Att ljuset segrat över mörkret. Att våren övervunnit vintern.

Jag älskar verkligen vintern, men den kan kännas tung. Särskilt direkt efter julfirandet – när oxveckorna ligger framför en som en lång, grå landsväg utan slut. Men i år blev det inte riktigt så. Den här vintern gick ovanligt lätt för mig. Jag vet inte säkert varför – för visst fanns det prövningar. Det hände både jobbiga och sorgliga saker. Men jag har använt mig av samma metoder som jag övar mig på i traumaterapin. Att inte försöka trycka undan jobbiga känslor – utan istället ge plats för dem i hela kroppen. Rentav välkomna dem. Min roliga och excentriska psykolog säger alltid lyckligt och njutningsfullt ”Mmmmm feeling the burn…” för att illustrerar hur jag ska göra plats för det otäcka i kroppen och märka att acceptansen gör att det fortare klingar av.

Jag har inte försökt streta mot några känslor alls i vinter utan istället öppnat famnen för det som varit där. Men parallelt med det har jag på olika sätt ändå försökt förbättra förutsättningarna. Vintern här i arktis är faktiskt ganska extrem. Och vi behöver hjälpa oss själva genom att sova mer, äta näringsrik mat och försöka komma ut i dagsljus så mycket det bara går. Jag skrev ett inlägg i januari om hur jag planerade att hantera oxveckorna – och jag tror att de tankarna hjälpt mig en hel del.

Men nu är vi alltså över puckeln. Och jag vet att nästa fas strax inträder. Från mitten av april tills mitten av juni går jag in i ett närmast maniskt tillstånd. Det är samma sak varje vår. Jag är ute och gräver i rabatterna till midnatt. Vaknar vid fem och går ut och lyssnar på fågelsången. Kånkar krukor och skrubbar utemöbler och tar en långpromenad när klockan redan hunnit bli elva på kvällen. Stegräknaren visar 123 000 steg på en vecka när den prilliga våreuforin slår klorna i mig. Jag följer lyckligt med. Under en kort period varje år får jag vara koko i bollen med en energi som nästan ger klåda. Och inte förrän vi är en bra bit in i sommaren klingar det av och ersätts av en loj och däst sysslolöshet. Som också har sin charm.

Det är spännande att blir äldre, lära känna sig själv och upptäcka hur man fungerar. Och istället för att fördöma och kritisera det man ser som svaghet – ha ett nyfiket öga på sin utveckling.