Här kommer ett axplock av senaste dagarnas aktiviteter.
Farmor hälsade på och sov över. Vi drack kaffe på bron.
Jag försökte komma ikapp med ogräsrensningen och Uffe hjälpte till med hjulhackan i nästan två minuter.
Jag traskade hem till min utvecklare och it-tekniker Josef. För att arbeta vidare med en stor bloggförändring som ska ske om ett tag. Lyxen när de man arbetar närmast bor en bit bort på samma grusväg.
Gullisen med gluggen försökte klättra in genom köksfönstret. Som tur var kunde jag stoppa honom. Synd om han skulle få en brödrost i plytet.
Lagade den här goda libanesiska kycklingen till middag en dag. Stor succé! Ska göra igen och ha redo i kylen för alla lunchsallader.
En dag bestämde Ulrika och jag oss för att göra en utflykt med barnen!
Målet var att gå broarna runt vid Vindelforsen.
Alla ska med!
Klas var chic i blommiga byxor, skjorta och magakeps på skallen!
Tänk att den här naturen finns
För oss att njuta av. Lika vackert på hösten som på vintern.
Tänk inte på
Hur långt det är till forsen under.
Vi gick sagostigen.
Viktigt med rätt attiraljer. Solhatt, prästkrageörhängen och röda ballerinaskor som matchar duken i picknickkorgen.
Kvinna som tänker på allt. Och då menar jag verkligen allt.
Solkräm, skoskav, selfies, AKTA VATTNET, gud vad svettigt det är, gud så vackert det är, någon kommer få ett öga utpetat med den där pinnen, solen är verkligen stark, SLUTA FÄKTAS MED PINNEN, de börjar nog bli hungriga, Gazpacho till middag idag, stängde jag av gasen? Herregud Gazaremsan också! Visst smorde jag öronen med solkräm?
Vi satte oss ner vid vattnet och dukade upp medhavd matsäck.
Allt på bordet är allas!
Jag hade stekt hundratjugo småplättar på morgonen.
Så det fanns att ta av.
Sedan ville barnen öva på att inte ramla i forsen.
Det lyckades de med på ett utmärkt sätt.
Hitta kyrkspiran!
Den fina gamla kvarnen som är så läskig att gå in i. Känns som att man ska sugas med i vattenflödet.
Efter fikat traskade vi vidare.
Matade getter med sly…
klappade hästar…
och kände missunnsamhet mot ägarna till fina hus.
Uffe hjälpte mig att bära.
Och sedan skulle vi passera den andra bron, och det är ÄNNU värre.
Övergav tyvärr mina stora barn och småsprang i förväg med Ylva och Uffe i varsin hand, på grund av ångest. Jag tittade rakt ner, Uffe tittade rakt upp och Ylva tittade på sina skor för att vi skulle våga oss över.
Avskyr höga broar. Varje gång jag kör söderut över Höga Kustenbron så susar det i öronen och det enda jag kan tänka är på vad som skulle hända om jag – för att jag är sjuk i huvudet – fick impulsen att styra över räcket och inte hinner stoppa mig själv. Och för mitt inre ser jag bilen segla över kanten, volta och försvinna ner i det forsande vattnet…
Klart man hellre blir kvar i norrland, med den sortens tvångstankar.
Varsågod för ren ångest i idyllen.
När vi var över och i trygghet tog vi ett bad.
Man måste hinna bada i älv, sjö, tjärn och hav varje år. Annars är det väl ingen mening med någonting?
Ulrika var en badnymf i sin rutiga bikini i vintagestuk.
Vi avslutade med att gå in i den gamla kvarnen och kolla på konsten och jag tog en riktigt konstig bild.
Sedan åkte jag hem och gjorde biffar med fetaost och oliver och en sån sinnessjukt god sky som man gärna kan sörpla med sugrör.
Jag minns när Bertil var liten och kom hem från skolan och berättade att de fått ”tjurharvar” till lunch. Det tog ett tag innan vi förstod att det var ”oxjärpar” han menade. Vi kallar numera alla sorters färsbiffar för tjurharvar i vår familj.
På torsdagen steg jag upp tidigt, åkte in till stan och gjorde ett lashlift på Nefertiti. Så skönt att göra det så att man slipper mascara på sommaren.
Sedan gjorde jag diverser ärenden och inköp till stugan. Hade klätt mig alldeles för varmt för det var definitivt INTE cowboyboots-väder.
Därefter åkte jag hem till min allra äldsta vän – sedan fem års ålder – Åsa. Dit kom också Ida och Maria som jag känt sedan lågstadiet. Vi fyra hängde ihop hela skoltiden och nu hade vi stämt träff med alla våra fotoalbum. Och efter att vi fikat och pratat ikapp om livet tittade vi på gamla bilder och jag skrattade tills jag fick ansträngningsastma. Men jag blev också så oerhört rörd! Att jag fick växa upp med dessa tjejer. Så varmt, tryggt och snällt. Det enda vi gjorde på helgerna i tonåren var att se på skräckfilmer, sova över hos Ida, dansa till Gloria Gaynor och ta bilder på varandra när vi försökte vara snygga och puta med obefintliga bröst.
Mitt smeknamn var absolut Clarisbananis. Borde jag döpa om bloggen?
Tolv år med kort hår.
Var så glad och upplyft efter att jag träffat dem och fått kramas och minnas och bli rörd. Gamla vänner är ALLT!
Så därför hade jag stämt träff med ytterligare en gammal vän på kvällen. Min bästis Elina! Vi firade in hennes semester.
Och i vanlig ordning gav hon mig samtalsterapi. Hon är ju legitimerad psykolog så det faller sig naturligt. Varannan gång är det dock jag som är terapeuten åt henne och då är det lite mer kvacksalveri från min sida. Men jag tror att hon uppskattar det med?
Feet-cam!
Hade min spetsklänning och matchade den med ett besvärat ansiktsuttryck – för trots tjugo år som bloggare är det pinsamt när folk ser att jag smilar upp mig för en bild.
Till dessert åt vi en himmelsk, baskisk ostkaka med spritiga bär.
Janne Långben!
Kvällen avslutades med att vi tog en promenad till Kyrkstugan, i mina gamla hoods.
Och sedan körde jag hem till mina nya hoods medan jag pratade i telefon med en annan vän.
Och det var senaste dagarna i bilder det!
45 svar
Supersnygg!
Har du också fixat fillers eller botox eller vad nu i allsin dar alla gör för att få en slät, rynkfri, panna? Sökt någon förtröstan i att du varit en av få som rytit ifrån kring sånt.. glömmer aldrig detta inlägg, älskade det! https://underbaraclaras.se/2023/04/17/vem-hinner-njuta-av-kroppen-nar-man-har-fullt-upp-med-att-tukta-den/
Bor precis där vid vägbron och tycker också den är sjukt läskig! Det har funkat lite som KBT att behöva passera den typ två gånger om dagen i fem års tid, men ibland rusar katastroftankarna… Tänk om den tex skulle rasa…(!!)
Förstår det där med höjdskräck. Hämtade hem son efter 3 år på umu. Fick totalpanik när jag förstod att vi skulle över Högakustenbron. Fick ta en omväg på 7 mil för att slippa den. Så värt,
Testade receptet med Libanesisk kyckling ikväll. Mycket gott! It’s a keeper! ( =receptet sparas i min receptpärm). Tack!
Tankekedjan Gazpacho – gasen – Gazaremsan 🫶
Hej! Jag har följt din blogg i några år nu men aldrig skrivit här. Jag brukar läsa den på natten om jag inte kan sova. Det du skriver och hur du skriver inger lugn och du förmedlar en så fin värme. Det känns verkligen som att du omfamnar livet! Tack för en jättefin blogg!
Spännde med bloggförändring. Samt så härliga bilder från era senaste dagar och roligt att träffa vänner.
Clara, jag älskar din blogg, läser ditt inlägg och kommentarerna om och om igen. Nu blir jag orolig när du skriver om en kommande stor bloggförändring. Jag är gammal och så dålig och osäker på allt digitalt och har ingen mental beredskap för förändringar. Hoppas jag kan följa din blogg även framåt.
Du har en sådan fin blogg Clara! Jag tycker om alla dina inlägg – men några fångar mig mer på djupet. Jag har känt mig lite håglös i sommar. Hittar inte sommarkänslan och fastnar allt för oftast med mobilen. De tre senaste dagrarna har jag dock badat, efter inspiration från dig. Inte länge, men ett dopp trots mulet, kallt och regnigt. Vi får se om det också kan ge mig sommarkänsla!?
Monica här finns en till som har svårigheter med att fånga sommaren i år! Tror inte att det beror på vädret utan det är någonting annat, oklart vad. (Pga badkruka badar jag inte när det är för kallt, trots egen strand…)
Pust! Läser just nu Fallvatten av Mikael Niemi och blev helt svettig av bilderna..
Min 13-årliga dotter heter också Clara och blev redan som bebis kallad Clara banan. Det blev sedan med alls ingen logik just Claris bananis! Så skumt smeknamn ändå och att fler Claror kallats så?
Man undrar ju nu om det kommer nånstans ifrån?
Kanske från skala banan?
Senast vi skulle gå över en bro inne i stan jag bara sprang över. Så rädd. Just broar är det värsta. Trevlig helg.
Zigzag- diademet😍
Sån nostalgi!
Du börjar likna Elisabeth Moss mer o mer 🙂
Appropå katastroftankar. När äldsta var bebis var jag med i en föräldragrupp. Där slängde man blöjan direkt i ett sopnedkast. När jag hade bebisen i famnen var jag tvungen att tänka efter i vilken hand jag hade blöjan. Var så rädd att jag skulle slänga i bebisen istället. Tror precis som någon kommenterar att det blir någon ”felkoppling” i hjärnan.
1. Ditt tolvåriga jag är otrooooligt likt dina stora pojkar!
2: Känner igen mig i ”call of the void”-tankar – jag brukar kalla dem dagmardrömmar.
När vi var små och åkte till Umeå från inlandet så brukade vi stanna och gå under Vindelälvsbron (alltså vägbron). Vet inte hur officiell den vägen var för plötsligt var den avstängd (och vi kom ut på den ändå på nåt sätt). Kommer fortfarande ihåg hur svindlande det var. Men kändes ju mer som någon slags servicebro, någon som vet? Klättrade en gång upp på skolan tak och en annan gång upp i byggställning till kyrkklockan. Sånt som man nu bara hoppas att ens barn håller sig borta ifrån.
Anna, din tokstolla! 😳
😬
Den där långa klänningen med stora, gula blommor är nog din absolut snyggaste klänning! Den passar dig så otroligt bra!
Nyfiken fråga: Jag inser att det kanske är jag som har kinkiga fötter, men jag får liksom ont i hela kroppen av att se någon gå långpromenad i ojämn terräng iklädd ballerinaskor. 🙂 Får du inte ont i fötter/knän/bäckenleder?
Faktiskt inte! Jo om jag går på platta betonggolv. Men inte i skogen. De här är dessutom mer som converse i sulan med visst mått av svikt 🤗
Härlig utflykt! ☺️
Jag är inte rädd för höjder, har vandrat och åkt skidor rätt mycket på hög höjd.
Men kan verkligen känna den där skräcken för att jag ska få för mig att hoppa ut, köra över räcket osv!
Det tror jag precis en riktig psykolog behöver nu som då, en vän som kvacksalvare, jag tror du är en helt underbar vän åt henne 🥰 Och visst har väl sommarkänslan äntligen kommit i samband med värmen men det känns ändå som att man blev snuvad på en försommar.. Trevlig fortsättning på sommaren, nu får vi börja vänta på bilder från sommarstugan.
Forsarna runt i Vindeln är den bästa promenaden av alla! 😊 Går den så ofta jag kan och hinner och tycker att cykla över landsvägsbron i motsatt riktning är tusen gånger värre – ser för mitt inre hur jag kör på nåt och voltar över räcket ner i älven 😱 Måste alltid bromsa där och kan inte njuta av farten som i andra nedförsbackar…
Underbart alltihop!
När man läst detta och tittat på bilderna, för mig särskilt på de från utflykten (och denne Klas fastnade lite extra), känner jag mig som efter en må bra-film.
Tack för det
Om att tänka på allt: Jag provade att i ca tio minuter säga alla tankar av de slag du beskriver högt, så min man hörde. Han bad mig snabbt att sluta för han blev så stressad. Den här mentala överbelastningen! Som en kokande kittel av grejer att ha koll på. Inte konstigt mitt sömnbehov är hans dubbla!
Ah smart! Det ska jag prova. Brukar försöka i efterhand beskriva men då får man ju inte riktigt fram intensitet av det hela.
Du har så oerhört vacker hårfärg!
Modigt att ta sig över bron per fot ändå. Vindelnbron kör jag gärna över men gå den, aldrig! Så det var coolt av dig.
Brukar däremot springa över andra broar, det är effektivt när man är rädd. Fokusera framåt, uppåt och bara kuta på.
Jag vet att du hatar det men; hur hiiiinner du allt?
Alltså jag tror att om alla skulle skriva upp vad man gör om dagarna skulle nog listan med aktiviteter bli oväntat lång för de flesta. Skillnaden är just den att när man inte dokumenterar så försvinner saker rätt snabbt ur huvudet.
Gud vad tröttsamt att du och andra fortsätter skriva sådär. Om du läser inlägget ser du väl att saker görs olika dagar. Det är inget konstigt att vara på utflykt på dagen och sen åka hem och laga middag!?
Handlar om prioriteringar, vad man gör av dagen, snarare än att ”hinna”.
Snarare din kommentar som är tröttsam. Jag tror många av oss både häpnar o fascineras över allt som Clara får till – och det må väl vara hänt.
Tröttsamt? Tja… Jag tillhör en av dem som fascineras av att Clara verkar ha betydligt fler timmar på sina dygn än vad jag har. Prioriteringar? Ja, kanske. För egen del beror det nog mest på extremt stor skillnad på ork, mellan mig och Clara.
Hör det inte hit att Claras jobb är friare än de flestas, så att grejor kan ske dagtid när många andra sitter på mer låsta jobb? Plus att dokumentation i sig synliggör det som görs. Skulle jag fota några vanliga dagar så skulle de nog se rätt händelserika ut.
Jag förstår inte resonemanget – det är ju detta som är jobbet för en bloggare?! Inte är det så att Clara har dessa saker att göra, och i tillägg dessutom behöver sköta ett jobb. Klart att man hinner med mycket utflykter, pyssel och hembestyr på dagarna när det är det man försörjer sig på? Låt säga en utflykt med vänner och familj – en vanlig person orkar väl inte klä upp sig i matchad outfit och släpa på opraktisk picknickkorg en helt vanlig sketen lördag. Men det här är ju content för Clara – om hon inte har såna här ambitiösa påhitt så har hon inget jobb (sitt liv) att sälja in.
Fy tusan så vacker du är.
Nämen 🥹 tack vad snällt sagt!
Ha, du är verkligen inte ensam om broångesten. Körde över Ölandsbron för första gången förra sommaren och grät hysteriskt hela vägen över att jag skulle få för mig att köra av bron … när jag går på broar över ån hemma handlar det mest om tvångstankar om att kasta i nycklarna eller varför inte hela väskan? Varifrån kommer dessa knäppa tankar?
Sådana tankar är faktiskt vanligare än man tror – så vanligt att det till och med finns ord för det i både franskan och engelska; l’appel du vide, the call of the void.
Studier har gjorts, men man verkar inte kunna komma fram till ett riktigt svar på varför man tänker såhär. Den vanligaste teorin, är att det är ett lite felriktat sätt för hjärnan att signalera fara och att man ska backa (med motsatt resultat som följd). Nån studie sa att det verkar som att folk som har lägre ångesttröskel tenderar att ha de här tankarna i större usträckning, men i det stora hela är det väldigt marginell skillnad.
Men det är i alla fall ingen indikation på att något är fel på en, eller att man är suicidal (med brasklappen att i kombination med exempelvis depression så ska man såklart ta det här på största allvar och söka hjälp).
Jag får antingen lägga ifrån mig eller be någon annan hålla whatever lösa grejer jag har i handen när jag åker båt, så stark är den känslan och så liten är tilltron på min egen självdisciplin 😅
Intressant! Ja, kasta i nyckeln-känslan är starkare än köra av bron-känslan. Hjärnan är bra lustig ändå. Är inte det minsta ångestbenägen annars.