En ny form har stöpts inuti mitt befintliga liv. Förr var allt öppet, livet kunde bukta och dra åt vilket håll som helst, beroende på vad jag för tillfället var sugen på. Nu finns en vägg att stöta in i åt vilket håll jag än vänder mig. Ett tak. Ett golv. Jag tänker på det som ett ansvar som slutits om mig.
Flora skrev så fint på sin blogg om tiden som nybliven mamma. Precis så är det ju! Livet får en form. Ett ansvar har slutits om en som ger det väggar, vinklar, golv och tak. Och i det rummet fortsätter man att existera resten av livet, när man väl har fått barn.
För mig var det väldigt välgörande att få det rummet. Jag var tjugofem när jag fick barn och hade ett fritt jobb som gjorde att mitt liv saknade många hållpunkter. Jag vände på dygnet, jag hade usla rutiner kring mat, jag var mycket ensam hemma och rådde mig själv. Att få barn satte mig i kontakt med världen på ett annat sätt och ännu tydligare blev det när han började förskolan och jag plötsligt hade en plats att förhålla mig till och besöka varje morgon. Byta några ord med andra föräldrar och pedagoger. Vara tvungen att existera i världen och inte främst i mitt eget huvud.
Nu är mina barn 15, 11 och 7 och jag är så nykär i dem. Mer än någonsin, efter alla år som mamma! Jag tror det är för att jag själv mår så bra. Att jag efter en svårare period är på en plats där min tankeverksamhet kan riktas åt något annat håll än alla utmaningar som måste lösas. Ansvaret som jag existerar i är vackert, ljust och mjukt. Och den här sommaren kunde inte komma mer lägligt. Jag vill så gärna vara mer med barnen! När de är halvtid hos sin pappa och min andra halva ska delas med skolan, stan, kompisar och flickvänner. Ja då blir det ganska lite tid kvar för oss. Men den här sommaren ska jag frossa i mina ungar!
15 svar
Kram från en funkismamma ❤️ Älskar sommaren, men det är tungt när t.ex. inte ens en vanlig promenad med barnen kommer utan ständig beredskapsläge och förhöjd puls. Föräldraskapet blev inte som jag föreställt mig. Du är inte ensam ❤️
Gokväll
När jag som ensamstående mamma för länge länge sedan, träffade en ny man, så sa jag att barnet finns och det vet du. Och jag kommer aldrig aldrig att överge hen . Och blir det tjafs beroende på hen, så får du lämna. I år har vi varit gifta i 50 år, och bättre pappa kunde hen inte få. Vi fick också ett gemensamt barn, och det har aldrig gjorts någon skillnad. Hen bedyrar sin pappa varje gång vi ses och säger alltid min pappa. Så de finns det som fungerar också.
Ville bara säga det.
Jag är glad för din skull! Och samtidigt gör det här mig provocerad på grund av vår egen situation. Tonåringarna skulle jag vilja beskriva som riktigt tråkiga just nu, där man måste vara förälder på stan, hämta hem dem från fester och alkohol och EPA-dunk. Det är ju helt normalt att 15 och 17-åringar festar till, men det är också utmanande som förälder och bonusförälder att ständigt vara jour. Speciellt när man själv jobbar. Den minsta har diagnoser och vi är helt fast hemma utan att kunna resa någonstans. Jag är trött och less och önskar ett liv där barnen vuxit upp och flyttat hemifrån. Just nu är i alla fall känslan den.
Jag hejar också på dig! Du gör ett fantastiskt jobb som både ställer upp på dina tonåringar, ditt barn med diagnos och dessutom jobbar. Förstår till 100% att du är trött och less. Heja dig!!
❤️
Fattar 100% att du är trött och less. Att ha ett barn med diagnoser gör att man måste vara hemma plus vara jour åt tonåringar förstår alla är en väldigt utmanande situation. Jag hejar på från sidan som en anonym medmänniska. Du är sedd! Det var mest det jag ville säga ❣️
Frossa på du. Det kommer en dag när dom flyttar hemifrån vilket är naturligt. Gud vad jag tyckte att det blev tomt och saknade till och med att få skrika skruva ner musiken jag sover ju för tusan.
Ack så viktigt att ha någon att luta sig mot både i medgång och motgång. Jag har min goa granne (kvinna 101 år 102 år i september) och vi byter livserfarenhet med varann och odlar solrosor 😉
I år heter den ”Elsie med ie” tycker såå mycket om henne…
Vet att det kan ta slut när som men är glad för varje stund.
Tonåringarna jag har hemma far fram å tillbaka till kompisar, jobb, bad och diverse festligheter med flickvän eller vänner.
Tänker ibland på hur det var när jag var i deras ålder…
Ta hand om varann å njut så länge det varar
Kramar till ALLA
Katarina i Linköping ❤️
Efter mammas o pappas skilsmässa fick jag inte ens säga hej till min pappa. Min mamma har förstört otroligt mycket när vi var små och tills vi kom hemifrån. Sedan tog pappa kontakt direkt. Min mamma var elak o kontrollerande och tryckte ner oss. Tyvärr har en del barn det så. Om ni ser tecken på det snälla reagera. Barnen kan fara mycket illa. Psykisk misshandel är hemskt.
Jag har hört när man är skild går det lättare att uppskatta tiden med barnen för man vet att tiden är begränsad på ett annat sätt. Och man får återhämtningen när man är ifrån dom som man behöver när man har dom på heltid. Vi som är gifta vet ju inget annat än att vara med barnen hela tiden så allt vi ser är all förlorad tid med barnen på halvtid. Så hur är det för er som är skilda? Jag tror tyvärr inte relationen kommer hålla långsiktigt därav frågan.
Det här är första sommaren som jag känner mig riktigt på fötter efter skilsmässan (som föregicks ganska lång tid av kämpande) och jag har den bästa sommaren på mycket länge med mitt barn. Jag orkar vara närvarande, hitta på saker och kan vila i att jag är själv med barnet med den starka viljan och sina utmaningar. Jag orkar vara den vuxne som mitt barn behöver.
Det handlar framförallt om att jag mår bättre i mig själv och att jag kan lägga allt fokus på barnet, mig och det vi vill göra, utan att en hackig relation och en annan person tar kraft.
Jag tar absolut vara på den halvtid barnet är hos mig och den halva av sommaren där jag förvisso jobbar, men då rår mig själv. Det är i sig en vila för mig.
Denna sommar är jag gräsänka i 3 veckor medan min man och son är hos farmor i min mans hemland.
Skönt och mycket återhämtning men jag längtar också efter dem!
Här kommer ett svar ur ett barns perspektiv. Inte det du frågade efter men jag kände mig manad att svara ändå.
Jag är i samma situation som du och funderar mycket över detta.
Mina föräldrar skilde sig när jag var 11 år. Jag och min lillebror är överens om att den bästa tiden med vår mamma var efter skilsmässan. Ingen av oss har lika starka minnen av henne före skilsmässan. Troligen för att hon själv mådde dåligt i hennes och pappas relation. Hon liksom blommade upp när de separerade och vi hade en mycket varmare och starkare relation som gav många fina minnen.
Sedan efter något år träffade hon en ny man och gick upp mycket i deras relation. Nu som vuxen är jag glad för hennes skull att hon har den mannen i sitt liv.
Men han var mycket svartsjuk på oss och mamma fick medla mycket och försöka dela sin tid mellan oss. Ur barnets perspektiv kan jag önska att vi hade fått fler år med mer stabil tillgång till vår mamma.
Min poäng är nog att tiden mellan barn och föräldrar efter en separation, även om den är halverad, kan bli mycket bättre eftersom man som förälder inte behöver vara begränsad av att förhålla sig till sin dåliga relation som tar en massa energi.
Men jag vill också gärna höra hur ni som har barn och har skilt er upplever det.
Hur kan man som vuxen man träffa en kvinna som har barn och vara svartsjuk? Barnen kommer ju alltid först, enligt mig i alla fall.
Mänsklig psykologi. Inte alltid logiskt vad man känner, hur man är eller hur man beter sig. Sen är det ju förkastligt och förgörande. Men inte förvånande eller konstigt att människor är svartsjuka. Vi är inte bättre än de däggdjur vi är.