
Även om det var 2015 som jag blev utmattad var det under vintern 2016 som jag verkligen dippade totalt. Jag ser det på bilder nu. Det är som att jag inte är där och det finns ingen närvaro i blicken.

Jag berättade inte på bloggen vad som hänt, förrän efter fem månader och då skrev jag inlägget man kan inte säga allt. I efterhand förstår jag inte hur jag överhuvudtaget klarade av det året.

Minns till exempel den otroliga ångesten jag kände här. När vi skulle åka hem efter en vecka vid höga kusten och bara tanken på att återgå till min vardag gav mig hjärtklappning. Samtidigt är jag övertygad om att mitt jobb också hjälpte mig att bli frisk. Oftast är ju långvarig sjukskrivning från jobbet ingen jättebra lösning när man är utmattad. Även om en kan vara det enda alternativet. Att ganska snabbt försöka komma tillbaka i någon form av rutiner, verkar faktiskt kunna göra en friskare.

Jag märker på inläggens teman att det var just sånt här som rörde sig i mitt huvud. Skrev om att ligga till sängs i en släng av melankoli och tacksamhet och tillräcklighet.

Men som så ofta är det ju just i kriserna i livet som man får ny fart. Jag hade bland annat en lunchdejt med Erica som också var utmattad. Minns hur oerhört skör jag var när vi sågs här. Men vi började också diskutera en framtid där vi kunde jobba mer ihop. Erica ville sluta på Sveriges radio och jag behövde mer hjälp för att utveckla bloggen. Jag kände mig mätt på att ligga hos Amelia efter några trygga år och ville istället vara självständigt igen. Kanske kunde Erica bli en slags bloggredaktör? Hade aldrig hört talas om en sådan förut, men någon ska väl vara först ut?

Dessutom ville Erica och jag göra en podd ihop, lite i stilen av Husmorsskolan i P1 fast med ett mer personligt tilltal. Minns att vi redan 2016 kände oss sist på bollen när vi startade En Underbar Pod. Men det blev en succé och vi höll på med den ända fram till 2021.

Men redan samma höst var En Underbar Pod nominerad till Stora podcastpriset.

Erica, jag och Annakarin gjorde ett radioprogram för Sveriges radio som hette Livet på nätet.

Och så gick jag med i styrelsen för nystartade föreningen Influencers of Sweden. Ett försök att professionalisera en vilda västern-bransch.

Linda Hörnfeldt, Sara Rönne och jag. Fotade av eminenta Emily Dahl aka Modemassakern. Det var otroligt lärorikt och roligt om än det bevisade en sak för mig – nämligen att de stora influencers som fanns helt enkelt inte var särskilt intresserade av att professionalisera branschen eller få bättre rykte.
Klipp till idag när det på vissa sätt blivit ännu värre.

Gulliga Jonna Jinton och jag på lanseringen av Influencers of Sweden.

En mycket viktig sak hände också det året. UNICEF hörde av sig och undrade om jag ville följa med till Kenya tillsammans med Jenny Strömstedt och Malin Wollin. För att dokumentera kvinnornas villkor, men också det arbete som UNICEF utför där. Jag var mycket skakig inför resan, eftersom jag fortfarande hade så begränsad ork. Men jag kunde bara inte missa möjligheten. Och som en bonus lärde jag känna Malin och hon blev en av mina bästa vänner.

I november åkte jag sedan själv med UNICEF till Malawi, för att spela in en webbteveserie om hungerkrisen som pågick där.

Och efteråt reste jag ensam vidare till Zambia och mötte upp Nicola. Där var vi några dagar för att besöka producenterna till Yawama of Sweden. Att träffa kvinnorna som tillverkade gosedjuren och höra hur de använt sin lön till att laga tak, köpa myggnät till skydd mot malaria eller till och med starta egna företag – det var otroligt!
Minns också de barn jag lyckades skrämma halv ihjäl när vi var ute i de mest isolerade byarna på landsbygden. De hade aldrig sett en så vit människa förut. En pojke skrek ”spöke” och grät hysteriskt och gömde sig bakom husknuten när jag kom. Hans mamma och de andra kvinnorna skrattade så att det grät åt den synen. Den där resan var helt otrolig och jag är så tacksam för det jag fick uppleva.

Jobbåret avslutades med att jag blev värvad som krönikör till Expressen. Det var mäktigt!

Vad mer hände?
Jo vi bytte tak på huset och byggde punschveranda.

Det var så otroligt spännande och roligt.

Ulrika hade renoverat de gamla fönsterna och jag målade den sedan invändigt.

Barnen var små och härjiga och ljuvliga.

Hela huset var deras lekplats, med romerska ringar i vardagsrummet.

Och ett evigt kojbyggande.

Små tufsar till naturbarn som mest gick halvnakna här hemma.

Jordbruket och odlingarna växte och vi avvecklade gårdsbutiken och började istället med grönsakskassar på prenumeration.

Barnen var ofta med när det arbetades. Här tog båda familjerna upp potatis.

Trädården började får form efter omgörningen. Men se så kalt det är! Här är samma vy idag.

Och på inredningsfronten började jag experimentera med lite mer murr…

…och verandan blev äntligen inredd och färdig!
Läs mer på temat:
2010 – en pikant och havande husmoder
2012 – manisk mamma utan rutin









