Here comes the sun

Sicken supertrist vår vi haft rent vädermässigt. Den här tiden för ett år sedan var löven nästan helt spruckna. Men ännu har det knappt börjat skimra i grönt på vår gård. Av förklarliga skäl tog jag dessa bilder på Korsika och inte hemma hos oss.

Dock åker jag till Lund snart och därefter Landskrona och Ven så då kommer jag få min beskärda del av vår! Hoppas inte rapsen hinner blomma över.

Jag börjar nu se slutet i tunneln på denna stressiga maj med ohemult mycket jobb. Konstigt nog känner jag mig inte det minsta uppstressad trots arbetsbördan. Kanske är det de antidepressiva som hjälper? Tar bort stresskänslan? Jag känner bara hur jag lugnt simmar ovanpå alltihop. Någon annan som tagit antidepressiva och upplevt samma sak? Väldigt skönt är det i alla fall.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

26 kommentarer på “Here comes the sun”

  1. Åh, en solsemester hade suttit fint nu! Men med lite tålamod ska den nog bli vår/försommar på riktigt snart 🙂

    Efter att ha gått in i väggen i slutet av förra sommaren började jag också knapra antidepressiva. Först var jag väldigt skeptisk. ”Varför ska jag ta lyckopiller, jag har inget att vara olycklig över, det är jobbet som är problemet!” tänkte jag, men gav det ändå ett försök.

    Och visst funkade det. Efter en period då jag fick panik bara av att vistas i en lokal med mer än 5 pers samtidigt kunde jag besöka ett fullproppat köpcentrum en lönehelg utan att känna så mycket av min hypersensitivitet alls. Det var som om udden försvann från det där som fick mig att vilja gömma mig under en filt i fosterställning när utbrändheten var som värst.

    Pillerna gjorde att jag kunde hantera vardagen lättare. De gjorde det lättare för mig att återhämta mig så att jag äntligen orkade ta itu med det som orsakade utmattningen (jag sade upp mig från mitt provisionsbaserade webbdesignerjobb i öppet kontorslandskap med nästan två timmars pendling per dag och började jobba hemifrån på heltid istället).

    Nu har jag nyligen börjat trappa ner på dosen och siktar på att sluta helt med Citalopram nästa månad.

    Jag var väldigt skeptisk mot denna typ av läkemedel innan och vill absolut inte fortsätta med det längre än vad som behövs, men jag känner att de verkligen gjorde den jobbiga återhämtningsfasen så mycket lättare.

    1. Hej Anjeli!
      Jag fick rådet att fortsätta medicinera med antidepressiva ett år efter jag blivit ”frisk”, detta jag gjorde och slutade i augusti – för då mådde jag så himla bra! Dock räckte inte reserverna så länge och vid årsskiftet åkte jag dit igen. Märkte inga tydliga ”tecken” på att jag var på väg dit igen. Så för min del behövs nog den kemiska substansen till min hjärna. Bara ett litet tips ☺ har man varit i en depression har man lättare att trilla dit igen, var vaksam på signaler och har man en partner (el dyl) som håller ett litet öga på en är det mycket värt!
      Sköt om er därute! Vi är många som sitter i samma båt!

  2. Vilka fina bilder på dig Clara! Underbart att höra att du mår bra och så skönt att stressen inte lyckas nå dig. Lycka till med allt!

        1. 🙂 Åh, ja jag ser verkligen fram emot det. Har hört så mycket gott om staden!

  3. Jag flyter också ovanpå stressen med antidepressiva, mentalt. Däremot sitter stresstecknen i kroppen (andning, spänningar i axlar-nacke, rastlöshet) trots att jag inte känner mig stressad. Märkligt, men man kommer kanske inte åt känslan av stress på samma sätt som de andra känslorna blir lite mer diffusa med medicinen.

    1. Men det låter ändå lite ”sådär” att liksom inte riktigt komma lämna stressen mentalt även om dem sitter i kroppen och sliter/är skadlig? 😳 Fast det är ju kanske inte motiverar att lägga sina antidepressiva åt sidan för dem sakens skull, men kanske värt att måna lite extra om sig ovh försöka leva ”lagom” eftersom stress onte är så bra?

      1. Så klokt det du skriver Sara om att måna lite extra om sig och leva mer lagom, då stress inte är bra ( i längden.) Stress i sig är inte farligt men orimlig, långtgående stress utan återhämtning – det är inte hälsosamt. Ett misstag vi många gör är att ställa orimliga krav på oss själva att vara på topp hela tiden (vi glömmer att vi inte är robotar) och vi vill inte lyssna på varningssignaler från kroppen om att ta det lugnare och leva med mer återhämtning. Mediciner kan vara bra och nödvändiga men man får se upp så de inte gör att man bara återgår till gamla (o)vanor – då det var de som gjorde en sjuk. Och kan göra det igen. Har egen erfarenhet av detta.

  4. Jag började äta antidepressiva i februari. Då visste jag att jag inte hade något val. Jag lever med ångest och har gjort det 16 år av mitt 33 åriga liv. Jag är otroligt bra på att bemästra ångesten, men i vintras blev det för mycket. Pga tjafs och trams på mitt förra jobb (bytte jobb i augusti) så klarade jag inte av att bemästra utan hjälp av mediciner. Gammalt groll drogs upp till ytan då gamla kollegpr ringde och anklagade mig pch.min jobbsjälvkänla låg totalt på botten. Tack vare mediciner klarar jag av att se hoppfullt på framtiden, jag får fram min kreativa sida igen och vågar tro att jag är bra på mitt jobb! Jag vågar ta tag i saker som bara blivit liggande och jag vågar åta mig saker utan att få fruktansvärt ångest. Jag är driftig och vill så mycket meb har låtit mig hindras pga psykiskt illamående. Jag känner ett lugn i kroppen och kan sitta ner utan att det plockar i kroppen. Jag andas djupare och lugnare.
    Min man och jag diskuterade häromdan vilka fördelat medicinen haft för mig. Jag äter 10mg escitalopram (stavning?) och jag har som mål att äta medicinen minst ett år för att balansera upp livet igen en gång.

  5. Jag känner igen känslan. De jobbiga, stressande grejerna bekommer mig inte lika mycket när jag tar antidepressiva. Så skönt med en medicin som ger mig möjlighet att ta kontroll över stress och ångest. Jättekul att se dig i min klänning, fast det är ju din klänning 😜. Jag är mycket förtjust i den.

  6. Sitter och sminkar mig innan jobbet med en kaffe, min helt vanliga morgonrutin, förutom att jag lyssnar på er pod ”pinsamt” och sitter och gråter av skratt samtidigt som jag försöker lägga min eyeliner. Ögonen tåras av skratt och all foundation åker snabbaste vägen in i skrattrynkorna innan den hunnit lägga sig ordentligt. Tack ändå!

    Funderar på om jag kan dela med mig av något pinsamt men det enda jag kan komma på är väldigt äckligt och ”intimt”, men är inte historier om diarrékatastrofer också det? Jo, men då kör vi väl då:
    När jag och min pojkvän var nya tillsammans (för några år sen) så hade han otroligt dålig koll på den kvinnliga anatomin och visste inte att om man kommer inuti en tjej så måste sperman komma ut igen. Han trodde väl att universums största hål fanns därinne som åt upp all sperma, eller vad vet jag. Han hade aldrig tidigare erfarat ett samlag utan kondom och hade alltså ingen som helst koll på att sperman rinner ut igen efter avslutat samlag.
    Så, en arla morgon efter en ”mysstund” hemma hos mig så stiger vi tillsammans upp ur sängen för att klä på oss. Min plan är att snabbt dra på mig en pyjamas och smita iväg till toan för att låta sperman rinna ut där, för att jag inte vill ha den i sängen och för att vi ännu inte var på ”ta ett papper och torka sig mellan benen-basen”. Men jag hinner inte. Jag står där som en naken nymf i charmigt trassligt hår och får en musprutt som låter som sssccchhjrrrrrrpprrrrrrr eftersom att den samtidigt forslar ut ovan nämnda sperma…….. min kille stirrar storögt på mig. Jag står där, helt vit i ansiktet och tänker ungefär: faaan, nu måste vi göra slut. Till slut säger min kille: Det är okej. Magen kan vara lite körig ibland på morgonen.

    Han tror alltså att jag står framför honom, spritt språngande naken i det obarmhärtiga morgonljuset och SKITPRUTTAR.
    Och jag tänker: vadfan menar du, det är en musprutt med sperma i. Men det kan jag inte säga till den där snygga killen jag bara träffat i ett par månader. Så jag säger ingenting.

    Vi har varit tillsammans i fem år och tills idag aldrig nämnt den gången då han trodde att jag stod och bajsade på mig framför honom i mitt sovrum.

    1. Åh. Herre. Gud. Jag. DÖÖÖÖÖÖRR!! Jag skrattar så jag knappt kan andas!!
      Jag kan inte annat än tacka för att du delar med dig. Och ni är ju fortfarande tillsammans. 😀

  7. Bra att du öppet skriver om antidepressiva som tyvärr ännu har oförtjänt dåligt rykte. Säkert passar det inte för alla men för de som blir hjälpta är de guld värda. Jag åt escitalopram 10 mg under drygt ett års tid och hade samma upplevelse som du Clara. Alla yttre slitningar och påfrestningar fanns där men de nådda mig inte. Det bästa är ändå att den effekten ännu finns kvar efter snart att jag avslutade medicineringen för snart tre månader sedan. Min psykoterapeut säger att eftersom hjärnan är plastisk kan det ha skapats nya mera konstruktiva banor i hjärnan. Detta sker inte av sig själv utan jag har jobbat för det, men medicinen har gett mig respit. Nu mår jag bra. Och jag har nya vassa verktyg att tackla min vardag som av flera orsaker kan vara svajig igen. Och skulle jag mot förmodan ramla ner i depressionshålet igen så vet jag att det finns medicin. Och att jag med hjälp av den orkar kavla upp ärmarna och söka efter repstegen som tar mig upp mot solen igen.

  8. Åh jag hoppas få syn på dig när du kommer till Landskrona! Säg till om du behöver tips på matställen eller nåt! Skulle vilja bjuda hem dig på en kaffe men det vet jag inte om jag vågar, då blir jag väl starstruck som aldrig förr 🙊 Blir du sugen på falafel (eller kebab, hehe) har Topp-falafel bästa käket. Deras sesamsås är to die for! ✌️
    Välkommen till Skåne!

  9. Kom med detsamma till Skåne! Här är paradisvackert precis just nu (kanske ytterligare några veckor)!!! Vad ska du göra i Lund? Föreläsning???

  10. Wow så fin du er på disse bildene Clara <3 Rett og slett lekker. Og det til tross for en hektisk måned med mye arbeid og etterslep av depresjon.

  11. Så skönt att höra att du mår bra. Jag undrar vad din medicin heter?

    Jag blev erbjuden att börja med Brintellix igår men har inte bestämt mig ännu. Har ätit cipralex tidigare och blev helt avtrubbad av dem. Någon annan som provat Brintellix?