Fyra falska leenden

Nu&2007. Det sticker till i hjärtat då och då när jag kollar igenom inlägg från olika år. Jag ser ibland bilder på mig själv där jag ler fast jag minns hur dåligt jag mådde just den dagen. Varför har jag tagit glada bilder fast jag är ledsen? Vore det inte ärligare att visa gråten eller en blank blick?

Kanske. Men jag har ju en trotsig sida också. När jag känner mig gråtfärdig kan det vara så skönt att rusa in i badrummet, sminka mig rejält och ta på mig något fint. Och le mot kameran. Det gör inte att jag glömmer det jobbiga – men jag räcker finger åt det.

Clara i blommig blus och vinröd långkjol tittar in i kameran med försiktigt leende.

2011 är jag vilsen. Jag får priser, utmärkelser och fina uppdrag. Det här är året när jag sommarpatar i P1 och det händer så många bra saker i yrkeslivet samtidigt. Men jag känner mig fullständigt bortkommen -från huvudet ner till tårna. Den fascinerande bäbiskulan är borta och istället har jag en liten skrutt att ta hand om. Och jag får tiotusen pekfingrar från mästrande morsor som berättar för mig att jag gör fel med min son. Och samtidigt funderar jag på mitt jobb – vad ska jag göra här i livet?

När den här bilden tas är Bertil bara några veckor gammal. Jag har precis läkt ihop så pass mycket att jag kan stå upp. (De första veckorna efter förlossningen var jag sängliggande av smärta). Jag har köpt en ny kjol och fått en topp av min syster. Och jag känner mig ganska fin men ganska vilsen. Och i efterhand tycker jag det syns i ögonen.

Clara i ljus och blommig lång sommarklänning med röd kofta, på höften sitter lille Bertil i finkappa. Clara ler och tittar ner i marken.

Hösten 2011 har jag ett skitigt bråk med en arbetsgivare. De försöker rakt upp och ner lura mig – och jag tvingas anlita en jurist som bara skakar på huvudet. Det visar sig i slutänden att jag har rätt både till mitt eget namn och mina pengar.

Här är jag på väg till ett kalas och jag ler fast jag har en stor klump av oro i magen. Under en period gick  jag till brevlådan med ångest varje dag – rädd att ha fått en stämningsansökan med posten.

Clara i page och svartvit klänning med rutmönster ler men tittar inte in i kameran.

Hösten 2015 är jag så trött hela tiden, men jag jobbar vidare. När jag nu läser inlägget från den här dagen märker jag tydligt hur jag håller upp min arbetsmoral fast utmattningen har börjat slå rot.  Jag borde ha vilat mer, återhämtat mig. Men det förstod jag inte då. Då hade ingen aning om vad som väntade, jag kände bara att jag aldrig kunde sova mig pigg. Också på den här bilden ler jag men tittar inte in i kameran. Minns att jag egentligen inte alls ville synas på bild för att jag hade sådan fruktansvärd ångest under den här perioden.

Clara i vit spetsliknande klänning och mörk skinnjacka och svarta stövlar med klack.

Vintern 2007 vill jag ta en fin outfitbild men har vansinnig pms. Skriver i inlägget att jag ler falskt och att jag ”är så grinig att jag gärna mördar någon”. Jag minns att jag åkte ner på stan i denna klänning – och när jag kom hem upptäckte jag att jag hade fått en mensfläck i storlek pizzatallrik där bak…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

15 kommentarer på “Fyra falska leenden”

  1. Får en helt annan bild av dig nu än då. Sugigt verkligen att det var så det var..fint att du kan dela med dig nu. Då påminns jag om att alla verkligen kämpar med ngt, oavsett vad de för tillfället orkar visa upp som sin fasad. Tycker om dessa inlägg för det får mig att fatta liksom! Tack!

  2. Väldigt intressant att läsa. Öppet å ärligt. Å igenkänning från oss som åxå haft utmattning. Det där gömmeriet.

  3. Jag vet hur det är att le men ha en klump i magen. Livet går vidare och de blir bättre. Eller så går det bara vidare.
    Vi kämpar nog alla på ett eller annat sätt. Kram.

  4. Jeg tror man kan se sorgens erfaring i øynene. De er jo sjelens speil. Kjenner igjen veldig mye av det du skriver her, Clara. Klem/kram

  5. Sådan är jag med. Jag funderar och reflekterar över det svåra i min ensamhet tills jag hittat min väg ut ur något och fram till något – bearbetat oh klart. Efteråt delar jag gärna med mig till andra om vad som hände, men av någon anledning så vill jag hellre hantera vissa saker ensam än i grupp. Vet att andra fungerar annorlunda, men det är sådan jag är. Det kan vara kallt och blåsigt på toppen. Men jag ser det alltså som ett sundhetstecken att du kan dela med dig av dina tankar nu. Du är säkert på rätt väg! Stor kram ❤️

  6. Det är en konst att kunna visa upp en sida och må helt annorlunda. Alla vi som jobbar i serviceyrket vet hur det är. Jag har fått höra att jag ”alltid är glad” av kunder – även när jag jobbat trots sorg eller depression. Ibland är det nödvändigt att mörka. Som på ett jobb. Men ibland är det också det att man vill glömma sitt eget mående för en stund. ”Leka glad/frisk”.

    Men visst är det också bra och nödvändigt att dela med sig av svåra stunder. För ens egen del men också så vi ser att vi inte är ensamma.

    1. Tillägg: jag gillar att du Clara berättar om en sån sak som ”mensfläck stor som en pizzatallrik.” Det är ju så genant när det blöder igenom och skönt att höra att andra också råkat ut för det. ☺️

  7. Aldrig enfärgat och absolut inte vitt när en har mens 😨😱murriga mönster på vida kjolar kör jag med sedan jag tretton år gammal var på ekumisk gudstjänst i vita jeans och upptäckte att jag fått mens 😫