Vissa nätter kan jag inte sova. Då måste jag skriva.
Min mamma har cancer. En allvarlig form av bröstcancer, som spridit sig till levern, lungorna och skelettet. Sedan sommaren efter ettan på gymnasiet har min familj levt i det helvete som cancern skapar. Jag kan inte ens försöka att beskriva vilken fruktansvärd skräck och ångest det är. Jag trodde innan min mamma blev sjuk, att alla sjukdomar går att bota. Att människan är snudd på odödlig. Att vetenskapen är svaret på alla människans problem. Men nu vet jag bättre. Cancer går inte att bota. Man kan bara hålla den i schack. Hur länge beror på hur bra cellgifterna verkar i kroppen. För det är gifter. Gifter som inte bara förstör cancerceller utan även kroppens övriga celler. Man tappar håret, får skador på de inre organen. Närvsmärtor, kramper, illamående och allt djävulskap som tänkas kan. Tills kroppen inte klarar cellgifterna längre.
Jag skriver personligare än jag vill. Mer personligt än jag själv orkar. Men jag måste skriva. Måste dela med mig av smärtan. För ibland blir den bara för överväldigande. Ibland vet jag inte hur jag ska orka leva med döden och sjukdom ständigt närvarande. Det känns som att alla har cancer. Min bästis släkting dog av bröstcancer i somras. En kompis pappa dog i cancer för några veckor sedan. Våran granne har cancer. Den man som bodde i huset innan oss dog i cancer. Min farfar dog av cancer. En barndomsvän dog för några år sedan i cancer och min mamma är svårt sjuk i samma sjukdom. Jag kommer på mig själv ibland med att tänka på när det är min tur att bli sjuk. Hur det kommer att kännas för mig. Och ibland tänker jag att Jakob säkert kommer att dö ifrån mig. Så att jag åter igen måste vara den anhöriga.
Att gå igenom en väsentlig del av sin tonårstid med en mamma svårt sjuk sätter sina spår. Jag orkar inte göra allt det som andra i min ålder gör. Jag är inte längre samma naiva unga människa som jag en gång var. Jag har vuxit upp fort. Känner mig 100 år äldre än mina vänner. Jag har blivit både allvarligare och tystare. Ledsnare och tröttare.
Men allt är inte bara mörker. När dagarna är räknade så värdesätter man dem mer. En dag när mamma inte har "så jätteont" är en bra dag. En god dag. En dag för hopp. Saker som förut gjorde mig förkrossad berör mig inte längre. Och jag har för längesedan insett att allt det där klyschiga; familjen, kärleken och tryggheten verkligen är det som räknas på riktigt. Jag har insett att det inte finns någon tid att förslösa. Det gäller att älska här och nu.
Och jag vill uppmana er. Ni som läser min blogg. Att inte bara läsa. Inte bara lyssna. Utan göra någonting aktivt. 7000 kvinnor blir varje år diagnostiserade med bröstcancer. Lika många som läser min blogg varje vecka. Om alla ni 7000 läsare gav hundra kronor var till bröstcancerfonden, skulle vi snart ha tjänat ihop över en halv miljon kronor. Pengar som gör att min mamma, och kanske din mamma, du själv eller din syster, den dag cancern drabbar er, har chansen att bli botade. För gott.
Vad säger du? Tänker du hjälpa mig?
60 svar
Det kändes som om det var jag som skrivit min egen situation med en mamma som har en exakt likadan sjukdom och allt du skrivit om. Just nu är hon inlagt ja har jätte ont i själen är
Äldst och har mima yngre syskon ja tar hand om de gråter efter mamma ja känner mig ensam i det hela fast måste vara stark för min mammas skull för mina syskons .. Är snart 22 fart känner mig så mkt mkt äldre känner mig ensam så de känns skönt att veta att man inte är det. Lider me dig. Kram
Hej Clara!
Jag är 13 år, och min mamma har också cancer. Hon har haft det nu i mer än ett år, och inge behandling hjälper. Det ser mörkt ut. Hon har så kallad cup cancer, d.v.s. att de inte kan hitta modertumören, utan får behandla hela kroppen. Detta gör att hon får mycket biverkningar… Jag vill jättegärna skänka pengar till cancerfonden, men man kan ju inte ge någonting om man inte har någonting… "/
Hoppas att din mamma blir bättre!
/ Sandra
Själv har jag motsatt problem! Korta ben å stor ända är minst lika besvärligt tycks det som. Stackars oss töser… 😉
jag hoppas att det blir bra, och jag ska nog köpa en såndär rosa bandet grej iaf.
jag ger dig en kram genom bloggen, och värme. riktigt mycket värme, önskar er lycka och att allt blir bra. hemskt, min farfar och farmor dog när jag var liten.. jag förstod då inte att de var borta, jag förtstod ingenting. nu börjar jag inse, jag kommer adldrig träffa de igen och de är hemskt.
Nu börjar jag snart gråta också..
Min katt gick bort två dagar innan min födelsedag, inte samma sak kanske.. men jag hade levt med den i hela mitt liv ocvh de var endå tungt. Man kan inte inse det först..
Kramar, Maja.
Som du redan vet så har min mamma somnat in i canserns övertag. Livet är så ofattbart orättvist och man måste få visa att man är ledsen och prata med andra om det. Att veta att man har många med sig står väldigt högt och det betyder mycket. Jag kommer aldrig att glömma min mamma, hon är den bästa och den som står mig närmast.. jag hade aldrig kunnat föreställa mig ett liv utan henne.. och kommer nog aldrig att göra heller, för hon finns med mig jämt. Tänker på dig ofta ska du veta även fast vi inte känner varandra, så vet jag hur det är att leva i en förtvivelse. Många kramar Linn
usch, jag vet inte ens vad jag ska skriva 🙁 men jag ska be för dig, din familj och din mamma iallafall, jag hoppas och tror att gud kan göra under. åtminstone kan han bära oss när vi behöver det. kramar!
min farfar dog i cancer. jag hann inte ens träffa honom en enda gång. han dog ifrån farmor, pappa, mamma och alla vänner och övriga släktmedlemmar. jag har bara hört att han var otroligt snäll, stark och modig på alla sätt och vis. jag önskar att jag hade fått träffa honom. en enda gång hade räckt.
du ska veta Clara, att jag beundrar dig. för att du är så stark, mogen, underbar och vacker.
du ska veta att du har mitt stöd, och att jag har rosa bandet.
Varma lyckoönskningar och kramar, frida
cancer är en orättvis sjukdom, och speciellt när man har en anhörig i sjukdomen blir det något helt annat. jag hoppas att det kommer gå bra för din mamma! en dag i taget också ska man njuta av allt det bra 🙂
jag hörde ditt radioprogram, så jag visste om att din mamma är sjuk. men det spelar ingen roll hur många gånger jag hör/läser det, det är lika jobbigt varje gång. jag tänker på dig och din mamma. kram
Kram vännen. Jag skänker pengar.
Jag tror att det är sådana inlägg som ditt som faktiskt gör skillnad för dem/oss som inte själva är direkt eller ens indirekt berörda; för på något sätt tycker vi som läser att vi känner dig och då blir det där som bara drabbar andra plötsligt väldigt nära och påtagligt. Plötsligt är vi berörda och det skulle vi nog inte bli om du inte vore just väldigt personlig. Du verkar vara en person som det är lätt att tycka om och som man bara önskar allt gott (och all kraft att klara motgångarna). Jag känner dig inte men jag känner med dig.
Åh Clara. Jag har inte kommenterat på en tid och vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva nu heller (jag har, konstigt nog, under mina 19 år inte ”berörts” av cancer på det sättet att någon nära släkting/vän skulle ha drabbat av det. Det är jag tacksam för), men det känns så fel att låta bli. Jag satt här och läste och kände tårarna rinna. Det kändes så hemskt att jag inte ens tänker försöka beskriva det. Klart jag ska sänka pengar och köpa nya rosaband och alla andra band för den delen. Sänder dig mycket styrka och många kramar!
Och du, det stämmer verkligen det som någon hade kommenterat i ett tidigare inlägg. Du ÄR en sådan vän/storasyster/lillasyster/kusin/osv man skulle vilja ha. Själv är jag äldst av syskonen och har ingen storasyster, men skulle jag ha en skulle hon gärna få vara lite som dig. Jag blir alltid så imponerad av din styrka, din intelligens, din skönhet. Du verkar så stabil och trygg.
Denna känns som en väldigt löjlig kommentar till ett inlägg som detta, men jag skyller på bristande erfarenhet. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga åt en person i samma situation som du, för jag vet inte exakt hur det känns, hur det är. Jag kan bara ana, föreställa mig, tänka mig in i situationen. Och är rädd för att säga något som låter dumt eller ”fel”. Ta hand om dig!
du får varma kramar från mej. förstår att du har det otroligt jobbigt. Självklart sätter jag in pengar, det är det minsta man kan göra….
Älskade vän.
Du betyder så mycket. Att du vågar berätta och kämpa offentligt gör allt lite mindre meningslöst. SE på människors kommentarer, det är helt otroligt. Du får vara med och göra skillnad i deras liv. Gud använder dig så påtagligt just nu. Ber för er, alltid.
200 spänn skänkt. Pinsamt att det ska behövas ett blogginlägg av min absoluta faoritbloggskribent för att få mig att göra en sån grej. Men så är det. Kram /Karin
underbara clara, inte heller jag kan sätta mig in i hur du känner men det du skriver fick mig ändå i tårar. ta hand om dig. du är beundransvärd.
Finns så mycket jävulskap i världen och de innebär inte bara cancer. Jag har en morfar som drabbats av all som går att bli sjuk i ibland känns det som lite till. Jag står väldigt nära honom eller gjorde innan parkingson tog honom. Han lever fortfarande men jag vet hur de känns att ha en människa man verkligen älskar bara sakta försvinna. Jag är så rädd för döden att jag ibland inte vet var jag ska ta vägen. Men det är bara att kämpa och ge den personen man älskar all den närhet och kärlek man bara kan.
Clara, när man som minst borde det känner man sig som mest otillräcklig… Jag önskar Din mamma, alla cancersjuka, Dig och alla anhöriga ett så bra liv som möjligt, även om det blir orättvist kort ibland.
Har Du hört talas om dr. Ryke Geerd Hamers teori om cancers uppkomst och lösning? Det är en i mina ögon väldigt intressant teori.
http://www.klokast.se/nymedicin/Helmrich1.html
Clara fina!
Du är inte ensam, det ser du ju här om inte annat. Och även om det är tungt att berätta och vara personlig så tror jag att du får tillbaka lite kärlek här i våra svar till dig.
Det är du verkligen värld Clara, vackra love spridare!
Styrka styrka sänder hela Drömma gänget till dig!
*kram*
Åh Clara vad jag tänker på dig, har gjort det länge faktiskt! har ”smygläst” bloggen lääänge och blev så ledsen när jag för ett tag sen läste att din mamma har den äckliga sjukdomen. Min pappa dog förra året. Han hade lungcancer med metastaser i hela kroppen. 2 månader efter beskedet dog han och det är så fruktansvärt orättvist. Först nu orkar jag ens tänka på att skänka pengar, och det ska jag banne mig göra, tack för knuffen!
Jag vill bara säga att man blir så stark som man måste. Det sa min mamma alltid under den värsta perioden och det är sant. Kram
Skickar genast massor av kramar till dig och 200 spänn till Cancerfonden!
du berör nog många med en sån fin och sorlig text, jag föll ett par tårar. som en slags tröst vill jag att du ska veta att jag stödger cancerfonder, har rosa bandet och skickar lite små pengar. 🙂
många varma kramar
Jag blev verkligen berörd. Jag tänker på dig och ber! Din syster i Herren.
Olivia.
Självklart!
Det blev fel: vore jag rik skulle jag skicka 200 hundringar, men kassan räckte bara till 2…
200 hundringar är insatta. Kram!
Jag vet vad du går igenom. Miste min mamma i bröstcancer den 25 juli i år. Henens cancer var från början rätt långsamtväxande med spred sig till skelettet och sedan levern. Cellgifterna bet inte, de bara förstörde.Vi levde i cancerns skugga länge. För två år sedan dog även min pappa. I bukspottkörtelcancer.
Kramar, tänker på dig/er
/B
Kram på dig!
Jag blev mkt berörd av ditt inlägg. Min farmor dog i cancer för några år sedan. Min morfar likaså. Jag tycker du är stark Clara! ”När det var många oroande tankar i mitt inre, var det din rika tröst som smekte min själ”.
Bamsekram
Efter att ha läst ditt inlägg och tänkt på hur lyckligt lottad jag är med friska nära & kära så var det lätt att ”knappa iväg” 100 kronor. Styrkekramar!
Cancer i alla dess olika former är ett rent otyg! Drabbar så många – inte bara den personen i vars kropp den slår till – utan även denna persons omgivning. Ofta slår den till helt oväntat och mot personer som inte ”borde” bli drabbade.
MEN:
Jag är glad att jag bor i Sverige! Och för den sjukvård vi har! Jag har fått det bästa bemötandet och de bästa behandlingar i min fight mot kräftan. Även om den här Rosa Bandet-månaden är ohyggligt jobbig är den också ohyggligt viktig!
De varmaste kramar
Hej, jag skänker sedan flera år 100 kr varje månad! Min mamma dog i bröstcancer när hon var 37 år, jag var 4 år. Tänker fortfarande på henne nästan varje dag. Detta var i början på 80-talet och nu överlever som tur är många fler än då. Men fortfarande är det många som inte överlever.
Hoppas verkligen att forskningen kommer ännu längre snabbt! Går själv på mammografi pga av risken av ärftlighet… Man blir påmind om det hela tiden.
Ta hand om dig!
Kram
Tänker på dig. Min mamma och allra närmaste är lyckligtvis friska men jag har också cancer ”inpå knuten”. (Mormor, farbror m.fl…) Jag tycker att du ska starta en egen insamling och lägga upp en länk till den här på bloggen! Kolla på cancerfondens hemsida… *kramar om*
Har redan givit ett litet bidrag. Är själv forskare, men med Alzheimer som ”motpart”. Det är väldigt tufft att gå igenom det du gör just nu…kanske kanske det hjälper lite att veta att det finns människor här ute som åtminstone tänker på dig. Det verkar som om vissa männisikor drabbas hårdare av såna här motgångar…däribland jag själv. Men du har i a f förstånd att be lite om hjälp när det är för svårt – det är bra. Jag hoppas att du kommer att reda ut det här…och att du kommer ut lite gladare när det värsta har varit. En kram så länge.
Jag tänker verkligen på dig och din mamma. Kan inte ens tänka mig hur hemskt det är att vara i din situation. Jag har också alltid varit naiv och trott att livet näst intill är oändligt, men ojojoj så fel jag hade när jag plötsligt för första gången förlorade en nära anhörig, min underbaraste morfar, i år. Jag kommer från en extremt frisk släkt, vi har ingen cancer, dock tuberkolos som är lätt att bota idag. Min pojke Henrik har dock ordentligt med cancer i släkten, hans pappa fick cancer när han bara var runt 40. Ibland tänker jag på hur stor chans det är att Henrik går bort väldigt tidigt, och det tynger så otroligt mycket. Man måste helt enkelt leva varje dag som om den är den sista, och njuta av varje stund man får tillbringa med dem man älskar… Cancer verkar som en sjukdom skräddarsydd av djävulen själv, så hemsk som den är!
Vad jag längtar till den dagen man lyckas hitta botemedel emot cancer. I Finland är det dessvärre inte lika uppmärksammat med cancer, vårt rosa band hittade jag för FÖRSTA gången i en affär igår, och köpte självklart direkt!
Kram åt dig käre vän, många varma och hoppfulla tankar kommer att kretsa kring dig och din mor idag efter att jag läste detta.
Jag har donerat pengar flera gånger till Finlands cancerfond eftersom jag tror på att den enskilda idividens handling alltid leder till åtminsotne någonting. Kan dock inte donera via nätet eftersom jag inte har något bankkonto man kan använda på nätet, men nästa gång jag ser en insamlare på gatan ger jag en slant extra och tänker på alla stackars oskyldiga som måste genomgå cancerhelvetet.
Du är en förebild på så många sätt – med djup, insikt och integritet. Och tid för reflektion – så otroligt vikigt för att hitta en balans i tillvaron. Speciellt i en tid där allt bara snurrar fortare och fortare. Tack för din text – den fick mig att tänka till. Och skänka 200 kr. Det minsta jag kan göra, för oss alla.
Sen vill jag tacka dig för dina inlägg – de får mig att stanna upp och tänka en liten stund varje dag.
Jag trodde också att alla sjudomar gick att bota. För två år sen gick min bästa kompis bort i cancer, min mamma kämpar med cellgifterna och min mormor opereras på torsdag mot sin bröstcancer.
Eftersom jag inte har så mycket pengar att bidra med så rensade jag garderoben, hade en loppis och donerade alla pengar till Rosa Bandet. Jag tjatade även på chefen att alla anställda skulle få varsitt Rosa Band. Sagt & gjort.
Jag är glad att du delar med dig, för andra som inte känt på cancern på nära håll så blir det lite mer påtagligt när någon man följer dagligen berättar om sin sorg och smärta!
Stor varm kram till dig och din familj ! 🙂 Mitt svar är JA !
jag skulle hålla om dig på en bänk på midgård vilken dag som helst igen. mina tankar går till dig och din familj. självklart är jag med och stöder forskningen, det gör jag varje år. det går inte en månad då jag inte kollar mig själv flera gånger, för även om det är ovanligt vid vår ålder så kan många kvinnor hitta det fortare om dom könner på sig själva typ en gång i månaden eller så. du är så stark. jag hyser väldigt varma tankar om dig även om vi inte ses speciellt ofta. ta hand om dig. kramkram
Jag ville inte läsa det här.
Jag läste rubriken, jag läste några rader, och jag ville bara sluta.
Min dödsångest är för stark för att jag ska klara at tänka på det här. Jag ägnar en alldeles för stor del av min tid och min energi åt att låtsas att dödliga sjukdomar inte finns, att döden inte existerar, varken för mig eller för andra.
Nej, jag klarar inte det här. Jag klarar det inte.
Det är helt vansinnigt fantastiskt att DU klarar det. Att ni kämpar på. Det är så ofattbart starkt. Jag kan inte sätta mig in i din situation, men precis som så många andra här har jag levt med sjukdomen och döden lite mer i utkanten. Jag beundrar dig så mycket.
Vi måste lösa det här. Det är helt sjukt att vi inte lyckas bota dessa sjukdomar.
100 kr? Done.
http://i130.photobucket.com/albums/p275/annika_m/bloggen/doneanddone.jpg
Sitter här med hjärtklappning och en klump i halsen. Du satta orden så rätt, så klart med ändå skört och krispigt. Jag är helt tagen. Tack är vad jag vill säga. Du gav mig ett perspektiv som heter duga. Nu längtar jag hem till mamma. Kram!
oh. jag förlorade min pappa, farmor, farfar, mormor och morfar när jag var ett par år gammal. dock inte i cancer. men jag har också växt upp väldigt snabbt och förstår hur du känner. jag värdesätter alltid de jag har runtomkring mig. berättar varje dag hur mkt jag älskar dem, det har livet lärt mig. vill hur som helst
bara skriva några rader om att ditt inlägg satte ett par tårar i mina ögon. och att jag ska tänka på er och hoppas att det ger er lite styrka. jag har också skänkt en slant till fonden, både tidigare i år och förra året.
man tänker alltid att det drabbar ”någon annan”, men det finns ju närmare än man tror!
styrkekramar
Clara, jag skickar dig ljusa, varma tankar och vetskapen om att ytterligare 100 kr finns till fondens förfogande!
självklart! och kram!
Clara, jag förstår hur svårt du måste ha det. Min mamma gick bort i juni 2006 i bröstcancer. Hon kämpade bra mot metastaserna men tillslut blev de henne övermäktiga. Jag vet att detta egentligen inte är en tröst men jag har också så mycket i mitt hjärta som bara måste komma ut. Men jag vill säga är att du göra rätt som tar till vara på tiden tillsammans med din mamma och din familj. Jag satt hos mamma på sjukhuset från morgon till kväll och pratade, höll handen, målade hennes naglar och bara fanns. Den närheten vi kände är ett så varmt minne. Men jag saknar henne enormt mycket. Sorgen och saknaden väller över mig som en våg när jag tänker på allt vi inte får dela i livet. Men jag vet också att hon sitter någonstans och vakar över mig. Vissa dagar kan jag nästan känna hennes närvaro.
Ta hand om de dina. Du verkar vara en så varm människa. Kram!
ja, det tänker jag, nu genast, innan jag glömmer bort det.
undrar också om det går bra att jag ber för dig och din familj lite grann?
Varm jättestor kram.
Tänker på dig.
sötaste clara. om du bodde i stockholm hade jag kramat dig. jag kan inte tänka mig hur det känns att ha en sjuk mamma. att gå runt med stress och ångest i kroppen. jag vill bara att du ska veta att jag tänker på dig. en av mina nära vänner gick bort i leukemi när vi var 17. det var så rysligt sorgligt och cancer är en sån läskig sjukdom som bara tjuvar bort människor.
ta hand om dig. du är fin.
vilket starkt inlägg. jag kan inte alls förstå vidden av det svåra du lever. det är orättvist hur fragilt livet är och det är fruktansvärt att veta att de man älskar kan försvinna.tycker det är hur starkt och tufft som helst att du som lever med det här och ändå utsrålar och är sådan livsglädje. för det gör du!och nu har du med ditt inlägg dessutom med all säkerhet salmlat in massa stålar till forskningen.
du är fantastisk! 🙂
Ja du Clara, du kan konsten att beröra mig på alla sätt. Med dina vackra kläder, din uppfinningsrikedom, dina glada tankar men även med ditt innersta. Den människa som någon gång upplevt riktig smärta känner igen sig i dina ord, den som upplevt riktig rädlsa nickar igenkännande.Jag önskar ingen att behöva växa upp i förtid att rädas att riskera att förlora den man älskar och håller av. Jag önskar verkligen att du och din familj tillsammans med din mamma får många långa vackra innehållsrika dagar tillsammans, för livet kan kännas så kort, som ett andetag. Ibland glömmer man det. Tusen kramar //T
Hej Clara! Det kunde varit jag själv som skrivit det där inlägget, fast för flera år sedan då… Jag har förlorat båda mina föräldrar i cancer. Pappa dog 1997 i lungcancer med hjärnmetastaser. Han levde bara 3 veckor efter konstaterad cancer – jag har aldrig varit med om en sån chock. Mamma blev sjuk ett år efter pappa dött. I tjocktarmscancer med levermetastaser. Hon dog 2001 efter 3 år med olika cellgifter. Jag var 27 år när mamma dog och 31 när pappa dog, så jag var lite äldre än du är nu, men känslorna du beskriver går rakt in i hjärtat och precis så kände/känner jag. Jag sitter och gråter här vid datorn på jobbet nu. Kämpa på Clara! Försök leva här och nu, precis som jag vet att du gör (det avspeglas i din blogg). Många varma kramar från Kicki
Jag hittade din blogg några månader sen och blev faktiskt imponerad. Du är i samma ålder som jag men har också väldigt mogna tankar (det är faktiskt sällsynt). Dessutom är du ju så chic.
Nu förstår jag dig också bättre. När man själv eller en nära människa lider av sjukdom, så sätter det en prägel på en. Man är tvungen att bli en starkare människa, men sen är man ju samtidigt så svag.
Du känns mig nära på nägot konstigt sett, kanske för att vi har så mycket gemensamt. Jag har också själv gått igenom en hel del och vill därför uppmuntra dig att alltid se på korset!
2 Kor. 12:9.
Hej Clara,
Du sätter verkligen bra ord på hur det känns. Jag är i samma sits dvs. min mamma är sjuk dock i en annan form av cancer. Men ändock den jävla cancern.
Jag sätter in slanten när lönen kommer.
Kram J
det är svårt att veta vad man ska skriva men jag vill ändå inte INTE skriva för det du skriver är så personligt och smärtsamt. vi är så många som har erfarenheterna av cancer men det är så få som egentligen pratar om det. jag tror vi måste prata mer öppet om så mycket… bland annat cancer.. så kan vi kanske finna stöd hos varandra. tack för att du börjar!
din text påverkar mig verkligen starkt, får mig att tänka på min egen mammas cancer och hur den bara gick oss förbi utan ett ord. det var inte ens nån som sa att det ligger i släkten, men nu har jag papper på att jag har genen.. det är en snäll form av bröstcancer, och jag är äldre och inte lika rädd för att dö som jag var när jag var yngre (på grund av mammas cancer?) men det här måste ju ha påverkat mig på flera sätt. åh va skumt.
jag önskar dig fortsatt styrka och är otroligt imponerad över allt du gör mitt i eländet. det är aldrig rättvist att bli tvungen att vara vuxen för tidigt, och alla fixar det inte. låt dig vara svag emellanåt!! jättekram!
hej clara. som din storasyster jag är så känner jag igen mig i allt du skriver… väl talat!
puss och kram/ syster yster
vad fint skrivet. jag blev verkligen berörd. jag brukar med jämna mellanrum tänka på hur jag skulle reagera om någonting hände min mamma. jag vet inte vad jag skulle göra, jag skulle med all sannolikhet bli en helt annan människa och det skrämmer mig. inte för att jag går runt och tror att döden ska drabba mig eller någon anhörig men man VET ju aldrig.
jag hoppas att du och din mamma har hundratals och tusentals bra dagar framför er.
Det du skriver om att du vuxit upp fort känner jag precis igen. Jag passar inte riktigt in bland mina jämnåriga, jag känner mig lite som en 90 åring ibland fastän att jag är 21. Jag förlorade nämligen min storebror i leukemi när jag var 9 år (levde på sjukhus i nästan 5 år), året efter dog min farmor i äggstockscancer och ett halvår senare dog min farfar i kronisk leukemi. Ytterliggare ett halvår senare dog en vän till familjen. Så jag förstår dig, jag förstår din frustration och rädlsa jag är också rädd för att min älskade sambo ska dö i cancer före mig, orkar inte vara anhörig igen.
kramar/ En som vet fast ändå inte.
O…styrketankar till dig. Hoppas att ni kramas mycket nu när du är ledsen.
Mmm, jag funderar på att skänka pengar till julen. Som julklapp till oss kvinns.
Styrkehälsningar
Ska faktiskt skänka pengar nu i veckan till cancerfonden. Min pojkväns systers pojkvän (aja det lät krångligt), är på väg att dö snart i testikelcancer. 24 år gammal.
Kramar till dig Clara!