Idag bara slog det mig att jag ska ha barn. På riktigt. Föda! Jag har på något sätt trott att den här graviditeten är en övergående sak. Övergående som i att när den är över så går allting tillbaks till det normala. Jag blir smal och själv igen. Men nej nej. Här blire restprodukter av imponerande slag.

Jag är så tacksam. För mitt lilla barn, min man, min hund, mitt hus, mina vänner och min familj, mitt jobb, hela mitt liv. Tack Gode Gud! Det har inte alltid verkat så här ljust. Jag har många jobbiga år bakom mig. Men på något sätt har jag blivit buren genom allt. Av en kraft som är större – betydligt större – än jag själv. Och jag känner mig så trygg i förvissningen om att jag kommer fortsätta bli buren livet igenom. Det här livets utgång hänger inte på mig.