De allra flesta svenskar anser att män och kvinnor bör dela på arbetet som finns i ett hem. Stryka, tvätta, laga mat och sköta barn om det finns några. Så varför finns det fortfarande de som aldrig skulle kunna tänka sig att ge en docka eller en leksaksspis i julklapp till en pojke? Ska vi inte uppmuntra små pojkar likväl som flickor till dessa rollspelslekar som är en övning inför vuxenlivet? Varför ser inte folk sambandet här? Blondinbella klargjorde till exempel stolt klargjort att hon inte tänkte köpa några dockor till sin son. Ändå förväntar hon sig att hennes man ska dela barnledigheten med henne och ta lika stort ansvar för deras barn. Vuxna män uppmuntras och förväntas idag vara med små barn i allt högre utsträckning. Men små pojkar uppmuntras fortfarande inte att leka omvårdande lekar med dockor. Varför skulle inte Blondinbellas lilla pojke få öva på det som ändå kommer förväntas av honom som vuxen man? Snacka om att ge sin son ett handikapp för resten av livet!
Och varför könar vi våra barns klädsel så mycket – när vi inte könar oss själva ens i närheten? Få vuxna kvinnor jag känner klär sig ständigt i rosa från topp till tå, med söta katter och rosetter på kläderna. Nej, vi kan bära både marinblått, kavaj och långbyxor och utan att någon tvivlar på vilket kön vi tillhör. Precis som att vuxna karlar inte behöver ha t-shirttryck med truckar, superhjältar eller lasersvärd på bröstet för att befästa att de är män. Ändå verkar det viktigt att vi klär små barn just så.
Vissa verkar tycka att det är “extremt” att som förälder uppmuntra sina barn till att leka lekar som är otypiska för deras kön. Jag tycker att det är extremt att låta bli. Ett av de stora uppdrag jag har som förälder är att låta min son utforska fler möjligheter än de få som samhället bestämt för honom. För en pojke handlar det mycket om att öva på att vara omvårdande och omhändertagande. Dessa egenskaper som är världens viktigaste och som flickor får öva på från mycket låg ålder, ger dem ett enormt försprång socialt. Och inte minst den dag de blir föräldrar. Och jag vet inte hur andra tänker, men jag vill i alla fall inte att min son ska ha ett handikapp i sitt framtid föräldraskap bara för att han råkade födas som pojke.
256 svar
Älskar’t!
Så sjukt bra formulerat! Den könsrollsivrare som inte skriver under på det här vill inte ha en jämställd vuxenvärld.
Så sant! Åh det finns så mycket att förändra angående könandet av barn att man inte vet i vilken ände man ska börja! Bra att du skriver om det.
Alltså, du är ju klok som en bok Clara! Det är så himla självklart och ändå är det så många som inte fattar. Hoppas att fler snart är lika kloka som du och ger sina barn bättre förutsättningar inför livet än vad dagens superkönade lekar och leksaker erbjuder dem!
Dansk Kvindesamfund delade en bild på det temat för ett tag sen. Här: https://www.facebook.com/photo.php?fbid=695905947108910&set=pb.114595531906624.-2207520000.1385552627.&type=3&theater
Mitt i prick (precis som ditt inlägg, Clara)! Borde verkligen spridas nu i juletider.
Sen tror jag ju inte mycket på det där teoretiserandet innan ett barn är fött…
Bästa ever! Bra sagt där!
Shit jag blev förvånad, men otroligt glatt överraskad – håller med dig fullt ut! Klart pojkarna ska få öva från barnsben på samma vis som flickor får, och såklart vice versa.
Tänk att det är så “enkelt”, som våra små sociala föreställningar om pojkar och flickor – det som målas upp och så vid vuxen ålder blir det plötsligt ett problem. Vi får ju skylla oss själva, det är ju vi som skapat dem.
Tack för att du uppmärksammar, så nyttigt.
Wow vad bra formulerat!!
Bra skrivet 🙂
Så bra skrivet, har en liten kille på 7 månader och kan inte annat än att hålla med dig ❤️
Mycket märkligt att å ena sidan ha synen att “pojkar ska vara pojkar” i normens bemärkelse och samtidigt tycka att män ska ta samma ansvar för hus och hem som kvinnor, verkligen… Undrar dock hur Blondinbella kommer hantera om hennes son visar sig älska rosa? Dockor? Spets? Om han inte alls kommer uppskatta pojknormativa lekar och attribut? Om han visar sig vara född i fel kön? För barnets skull hoppas jag förstås inte på det, men erkänner att det vore väldigt intressant att se Blondinbella reagera på det.
Så rätt! Aldrig tänkt på sambandet innan, även om det är så himla självklart. Bra skrivet!
Hear hear!
Jättebra att någon tar upp detta för det är viktigt och tänkvärt. Följer en mycket välskriven amerikansk blogg som också berört detta ämne, två mycket intressanta inlägg finns här:
http://www.girlsgonechild.net/2013/07/boy-culture-on-masks-and-eye-patches.html
http://www.girlsgonechild.net/2013/04/we-need-to-allow-men-to-be-sensitive.html
Mina pojkar kommer få leka med precis vad de vill vare sig det är dockor, superhjälpar, tekniklego, tebjudning eller vad de nu hittar på. Dock kommer jag inte tvinga på dem lekar/dockor/vad som “bara för att” utan de får bestämma helt enkelt 🙂
Håller med dig. De måste själva få bestämma vad de vill göra utan att bli påtvingad någon annans åsikt.
Sedan tycker jag att det är lika viktigt att man inte bara delar på arbetet inomhus utan också delar på arbetet utomhus t.ex. underhåll av hus, trädgård, bil o.d. Dvs typiskt manliga sysslor.
Hur tänker ni att de ska bestämma själva? Oftast är det ju personer runt omkring som ger presenter, ser till att det finns olika alternativ hemma, uppmuntrar till viss lek osv? Nu tänker jag på den åldern innan de tydligt kan uttrycka särintressen och vad de önskar sig för leksaker. Om det innebär att se till att det finns olika alternativ tillgängliga så tycker jag det är en bra tanke!
Helt enig med deg Clara, men synes kanskje timingen din er litt dårlig. Nybakte mammaer burde få slippe slike angrep mens de ennå er i barsel, da er man ekstra sårbar, det tror jeg også gjelder Blondinebella.
Jag håller inte med dig om att tajmingen är dålig. Jag tror att mammor med barn i bärsele klarar av att höra det Clara skriver, även BlondinBella, och dessutom är det just då, när barnen är små som det är bra att fundera över sitt förhållningssätt när det gäller könsrollerna.
Barselperioden= de 6 första veckorna efter att en kvinna fött barn. Barselpermisjon= mammaledighet. Vill bara förtydliga att det har inget med bärsele att göra. 😉
Väldigt bra text för övrigt, jag håller med!
>Nettopp! Det har ikke gått 6 uker siden Blondinbella fødte så vidt jeg har fått med meg.
Men Blondinbella har förkunnat den här inställning långt tidigare också, så hon klarar nog av att höra tankegångarna nu när bebisen är född.
Bra talat Clara!
Och omvänt: Vilken kvinna förväntas inte kunna köra bil idag? Skruva upp hyllor? Kanske byta däck, sköta räkningar, köpa eget hus, pensionsspara? Hur många traditionella flickleksaker hjälper henne till ett sånt liv? Hur många tekniskt utmanande leksaker ger vi våra flickor t ex?
Haha, bärsele! Språkförbistringskomik när den är som bäst.
Jag håller med. Efter att ofta ha skrivit om det grymma och orättvisa i att mammor ständigt kritiseras gör Clara helt om och istället för att skriva i allmäna ordalag (åsikten i sig är det ju inget fel på) talar hon om att Blondinbella ger sin son handikapp för livet. Brutalt.
Amen!
Jättebra skrivet! Håller med dig om allt och funderar över varför det blivit så könsuppdelat i vårt samhälle när det gäller leksaker och barnkläder. När jag var barn på 70-talet var kläderna betydligt mer könsneutrala. Personligen har jag ett omvänt problem: min dotter vill bara ha de tuffa killtröjorna med StarWars osv. Jag skulle tycka att det vore kul om hon hade klänning eller tunika någon gång ibland.
Varför ser du det som ett problem att hon vill ha tuffa tröjor? Hade det varit ett problem om du hade en son som bara ville ha det? Det är precis de tankarna vi måste släppa för att könsuppdelningen på kläder ska minska tycker jag. 🙂
Heja heja! Du har så rätt, bra skrivet!
Yes!!!
När jag var gravid låg jag vaken en hel natt och bara grät för att jag var så orolig över hur jag skulle kunna ge mitt barn de allra bästa förutsättningarna. Jag var så orolig över att jag skulle råka säga något, köpa något fel osv som gjorde att det blev uppdelat i en massa fyrkantiga fack. Nu känner jag inte så längre utan istället känner jag att det finns otroligt mycket stöd ute i världen att ta till hjälp när det blir snårigt. Som den här texen tillexempel. Genius!
Ja, jag tycker det är väldigt intressant att vi måste basunera ut våra barns kön, det ska vara helt uppenbart att det är en rosa flicka eller blå pojke. Vår dotter är 8 månader och oftast klädd i neutrala kläder. Folk verkar tycka att det är lite obehagligt att inte sådär direkt veta vilket kön hon tillhör. Det är fråga nummer ett, är det en tjej eller kille?
Jag har upplevt precis samma! En annan mamma på lekplatsen misstog vår 10 månaders son för en flicka och blev super stressad av det. Gör väl inget! Jätte intressant är det.
Jag tror att vår stress över, och behov av könsförtydligande försvinner inte när vi blir äldre, det är bara det att det blir tydligare och lättare att se på vuxna om de är män eller kvinnor. Jag såg denna häromdagen som var super bra:
http://www.upworthy.com/a-4-year-old-girl-asked-a-lesbian-if-shes-a-boy-she-responded-the-awesomest-way-possible
Så himla bra skrivet Clara!
Så bra! Så bra!
Du är bäst!
Så sant och så vanligt problem! Man borde verkligen stanna upp och tänka till varför gör vi saker ett visst sätt eller varför jag just tänkte “Det kan jag inte köpa till en pojke” Varför inte?!
Jag köpte barnkläder till en vän på en handverksmässa för nån vecka sedan och jag valde mellan en blå mössa eller en var mer flickig och rosa. Det var en present till en liten pojke och givetvis skulle jag då köpa den blåa. Så jag köpte då den jag tyckte var finast, vilket var den som var mer rosa än blå. Just för den var finast och vilken pojke som helst kan lika gärna ha den som en flicka, iaf tycker jag det, fast det tyckte inte hon som sålde dom.
TACK! Du uttrycker mina känslor efter att ha blivit mormor för 4 år sen. Varför en könsuppdelning redan som liten? Rosa eller blått – vilket tjafs! Varför någondera? Det finns många fina färger och många roliga leksaker som passar alla barn. Har inget minne av denna “problematik” under det 70-80 tal när mina barn föddes och växte upp.
Absolut men alla leksaker och alla kläder passar ju alla barn!
Det var just vad hon sade 🙂
Som mamma till en treårig pojke kan jag inte annat än jubla åt detta inlägg. Bästa jag läst på länge!
Ditt inlägg är verkligen tänkvärt och helt självklart helt rätt. Det tråkiga är att det finns människor som inte inser att vi måste börja med de mycket små barnen om vi skall om vi skall få en naturlig och självklar jämlikhet mellan könen.
Bra Clara! Jag håller helt med!
Men åh, vad klok du är. Heja dig!
BRAVO!
Tack för ett mycket välskrivet och bra inlägg! Heja dig!
Mycket bra!
Men visst måste samma då gälla för småtjejerna, att det uppmuntras till det som en del ser som “killigt”?
För ska det kunna bli en verklig delning måste ju även tjejer kunna fixa bilen, stoppet i avloppet och sådant. Tyvärr har jag mött ett antal tjejer som totalvägrar sådant samtidigt som de tycker att det är självklart att sambon/mannen ska diska städa osv. (Vilket jag tycker, tro inte annat! ) Man behöver ju kunna hjälpas åt med ALLT tänker jag. (Och jag är uppvuxen med en ofta fixande mamma och matlagande pappa, 70-tal, som helt enkelt valde efter intresse. 🙂 )
Ååh jag HATAR att rensa i avloppet men man får liksom ta det med krav på jämställdhet vad gäller annat. Vi kör varannan på sånt. Sjukt jobbigt första gången dock eftersom jag inte hade en aning om hur man gör och sambon var på jobbet. Jag tror tjejer hade varit mer bekväma med att göra den här typen av uppgifter om man faktiskt fick lära sig det i tidig ålder! Säg 15 kanske? Då är man gammal nog att förstå och göra det korrekt samtidigt som man kommer att komma ihåg det och är tillräckligt stark för att bära ett bildäck till exempel. Vi har ju hemkunskap, teknik, syslöjd och träslöjd. Borde inte vara alltför svårt att klämma in sådana hushållssaker i andra ämnen. 🙂
“Mansgörat” är sällan svårare än “kvinnogörat”, det handlar mer om att våga!
Jag skulle säga att (bra) matlagning är svårare än alla tekniska och traditionellt manliga uppgifter i ett vanligt hushåll. Tänk ändå hur mycket de flesta både killar och tjejer tränar på att laga mat, från att värma sin första Oboy… Jämför med att byta däck. En vuxen kan gå från noll erfarenhet som nybliven bilägare och klara det helt ok, det går att läsa sig till hur man gör eller ringa någon vän som vet. Eller anlita verkstad. Handlar om att våga som sagt, och där har man som förälder en uppgift att få sina döttrar att känna att de kan klara tekniska saker. Men inte att de ska kunna varje specifik uppgift! Gäller för övrigt både pojkar och flickor.
Bra, Håller med dig
Här hemma hos oss är det jag som rensar avloppen, fixar med elektroniken, lagar toalettstolen m.m. (Har även jobbat som vaktmästare) medan han diskar, städar och tvättar. :p jag gör inte mycket hushållsbestyr och han rör inte avloppen 😉 kan också tillägga att jag är undersköterska och han grävmaskinist… För att trycka på om att könsrollen inte är särskilt viktigt 🙂
Veldig bra skrevet! Poenget er jo ikek at man skal tvinge gjennom feminisme ved å gi ‘feil’ leker til barna, men at man skal gi dem flere muligheter. Når jeg og broren min var små hadde vi typiske kjønnede leker, han hadde lege, jeg dokker, men vi lekte jo sammen med hverandres leker. Han syntes det var gøy å leke med dokker iblant, og jeg syntes også det var gøy med lego.
SÅ FANTASTISKT BRA SKRIVET! Du är fantastisk och en stor förebild!
Väl formulerat! Jag är väldigt glad åt att 5-åriga sonen just nu har en period där hans docka ska ligga i sin säng precis bredvid hans så att han kan trösta henne på natten om hon blir ledsen. Sedan är det mycket lek om att sätta folk i fängelse, folk som är onda och goda (just nu är det roligast att vara de onda), spela med pinnar på grejer och låtsas att det är trummor samt att skriva bokstäver, leka mamma-pappa-barn och pilla med lego. Får man inte tillgång till hela sitt register är det svårare att sedan välja vad man gillar/vem man vill vara…..
Jag gillar resonemanget, men att använda ordet handikapp känns kanske lite dumt. Jag vet att ordet har många innebörder men jag hade hellre använt sämre förmåga i detta sammanhang. Dessutom kan man lära sig om denna förmåga i efterhand, och ett handikapp kanske i många fall handlar om något som man faktiskt fysiskt inte kan, eller måste använda hjälpmedel för. Jag vet att det kanske slår högre, med denna rubrik och ord, men ibland känns det som om man vattnar ut dess riktiga betydelse. Å ibland glömmer bort att ta de diskussioner som verkligen handlar om barn med handikapp!
Emmelie!
Jag håller helt med dig och reagerade också på just ordvalet.
Handikapp är inte lämpligt för att beskriva inlärda färdigheter/oförmågor som kan förändras. Det bidrar nämligen till att man ser “riktiga” funktionshinder som ett slags karaktärsfel eller misslyckande.
Annars jättebra skrivet Clara, och många tack för din fina blogg!
Ordet handikapp betyder ju inte bara en fysisk eller psykisk funktionsnedsättning utan det används ju i flera former. I samhället används numera människor med funkionsnedsätting/funktionshinder beroende på vad det används för att beskriva. Handikapp är ett gammalt ord som anses vara förlegat i den form den tidigare använts och härstämmar från en negativ beskrivning av människor med funktionsnedsättning.
Oavsett ordval så förstår jag att formuleringen kan ses som hård men å andra sidan är det ett handikapp att inte lära sig färdigheter som är viktiga. Det som kan ses som urvattnande kan även ses som ett avdramatiserande av ett ord som förknippas med stigmatisering och därmed bidra till att normalisera.
Är det inte så att man kallar funktionshinder för funktionshinder eller funktionsnedsättningar osv, och att “handikapp” är handikapp i golf, eller att “känna sig helt handikappad” osv?
Visst det är ett ord som har använts negativt (och neutralt/beskrivande i brist på annat ord!) om människor med funktionsnedsättningar, men det har också länge använts i överförd bemärkelse och jag uppfattar att ordet fortfarande används så (t.ex. av Clara nu) och att det är helt ok.
Vi kan inte rensa bort alla ord som någon gång använts negativt, och här har ordet som sagt använts i överförd bemärkelse väldigt länge, man menar inte samma sak när man säger “synskada kallades tidigare handikapp” och “jag känner mig helt handikappad utan min mobil”.
Tankvärt!
Vår son på 5 år väljer sitt nattlinne (en sommarklänning) framför pyjamas vid läggdags, men det är inte helt okej i allas ögon… Dock tror jag att intresset för omvårdande lekar till viss del kan sitta i generna. Vår kille körde rally med sin dockvagn och matade burdust sin docka, helst har han lekt med bilar trots att ingen av oss i familjen är intresserad av bilar. Den yngre tjejen leker sällan med bilar trots att deras gemensamma rum innehåller ganska många sådana. Hon bär istället hellre runt sin docka, pratar med den, bäddar ner den i säng eller vagn och matar den.
Finderar om dotterns klädönskemål kan påverkas av omgivningen? Hon ska absolut ha klänning! Jag får bråka på henne byxor t.ex. när vi ska till skogen eller så. Jag har kjol någon gång ibland, men verkligen inte ofta. Så varifrån kommer den viljan…
Jag en jeansälskande mamma har en snart 5 årig dotter som vägrar byxor, tights på sin höjd. Vet inte heller vart det kommer från då många av hennes kompisar springer runt i mjukisar och tröja. Hon tycker att det är det hemskaste som finns….
Ha,Ha! Min pappa på 1930-50 talet hade på sig i sängen inget annat än nattlinne, och jag nästan visste inte på länge vad en pyjamas är för något! Nu är detta tillbaka, de säljer (i alla fall i England) manliga nattlinnen som tecken på stil och elegans..:)
Min pappa hade “nattlinne”, eller nattskjorta som det heter till män ända tills 90-talet. Antar att de slutade tillverka dom på 80 talet och på 90 talet så var hans så utslitna att de inte längre gick o använda. Den finaste var vinröd med vita sträck på 🙂
Jeg er enig med deg i det du vil få fram med innlegget, men jeg synes det er unødig brutalt å skrive at Blondinbellas får en gutt med et handikap. Jeg mener det er et ord man skal være varsom med å bruke om andres barn. Selv om Blondinbella selv har valgt å være en offentlig person, har jo ikke sønnen hennes valgt det.
Jag är enig med dig, Ine. Tråkigt med denna typen av “påhopp” (i brist på bättre ord) på Blondinbella. Det hade räckt gott att skriva texten allmänt hållet, utan att blanda in en helt nybliven mamma och hennes lille son.
Jag visste faktiskt inte att Blondinbella fått barn nu. Jag är utomlands och har inte läst hennes blogg senaste veckorna. Jag hänvisar till ett citat från Blondinbella från en tidningsartikel i en föräldratidning. Om man uttalar sig så otroligt tydligt i en tidning måste man ju kunna hantera att folk kritiserar det i efterhand. Även om det råkar ske veckan när barnet fötts. Jag är helt uppriktigt när jag säger att jag tror att föräldrar som begränsar sina barn pgav kön faktiskt ger dem handikapp i livet. Det gäller förstås inte bara Blondinbella, men eftersom hon uttalat sig på just det sättet var hon ett intressant exempel att använda sig av.
Njae va? Jag håller med dig vad gäller budskap men jag tycker det var mer än lite opassande att dra in en helt nybliven mamma i detta. Det finns en tid och plats för allt, det gäller att välja dem med omsorg.
Ja, håller med. Det är fånigt och lite korkat att dra in en annan bloggare i det här. Åsikten som Clara uttrycker delar däremot jag också till 100 procent. Inlägget hade blivit ännu bättre om Clara helt enkelt bara stått för vad hon själv tycker.
Love u Clara!
Jag kände mig också splittrad när jag läste det här inlägget. Du har vanligen en sådan pricksäkerhet när det gäller att lyfta frågor på ett smart och respektfullt sätt. Jag gillar verkligen att du tycker om att väcka debatt som skapar eftertanke om hur vi lever våra liv och hur vi själva påverkar! Visserligen väljer Blondinbella själv att vara en offentlig mamma, men det kändes väldigt hårt att hon blir utpekad på det här sättet. Det tar också lite av uppmärksamheten från den poäng som du absolut har med ditt inlägg och jag tror att det skulle kunna bli en bra debatt även utan att det sker “på bekostnad av” Blondinbella.
Ja, det är möjligt att debatten blivit bra även utan Blondinbella som exempel! Men med tanke på hur många hundratusentals läsare som Blondinbella har tyckte jag det var EXTRA viktigt att lyfta fram det just HON sagt, när hon gör ett sådant tydligt uttalande. Som jag tycker vittnar om antingen dåligt omdöme eller bara brist på reflektion och insikt kring könsroller och strukturer i samhället.
Jag tycker att du vinner mer på att sluta försvara dig. Eftersom du inte visste om att hon fått en son för exakt en vecka sen så kanske du bara kunde säga att det var dum timing. För nu tycker jag det du håller på med börjar likna dåligt omdöme från din sida. Att peka ut en specifik person och nämna barnet som handikappat. Nä det kan inte bli rätt i min värld. Du har rätt i allt du skriver men formen är osmaklig.
Men jag TYCKER ju inte att det är dum timing. Det är det ju du som tycker. Vilka andra åsikter får man inte kritisera pgav att någon precis fått barn? Rasistiska åsikter? Homofoba? Eller är det bara barnuppfostran och könsroller som är tabu om någon är nyförlöst? Sedan har ju just Blondinbella en historia av att skriva på ett medvetet provokativt sätt om dessa frågor. Bland annat har hon kallat barn i färgglada kläder där man inte direkt kan avgöra könet för “påskkärringar”…suck…
Jag gissar att det är detta inlägg som avses. Det är ju dock skrivet för ett bra tag sedan och ingenstans kan jag hitta att bb har skrivit att hon aktivt kommer låta bli att köpa dockor till en son.
http://blondinbella.se/2013/02/tjejig-inte-lika-med-svag/
Tycka vad man tycka vill om blondinbella men jag ser inte sambandet. Samt tycker det är dåligt att Clara inte uppger var/när bb ska ha sagt detta.
http://blondinbella.se/2013/08/intervjun/
Heja heja Clara!!!!
<3 <3<3 Clara!
Helt rätt att använda Blondinbella som exempel enligt mig, Clara! Att använda sig av konkreta exempel är att ge substans till blogginlägget. Det är ju knappast respektlös skrivet mot henne eller något som riktar sig till henne som nyförlöst liksom. Det riktar sig till en åsikt hon uttryckt.
Egentligen, varför bry sig om kön? Varför inte bara låta barnen leka det de själva vill, med det de vill?
Jag tror att det finns fler egenskaper som är viktiga i livet och i föräldraskapet än bara den “kvinnliga” förmågan till omhändertagande och omsorg. Jag tycker det är förnedrande att påstå att det är det enda som räknas och att man är handikappad om man inte fått öva på det. Sen tror jag att grundläggande egenskaper är väldigt genetiska och omsorgsfulla småkillar hittar alltid sätt att leka ut detta även om de inte skulle ha en docka i sin ägo.
Jag gillar oftast det du skriver men detta var ett trist inlägg. Blondinbella har varit mamma i en vecka, hon kommer nog hinna omvärdera sitt föräldraskap rätt många gånger innan det börjar bli aktuellt med dockor eller bilar eller vad hon än väljer att köpa för leksaker. Jag har då aldrig sett någon bebis som lekt med dockor i den åldern helt oavsett kön.
Men så fantastiskt underbart skrivet…Du gör skillnad 🙂
Annika
Clara, you rock!
“Jag tycker att det är extremt att låta bli”. Så. Exakt så är det. Tack!
Ett handikapp? Det uttrycket kan man ju diskutera.
Jag har aldrig lekt med dockor som liten, men jag tror inte jag har ett handikapp av att ta hand om min dotter eller mitt nästkommande barn på grund av det? Socialt efter skulle jag inte se mig själv heller som.
Omhändertagande och omvårdande är väl lika viktigt för både pojkar och flickor?
Det handlar ju inte om vad barn får leka med eller inte, det handlar om hur en själv är som förälder, hur du agerar i situationer.
Jag tror inte heller att tiden som barn när man leker är ett rollspel inför vuxenlivet, utan bara en tid där man tillåts vara barn, utforska saker själv. Att barnet får leka med bilen eller dockan om den själv vill det.
Varför ska du uppmuntra ditt barn att leka med det du vill? Istället för att låta barnet leka med det, den själv vill?
Det går ju inte att ta ifrån sin son plastlastbilen och ge han en docka i handen och säga “Nej du får inte leka med lastbilen då blir du handikappad när du blir stor?”
Sen hur man klär sina barn handlar ju till en stor del om utbudet av kläder? Vad finns det mest för tryck på pojkars kläder? Hur ser flickors kläder ut?
Visst det finns neutrala kläder också. Jag själv klär våran dotter i alla möjliga färger, men även kläder som är rosa och med katter.
Tänk om du möter mig och min dotter just den dagen jag klätt henne i en rosa katt tröja, dömer du mig efter det? Eller tänker du utanför boxen att “Han kanske klär henne i andra kläder också”
Låt barnen ha dom kläder dom själva vill ha på sig! Låt barnen leka med det dom själva vill! Tänk efter hur du agerar i situationer när ditt barn är med!
Dom härmar oss, dom ser hur vi gör och framförallt dom blir inte handikappade av att inte få leka med dockor!
Dett känns som du har missat vad inlägget egentligen handlade om, inte att VÄLJA vad ditt barn ska leka med utan att inte välja bort. Hur ska en pojke kunna välja att leka med dockor om några sådana leksaker aldrig erbjuds. Och varför bara hadla kläder till en pojke från pojkavdelningen? Snacka om att begränsa deras valmöjligheter då. Valet kan aldrig bli fritt om utbudet är så snävt och begränsat.
Jag tror inte jag har missat någonting.
Till och börja med så jämför hon vuxnas kläder med barns kläder. Vilket i min värld är konstigt jämförelse.
Och vems fel är det om inte en docka erbjuds? Jo föräldrarnas.
Men sen om jag nu skulle ha en son och han skulle få en docka och aldrig leker med den ska jag köpa fler eller blir han handikappad då?
Om han leker med den, skulle han kamma den i håret eller skulle han leka att det var en actionfigur?
Det hela handlar ju om hur mycket den VUXNE överanalyserar allting hela tiden. “Oj han klär sin sån i blått, det kan inte bli bra i framtiden” eller tvärtom med rosa på tjejer.
Jag tror ingenting med omsorg eller omhändertagande har med dockor eller andra leksaker att göra, utan att det handlar om hur föräldrarna är. Om jag ser min mamma eller pappa är snäll mot mig och mina syskon så är det nog där omhändertagandet och omsorgen finns kvar vid åldrandet.
Jag har inte sagt något om att jag inte köper kläder i motsvarandes kön avdelning? Däremot utbudet i varje parts avdelning. Om jag skulle ha en son så sätter jag ju inte på han en rosa prinsessklänning.
Vill jag att han ska bli jämställd så visar jag det igenom att jag själv är sådan, jag hjälper till i hemmet med alla dess sysslor och jag behandlar andra som jag själv vill bli behandlad klyscha jag vet men det har med erfarenhet i mitt tidigare liv att göra.
Valet är snävt och begränsat i samhället om man inte orkar leta på alla ställen. Min dotter har både dockor och bilar och andra diverse leksaker, hon har svarta, rosa, lila, gröna ja alla möjliga färger där jag och min sambo låter henne välja ur byrålådan vad hon ska ha på sig till förskolan.
Hjälper till i hemmet? Herregud!? Är du barnvakt ibland också?
Karolin har du barn? Har du läst hela inlägget? Förstår du att just meningen “Hjälpa till i hemmet” är ett exempel av vad många anser vara en del av jämställdhet & ett exempel jag skrev med, jag skulle kunna skriva mycket mer vad min åsikt är av jämställdhet. Men det betyder inte att den är densamma som din?
Att pappor inte hjälper till hemma? Att pappor inte umgås med barnen? Att pappor inte handlar?
Är också exempel på vad personer tror att män inte gör och vad vissa ser som jämställdhet.
Sen kan man dra det hur långt som helst att man har olika syn på kvinnor och män. Att det tjänar olika mycket pengar för samma jobb, att man måste se ut på ett visst vis som man och kvinna.
Jag har min syn på jämställdhet. Du har förmodligen din syn.
Jag valde att kommentera här för att ordet Handikapp är ett dåligt uttryck och att skriva:
“För en pojke handlar det mycket om att öva på att vara omvårdande och omhändertagande.”
som hon skrev i sitt inlägg är ju att peka ut att ett pojkar måste lära sig detta mer än kvinnor? Fast inlägget handlar om att man inte ska skilja på han / hon och diverse leksaker.
Din kommentar är barnslig och inte så välformulerad. Sen om det nu var en riktig fråga så ja, jag är “barnvakt” på heltid åt min dotter resten av livet och även ibland till mina syskons barn.
Var det svaret du ville ha? Var de det du ville veta? O.o
Anledningen till det du skrev är?
Rätt olycklig formulering. Män som “hjälper till” hemma. Om man anser att man är jämställd samtidigt som man “hjälper till” hemma så behöver man dra tanken en gång till.
Bra skrivit, Max! håller helt med dig!
Valfrihet? Vad betyder det egentligen? För det är, som jag uppfattar det, det du förespråkar.
För det första är det, enligt mig, omöjligt att välja fritt. Ett val innebär att en begränsar sig och väljer bort en del och väljer till något annat.
Vad bygger valen på? Jag tror inte att vi, i alla givna valsituationer, är blanka blad utan att vi väljer efter vilka erfarenheter vi bär med oss.
Barns valfrihet då, hur ser det ut med den? Väljer barnet leksaker? Väljer barnet mat? Väljer barnet kläder? Ja det försöker, men misslyckas oftast. Det försöker inom de givna sammanhanget det befinner sig i, vilket nästa uteslutande bestäms av vuxna människor. Så jag skulle säga att barn har väldigt liten möjlighet att välja fritt (om det ens är möjligt).
Det är alltså vårt vuxenansvar att ge barn möjlighet att uttrycka sig brett och inom många områden. Det är vårt ansvar att ge barn valmöjligheter och att stötta men också utmana barnet i dess val.
Jag är skeptisk till att ett barn uteslutande skulle välja att leka med tex. Lego. Kanske under en period, men sen vill det vidare. Hjälper vi då eller stjälper vi om vårt barn väljer en väg som vi inte är bekväma med?
Valfrihet handlar om vilket utbud jag kan ge mina barn att välja mellan och vad som tillåts att väljas mellan just då. Tex kläder: Jag låter mitt barn välja fritt mellan det jag har att tillgå just den dagen – det kan ju bero på diverse saker. Regnar det ute är det inte lämpligt att hon väljer shorts och linne. Men hon får välja mellan det kläder hon har och som passar för just ett regnigt väder.
Jag är helt med vad du skriver och tycker om stycket “Det är alltså vårt vuxenansvar att ge barn möjlighet att uttrycka sig brett och inom många områden. Det är vårt ansvar att ge barn valmöjligheter och att stötta men också utmana barnet i dess val.”
Att det är den vuxnes ansvar att ge barn möjlighet att uttrycka sig brett inom områden. Det hör ju helt ihop med att barnet har möjlighet att välja om vi tillåter det.
Klart det är jag som köper kläderna till henne, maten, och leksakerna. Men jag och min sambo har varierat det väldigt mycket.
När hon ska till förskolan får hon välja vad hon vill ha på sig, allt ifrån en svart t-shirt till en prinsessklänning. För precis som oss vuxna har vi olika humör olika dagar, ena dagen vill man kanske klä sig neutralt, ena dagen utstickande, en dagen bekvämt och (kanske inte gäller barn) men ena dagen snyggt. (Hela detta stycke har ju även med ålder att göra vilket som är lämpligt att låta dem välja)
När hon ska äta frukt lyfter jag upp henne till fruktskålen där hon får välja vilken hon vill äta då. Med det utbud som finns hemma just den gången. (Även där varierar jag när jag handlar)
När hon fyller år fixar jag självklart paket eftersom det är spännande vad som kan finnas i. Men även tar jag med henne till leksaksaffären där hon får välja vad hon vill ha. Vill hon ha en docka då är det en docka, vill hon ha en polisuniform med tillbehör, då är de det.
Självklart kan inte ett barn välja allting helt själva pga av omdöme i olika situationer. Men man kan som föräldrar låta barnet välja i den mån det finns möjlighet i.
Sen om ekonomi eller andra faktorer spelar in vad man kan erbjuda eller inte, så självklart kan det vara så. Då är det viktigt som förälder att visa vad fantasi är. En pinne kan vara en käpp, ett svärd, en trollstav eller vad som helst.
Begränsningen, mognad, omhändertagande, omsorg är enligt mig helt hur vi själva beter oss, om jag hjälper till hemma, om jag är snäll mot min sambo, mina syskon, min mamma och pappa så tror jag det är där barnen lär sig.
Alla får tycka som dom vill, det här är så som jag väljer att uppfostra mina barn och hur jag tycker.
Max, då tror jag egentligen inte att vi tycker så olika. Du och jag, med flera, vill att våra barn skall få utvecklas så brett och fritt som möjligt. Och att de skall få lära sig att göra val som är så fria från onödiga normer som möjligt.
Det jag tycker är problematiskt med många kommentarer här är att det tycks finnas en åsikt om att en inte behöver göra medvetna val som förälder/vuxen i förhållande till barn i sin omgivning eftersom barnet på något magiskt sätt skulle kunna sätta sig över sin egen situation och sina förutsättningar och välja fritt.
Många avsäger sig liksom ansvaret, som vi vuxna har, när de påstår att de låter sina barn välja; och hoppsan det valde att leka med bara meccano – det måste betyda att barnet är född med gilla-meccano-genen.
Jag är för att barn får möjlighet att öva sig på att göra val som de mår bra av, så som du beskriver med t.ex. fruktskålen eller kläder efter humör. Men jag vänder mig emot idén om att barn skulle kunna göra fria val och att deras val på något sätt skulle vara frånkopplade vuxnas val och attityder.
Det tror inte jag heller att vi gör 🙂
Det känns som vi har ganska lika åsikter inom området, sen att vi alla har olika tycken och tänk är ju bara normalt. Även att vi uttrycker oss på olika sätt eller använder diverse ord på olika vis.
Jag är helt med dig angående det sista du skrev.
Fritt val för mig är ju det fria valet hon har att tex få välja mellan det som passar för tex. en regnig dag, men självklart kommer det vara mitt ansvar att ge mitt omdöme, råd eller vad jag tycker är rätt.
Om hon inte får sitt val igenom förklara varför jag inte tycker att det är rätt och inte bara säga nej.
Även lära henne att vissa val bör göras med omsorg, att de flesta får man stå för själv (så klart när man är gammal nog att förstå just det valet) annars ligger det på mitt ansvar.
Även att förstå att det fria valet handlar inom vissa normer och ämnen. Hon får ju absolut inte som hon vill, när hon vill. Så ser inte världen ut och är inte det jag vill att hon skall tro eller växa upp till att hon får/kan göra som hon vill när som helst.
Hon ska få utforska världen, hon ska få göra val. Men jag kommer alltid ha mitt omdöme och åsikt under tiden hon växer upp.
Trevlig kväll! 🙂
(Det går egentligen att skriva hur mycket som helst och är väldigt svårt att förmedla “en plan” om uppfostran så här eller ett tycke så här. Det görs enligt mig, bäst i en muntlig diskussion i andra omständigheter, eftersom det är oftast alltid är något som en själv har missat eller något som misstas av någon.)
Men Max (gällande dockans vara eller icke vara i ett hem där det bor ett barn – i detta fall en pojke): Det handlar ju inte om att utesluta bilar/att tvinga på en docka på ungen – utan att ge barnet möjlighet att leka med dockan/bilen/whatever om hen vill.
Ja och meningen jag skrev “Låt barnen ha dom kläder dom själva vill ha på sig! Låt barnen leka med det dom själva vill!”
Där skriver jag ju precis det du skrev?
Jag tillåter min dotter att leka med både bilar och dockor vilket hon också gör. Hon får välja vilken frukt hon ska äta när det är dags för frukt osv.
Men vad hon än väljer så tror jag inte hon blir handikappad i sitt vuxna liv pga vad hon leker med.
Det beror helt och hållet på enligt mig hur jag och min sambo är. Som vi behandlar varandra och våra familjer, hur vi sköter sysslor i hemmet osv. Barn härmar vuxna, dom lär sig inte ta hand om ett barn via dockor, kanske lär sig hur man flätar hår.
Och om det inte skulle finnas möjligheter att leka med det ena eller andra pga olika faktorer exempelvis ekonomiska. Så får fantisera. Som jag skrev till en annan: “En pinne kan vara en käpp, ett svärd, en trollstav eller vad som helst.”
Hela överanalyseringen av vuxna är inte okej. Man uppfostrar sitt barn på sitt vis. Vid extrema fall finns det rätt och fel. När det gäller leksaker och kläder är det exakt på det viset vi väljer att se det, jag har aldrig brytt mig om vilken färg någons barn har på sina kläder på stan eller om någons barn leker med dockor eller bilar. Inget barn blir handikappat i vuxen livet pga av detta.
Omhändertagande och omvårdande gäller både flickor och pojkar och inte som hon skriver “För en pojke handlar det mycket om att öva på att vara omvårdande och omhändertagande.”
Och bara för att poängtera “Han/Hon” är inte svårt att skriva, för “Hen = En höna”
och barn som du skriver betyder lada PÅ ETT SPRÅK VI INTE TALAR I DETTA LANDET
Jag förväntade mig att någon skulle kommentera att jag poängterade ordet “Hen”. Varför tycker jag inte om hen? Läs längst ner.
Det jag skriver är mitt tycke och mina tankar, om jag väljer att tycka att “Söner med handikapp” är värdelöst uttryck och att “För en pojke handlar det mycket om att öva på att vara omvårdande och omhändertagande.” som inlägget innehåller är att peka ut ett kön fanns poängen handlar om att inte göra det.
Ta som exempel: Idag har “hen” försvunnit vid den gröna busken. – Ska jag leta efter en HAN, HON eller en HÖNA? om någon skriver att ett barn är försvunnet letar jag inte efter en lada.
Varför skulle ordet “hen” i en mening som i övrigt är skriven på svenska plötsligt betyda “höna”?
Jag som är uppvuxen i Finland är så van vid “hän” så jag reagerar väldigt lite på ordet “hen” o jag skulle aldrig i livet tolka det som “höna” i en svenskt text. Men ni svenskar kanske är vanare vid att blanda in engelska i era texter lite hipp som happ?
Men Max, du har ju inte alls förstått att hen används när man inte VET vem det gäller, t ex ” I morgon hos tandläkaren ska hen beskriva vad jag behöver göra med min kindtand.”
När du VET att en pojke gömt sig i buskarna finns förstås ingen anlening att säga hen.
Och höna…tja, det är bara larvigt att hänvisa till det.
Jag som journalist välkomnar hen efter som jag annars skriver dessa oändliga han/hon eller denne/dennes i texter.
Då kanske du uttryckt dig lite dubbelt?
Hahaha – orkar inte. Hade skrivit ett förklarande och inte så snäsigt svar, men det klipptes av… Inte klockrent att använda iPhone tydligen…
Max, var någonstans har Clara skrivit att barn ska tvingas att leka med något de inte vill?
Det hon skriver är bara att barn ska ges möjligheten, och uppmuntras till, att leka på flera sätt. Självklart är det fria valet en central del i uppfostran, men det är också mycket viktigt att stimulera barnets lärande genom att utmana tankesätt. Bortsett från föräldrarnas betydande roll i sammanhanget är också rollekar ett högst pedagogiskt, engagerande och roligt sätt för barn att lära, och lekar blir ju faktiskt roligare om man har någon form av rekvisita. (Dockor, matlagnings-kit, bilar etc.)
Visserligen kan man inhämta kunskapen senare i livet och man blir kanske inte socialt handikappad som vuxen bara för att man gick igenom den lärandeprocessen senare i livet istället för som barn, MEN påståendet att man får ett stort försprång gentemot övriga barn stämmer desto mer. På samma sätt som att man läser mycket sagor för barn i tidig ålder för att stimulera deras intelligens och nyfikenhet för kommande lärande även i vuxen ålder kan tidiga lekar som utmanar de konventionella tankesätten uppmana till självständighet och fritt tänkande hos individen genom hela livet.
Och även om du väldigt gärna vill hävda att du står för fria val hos barn oavsett normer så är du nog inte så ofärgad av dagens ideal som du påstår. Visst, du låter din dotter leka med både bilar och dockor, klä sig både i svart och rosa, låta din pojke klä ut sig till prinsess…eller ..eh…nähä, där var det visst stopp.
Som f.d. förskolevikarie kan jag säga att småpojkar mycket gärna klär ut sig till prinsessor och bär runt på dockor (på ett varsamt, icke-actiondocke-aktigt sätt) när de får möjligheten och resurserna.
Att Clara tar upp just pojkar och omvårdnadslekar i sitt inlägg gissar jag är just på grund av åsikter liknande dina. Små flickor har idag oftast ett tämligen brett spektra av möjligheter jämfört med många pojkars begränsning till de “manliga” lekarna. Du är nämligen inte ensam som förälder att tycka att det är okej för tjejer att leka med bilar och tekniklego, men att killar gärna får hålla sig ifrån klänningar och dockor om möjligt.
Som förälder har man faktiskt också där ett väldigt stort ansvar att visa deltagande i båda dessa typer av lekar och visa att även pappa kan leka “plåstra om dockan” och leka matlagning likväl som att mamma kan köra rally på bilbanan och bygga ihop robotar i lego (och självklart ska man, som du säger, även påvisa denna jämställdheten i verkliga livet).
Genom sådana rollekar kan man tidigt lära barn att det inte finns några självklarheter vilka egenskaper och beteenden man bör ha i hänseende till kön. (Män kan vara empatiska och omhändertagande; och kvinnor kan vara driftiga och kreativa). Genom att ge pojkar enbart möjlighet att leka med “manliga” leksaker eller begränsa flickor till stillsamma docklekar och aldrig uppmana till annat kommer de troligtvis heller inte komma till denna insikt förrän i avsevärt högre ålder.
SÅ tolkade i alla fall jag Claras inlägg.
PS. Om du hade uppfostrats på ett mindre könsnormativt sätt kanske du också skulle haft ett mer avspänt förhållande till ordet “hen” och bättre förstått dess verkliga betydelse och användning.
Word! Allt jag tänkte skriva finns här Max!
Jag är helt med vad ni båda skriver Eva och “Doh” (Vilket jag inte tror är ditt namn)
För att börja med Eva så vet jag vad ordet hen bör användas till, delvis när man inte vet könet i ett påstående och även personer som är så kallade tvåkönade.
Däremot används detta ordet ofta (det jag har läst) i fel sammanhang, där man vill könsneutralisera helt och hållet och inte när man är ovetande om könet.
Ett barn i en mage när könet är okänt är för mig mycket väl en hen eller henom.
“Imorgon ska jag få information vad jag behöver göra med min kindtand hos tandläkaren.” (Inget han/hon eller hen) ? Jag säger inte att det är fel att skriva hen, men eftersom ordet används fel av många när det går att skriva en mening utan hen, så ser jag ingen poäng i det.
——–
Doh
Hon skriver inte att det ska tvingas leka med något det inte vill, klumpigt skrivet av mig om det framkom att jag menade så i påståendet om lastbilen.
Men hon skriver i slutet av sin inlägg att det är självklart att flickor får lära sig om omhändertagande, omvårdande och att det är viktigt att pojkar lär sig detta för att inte bli socialt efter och handikappade som vuxna. Det är ju inget som är skrivit i sten att flickor per automatik är detta, och att pojkar inte är detta. Det är inte heller så att samhället begränsar möjligheter för pojkar eller flickor utan föräldrar som i så fall begränsar.
Likväl som att säga att tjejer är efter när det gäller praktiskt utförande i hemmet för att det inte lekt med en hammare som liten? Stämmer detta? Handlar det om intresse, eller vad föräldrarnas syn och intryck har gjort och inte vad det leker med?
Att få ett stort försprång gentemot övriga barn i det här anseendet att vara omhändertagen och få ett handikapp som förälder behöver man inte lära sig som barn, man ska inte ha barn försten när man blir vuxen.
Jag tror fortfarande det handlar om hur vi själva är som vuxna gällande anseendet hur ens barn kommer bli som förälder, eller hur man kommer bli när man blir stor.
Inte att man får ett handikapp för att man inte lekt med tex dockor. Det finns förmodligen både pojkar och flickor som inte lekt med det ena eller andra som varken är socialt efter eller sämre/bättre som förälder.
Inhämtat kunskap om hur man är förälder har jag inte behövt hämta som vuxen även fast jag lekte lekar långt ifrån dessa, min kunskap kommer garanterat från min mamma, hur hon tog hand om mig, min syster och mina 5 bröder. Både omsorgsfullt och praktiskt skötte hemmet.
Ja jag skulle låta både min son (om jag hade en) och dotter leka hur dom vill, däremot skulle jag inte klä min son i en prinsessklänning på väg till skolan, väl i skolan är en annan sak. Varför inte till skolan, är inte för hur jag eller min son skulle se på det, (fast jag skulle vilja kunna göra det utan att utsätta min son för eventuell sorg) utan hur fördomar är hos andra föräldrar och barn. Istället för att fråga “Varför har du prinsessklänning på dig idag” så kommer barn likväl vuxna se denna pojke som fjollig i många fall. Likväl som att jag inte var “normal” som var född med harmynt istället för att göra som enstaka barn “varför ser du inte ut som jag?”. Där jag fick en chans att förklara att jag var född sådan.
Det handlar om hur vuxna lärt dom behandla andra. Inte för att dom lekt med dockor och diverse ting.
Självklart är lek och rollspel i all dess utsträckning viktig för att bredda kunskap och intresse att lära sig, att tillåta barn leka med det som faller för intresse just den dagen. Jag själv är väldigt lekfull, jag låtsas laga mat med min dotter likväl som jag leker med bilar med henne, även kramar om mjukisdjur och om hon slår den så visar jag hur man kan klappa snällt. Så hela poängen med vilka kläder eller vad våra barn får och inte får leka med tror JAG inte spelar lika stor roll som hur vi vuxna agerar och är själva.
Även om en son bara, tyvärr skulle få leka manliga lekar så avspeglas nog omsorg och omvårdnad hur föräldrarna är i större utsträckning än om man får ge nappflaska till en docka.
Könsnormativt skulle jag nog se mig själv uppfostrad som, då jag själv har 5 bröder och 1 syster och är uppfostrad av större del av min mamma.
Alla har vi olika tycken och tänk. Men att påstå att man får handikapp eller blir socialt efter tror jag helt och hållet handlar om hur man visar sig själv, och att använda ordet handikapp är nog ett av de sämsta uttryck man kan använda om man ändå är så sådan stor bloggare.
Allt handlar ju även i vilken mån man begränsar olika saker.
Är det en begränsning i att låta barnet leka överhuvudtaget med det som finns eller att inte låta barnet leka alls.
Sen är det ju upp till den enskilde som väljer att vara ett offer för samhället och lyda det blint eller göra sina egna val vad man tycker är rätt.
Vem bestämmer om man är socialt efter? Vad är normen för normalt social? – om man väljer att vara en i mängden av samhället är det så klart majoriteten som talar men man kan ju även tycka, känna eller tänka “Så här trivs jag, så här vill jag vara” Om det förmodan skulle vara socialt under normen av samhället vem har rätt att döma att jag är socialt efter? Vem har rätt att kalla mig handikappad som förälder för att det eventuellt av olika faktorer inte skulle finnas docka till hands?
Som jag skrivit i alla inlägg är det ju helt hur vi vuxna väljer att förmedla rätt och fel. I detta fall är Claras pojkar handikappade och socialt efter i omhändertagande och omvårdnad om dom mot förmodan bara skulle leka manliga lekar. När det är hon som person som kan visa sitt sätt av omvårdnad även om det handlar om en hammare eller docka.
Sen har förmodligen alla, pojkar och flickor haft mjukisdjur. Som även går att krama om och visa kärlek till.
Barn behöver få vara barn, dom behöver vuxna som visar vad rätt och fel är, inget barn är handikappat pga av diverse leksaker. Vi föds alla olika.
Jag själv är genetisk född ganska stor (inte tjock) är dom som är mindre än mig fysikt handikappade då?
Var min syster praktiskt handikappad för att hon inte lekte med hammare och spik lika mycket som mig?
Till sist vem ska lägga sig i hur du väljer att uppfostra dina barn (självklart finns det även gränser här om en person tex skulle vara våldsam är det så klart fel) men överlag vad är rätt och vad är fel?
Haha sant, inte mitt namn.. Vad jag siktade på var att skriva “Don” (förkortning för Donald) men jag verkar inte haft fingrarna helt i styr.
Komiskt nog passade det ju ändå rätt bra in i sammanhanget 😉
Okej Max, jag tror helt enkelt att vi har lite olika syn på detta med barnuppfostran och jag misstänker att vi inte kan närma oss mer i denna debatten, men jag ska ge det ett försök att förklara min syn på saken:
1. “Det är inte heller så att samhället begränsar möjligheter för pojkar eller flickor utan föräldrar som i så fall begränsar.”
Jo, samhället och dess inrotade könsroller har i allra högsta grad stor betydelse vad gäller föräldrars uppfostrande av deras barn. Vart tror du att åsikterna om att killat tycker om att leka med bilar och att tjejer tycker om att leka med dockor kommer från egentligen? De kan ju knappast finnas genetiskt inprogrammerade i våra hjärnor. Som du också säger själv (ang. din sons potentiella klänningsbärande): “inte för hur jag eller min son skulle se på det, …utan hur fördomar är hos andra föräldrar och barn.” Du erkänner alltså själv att ditt och dins sons egna intressen är underordnade betydelsen av att passa in i det övriga samhället, även fast ni båda hade trivts bättre i ett samhälle där det var mer accepterat för killar att bära klänning.
Föräldrar som har modet att släppa taget om deras barn och låta dem gå emot normen har givetvis ett stort ansvar att bevaka och guida deras väg genom den lärandeprocess det medför, för samhällets normer kommer troligtvis lägga krokben längs vägen. Men det är ack så viktigt att detta sker eftersom barnen är vår framtid och de som kommer att sätta våra kommande normer eller icke-normer. Börjar en så kommer snart fler att följa efter, och det är så man bryter ned fördomar. Barn som får frihet under ansvar får också mycket kunskaper och nyttiga erfarenheter med sig i bagaget. Genom att avråda din son från att ta klänningen istället för byxorna för att folk tittar snett på en då kommer tyvärr den enda kunskap din son tar med sig från erfarenheten vara att det inte är okej att gå sin egen väg utan att man bör göra som alla andra.
“om man väljer att vara en i mängden av samhället är det så klart majoriteten som talar men man kan ju även tycka, känna eller tänka ”Så här trivs jag, så här vill jag vara”…Om det förmodan skulle vara socialt under normen av samhället vem har rätt att döma att jag är socialt efter?”
Ehm..ja. Just det.
Det här gäller såklart inte bara din roll som förälder utan också din son/dotters rätt att definiera sin egen roll som individ utan inblandning av normer. Istället för att förklara för din son att samhället tycker att klänningar på pojkar är fel borde du istället förklara för honom varför samhällets åsikter är fel. Kanske vågar han då bära sin klänning med stolthet.
2. “Det är ju inget som är skrivit i sten att flickor per automatik är detta, och att pojkar inte är detta.” (Ang. barns egenskaper)
Här är vi överens: Flickor och pojkars skiljande biologi säger egentligen ytterst lite om vilka egenskaper och beteenden de kommer att besitta nu, och senare i livet. Vi kan alltså dra slutsatsen att eventuella skillnader mellan könen (t.ex. att pojkar ofta har lättare att engagera sig i tekniska områden och flickor engagerar sig lättare i humanitära ämnesområden, vilket också avspeglas i dagens arbetsmarknad: kvinnor är överrepresenterade inom omvårdnadsyrken såsom sjuksköterska och barnvårdare samtidigt som män dominerar i tekniska yrken, såsom ingenjör och dataprogrammering) har enbart med uppfostran och kulturell påverkan att göra. Så JA: att en flicka bara får dockor och mjukisdjur i presenter känns som att det kan ha en ganska stark koppling till hennes framtida intressen. Och JA: att en pojke får leka med mekano och tekniklego i barndomen borde rimligtvis öka chanserna för att han en dag slutar som ingenjör. Samma egenskaper och intressen kommer såklart också att avspeglas i det vardagliga livet.
Barn har fantastisk fantasi, men de verktyg vi förser dem med har givetvis en begränsning. Sannolikheten att de kommer att leka samma typ av rollekar med en barbiedocka som med ett tekniklego tror jag att du kan hålla med om är ytterst liten.
Jag tror att du också undervärderar betydelsen av barndomens inlärningsprocesser. Ja, vi kan införskaffa nya kunskaper och intressen senare i livet men de första åren i en människas liv är ändå den tid då vi utvecklas som allra mest. Leken har i det hänseendet mycket stor betydelse för vårt utvecklande av intressen och beteenden.
“Handlar det om intresse, eller vad föräldrarnas syn och intryck har gjort och inte vad det leker med?”
Enligt min syn utesluter det ena absolut inte det andra; föräldrar har oftast en medveten eller undermedveten tendens att påverka vad deras barn bör intressera sig för. Uppmuntran av detta sker därför ofta i form av leksaker som speglar just detta önskade intresse, och ofta är det just könsbundna leksaker. Och häri ligger problemet: Barn borde få utforska sina egna vägar och skapa sina egna intressen utan inverkan av föräldrar och samhällsnormer.
Det handlar såklart inte om att uppmuntra de icke-könsnormativa lekarna mer än de könsnormativa lekarna, utan att de bör uppmuntras med likvärdig entusiasm. Och det är i detta hänseende bl.a. BlondinBella gör fel eftersom hon (enligt utsago) lär sin son, genom begränsning, att en typ av beteende är okej men inte ett annat (helt utan sonens egen vilja och intressen i beaktande).
3. “Att få ett stort försprång gentemot övriga barn i det här anseendet att vara omhändertagen och få ett handikapp som förälder behöver man inte lära sig som barn.” Vi verkar också vara överens om att barn inte ska behöva betungas med vuxnas problem i så tidiga år, men du verkar å andra sidan tycka att det är helt okej att varna dem för att man anses underlig om man inte följer strömmen och gör som alla andra (en lärdom som högst troligt också kommer att förfölja dem under hela deras uppväxt). Här skiljer vi oss åt; Jag anser nämligen att barn ska få vara just barn – att få utforska och upptäcka de kanter och hörn av världen som intresserar dem och inte begränsas av samhällets gamla förlegade ideal.
Självklart förespråkar jag inte att barn ska intalas att de blir handikappade av att inte leka med dockor eller hammare, men lika självklart och viktigt är det att de inte rutas in i könsnormer för att deras föräldrar inte tycker att ett visst beteende är passande.
Att ta hand om ett barn och vara en hyfsad förälder klarar de flesta människor om de får chansen (för det är nämligen något som för omväxlings skull är inbyggt i vår genetik). Men att uppfostra ett självständigt, respektfullt, intelligent och empatiskt barn kräver att man begrundar sitt eget agerande både en två gånger extra.
4. “Till sist vem ska lägga sig i hur du väljer att uppfostra dina barn… överlag vad är rätt och vad är fel?”
För att klargöra så är alltså detta en diskussion, och det går såklart att diskutera i all evinnerlighet vad som är rätt och fel men eftersom det är subjektivt vilka egenskaper som anses bra och vilka som anses dåliga kommer man förmodligen aldrig komma till någon slutsats. Men för att gå tillbaka till debattens kärna så uppmuntrar vissa lekar till en viss typ av beteende och intressegrundande medan en annan typ av lek uppmuntrar till en annan typ av beteenden och intressen. Att man tar bort barnets valfrihet för att det inte passar in i könsnormen tror jag att de flesta kan skriva under på tyder på ett dåligt föräldraskap.
Att man sedan inte väljer att uppmuntra barnet till andra tankesätt och att prova på nya saker är väl en annan femma, men jag å min del tror att barn mår bra av lite intellektuell stimulans då och då.
HALLELUJA!
Karin-Ida
Förskollärare med tre egna, nästan vuxna barn, två pojkar och en flicka
Väldigt bra skrivet. Jag gillar inte uttryck som hen och sånt men självklart kan vi inte uppfostra pojkpojkar om vi faktiskt vill ha jämlika män!!!
WORD och Där satt den!!! Bra skrivet. Hoppas BB läser och svarar, vore intressant!
Bra rutet Clara.
Jag tycker att man ska få göra som man vill så länge man är medveten om vad det innebär! Ibland kan det kännas som att man nästan MÅSTE klä sina pojkar i rosa bara för att vara pk. Så jag röstar för att lära barnen om mångfald och klä dem i både det ena och andra. Och framförallt låta dem välja: vill pojken ha docka ska han självklart ha det!
Haha där fick du mig att läsa Blondinbellas blogg! Men jag hittade inte det hon sagt om att inte ge sitt barn en docka, kan du länka till källan?
Det var ganska länge sedan vill jag minnas. Strax innan hon berättade att hon själv var gravid, men när hon faktiskt var det. Har jag för mig.
http://blondinbella.se/2013/08/intervjun/
Om en flicka får för sig att leka med “killiga” leksaker uppmuntras hon, hon är “tuff”, “modig” och “stark”. Medan killar som faktiskt vill leka “tjejiga” lekar är “töntiga” och “tjejiga” (tjejigt= negativt, aaaarg) Samtidigt som dessa “tjejiga” lekar som du säger är så sjukt viktiga rollspel och något att lära sig inför framtiden.
Känner en liten kille som önskade sig en docka som kunde prata. Alla dockor som kunde prata sa “mamma” och inte “pappa”. Nu var denna kille lika glad för det men jag blev så sjukt arg när jag fick reda på att det verkligen var så!
Bli sjukt arg för en docka som säger Mamma istället för Pappa?
Oj, då har man inte mycket att vara arg på. Själv är jag arg på orättvisorna i världen, kriget i Syrien, Göran Lambertz och Margit Norells hantering av Thomas Quick osv.
Ha en bra dag Jonna.
Håll dig till ämnet Gustav. Självklart blir man arg och upprörd över de saker du nämnde men man måste även få reagera på andra “mindre” saker då de ingår i en större struktur.
Ps. Bra inlägg av Clara!
De flesta män klarar nog alldeles utmärkt av att ta hand om barn utan att ha lekt med dockor som små, så nån risk för handikapp finns nog inte och de flesta pojkar som leker med dockor leker nog mera krigslekar och liknande än omvårdande lekar!
För krigslekar känns ju sunt…
Eller hur. Och vem har prackat på dem den idén att leka krig osv? De har ju inte fötts med den tanken i huvet.
Vem har prackat på flickorna idén att leka omvårdande lekar med dockor? De har ju inte fötts med den tanken i huvet.
Varför skulle det inte vara sunt att leka krigslekar? Det gjorde jag själv tillsammans med min storebror när jag var liten! Hur kul som helst!
Varför ska pojkars lekar vara nånting negativt?
Isabella har varit mamma i ungefär en vecka. Du tycker inte du kunde ha väntat lite längre innan du började hacka på hur hon tar hand om sin son?
Vem har hackat på någon??
Jag älskar dig och din syn på genus. Blir alltid så pepp på att krossa patriarkatet när jag läser här. Du är en inspiration! Kram
Åååh jag också! Mitt i prick 😀
Visst är det så! Och jag kan inte för mitt liv förstå var jämställdhetsdebatten har tagit vägen när det gäller HM- eller leksakskatalogen. Grönt, vapen och grabbigt på ena sidan. Rosa, mjukt och tjejigt på den andra. Något mittemellan existerar inte. Ena stunden ska vi vara jämställda med millimeterrättvisa och å andra sidan är skillnaderna större än någonsin. Nej, låt barnen leka med vad de vill och klä sig hur de vill! Det har jag gjort med mina barn. Sen visar det sig att döttrarna leker med dockor i alla fall, men de har åtminstone haft ett val!
Word Clara. Precis så är det! Förstår ofta inte behovet av att dela upp vår syn på pojkar och flickor, istället för att se alla som BARN. De borde få samma möjligheter – snacka om begränsande att styra klädinköp, leksaker och fritidsintressen efter vilket kön barnet har. Även om det är just det som klädkedjorna och leksaksaffärerna försöker göra, så kan vi som kunder ta lite ansvar och efterfråga en blandning – för alla barn.
Vad du skriver är så självklart att det inte ens borde behöva nämnas.
Det här problemet diskuterades på jobbet senast idag. En 8-årig tjej kommer hem till sin mormor och säger att hon gjorde bort sig på skolan eftersom hon hade suttit med flera killar och byggt lego. Mormor frågade varför det skulle vara så fel och hon svarade att tjejer ju inte ska göra sådant. Har själv inga barn ännu men det är verkligen inte roligt att höra om sådant, har hört flera olika exempel på detta problem från föräldrar. Herregud det är ju oroväckande!
Jobbar som lärare i en etta och just idag pratade vi om vad som gjorde oss till flickor och pojkar. Ganska många förslag kom upp som “typiskt” flickigt eller pojkigt. Men det var alltid någon av de andra eleverna som sa “nähä, det finns ju klänningar för både flickor och pojkar” eller liknande om örhängen, hårlängd, färger intressen osv. I slutändan kunde vi enas om att det enda som egentligen var typiskt var att en har snippa och en har snopp. Barnen hade så mycket klokt att dela med sig av. Vi måste låta dem upptäcka sina tankar i sådana frågor. Och framförallt måste vi visa på att alla möjligheter finns för alla.
Tack för ett välskrivet inlägg! Mitt i prick i den heta debatten.
Underbart och träffsäkert formulerat. Jag blir rörd till tårar, exakt så tänker jag!
När det gäller vägen till jämställdhet tror jag det handlar om betydligt större saker än val av leksaker och färger på kläder. Det handlar om att ge sitt barn kärlek, kunskap och självförtroende. Att ingjuta mod i dem och en tro på att allt är möjligt oavsett om du är min son eller dotter. Att det finns skillnader mellan könen på många olika plan är en del i varför vi så småningom oftast attraheras av motsatt kön, vilket ju i sig är något värt att bevara. Däremot skall alla ha samma möjligheter och vara jämställda, oavsett om du gillar rosa eller bilar.
Jättebra att du anser att ett av de stora uppdragen du har som förälder är att låta din son utforska fler möjligheter än de få som samhället bestämt för honom. En annan förälder ser något annat som viktigt och prioriterar andra saker. Blir din son mindre socialt handikappad än en pojke som INTE leker med dockor? Jag tvivlar faktiskt på det. Jag känner flera fäder som aldrig har tagit i en docka som liten och som inte har mindre omvårdande och omhändertagande egenskaper för det. Inte verkar de vara socialt omsprungna av mödrarna som lekte med dockor som barn heller. Jag håller faktiskt med Max som kommenterar här – låt barnen bestämma själva. Skulle det nu vara så att hemmet översvämmas av pojkleksaker utan att en docka finns i sikte brukar det ju finnas en massa ”tjejiga” leksaker på förskolan som pojkarna i så fall kan ta del av – om de så vill. Och om nu Blondinbella råkar ha den här inställningen får väl hon ha det då – precis som du har din. Jag hoppas i alla fall att både din son och Blondinbellas son en gång blir både omvårdande och omhändertagande fäder – oavsett vad de lekte med som barn.
WOW, helt underbart skrivet!
Så klockrent och bra skrivet Clara!!
Så rätt! Go Clara! Som ett litet tillägg så förstår inte jag heller varför vi behöver köna överhuvudtaget. Varför måste vi överhuvudtaget bry oss om ifall vi är “tjejer” eller “killar”? Skapar bara onödiga gränser och grupper, tror att vi hade varit så himla mycket lyckligare utan det. Inte med det sagt att man inte får vara tjej eller kille, utan snarare ett ifrågasättande att varför vi måste vara det så tvunget.
Håller med absolut men förstår inte debatten. Jag har aldrig någonsin fått någon reaktion på att mina söner har spis och rosa kläder. Mina gamla dockor är helt ointressanta dock. Pysslande likaså. Bilar och bollar är det som gäller. Och allra helst vill min 3-årige son röja runt med bilarna i ett par rosa prinsess-skor. Han får inga dockor eftersom han inte är intresserad. I julklapp får han ett par prinsess-skor och ett garage. Det ena utesluter inte det andra.
Underbart klokt!
Hej clara! Jag köpte bloggskolan som du var med och skapade och nu finns resultatet min egen blogg scottish moments. Vil bara tacka för alla bra tips! Har försökt tillämpa råden så gott jag kunnat.
Underbara Claras regel: Mammor får inte kritisera andra mammor.
Undantag: Underbara Clara får kritisera andra mammor.
+1
Spot on!
Vilka mammor har Clara kritiserat? Läs först och kommentera sen, alt. läs inte alls om du redan innan har bestämt dig för att det som står är fel…
Blondinbella?
Ibland blir det inte som man tror eller tycker från början. Jag köpte rosa kläder till killarna, nu vill min 5åring inte ha rosa kläder inte om det är nåt roligt tryck på dem. Jag lånade en klänning typ t.shirt modell till min 2,5 åring som han har ibland för att han vill. Nu har han slutat vilja ha den, jag frågar ibland men han vill oftast ha andra kläder. Är inte den här kläddiskussionen lite konstig? Vad som styr manligt och kvinnligt i längden är på djupare nivå hur man ser vuxna i sin omgivning behandla varandra och barn. Hur man blir bemött i skolan och på dagis beroende på sitt kön?
Jag håller med precis! Toppenbra att du skriver om detta, det behöver spridas genom många kanaler 🙂
<3 Jennie
Som mamma åt en liten pojke älskar jag detta inlägg! Hurra!
Alltså menar ni på allvar att ni skaffar dockor för att era barn ska lära sig att ta hand om barn? Fatta hur äckligt och sjukt det låter. Låt barnen vara barn.
Har ett barn med funktionsnedsättning och jag blir faktiskt upprörd att man gör använder sig av ordet “handikapp” till ett barn som inte har varken svårigheter eller medfödd skada.
Det är så mycket man får stå ut med som en förälder till en med funktionsnedsättning och att sitta och klaga över en sådan banal ska som vilka färger man väljer att ha till barnen och att tänka i termer som att “katastrofera” något som inte ens har hänt! Anser att man fokuserar och lägger energi på skitsaker… Gå en dag till Habliteringen i ett par timmar så kommer ni skratta åt ert lilla “Problem”.
Och en annan sak, en kille och synnerhet män “pappor” växer oftast in i rollen som en förälder,. Man behöver inte måla fan på väggarna och med en bra uppfostran med vett och moral kommer nog många män klara av att vara en bra förälder utan att bli kallad “handikappad”
BTW: här är från Wikipedia.
(Handikapp används i vardagstal som en synonym till funktionsnedsättning. Det stämmer dock inte med rekommenderat och officiellt språkbruk. Ordet handikapp uppfattas dessutom av många personer med funktionsnedsättningar som nedsättande och missvisande. Det sistnämnda till följd av det relativa handikappbegreppet.
Svenska socialstyrelsens terminologiråd har 2007 tagit beslut om revidering av termerna funktionsnedsättning, funktionshinder och handikapp. Funktionsnedsättning och funktionshinder är inte längre synonymer, funktionshinder blir en egen term och handikapp utgår fullständigt ur vokabulären.
I och med detta definieras begreppet funktionsnedsättning: nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga. Begreppet funktionshinder definieras: begränsning som en funktionsnedsättning innebär för en person i relation till omgivningen. För båda termerna avråds handikapp som synonym.[1][2] En viktig konsekvens av detta sätt att definiera funktion är att funktionshinder inte är något som en person har, utan något som uppstår i en miljö som inte är anpassad till funktionsnedsättningen och därför är funktionshindrande.
Snälla rara försök respektera alla de barn som har riktig funktionsnedsättning. Och var en god förebild och använd inte “Handikapp som skällsord”)
En mamma som blir ledsen när andra människor inte visar mer respekt.
Syster till en liten flicka med DS håller med! Varför ska handikapp beskrivas som något som är väldigt dåligt? Min syster är jättebra på flera saker och mindre bra på andra. Men hon är bara ett barn också.. Män som inte vet hur de ska ta han om barn bör inte bli beskrivna som handikappade, för som grupp är dem inte det
Ja, man måste nog realitera för att förstå… Så är det tyvärr. Tack:)
Jag reagerade också väldigt starkt på ordet handikapp i detta sammanhang. Väldigt fult att använda det ordet. Tänkte genast på när jag var liten och ungarna skrek “cp” åt höger och vänster som skällsord. Ibland blev man ju tillrättavisad av bekanta eller vuxna med barn och vänner som faktiskt har cp och de uppskattade inte detta skällsord i alla fall. Det förstår jag!
Nej usch. Jag håller med dig. Väldigt respektlöst!
Tack!
Jag känner med dig och håller med dig, så mycket.
Kram Anna
Tack, det värmer att ni visar sympati.
Hej, ordet handikapp i samband med just funktionsnedsättning är som ni skriver varken lämpligt eller i bruk längre men själva ordet rent etymologiskt används ju i många andra sammanhang där man vill beteckna sämre förutsättningar. Till exempel golf! Där handlar det verkligen inte om funktionsnedsättning. Enligt samma källa (Wikipedia) så används ordet “generellt om försvårande förutsättning”. Så snöa inte in på ordvalet, det var uppenbarligen inte så Clara menade.
En som inte känner till vad handikapp verkligen innebär, och då menar jag skadan, synen på handikappen, och allt runt omkring som har en stor betydelse kan omöjligt förstå sambandet med “Söner med handikapp” och debatten genus!
Det är inte ordvalet jag stör mig mest på utan synen på män. Varför frågesätta män och deras förmåga till att ta hand om barn, på något sätt tar man för givet att män inte klarar av att ta hand om barn… Vem bestämmer hur en bra pappa ska vara??? De som tjänar mest pengar och köper resor till Thailand eller de som är föräldrar lediga i ett helt år… Olika människor skulle säga olika saker. Men att påstå att pojkar i tidig ålder bör leka med dockor för att bli en bra förälder håller inte i min mening i resonemanget. Ser inte kopplingen…
Du som skrev svar till mig, har du ens varit i närheten av barn med funktionshinder… för skulle du arbeta eller ha barn med handikapp… Skulle du reagera och rygga tillbaka som jag gör, för jag gör det när man har så pass kunskap om huruvida en skada sätter etikett på ett oskyldigt barn.
Men det var inte ett skällsord, det var en realitet. Clara menar som jag uppfattade det att det är handikappande för barnets framtida möjligheter, syn på sig själv och andra, sitt kön och sina förmågor, att styras av ängsliga föräldrar som tror att en docka kommer att fördärva en pojke (som Blondinbella faktiskt sade).
För mig är det minst lika allvarliga frågor som att ha ett “verkligt” handikapp som ditt barn tyvärr har.
DN fokuserar just nu på alla de ökade gruppvåldtänktsdomar som förekommer bland unga killar och tjejer, skrämmande läsning om hur rätt vanliga killar alltmer normaliserar att utsättarätt vanliga tjejer för grova övergrepp, hur gränserna tänjs, hur detta filmas, läggs upp på nätet, upprepas osv. Och hur tjejer tänker att de måste gå med på det.
Varifrån kommer detta? Inte från föräldrar som ger kärlek, kärlek och ännu mer kärlek, utan från porren, grupptryck, kvinno- och manssyn i den kultur som många här i tråden inte tycker att vi “ska lägga oss i” eller “överanalysera”. Det börjar alltid någonstans.
Nu undanbeder jag mig kommentarer om att jag tror att pojkar som inte får leka med dockor blir våldtäktsmän, detta handlar om att vi som Clara måste våga se SAMBANDEN och hur vår låt-gå-inställning i vissa frågor påverkar hela barnets liv. Och, inte att förglömma: Påverkar inte vi barnen gör någon annan det. Framförallt de kommersiella krafterna.
Så, ja, jag tycker inte att frågan är en skitsak. Men jag är ledsen om du tog illa upp av ordvalet. Hoppas du kan se bakom det och se vad kärnan i inlägget egentligen handlade om.
Att tänka i katastrof tankar som att “därför blir män våldtäcksmän för att de inte fick leka med dockor” är som att måla FAN på väggarna…
Det finns nog barn som har fått leka med dockor som kanske utsätts för psykisk kränkning och försummelse… De blir lika benägna till att hamna utanför ramen och begår våldsbrott.
Att använda ett ord som handikapp i den här sammanhanget är provocerande, förmodligen valde skribenten med flit att skiva så för att få mer flöde till bloggen och jag tror hon har lyckats. Men likt förbannat tycker jag det är omoraliskt att använda detta utryck i detta sammanhang!
Menar du på fullaste allvar att en pojke som inte får leka med dockor blir en dålig förälder?!
“För en pojke handlar det mycket om att öva på att vara omvårdande och omhändertagande. Dessa egenskaper som är världens viktigaste och som flickor får öva på från mycket låg ålder, ger dem ett enormt försprång socialt. Och inte minst den dag de blir föräldrar. Och jag vet inte hur andra tänker, men jag vill i alla fall inte att min son ska ha ett handikapp i sitt framtid föräldraskap bara för att han råkade födas som pojke.”
Ja, varför får inte alla pojkar VÄLJA att leka med dockor? Många föräldrar ger tyvärr inte sina barn några val. Jag FICK inte leka med bilar när jag var liten, däremot överöstes jag med dockor som jag verkligen inte ville leka med. Snacka om att köna sina barn!!!
Men blir man en sämre förälder i framtiden om man inte får leka med dockor?
Man blir definitivt snävare i sin syn på barn och kommer garanterat att bära med sig samma tanke till sina egna barn, såvida man inte reflekterat och tänkt om helt.
Jag tror en kan bli en sämre förälder om en har förvägrats valmöjligheter i livet. Det sänder inte sunda signaler till ett barn att säga att ‘du får inte leka med dockor för att du har en penis’.
Vad jag inte förstår är varför folk ska vara så fixerade vid “saker” jag skiter (ursäkta uttrycket) om min dotter har en mostertruck eller hello kitty på tröjan. Men verkligheten är att min dotter kommer välja hello Kitty tröjan i vilket fall och jag har klätt min dotter i alla färger och alla olika mönster. Men vi födds med olika kön, olika behov och intressen i livet oavsett om det är pga av kön eller bara som en egen individ. Kläder, saker allt materiellt har i slutändan ingen betydelse. Tänk om folk kunde sluta fokusera på de matriella sakerna och istället göra en påverkan i det som verkligen betyder något. Vi formar varandra i allt uppfostran, kärlek i allt. Sluta fokusera på fel saker alla barn kommer i slutändan välja vad de själva vill ha på sig och vad de vill leka med. Jag tror botten i allt är uppmärksamhet att vi vuxna ser våra barn, kärlek, värme, trygghet, ömhet ja jag kan rabbla upp hur mycket som helst. Allt det ni pratar om har en sådan lite påverkan i slutändan ändå. Vi människor glömmer vad som är viktigt och lägger fokus på fel saker. Vi har en chans att påverka era barn men de kommer ändå välja vem de vill vara i det vuxna livet. Vill också säga att jag växte upp med min pappa och var mer en pojkflicka, jag kan byta och balansera mina egna sommar och vinterdäck men ändå skulle jag aldrig välja att köpa “ett par kalsonger istället för trosor” eller mecka med bilen istället för att plantera blommor även om jag är uppvuxen helt tvärt om. Vi är man och kvinna vi är skapta olika i allt och det finns en mening med det. Påverka men på rätt saker.
Jag tycker om ditt inlagg!
Bra skrivet! Jag håller med i allt.
Ja, vi är skapta olika, men det är ju inte direkt arvet/generna/evolutionen/biologin som gör att man väljer kalsonger i stället för trosor eller bilar i stället för dockor.
Tänk lite logiskt, hur länge har arten homo sapiens sapiens funnits? Hur länge har bilar och dockor resp. valet rosa/blåa kläder funnits, i jämförelse. I princip ingen tid alls. Att påstå att vi skulle vara födda att välja vissa av de sakerna är rent befängt ur en biologisk synpunkt. Vi är alla skapta ur en kombination av arv och miljö. I de fallen du nämner spelar arvet en ytterst försumbar roll utan vi är i princip enbart påverkade av vår miljö. Miljön kan lätt förändras, lika så den traditionella synen på manligt och kvinnligt.
Bara ett litet klargörande från en nördig biolog 🙂
+1
Självklart ska ett barn få välja själv men ärligt talat. Tror du att en man blir bättre på att ta hand om sitt lilla barn för att han lekte med dockor som barn? Hur man klär ett barn har inget med jämställdhet att göra. Det ÄR skillnad på könen, och rosa är inte den svagare färgen. Det är samhället, vi människor, som har satt en värdering på den. Om vi slutar med det så skulle det bli enklare.
Exakt du menar med “omvårdande vuxen” har jag lite svårt att förstå eftersom det kan innefatta väldigt mycket saker. Jag tolkar det dock som att du menar en kompetent vuxen som delar den syn du vill föra över på din egen son vad gäller jämställdhet och könsroller? Nu tror ju jag förvisso att denna syn i stort representanter den allmänt rådande synen på vart vi bör sträva, men att påstå att ett barn riskerar att bli handikappat för att han /hon inte får automatisk tillgång till alla typer av leksaker anser jag vara ett ganska fundamentalt sätt att se på det. Att det finns en frihet och uppmuntran till olika typer av lekar och fantasier är givetvis extremt viktigt för ett barn. Barnets lekar och fantasier tenderar dock att följa samma mönster som de intryck barnet omges av, vilket gör att det stora krutet bör läggas på vilken typ av vuxna vi är för våra barn, inte vilken exakt form deras leksaker har. Ett barn som ser sin pappa göra samma saker som mamma kommer garanterat leka utefter detta, oavsett om det är en docka eller en panda som är föremålet i själva leken. Du vet med största sannolikhet redan detta eftersom du varit mamma i snart tre år. Sluta använda blondinbella som sämre exempel på förälder och låt henne upptäcka att den syn hon hade när hon som gravid intervjuades av en mammatiding inte nödvändigtvis kommer vara helt statiskt under hela hennes barns barndom.
Vilka leksaker jag ger min son och vilka kläder jag klär honom har på sin höjd marginell betydelse för hur han blir som vuxen (eller som förälder). Det finns betydligt viktigare saker som karaktäriserar ett gott föräldraskap, till exempel vilka värderingar som jag försöker förmedla till honom. Jag är helt övertygad om att min son som bara leker med bilar och har blå kläder har samma förutsättningar att bli en bra människa och förälder som Claras son (som har klänning och leker med dockor).
Men leksaker är fulla av värderingar Sture.
Precis som smink, bilar och modekläder och fyrhjulingar – vuxenvärldens “leksaker”, skapar de förväntningar, roller, mönster etc. Därför ska man bredda barnens utbud, ge möjlighet till ett vidare perspektiv. De kommersiella krafterna talar nästa ingen om i denna tråd heller. Det finns en gigantiska pengar att tjäna på att hålla barn-ungdomar-vuxna kvar i könsroller som får dem att spendera massor av pengar på att bibehålla vad som förväntas av dem.
Och Clara talar inte om att pojkar i blå kläder inte blir bra människor, utan att de snäva rollerna/leksakerna begränsar barnets möjlighet att bli en modern vuxen man/kvinna – något som vi väl önskar av alla idag?
Män som i trettioårsåldern fortfarande talar om att de “hjälper till hemma” eller “hjälper till med barnen” (som någon här upp) visar att den begränsningen fortfarande finns. Deppigt nog.
Exakt!
Det är inte lätt med jämlikhet. Min man har nyss öppnat ett privat familjedaghem: han är numer en av cirka 13 dagbarnvårdare i hela landet. På nätet verkar många vara skeptiska till män inom barnomsorgen och undrar över eventuella baktanjar. Vi kvinnor varit mycket bättre på att ta för oss. För bara 10-20 år sedan fanns få kvinnliga gruvarbetare, byggjobbare, brandmän etc. I dag är det inte konstigt att se en orangeklädd tjej vid vägarbeten eller på byggställningar. Tänk om vi någon gång kunde se förbi könstillhörigheten och fokusera på de personliga egenskaperna! För att komma dit är det viktigt att ge barn ett självklart utrymme att leka både astronaut, förälder och kock, alldeles oavsett om de är flickor eller pojkar.
Håller med dig Clara, så klarutbudet spelar roll o att barn genom att leka varierat blir friare att välja. Sen kanske man kan fundera över ordet handikapp men jag har i yrket träffat vuxna män som supit sig sanslösa efter skilsmässan, använt våld mot människor de älskat eller tagit livet av sig istället för än att prata känslo och söka hjälp (ensam är stark, bra karl reder sig själv).
Och då hoppas jag att Storebror o Lillebrors lek med syrrorna o dockor kanha hjälpt till att vidga mansrollen en aning (+en massa andra saker förstås). På samma sätt som jag hoppas att Storasyster o lillasysters lek med Lego o svärd vidgar kvinnorollen…. Fler valmöjligheter alltså…
När jag var barn var det det andra världskriget och jag hade då nästan inga leksaker, utom 2 gamla fula slitna dockor. Men jag gick mycket ofta till min granne, pojken lite yngre mig och jag lekte med hans tåg, byggkloss och många andra typiska pojkiga leksaker. Han hade några få dockor och nalle också, och han föredrog dem att leka med!
Som vuxen var jag mycket ‘kvinnlig’ ändå och sällan hade byxor om inte situationen krävde det. Man jag i ålder 68 har alldeles själv renoverat 3 rummare inklusive lägga om alla parkettgolv.
Vad har hänt med grannpojken vet jag faktiskt inte, men han som ung såg ut som varje annan man, medan idag vet jag mycket ofta inte om det är tjej eller pojk jag tittar på – de har samma smycken i nässor och öronen och samma långa hår – konstigt att tjejer bär byxor men aldrig såg jag man i kjolen…
Jag tycker faktiskt att det inte spela mycket roll vilka leksaker (enligt kön) har vi köpt åt våra barn, de väljer i alla fall dem som de gillar.. men en sak har jag provat på min son: om jag inte glömt, hade jag ALDRIG köpt annorlunda än KONSTRUKTIVA, utvecklande leksaker, så han kunde skapa något och meka med – fastän nallen hade han också haft. På det sättet blev han ganska mycket över nivå av flesta andra barn och nu är han högutbildad elektroniker och arbetar faktiskt in England, men han kan laga och göra hemma ALLT, inklusive möbler.
Om hans fru tillåter honom, gör han ocksa mat, städar och andra sysslor, men hon foredrar att göra mestadelen själv, vilket är ganska allmänt!
PS. Jag föddes förre kriget 1939 och min mamma hatade rosa kläder, dessutom i mitt land blå kläderna var just till flickor! Jag i alla fall hade blå som baby och som större visste inte på länge detta om färgerna.. min son hade haft GUL kofta och olika andra färger för att jag sydde själv åt honom. Många år sen såg jag detta med blå och rosa hos unga mammor, det var inte så nar jag har haft mitt barn (61-till70)
Jag håller med dig Clara till viss del men jag vet av egen erfarenhet att det allra viktigaste är att vara bra förebilder för barnen och stötta dem i deras val och ge dem mycket kärlek. Om föräldrarna delar på ansvaret för barn och hem så blir det naturligt för barnen. Mina flickor växte upp med dockor, dockvagnar, My little pony, lego, kritor, pussel och spel men inte med bilar. Jag klädde dem i rosa klänningar ibland men även i byxor och tröjor i glada färger. När det var dags för dem att välja yrken blev det naturvetenskapliga ganska mansdominerade yrken, så deras uppväxt hämmade dem inte i deras yrkesval. Visst kan man påverka sitt barn till viss del men inte tror jag att färgen på kläderna eller val av leksak är livsavgörande. Om vi visar våra barn omvårdnad och omhändertagande så lär de sig det av oss och övar säkert detta i sina lekar och fantasier. Jag var med mina barnbarn idag och det är underbart att lyssna till dem då de fantiserar om saker de upplevt och hur de bearbetar dessa upplevelser om och om igen.
Jag förstår resonemanget kring att pojkar och flickor borde få leka med leksaker som inte är typiska för deras kön. Jag förstår även resonemanget kring att man inte ska klä sin flicka i endast rosa och pojke i blått. MEN. Att man skulle bli okapabel att ta hand om barn för att man inte lekt med dockor..? Nej, de tror jag inte. Enligt tankegången här bordr jag inte kunna och inte vilja köra bil. Jag har aldrig lekt med bilar, vet inte ens om vi hade såna leksaker hemma som barn. Trots det så tog jag både personbils- och lastbilskörkort som 18åring utan problem och älskar att köra bil. Det finns så mycke mer som formar oss som människor och ger oss egenskaper än utbudet på leksaker hemma i leksakskorgen.
En mycket viktig fråga. Jag delar den här!
Vettigt inlägg men jag förstår inte varför den börjar med “de flesta svenskar…” Så de som betecknar sig som säg, finnar eller kurder eller ryssar eller singaleser boende i Sverige är inte riktigt “där än”? Så dem behöver man inte sätta lika höga krav/förväntningar på? Varför inte skriva “de flesta moderna människor…” istället? Jämställdhet är något som angår alla oavsett “ras”.
Clara svarar nog bäst själv på hur hon menade, men jag tänkte ändå ge min tolkning. När hon skriver svenskar så utgår jag ifrån att hon menar människor som bor i Sverige och är svenska medborgare, oavsett “ras”. Jag tänker att det är självklart att det innefattar även svenskfinnar, svenskkurder, svenskryssar och svenskasingaleser. Det är klart att hon skulle kunna skrivit “moderna människor” i stället och därmed innefattat folk som bor i andra länder och inte är svenska medborgare. Men då är frågan om påståendet att de allra flesta tycker så gäller. För tyvärr tycker nog de flesta i många andra länder, Frankrike och Tyskland till exempel inte att män och kvinnor ska dela lika på barnuppfostran och hushållsarbete. Och de är ju svårt att hävda att de inte är moderna människor för det. Även om man själv kan tycka att det är ett omodernt synsätt.
Huruvida det blir ett handikapp senare i livet eller inte, kan jag nog inte uttala mig om. Dock är det underbart att ha barn av olika kön, jag har tre som har kommit tätt och de väljer själva vad de vill leka med. Här finns det små köksredskap, giraffer, musse samt nalle puh att åka på, rosa s k flickleksaker, konstruktionsredskap i trä avsedda för pojkar med hammare och verktyg. Det finns böcker och bollar, musikinstrument och dockor. Det är inte på något sätt givet att mina flickor leker med de rosa leksakerna och min son med de “tuffa” pojkleksakerna. Snarare kan jag väl säga att de tuffare leksakerna och generellt de som är avsedda för pojkar leker de alla tre helst med. Det är väl intressant?! Mitt tips, fler barn av olika kön (om det är möjligt..) Då kan de välja som de vill och kanske ha ett varierat roligt utbud. Givetvis kan man variera sig även med barn av enbart ett kön. Jag har bara fått chansen att studera detta ur ett s k genusperspektiv på nära håll, och det har givit mycket att se hur stereotyperna inte finns där, inte heller könstillhörigheten när det gäller lek. Dock leker de olika könen något olika, även på förskolan.
Tack för att du belyser förlusten med känsnormerna!
Vet du vad jag tror Clara. Att mycket av detta här handlar om familje- och samhällsfostran absolut men också om HOMOFOBI. För om min son får vara ‘feminin’ kan han ju bli bög, fjolla, homo! Eller min dotter flata, manlig, läääsbian! Givetvis är det inte så. Och det är sorgligt att samkönad kärlek ses som ett misslyckande; onormativ sexualitet. Få föräldrar tycks förstå att kärlek är villkorslös. Att den handlar om lära känna sitt barn inte forma om den till ett mini-me baserat på egna rädslor. Men det finns fantastiska undantag, heja alla tillåtande föräldrar❤
Det bästa jag läst på länge. Enkelt och självklart. Tack! <3
Grow to be might be a lot of things to buy,billige ugg bamsestøvler danmark goodyear v belts, winter might quite possibly be an expensive shops season. It sometimes depends on where you are living,ugg tilbud aldi 29229, within a cold area or alternatively a hot one,ugg scarpe guardiani, or to whether you will likely have a wintry weather ski trip or not. Picking up a suitable ski jacket lets showing off look and sophistication before giving you the rough and drop look associated the followi
Snälla, kan inte barn få vara barn bara? Måste vi redan från födseln ge dem attribut? De bryr sig knappast själva om vad kläderna har för färg, bara de inte skaver? Låt dem välja leksaker själva, jag tror inte att de lägger någon värdering i dem, de vill ha roligt, de vill växa och hitta på hyss, springa till benen inte orkar mer och äta glass med hela ansiktet.
Låt den mamma som vill ha spets på barnet oavsett kön ha det, låt den pappa som vill sätta en typisk pojktröja på sin dotter göra det. Döm dem inte, det finns större problem.
Barn idag har så många kanaler, så mycket att ta in, ska vi inte ge dem kärlek, empati och självförtroende istället? Låt dem leka med vad fan de vill, jag är helt säker på att pojkar som lekt med pistoler och bilar ALLTID, också blir fina pappor till sina barn. Precis som den flicka som lekt med dockor ALLTID kan bli en helt usel mamma.
Jag håller fullständigt med, Anna!
vilket barn som leker med dockan eller bilen blir så himla förstorat! I lekrummet tar väll barnen precis vad dem vill att leka med, det kommer knappast påverka en pojke FÖR LIVET om han föredrar att leka med sina “pojkiga” saker. Han blir inte handikappad ( fel ordval!) för det. Hur kan man ens tro något sånt ? Jag älskar det Astrid Lindgren sa, enkelt och tänkvärt : “Ge barnen kärlek, mer kärlek och ännu mer kärlek så kommer folkvettet av sig självt”
Så. Bra. Skrivet.
Jag tror inte att pojkar, eller flickor, behöver bli okapabla att ta hand om barn av att inte leka med dockor. MEN att växa upp med inställningen att det är helt FEL att leka/ta hand om dockor/någon annan – DET tror jag är skadligt. Jag har stött på folk som förskräckt slitit bort dockor från sina söner! Som är rädda att sonen ska bli bög (?!?) om han leker med dockor, att det kan skada deras manlighet – ett tvåårsbarn! Kommer ett sådant barn se det som självklart att ta hand om sitt eget barn i framtiden?! Tveksamt….
Jag håller med dig till 100% Clara, fantastiskt bra skrivet. Det är verkligen synd att många känner det är viktigt att ‘köna’ sina barn, få dem in i ‘kvinnligt/manligt’-fållan så fort det bara går, in i normlivet.
Detta är genomgående problem hela livet. Tjejer vill att killar ska vara jämställda samtidigt som de flesta tjejer vill ha en kille som “maskulin”, gärna skäggig, inte för fåfäng, inte för känslig o.s.v, gärna stark och trygg…
Så länge de idealen råder kommer jag att uppfostra min son till att leka med vapen, ta det “som han vill ha” och inte vara för mesig.
Jag hoppas att du skämtar.
EWS, jag tror att du helt har missat poängen i Claras inlägg. Strunta i allt vad könsneutralisering och HEN heter och tänk lite mer i banor som inkludering vs exkludering. Jag vill inte könsneutralisera min treåriga son, inte heller kalla honom för hen däremot vill jag som förälder ge honom möjligheten att välja mellan olika sorters lekar. Vår viktigaste uppgift som förälder är att se till så att våra barn blir trygga individer med bra självkänsla, vår andra uppgift är att stimulera barnens nyfikenhet, väcka deras intresse för saker och ting och sedan arbeta vidare på det som barnet för tillfället intresserar sig för. Jag vill inte begränsa min sons valmöjligheter pga hans kön, pojkar och flickor ska få samma möjlighet till att utforska saker och ting för att i slutändan själva kunna avgöra vad de tycker är spännande eller inte. Jag anser att vi som föräldrar har misslyckats med vår uppgift om vi begränsar barnets valmöjligheter pga de stereotypa fördomar som finns i samhället om vad pojkar och flickor borde intressera sig för. Det handlar inte om att tvinga pojkar att leka med dockor utan om att ge dem möjligheten till det. I slutändan spelar det ingen roll om barnet väljer att leka med “pojkleksaker” eller “flickleksaker”. Det viktigaste i hela debatten handlar om att inkludera barnen, inte exkludera dem från något pga deras kön.
“Ge barnen kärlek, kärlek och mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv! ” -Astrid Lindgren.
Detta gäller givetvis både pojkar och flickor, och de allra flesta barn som får detta kommer växa upp som fina föräldrar till kommande barn. Och förhoppningsvis erbjuda dem lite alla möjliga olika typer av leksaker, men tror knappast det är det som är avgörande för om de blir kärleksfulla människor!
Jag tycker att hela hen-debatten är mycket otäck, tänk så förvirrande för de små! Det ÄR skillnad på kön, om inte vi vuxna lägger någon värdering i det kommer inte heller barnen att göra det. Det är helt vidrigt att lägga allt ansvar för jämlikheten i samhället på små barn.
Heja! Bra skrivet! Jag önskar att alla barn (och vuxna) blir erbjudna så stor mångfald som möjligt. Precis som det ger goda förutsättningar för de flesta av oss att få utveckla oss, vara kreativa, bli mer ödmjuka, lära oss och tänka nytt, så är det väl det för barn också.
Jag håller med dig Clara!
Bra inlägg Clara!
Riktigt bra skrivet! Och uppenbarligen finns det ett behov att diskutera detta! Bra!
180 kommentarer redan men jag måste skriva en ändå. Du är så himla bra, och så snyggt formulerat!
Jag kan inte låta bli att undra: måste vi föräldrar verkligen analysera sönder allting? Borde vi inte låta barnen vara barn och inte styra dem dit vi vill utan låta dem gå själv? För barn har inte några förutfattade meningar överhuvudtaget när det handlar om manligt-kvinnligt, flicka-pojke. Och jag tror inte att det är varken leksakerna eller kläderna som introducerar våra barn till genustänket, det gör vi själva med att hela poängtera för våra barn att det inte ska vara någon skillnad. Alltså: det handlar inte om det materiella – det handlar om vad vi föräldrar gör.
Har själv 2 söner (4 och 1½år) och de kunde inte bry sig mindre om vad som “hör till vem”. De leker nästan enbart med bilar, traktorer, lego (typiska “pojkleksaker”) och går klädda i blåa kläder, gärna med traktorer, bilar och angry birds på men samtidigt älskar de att baka, diska, hjälpa till med maten, plocka i och ur disk- och tvättmaskin, för att inte tala om hur mycket de tycker om att dammsuga.. Sen när 4åringen vill pyssla, så pysslar han gärna med pärlor och lagar halsband.. 1½ åringen leker gärna med min gamla docka som finns hos mina föräldrar. Det är helt naturligt för dem och de har valt det själva genom att se hur vi gör, de får inte extra beröm när de hjälper till med “kvinnfolkssysslor” (om man nu vill kalla det för det) utan jag vill att de ska se det som helt normalt, att vi alla hjälps åt tillsammans. Inte får dem heller extra uppmärksamhet när de leker med dockor och pysslar med halsband, eller klär ut sig och klampar omkring i mina högklackade skor.. Jag behöver inte uppmuntra mina barn till att leka vissa typer av lekar – det gör deras fantasi åt dem och det spelar absolut ingen roll om vi leker att vi kokar mat tillsammans i lekstugan eller har ett bilrace i hallen – de är lyckliga och det är deras fantasi som styr. De utforskar världen och sig själva och jag är bara lycklig över att jag får vara med.
Jag säger/skriver precis som Hanna i en tidigare kommentar:
“Ge barnen kärlek, kärlek och mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv! ” -Astrid Lindgren.
Åh så kloka tankar!
Fantastiskt klokt sagt. Vi funderar för mycket över saker idag, analyserar sönder livet istället för att bara vara goda människor och njuta av våra familjer och låta barnen vara barn. Respekt är viktigt och att visa varandra respekt och kärlek är viktigare än en docka eller bil.
Mycket klokt skrivit!!!
Det är ju just det här som är så himla viktigt, jag håller verkligen med dig! Man pratar alltid om i skolan hur det ska bli mer genusfritt och pedagoger fokuserar på hur till exempel de kan få tjejerna att spela fotboll och killarna att leka med dockor. Det är ett så fel att lägga skulden på barn och hur de leker och hur vi ska förändra det när vi istället borde fokusera på oss vuxna, det är där förändringen bör ske! Lika löner, jämställdhet. Istället för att få en kille att leka med dockor. Det är vuxna som har omsorgen över sina barn och det är de som styr hur barnens syn på kön och genus kommer se ut. Det är vuxna som väljer leksaker och kläder så det är de vuxnas synsätt som behöver förändras.
Har du/ni läst det här?:
http://oxhen.wordpress.com/2013/11/24/pojkar/
clara jag älskar dig lite mer nu. fasen vad bra du skriver. så lätt att ta till sig.
Jättebra skrivet Clara! Min dotter får ha alla färger men hon använder faktiskt mest mörkblått för det är min favoritfärg. Hon är bara 7månader så än så länge får jag betsämma åt henne. Det är många som bara antar att hon är en pojke för att hon inte har rosa på sig men det gör ingenting. “vad heter den här lilla pojken då?” Jo, hon är en tjej och hon heter Lois” Så har man löst det :). Tack för en fantastiskt bra blogg!
Håller helt med! Mitt barn är bara ett och ett halvt, men redan märker man att hans favoritfärg är rosa och rött. Om man låter honom välja kläder själv är det det han hämtar. I sin garderob har han både tuffa tröjor och gulliga byxor, men det mesta är bara enkelt och färgglatt. Och han leker både med dockor och bilar utan åtskillning, men allra roligast tycker han det är att vara med djuren och klä ut sig. Det glädjer mig att vi lyckats uppmuntra hans naturliga personlighet, även fast folk verkar vara ganska besatta av hans kön.
Underbart, underbara Clara. Stort tack!
Jaha….att jag hamnade här var för att denna blogg gav nått inte andras smink, hår och klädkavalkader däribland BB. Bara det är ett bevis påhur långt ifrån du och hon befinner sig och även jag. Nu är jag skolad i genuspedagogikens kölvatten och fick se hur den tog sig ut för 6 år sen när jag själv fick barn. Min son valde väldigt bestämt bilar och andra fordon som sitt intresse. Däremot har det alltid funits docker, dockvagn mm att tillgå hemma. Menhan har lekt annorlunda med dem, Dockvagnen blev racerbil med dockan i. Spis och vask m alla prylar man kan tänka sig har han lekt väldgt mycket med plus hans förskola har legat i framkanten i att framställa det som hundra möjligheter inte två. Stryknig, tvätt o städ stod på schemat redan på småbarnsavd. Jag väntade förgäves efter en rosa period i femårsåldern men den kom aldrig. Däremot har jag aldrig tvingat honom att leka med det som han inte vill. Tack fö satte ord på det med kläderna.
Claras försvarsinlägg är alltid lika aggressiva. Det är bra för det avslöjar en del om den underbara. Dessutom tycker jag Clara spelar allt hon kan på “kurvor” och kvinnlighet.
Bra skrivet!!
Äsch! Låt barnen leka med de leksaker som intresserar dem; Man märker ju vad det är. I alla fall gör jag det, har fyra barn. Det är väl att ge dem det utrymmet som ger dem möjlighet att växa upp, uvecklas och bli harmoniska vuxna. Vuxna som tar hand om sina barn och lagar mat åt dem.
Väl rutet och jag är dig helt enig!! Däremot tycker jag nog att BB kunde fått vara mamma längre än en vecka innan andra bloggare börjar kritisera hennes mamma-roll. Hon är knappt hunnit bli varm i skorna.
kan ju säga att min dotter har 90 % rosa kläder. varför? för jag tycker det är fint. hade det vart en pojke hade då han också fått rosa kläder kan jag säga.
sen om hon vill leka med dockor eller bilar när hon blir äldre (hon är bara 6 mån) det får hon välja som hon vill. Men för en kort period i hennes förhoppningsvis lååånga liv får JAG välja kläder åt henne, och ja. då blir det fina rosa kläder! och jo – jag har också rosa på mig.
Wow! Det är så mind blowing när en använder vardagliga saker för att beskriva stora strukturer.
Någon använde liknelsen att stå för nära en jättestor bild så att en bara ser pixlarna, men tas ett kliv ut från bilden blir helheten tydlig, och pixlarna bara delarna som bygger upp den.
Tack!
Jag tycker det är modigt av dig att använda ordet handikapp!
Jag har själv haft stora problem med närhet i mitt vuxenliv och funderat på varför. Självklart har könsroller påverkat det här, och jag har på många sätt försökt frigöra mig från de ideal och normer som finns. Men jag har aldrig tänkt på det hur stor grej det borde vara med omvårdnadsläran som jag aldrig fick. Att inte få kunskapen om att vara nära någon, ta hand om någon, bry sig om någon annan – på andra sätt än det sexuella, som ju är det sätt pojkar och män uppmuntras närma sig andra människor (läs kvinnor) på är ju rent handikappande.
så himla bra skrivet!
Alltså när jag läser din text blir jag först så fruktansvärt HÄPEN! Finns det verkligen sådana människor i dagens Sverige som skulle undanhålla leksaksspis och dockor från sitt barn för att barnet har “fel kön” för att leka med dessa leksaker? I nästa sekund blir jag lycklig. Min son älskade att leka och banka med våra kastruller, vi köpte en leksaksspis, leksakskastruller och köksredskap till honom hans första jul vilket gjorde honom ÖVERLYCKLIG! När lillasyster var på väg året senare var han nyfiken på allt vad bebisar hette och så fick han ärva min gamla bebisdocka som han älskade i en period. När jag ammade och bytte blöja på lillasyster så ammade han och bytte blöja (med salva och allt) på sin docka. Han var mäkta stolt och suckade ibland över att “jag kan inte ens gå på pottan själv för dockan vill alltid vara med mig!”. Det jag känner mig lycklig över är att varken jag, min man eller någon i våra familjer eller i bekantskapskretsen någonsin reagerat på detta som något negativt utan älskar det lilla barnet för den han är. Är inte det den bästa gåvan man kan ge ett barn? Det att barnet kan känna sig älskat precis som hen är och att det tillåts att få vara sig själv och uttrycka sig på det sätt hen vill.
Absolut i särklass det bästa jag läst i den här frågan någonsin!!!
Tack Underbara du för att du sätter ord på detta viktiga.
Det är som vanligt i denna uttjatade rosablått-debatt: allt är männens fel. Även om de bara är en vecka gamla.
Tröttsamt.
Nä, men som vanligt i denna debatt fattar många inte någonting av vad som skrivs. VEM i detta inlägg/kommentarsfält har sagt att en veckas gamla pojkbebisar är ansvariga för allt som är fel i världen? Kom igen. Läs för sjutton!
Ja jag har läst. Och jag tycker så synd om den lilla ovetande gossen. Varför ska han hängas ut och kritiseras så här och, som JAG uppfattar det, få stå till svars för alla män som inte tar hand om hus och hem bara för att han eventuellt inte får någon docka av sin mamma.
Han är en vecka gammal för guds skull. Give him (and his parents) a break.
Vilken gosse menar du att jag hängt ut? På vilket sätt menar du att jag ställer honom till svars? Hur kan du på allvar ens tro att någon människa skulle ställa ett spädbarn till svars för någonting? Tänk till ett varv
Tycker Clara själv är väldigt kvinnlig nästan alltid blommiga klänningar, tycker man ska leva upp till sina åsikter och vara mer neutral då..De flesta barn har tillgång till vilka leksaker de vill genom skola och dagis SYSKON M.M. vi kan inte hindra eller påverka dom nämnvärt i dag. Tjejer väljer ändå oftast tjejsaker och killar killsaker av egen vilja låt det var SÅ DÅ OCH KLAGA INTE….
Var har jag sagt att man ska vara neutral i sina kläder? Visa mig gärna på det, eller förklara varför du uppfattar det så?
Jag har alltid varit för att barn ska få leka med vilka leksaker de vill oavsett kön, men jag har i ärlighetens namn aldrig tänkt konkret på sambandet mellan sådan lek och övning inför livet. Nu känns det såklart uppenbart.
Blondinbellas man Odd bär ju rosa tröjor, lagar mat och tar hand om deras son. Varför är det normalt när en vuxen man gör det, men inte när en liten pojke gör det? Vad ska Odd säga om sonen frågar? “Jag får göra det men du får inte göra det för att du är en pojke”? Det låter absurt i mina öron.
Till Blondinbellas försvar, dockor eller bilar avgör ju inte den saker. Det handlar om hur man kommunicerar hemma.
Tack för en bra blogg!
Allvarligt -varför skulle de pojkar som inte leker med dockor bli sämre pappor? Fram för att inte begränsa barns lek och alltid vara öppen för deras önskningar, stereotypa eller inte, men att dra det så långt som att genusbegränsade lekar skulle leda till ett framtida handikapp? Äh, där är du väl ute och reser…
Varje förälder vet säkert att det efter en viss ålder är oerhört svårt att styra ett barns lek, de är egna individer och har liksom vi vuxna olika intressen.
Apropå det där med rosa håller jag på att läsa Fanny Ambjörnssons “Rosa – den farliga färgen” och kan verkligen rekommendera den till alla som läser. Den förklarar, undersöker och teoriserar väldigt mycket just kring färgen rosa och hur den samspelar med vår uppfattning om kön, genus, klass, etnicitet och sexualitet.
Om man förlitar sig på att dockor ska få en son att bli mer omsorgsfull är det himla dumt. Det handlar främst om kommunikation! Vilka leksaker man har, har en liten roll i sambandet. Om man är en bra förälder behöver man inte gömma sig bakom vilka leksaker barnet har tillgång till utan då pratar man och vidgar barnens perspektiv.
Jag tror det är det Isabella tänker på, hon pekar ofta på vikten av att kommunicera. Vilket jag anser är mer värt en det materiella.
Om en kille inte leker med “omsorg-leksaker” blir han inte handikappad! De flesta män är bra pappor anser jag, och att du pekar ut en folkgrupp och kallar dem “handikappade” är så fel… Min mamma är handikappad och jag blev ledsen av att läsa detta. Tänk ett steg längre…
Inte menat som ett argt inlägg, jag vill bara skriva vad jag tycker… Ha det bra!
Som du skriver i ett senare inlägg “Barn är man bara i arton år av sitt liv” “Vuxen ska man kanske vara i sjuttio år. ” Jag tycker de där arton åren (Eller kanske de fyra det oftast handlar om, mellan 3 år och sju år) är den bästa tiden för flickor att få klä sig “ständigt i rosa från topp till tå, med söta katter och rosetter på kläderna” och pojkarna kan under samma ålder bära “t-shirttryck med truckar, superhjältar eller lasersvärd på bröstet” för under den tiden finns det ingen som dömer dem för det…. Självklart ska det också kunna vara precis tvärtom!
Jag jobbar på förskola/skola och jag upplever att i treårsåldern blir barn mer uppmärksamma på vad de har på sig. Jag vet många föräldrar som står med sina “könsneutrala” kläder och ser sorgsna ut när flickorna vill ha tyllkjolar i rosa. Jag brukar trösta dem med att det ofta är en fas, då jag anser att i åttaårs-åldern burkar barnen bojkotta detta totalt.
Detta gäller endast kläderna. Med lekar och leksaker arbetar även vi på min arbetsplats aktivt för att barnen ska leka “könsotypiska” lekar. Det är bra för flickor att cykla, springa och bygga. De övar koordination och ledarskap. Och som du skriver om pojkar är det bra för dem att öva omvårdande och omhändertagande.
Viktigast av allt tycker jag är att vi låter barn vara barn
Måste säga att jag har problem med detta inlägg, förstår inte riktigt och håller ej heller riktigt med. Har fostrat 2 tjejer som trots att de lekt med dockor, haft rosa kläder/klänningar och varit riktigt “flickiga” växt upp till 2 ansvarsfulla, vänliga, trevliga vuxna som även kan byta däck på bilar och göra typiskt “mansgöra”. Har nu ett barnbarn, en flicka, som älskar tjejsaker. Om jag frågar/har frågat vad de har önskat sig i t.ex julklapp och de önskar sig en docka så går jag väl inte och köper en lastbil! Dock, hade de önskat sig en lastbil så hade de fått en sådan. Jag tror aldrig man kan tvinga någon, barn eller ej, till ett intresse de inte har. Alla individer är olika, sedan kan man inte komma ifrån att det är skillnad på män och kvinnor,( tack och lov tycker jag, annars hade världen varit väldigt tråkig). Tror absolut inte att en pojke inte kan byta blöjor som vuxen för att han inte lekt med dockor som barn! Låt barn vara barn och gör inte så stor sak av det, tids nog får de bli vuxna och uppfostar vi barnen med sunt förnuft så lär de växa upp till vuxna människor med sunt förnuft utan “handikapp”. Jag reagerade även på ditt sätt att dra in en annan bloggare i inlägget, jag är visserligen ny i bloggvärlden men det kändes fel och lite olustigt. Jag läser gärna din blogg men detta inlägg kan jag inte hålla med om.
Ha en bra dag!
Jag instämmer med dig 100%! Jag bor nu i England och här är vanliga uppfattningar om kvinnor och män som 2 olika, även biologiskt taget individer, men när jag bodde i Sverige, var jag alltid små irriterad att de absolut vill radera de skilnaderna på så satt, att man vill göra tjejer till män och pojkar till kvinnor. Jämligheten uppfattar man i Sverige så att kvinnorna klipper hår som män och marcherar på gator bara i byxor [konstigt nog att män går inte i kjolor]. Ja, de marcherar som soldater, inget kvinnligt-mjukt i dem flesta. Därfor många svenska män tycker så mycket om slaviska kvinnor och importerar dem från Polen eller Rysland – de fortfarande klär sig och rör på sig som kvinnor.. Det betyder inte för mig, att man måste klä små flickor bara i rosa, och ge dem bara dockor som leksaker, ofta små flickor älskar leka med lastbilar eller meka med något. Låt dem vara, tycker jag, som de vill, men låt barn att bli kvinnor och män när de växer, inte något emellan! Men leksakerna skulle vara stimulerande kreativitet och samarbete, tycker jag, det skadar inte om även flickorna bygger något av lego med pojkar eller pojkarna ‘kokar’ mat i leksakköket tillsammans med flickor..
Mycket bra skrivet! Håller helt med dig! Nu måste bara mer forskning på området presenteras för att pressen ska kunna säga att “forskning bevisar att…” och sedan kan folk börja inse att det här med uppfostran och sociala handikapp hör ihop. Vänta, vet folk inte det än? Nej, tydligen inte.
Du är så himla klok Clara och du sätter ord på allt jag känner. Du får det att låta precis så självklart som det faktiskt borde vara för alla. Det är ett under för mig att inte alla kan förstå detta? Du ger mig hopp och trygghet i att jag inte är ensam i den här kampen om barns rätt att vara just barn.
TACK!
Jodå…jag är född på 60-talet OCH min son har fått spis och diskbänk, dockvagn och dockor! Han valde väldigt snabbt att leka racerbil med dockvagnen men så är det ibland…..dockor har han mer lekt som kompisar eller som en lillebror- inte alls det här omhuldandelekar som jag lekte..Men vi är olika och det ska vi förbli.
Sluta aldrig skriva Clara! Så många kloka ord <3
Nu ska jag vara lite icke-politiskt-korrekt och ifrågasätta denna artikel.
Självklart ska vi sträva mot att vara jämställda, men varför är det alltid fokus på att det är männen som ska vara mer som kvinnor? Clara skriver: “De allra flesta svenskar anser att män och kvinnor bör dela på arbetet som finns i ett hem. Stryka, tvätta, laga mat och sköta barn om det finns några.”
Det finns väl några fler sysslor i ett hem? T ex ta hand om bilen, skotta snö, skruva ihop möblera, bära ner kartonger i källaren etc. Varför skrivs/pratas det inte lika mycket om att det generellt nog är männen som gör (och förväntas göra) dessa grejer? Borde vi inte vara fokuserade på att vi ska dela på ALLA sysslor? Det finns säkert män därute som tycker det är väldigt jobbigt att det förväntas av en att alltid bära det tunga, alltid kunna vara praktisk/händig etc. Och blir det inte ett lika stort handikapp för flickor om de inte får lära sig byta en glödlampa, byta däck på vägen till dagis etc? (Ja, jag generaliserar å det grövsta nu, precis som Clara)
Clara skriver också: “Och varför könar vi våra barns klädsel så mycket – när vi inte könar oss själva ens i närheten? Få vuxna kvinnor jag känner klär sig ständigt i rosa från topp till tå, med söta katter och rosetter på kläderna. Nej, vi kan bära både marinblått, kavaj och långbyxor och utan att någon tvivlar på vilket kön vi tillhör. Precis som att vuxna karlar inte behöver ha t-shirttryck med truckar, superhjältar eller lasersvärd på bröstet för att befästa att de är män.”
Nä, kvinnor klär sig kanske inte i rosa kattröjor men visst bövelen klär vi oss vuxna också efter kön – generellt sett? För övrigt tycker jag det finns viktigare aspekter av denna fråga än att ifrågasätta färgval på kläder. Världen blir inte mer jämställd för att en flicka bär grönt eller en pojke bär rosa – så kan vi inte fokusera på det viktiga här? Och en flicka kan vara “pojkaktig” även fast hon är klädd i rosa, right? Det blir ju, ursäkta ordvalet, löjligt om vi ska akta oss så mycket för det stereotypa att det blir stereotypt åt andra hållet?
Nä, let’s fokusera på det som är viktigt här. Alla ska få vara, göra och tänka/känna exakt vad/hur de vill oavsett kön.
Jag blir så matt och trött när inlägg kring jämställdhet är så onyanserade.
Tack! Det ska jag ta med mig. Vad ska vi ge för julklappar till döttrarna? Läser gärna ett liknande inlägg eller kommentarer här. Kram till dig och er alla som kämpar för andra normer.
Jag håller med dig om att det inte är en god ide att vägra köpa könsrelaterade leksaker och avskyr butikernas könsindelade avdelningar. Men när jag frågar min son om han vill ha en docka i julklapp säger han tvärt nej. Han önskar sig ett flygplan, så vi köper ett flygplan för vi vill att han ska bli glad, inte 3 år gammal tvingas leka med det ena eller det andra för att vi vuxna vill det. Han har däremot redan en docka och en sulky, men leker mest med dem när granntjejen plockar fram sina motsvarande saker. Jag tror inte att barnens leksaker eller kläder har den primära påverkan på hur jämställt de kommer se på världen i framtiden, utan att det är vuxnas/förebilders beteende och värderingar som är det viktiga. & jag vill att män ska förbli män o kvinnor kvinnor, men att alla ska få samma möjlighet till utbildning och jobb och att lika insatser och arbete ska värderas lika. & det tänker jag berätta om och om igen för bägge mina barn: en av varje kön.
Fantastiskt skrivet! Har själv två små söner, de har dockor, dockkläder, dockvagn och docksäng. Tittade idag på en mattor till dockorna för att uppmuntra till mer lek och omvårdnad med dockorna. De älskar fordon och traktorer (farmor och farfar har en bondgård) men har även köpt bil och hästtransport som leksak nog för att traktorerna är favoriter ? Försöker under lekstunderna uppmuntra till olika sorters lekar.
Hear hear!