Om du blir mörkrädd av dagens föräldrar…

Det pratas mycket om hur undermåliga dagens föräldrar är. Vi har ingen pli på våra ungarna, tror för mycket på självbestämmande och frihet. Vi är lata, inkonsekventa, ointresserade av regler och hyfs och våra barn är bortskämda, bortcurlade småpåvar

Variationerna på detta tema är oändliga och vevas också regelbundet i media. Senast i raden på temat “Dagens odugliga föräldrar”  är denna krönika från Expressen. Och folk lajkar och delar den hejvilt. Jag brukar ju rusa till min generations försvar i alla lägen och hävda att vi är mycket bättre än vårt rykte.  Men om jag istället väljer att lyssna på kritiken som framförs. Om jag istället tänker att det som sägs är sant. Då händer det spännande saker. För då måste vi ju gå till botten med oss själva. Hur blev vi så här usla föräldrar? Hur kan det ha gått så snett med oss? Vad är det som har gjort att vi hamnat här?  Jo, vi måtte själva ha haft riktigt usla föräldrar, som misslyckats kapitalt med att uppfostra oss.

För alla som har för vana att beklaga dagens dåliga föräldrar men varit med och uppfostrat vår generation borde det vara obligatoriskt att ägna sig åt i alla fall fem minuters självrannsakan innan man uttalar sig.  Fråga er vad ni har skapat för samhälle? Vad ni gjort fel i er egen barnuppfostran?  Och hur ni tänkt ta ansvar för ert bristande föräldraskap som så totalt verkar ha förstört oss? En hel generation unga föräldrar ni älskar att förfasar er över.

Det tycker jag är en högintressant frågeställning. Och jag skulle verkligen uppskatta om alla dessa debattörer som hudflänger dagens föräldrar kunde ägna några tusen tecken i Aftonbladet och Expressen åt att hudflänga sig själva. Jag vill också gärna se några specielsändningar i SVT Debatt och Studio Ett på temat: “Hur kunde det gå så snett?” “Vad gjorde vi för fel?” “Varför var vi så dåliga föräldrar?”

Jag önskar räfs och rättarting med alla som klagar på dagens föräldrar men själva varit med och uppfostrat vår generation. För vi är en produkt av er. Vårt misslyckade är ju själva monumentet över ert misslyckande.

Och faktum är att om bara hälften av allt ni beskyller oss för är sant – då saknar era synpunkter på barnuppfostran faktiskt helt trovärdighet.

 

 

Läs vad jag skrivit på samma tema tidigare

Problemet är inte barn som curlas – utan barn som aldrig curlas

En sträng förälder är en bra förälder

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

75 kommentarer på “Om du blir mörkrädd av dagens föräldrar…”

  1. Hahaha! Håller med dig Clara. Har också tänkt på att många av de som spyr galla över vår generations föräldraskap tillhör de som uppfostrat oss

  2. En gång sa jag till en gammal gubbe som ondgjorde sig över dagens unga att det ju var hans generation som uppfostrat oss och skapat samhället vi lever i. Då hittade han på att det ju inte var generationen HAN uppfostrat utan den efter som var så hemsk…

  3. Jag har funderat en del över denna debatt om skärmar och om folk behöver någon rekommendation från myndigheter. Jag tycker sådana diskussioner visar att vi har väldigt liten tilltro till varandras förmåga att själv avgöra i vårt eget föräldraskap. Upplever att en hel del diskussioner pågår i medelklassen angående detta du skriver om. Samtidigt finns det barn mitt bland oss som lever i misär. Jag tänker på tiggande romers barn som i vissa kommuner inte ens får gå i skolan. Barn blir ihjälmisshandlade, och en polis vittnade om hur han hittade ett ensamt barn i en missbrukares bostad, och så vidare. Det finns så mycket och de människor som misshandlar sina barn är också människor precis som du och jag. Och det skrämmer mig allra mest mycket mer än dessa diskussioner om föräldrakskap som jag inte ens orkar följa. Lyxdiskussioner är vad det är i min värld i allafall.

  4. Jag håller med dig! Vi är ju alla en produkt av generationen före oss, på något sätt. Jag märker att jag och min man tenderar att fråga vår två-åring, trots att vi ju egentligen inte vill veta “om vi ska byta blöjan?”, “gå ut och leka?” eller “gå och sova?” Och vi märker ju att det faktiskt blir lättare för honom när vi istället säger att “nu gör vi såhär”. Han hakar då oftast glatt på, och slipper stå inför val han egentligen inte har. Jag kommer från en ganska konflikträdd bakgrund, har jag insett sedan jag blev mamma. I min familj bråkade man liksom inte, och jag tror att det kan ha format mig till att liksom vilja undvika konflikt?
    Men att man inte ska gå och handla med sina barn? (Missförstod jag krönikören där?) Jag tar med min son och han hjälper till att handla, så att han sakteliga lär sig hur det går till. I sin takt. Ibland är vi ivägen, ibland blir det kanske högljutt, men jag tänker att – han har bara levt i 2år! Jag tycker att alla grumpy old ladies på 68 bast ju har bra många fler år i bagaget och således kunna bete sig mer väluppfostrat än att störa sig på att mitt barn beter sig som ett barn…

  5. Jag vill vara anonym pga mitt jobb. Hur som helst så är inte problemet med din eran förädrageneration att ni är slarviga ooch oengagerade. Ni är snarare så pålästa att ni nästan slår knut på er själva för att vara så perfekt det bara går. Finns inget som perfekt förälder. Det bästa för barn är mänskliga föräldrar. Är man perfekt är man mänsklig är man inte perfekt. Ni jagar efter den perfekta maten redan då ni ammar det perfekta i allt. Könsneutrala kläder men inte så barnen känner sig tvingade. Jagar efter den ultimata förskolan med den perfekta pedagogiska inriktningen. Jag tror att även jag som är sjuttiotalist tidig sådan. Kan lära oss av de äldre generationens föräldrar som inte kunde googla sig som föräldrar. Utan gick på magkänsla och sunt förnuft. Så illa gick ju inte det. De lyckades ju att uppfostra i det flesta fall fullt fungerande föräldrar. Så kritiken från de så kallade är i mina ögon många gånger ett sätt locka läsare. Föräldraskap är ju ett ämne som verkligen väcker känslor.

  6. de som debatterar brukar inte vara dagens föräldrars föräldrageneration…. Jag brukar tänka att man är barn av sin tid, att man skolas in i “föräldratypen” som gäller i nuet. Alltså att man lever upp till samhällets förväntningar. Jag är förskollärare, mamma till tre 80-tals barn och farmor till en snart ettåring

  7. Hmm, då borde motsatt förhållande också gälla? Om vi tycker att vår generation är himla bra – det betyder ju att våra föräldrar gjorde helt rätt i sin barnuppfostran?

  8. Visst har du en poäng där….Men… Du skriver “För vi är en produkt av er. Vårt misslyckade är ju själva monumentet över ert misslyckande”.
    Jag tillhör den generationen som fostrat dagens föräldrar… Ni är alltså, precis som du skriver, en produkt av oss… och vi i vår tur är en produkt av våra föräldrar… osv osv osv Jag vill påstå att vi har upplevt precis samma sak som det ni upplever nu…

    1. Jag är säker på att ni upplevt precis samma sak. Misstänkliggörande från den äldre genrationen på grund av alla “nymodiga” idéer. Just därför är det så märkligt att många som utsatts för det där idiotförklarandet och misstänkliggörandet fortsätter att utsätta andra generationer för samma behandling. Jag hoppas jag har mer vett än att föra det vidare…

    2. Huruvida vi är en produkt av tidigare generation är tyvärr ganska ointressant när det kommer till problemen i skolan idag. Vi lärare bränner ut oss. Och det är INTE på dokumentation av nationella prov utan brist på resurser av personal OCH för att vi ägnar HELA Dagarna åt att uppfostra barnen. Säg vad ni vill, skyll på vem ni vill och varandra generationer emellan. Problemet kvarstår. Barn behöver rutiner, gränssättning och så klart mycket mer. Vi kan inte ge dem frihet i form av en massa val och curlande. Det ger den inte trygghet. Frihet under ansvar skall ges till det barn som klarar det. dagens föräldrar behöver nog tagga ner på saker utanför föräldraskapet och inte vara rädda för att vara en auktoritet. Annars kommer bristen på lärare villiga att jobba med våra barn bara fortlöpa. Läget som är idag håller inte. Våga vara förälder och en trygg gränssättande vuxen och ge barnen lugn mellan aktiviteterna så de kan bli harmoniska med ork och lust att lära. Dagens samhälle är mycket mer stressande än det tidigare generationer vuxit upp i så skyll inte på dåtiden. Ta tag i problemet.

    3. Jenny

      Tack för inlägget som jag letade igenom hela kommentarsfältet för att hitta.
      Jag är mamma, lärare och född på 80-talet. I perioder känns det som om jag dagligen badar i ren skär galenskap i min kontakt med elever och föräldrar, men kan av tystnadsplikts-skäl inte dela med mig av exempel här.

      Clara: Jag gillar din blogg och du är så härligt klok. Kan du inte i något inlägg vända på steken en gång till, och försöka låta bli att rikta sökljuset från dig själv och din generations insatser som föräldrar?
      Hur känner du den dagen din 7-åriga dotter kommer hem och berättar att hon har blivit tagen mellan benen på förmiddagsrasten av killar som “lekte en lek”? Hur känns det sedan när pappan till en av killarna tycker dels att “läraren skällt för mycket på pojkarna” och dels att din tjej “förmodligen ljuger, tjejer lär sig tidigt att utnyttja det här sexualområdet…”?

      Vems ansvar är det att visa barnen rätt och fel, egentligen? Är det samhället, skolan eller du som förälder? Jag vet i alla fall att jag för min del gärna ligger steget före samtalet från skola eller fritids, det samtal som berättar att min dotter aktivt väljer att köra över andra, ej visa hänsyn eller omtanke. Jag känner att det är mitt ansvar som förälder, och dessutom min vilja och mitt val. Jag avstår därmed fullt från att skylla på mina föräldrar.
      Tack för ordet!

    4. Caroline nedan!
      J, “badar i ren och skär galenskap” låter som en bra bild av vad många lärare upplever idag! Så säger mina lärarvänner också!

  9. Jag gick in och läste texterna som du länkade till. Hur orkar ni ens läsa Expressen och Aftonbladet, tänkte jag då? Britta Svensson låter irriterad på allt och alla. Är hon ens värd att kommentera?!?

    1. Precis min tanke! Artikeln kändes ju bara helt “off” . Hon har nog varit och handlat precis innan och så har två barn blockerat henne i gången, där av artikeln

  10. Jag skulle nog vilja påstå att dagens snabba samhälle har format oss föräldrar. Idag måste båda föräldrarna jobba, barnen ska slängas in i förskolan så tidigt som möjligt och den ynka tid som vi får med barnen vill vi inte bråka när de trotsar och då får inte barnen en tydlig gränssättning, jag jobbar på en skola och ser föräldrar varje dag som är mer kompisar till sitt barn än föräldrar. Frågan vi ska ställa oss är hur vill vi att våra barn ska vara för förälder? Vi vet genom forskning vad ett barn behöver och struntar helt nonchalant i det.

  11. “Men barn vet ju inte ett skit. Alla “klokskaper” som barn yttrar är bara charmerande missuppfattningar av sådant vuxna har sagt.”

    Är hon ironisk eller? Annars känns det inte som en så fräsch syn på barn hon har. Då skulle jag sannerligen inte ta några föräldratips från en person som betraktar barn så.

    Bra skrivet Clara!

  12. Jätte bra skrivet! Jag förundras också över den här frågan då jag har många närstående kompisar som också är föräldrar och jag tycker alla gör ett jätte bra jobb med sina barn. Man sätter gränser, ger massa kärlek och är i mitt tycke en jätte bra förälder. Var är alla dessa dåliga föräldrar?

    Missa inte http://www.modevarlden.se idag om ni vill få massor av outfit inspiration!!!

    Kram Johanna

  13. Ligger mycket i detta! Det här kommer jag att dr Phil tagit upp i sina program:) Han brukar då säga just att han alltid blir så förbluffad av vuxna människor som pratar om generationen “under dem” som om det vore en grupp som de själva inte har något med att göra, dvs som om de yngre “blivit som de blivit” helt utan någon påverkan ifrån dem själva,, Inte för att så att säga “peka finger” åt något håll men ifall man är kritisk gentemot den så kallade yngre generationen så är det ju logiskt att åtminstone en del självkritik ingår i detta,,

  14. Hmm. Fast med den logiken så är det ju inte heller våra föräldrars fel att vi blev föräldrar som inte kan sätta gränser. Det måste ju vara deras föräldrars fel osv. Ingen behöver således ta ansvar för någonting den gör, allt är någon annans fel. Vi kan ju inte rå för att vi blivit som vi blivit.

    Och en kan ju tänka sig att det finns mer än ens föräldrar som påverkat hur en blev?

    Jag tycker att det känns mer konstruktivt att lyssna på kritiken som kommer bland annat från lärarna. Om de säger att det är stor skillnad på deras yrkesroll nu och för 20 år sedan för att det måste ägna sig mer åt uppfostran nu så känns det ignorant att säga att de har fel. Är det inte bättre att fundera på hur man ska göra för att ens barns lärare i stället ska kunna ägna sig åt pedagogik och att hjälpa barnen att utvecklas? Ett beteende som fungerar för ett barn hemma med familjen kanske inte fungerar lika bra när det är 20 barn i en skolklass?

    1. Det som fungerar i en familj funkar inte alltid i en klass på 30.Håller helt med utifrån min egen erfarenhet som lärare. Om en klassrums situation ska fungera behöver både lärare och elev ta hänsyn, visa respekt, lyssna på andra i klassen men då behöver även eleverna göra det.Fungerar detta inte blir det ingen som lär sig.Dagens samhälle är mer individualistisk än det har varit tidigare och jag tror att vi alla skulle må bra av oavsett vilken roll vi har kunde låta lyssnande på andra och hänsyn vara en ledstjärna.Istället för att det som oftast blir vad jag vill och jag ska…mina rättigheter…

    2. Jag håller verkligen med dig. Har själv arbetat som lärare men har valt att sluta för att jag inte orkade uppfostra andras barn längre. När jag framförde till föräldrarna att deras barn beter sig respektlöst mot både mig och sina klasskamrater mötte jag ofta att föräldrarna slog ifrån sig det jag sa. Jag skulle kunna fortsätta berätta om mina upplevelser hur länge som helst. Min mor som arbetat som lågstadielärare i över 30 år upplever också att barnens beteende har förändrats radikalt på senare år. Nu kan barnen kalla henne kärrinjävel eller värre saker. Detta upplevde hon aldrig förut. Jag vet inte om det är föräldrarnas fel att det blivit så här eller om det är samhällsklimatet. Antagligen kommer nästa generation förfasa sig över den yngre och så vidare. Men det hindrar inte att vi rannsakar vilka signaler vi sänder ut till våra barn och ungdommar idag istället för att skylla på den föregående föräldragenerationen.

    3. Här är en till lärare. MEN! Det som ofta missas i debatten är att det varierar väldigt mycket med vilken skola man jobbar i! För skolan är extremt segregerad. Själv arbetar jag på ett gymnasium i Stockholm med höga intagningspoäng och högpresterande elever, och mina elever är grymt väluppfostrade och artiga. Jag har under 5 års arbete här vid 2 tillfällen haft elever som varit ohövliga. Ungdomarna är flitiga, intresserade, motiverade, trevliga och helt enkelt ett hopp om en god framtid för oss alla. Vill bara säga det. För det finns uppenbarligen föräldrar där ute som gör ett gott arbete i sin fostran.

    4. Ja, detta har jag försökt skriva till Clara tidigare: yrkesgrupper som arbetar med barn upplever en stor skillnad över tid! Vi kan inte lyssna på en och en förälder, en och en familj, det gör vi ju inte i annan forskning, då tittar vi på hela mönster, linjer, samlad erfarenhet, mätningar. Det känns lite som om Clara umgås med lika trygga fina, halvt om halvt på landet-familjer som hon själv (och de verkar verkligen underbara) och därmed inte kan se något annan bild än den..ett fel man ofta gör när man tycker till i frågor eller tillskriver dem allmängiltighet. Det är inte fel att utgå från sin erfarenhet, men jag väljer att ihop med min bild lyssna till dem som möter många barn per år eller åt gången.
      På förskolan där mina barn gick fanns personal som varit med sedan 70-talet – helt fantastiska, stadiga, guldpedagoger. När jag frågar dem om största skillnaden då och nu säger de med en mun: stress. Föräldrar (och barn) är så oerhört mycket mer stressade, så många fler jobbar och jobbar mycket, så små barn sätts så tidigt in på förskola, bråttom, bråttom, alltfler (här i Stockholmsförort) både lämnas och hämtas av barnflickor. Osv.
      Någonstans måste detta lämna ett avtryck! Ihop med individualism (jag är alltid viktigare än vi, tväremot 70-talet t ex), fokus på pengar, skilsmässor (ja, de påverkar), med mera och denna respektlöshet som verkligen kan slå mig med häpnad när jag hälsar på i mina barns skolor. Barnen gör och säger saker som vi aldrig någonsin varken velat, vågat eller tillåtits säga i skolan. Jag blir faktiskt chockad, och då är jag bara där på enstaka besök, lärarna är där hela tiden.
      Visst ska våra föräldrar tänka till men det finns fler pusselbitar än generationsskuld och brister. Och jag tror att mycket av kritiken också kommer från jämnåriga. Clara, när jag har sagt till andra barn som betett sig väldigt illa på museer, lekrum, lekparker osv tittar ibland deras föräldrar på mig (över Iphonen) som om jag vore från Mars – eller galen. Toleransnivån för bråk och elkaheter, strul och “egna val” – verkar vara skyhög jämfört med t ex min.

  15. Jag tycker att det blir lite för svart och vitt att endast göra den kopplingen. Vi är ju så mycket mer än bara en produkt av våra föräldrars uppfostran. Vi är en del av samhällsklimatet i stort, politiken, media, lärare, kollegor, vänner och trender.

    Det enda jag är övertygad om är att våra barn kommer att titta tillbaka på oss och sedan i mångt och mycket göra tvärtom i sin uppfostran av sina barn – en pendel som svänger fram och tillbaka.

    Det brukar fungerar så när stora frågor saknar exakta svar.

  16. Något jag (som 80-talist och småbarnsförälder) reagerat på är att alla andra föräldrar (jag mött) har husgurus. Dvs psykologer etc vars böcker de sedan slår i för att veta hur de ska hantera sina barn RÄTT. Jag känner mig som ett ufo som helt går på magkänsla. Detta inte menat som någon kritik utan som en reflektion: har vi lite tappat självförtroendet? Eller är det en sund kunskapstörst?

    Sedan måste jag erkänna att jag blir tokig på äldre släktingar som ska läxa upp en men som samtidigt tar noll hänsyn till att samhället ser annorlunda ut nu än 1975. “När Olle var liten…” är ju inte alltid så relevant, annat än som en betraktelse över samhällets utveckling.

    1. Men Halleluja, en själsfrände!
      Jesper Juul och andra guruförklarade knäppgökar har inte de rätta svaren på hur man bäst beter sig med sina barn. De rätta svaren går bara att hitta i samspelet mellan två individer. Dig och ditt barn.

      Och det beror ju helt enkelt på att det inte finns några universella rätta svar i barnuppfostran.
      Det är ett evigt givande och tagande. Ett jämkande, testande, misslyckande och lyckande.

      Jag undrar också om det är brist på självförtroende som ligger bakom. Att många föräldrar hela tiden är rädda för att göra “fel” och därmed tror att någon annan gör jobbet bättre.

    2. Två själsfränder! Det verkar vara väldigt mycket brist på självförtroende hos många. Det är bra att reflektera över sitt föräldraskap och i vissa lägen söka råd, men grundläggande tro på sig själv och gå på magkänsla är grundläggande och inga böcker och “experter” kan ersätta det! Inte heller ska vi utgå ifrån vad äldre släktingar säger eftersom vi verkligen bor i ett annorlunda samhälle. Balans folk. Balans!

  17. Jag tycker du har helt rätt. Undra hur mycket det kan skilja sig inom familjer dessutom? Jag är uppfostrad på ett helt annat sätt än min tio år yngre syster. Det är en tydlig skillnad mellan 90-talister och 80-talister, så man kan ju fråga sig vad som hände där. De beteenden som jag ser hos personer som fyller 20-21 idag känner jag inte igen hos några i min vänskapskrets.

    Jag har faktiskt mina föräldrars förhållningssätt i huvudet när jag uppfostrar mina barn, fast tvärtom. Jag vill inte bli bemött som jag själv blev bemött under min uppväxt, mina föräldrar är födda -65. Jag är inte curlad på något sätt, tvärtom, och känner ofta att jag har haft ganska “egoistiska” föräldrar som varit ganska ouppmärksamma och inne i sitt. Jag tror inte att mina yngre systrar har samma upplevelse, eller jag VET att de inte har det.

    Vore så himla intressant och veta om fler upplever samma.

    1. Ah det dar kanner jag igen, med skillnaden I hur 90-talister och 80-talister uppforstras! Jag ar fodd -86, min bror -88 och var yngsta lillebror -95. Jag ser en jatteskillnad mellan min och min aldsta bror och hans vanner jamfort med min yngsta lillebror. Jag och min bror klarade oss mycket batter sjalva, vi gick till skolan, cycklade till stranden och badade sjalva som 7-8 aringar, gick till traningar (jag stalled sjalv klockan pa 7 pa lordagar, gjorde frukost och gick till simhallen for min simtraning nar jag gick I fyran) medans min yngsta lillebror alltid fick skjuts till traningar, till skolan osv. Han har blivit mer bortskamd helt enkelt. Dock tycker jag inte att jag farit illa av det (det tror jag inte att min yngsta bror har blivit heller), det ar bara olika. Mina foraldrar har alltid haft mycket tid till mig anda, och vi hittade alltid pa sa mycket ihop. Mamma jobbade halvtid for att ha mer tid till oss barn. Jag tror att det ar det manga av dagens barn saknar med sina foraldrar – kvalitetstid ihop med dem. Det kanns som att manga av dagens barn gar manga langa timmar pa dagis och nar foraldern val kommer sa fragar de knappt hur dagen har varit eftersom att de pratar I telefon. Och nar de val spenderar tid ihop sitter mamma eller papppa pa Facebook. Den lilla tid av uppmarksamhet barnet far verkar vara nar de blir fotograferade for att fa sin bild pa FB dar foraldern hoppas att generera sa manga likes som mojligt, viket de far av andra foraldrar som vill ha likes tillbaka (okey nu var jag lite cynisk och orattvis, det finns hur manga goa foraldrar som helst I var generation och alla tar inte bilder I tid och otid och postar pa FB. Jag tror dock fortfarande att dagens barn far mycket mindre tid med sina foraldrar an vad de onskar)

    2. Vickan: det känns som och det verkar som och du tror… Bespara oss dina spekulationer är du snäll!

  18. Hela samhället är så förändrat så att skylla allt på dagens småbarnsföräldrar är helt absurt. Mycket känns så främmande idag, såg just om ett påskläger för flera hundra ungdomar, kände mig helt främmande för aktiviteterna, ja om jag tänker mig tillbaka som tonåring. För dagens är det väl bara att gilla läget. Inte lätt att vara förälder idag och all stress på det, fanns förr också men det är mer hets idag.

  19. Du har så rätt. Jag har i många år jobbar med socialt förebyggande arbete där man å ena sidan pratar om barnkonvention, vikten av att lyssna även på de små barnen, anknytning etc, etc å andra sidan förfasas över tonåringar som inte gör som läraren säger, ifrågasätter och är källkritiska vilket är helt adekvat. Vi får de barn vi förtjänar och vi måste vara beredda på att ta konsekvenserna av det och uppskatta dem!

    1. Det minsta problemet för lärare är väl att elever ägnar sig åt studier samt är källkritiska! Drömläge för en lärare.
      Däremot blir det problem med inlärning om någon/några elever ägnar sig att störa och sabotera för sina kamrater. Guldläge för en sådan elev att komma till soc.tjänt personal och säga: “jag var ju bara källkritisk”.

  20. Jätteintressant det du skriver. Dock är det bara en del av hur jag tänker för mina föräldrar var inte de jag träffade mest på dagarna, de som uppfostrade och formade mig mycket var mina långa dagar på dagis. Man lärde sig liksom mer om hur barn ska vara i en grupp där den som skriker högst blir hörd istället för att lära sig vara ett barn i en familj.
    Vi knyter inte an automatiskt . (Generellt såklart) vi har heller inte vidare av konsekvenstänkande när det gäller vår plats för våra egna barn, vilket jag kan applicera på att i min familj fanns inga konsekvenser för vårt handlande. Men mina föräldrar har faktiskt bett om ursäkt för hur de var föräldrar mot oss.
    Sedan tror jag att det blir problem för oss när det inte finns någon absolut sanning, ett sätt man ska vara förälder på. Det fanns ju på mor o farföräldratiden. Och våra föräldrar som föddes på efterkrigstidens 50tal var med om förändringen att vara den första ungdomskulturen. Innan dess var man barn och sedan vuxen. Så jag hurrar inte högt över ungdomskulturen direkt, den verkar inte varit bra i förlängningen för nu en generation senare har vi svårt att växa upp ens som vuxna..

  21. Pingback: Kids these days |
  22. Jag tror att det har mycket mer att göra med hur samhället ser ut idag, jämfört med när vi var yngre. Vi påverkas av mycket mer än bara våra föräldrar. Normerna verkar se annorlunda ut nu, och jag förmodar att många dras med i att vilja curla, och kanske kompensera för tidsbristen man har när man jobbar mycket osv. Folk är stressade och har inte “tid” att uppfostra på samma sätt, man tar säkert hellre den lättare vägen. Gissar att skilsmässobarn också bidrar till att ingen av föräldrarna vill vara “den onda”.

    Men jag tror inte du behöver gå igång så mycket på ämnet Clara. Det verkar som om du tar åt dig för mycket – vad är det som säger att just du är en “dålig förälder”? Dina barn får säkert en alldeles utmärkt uppväxt i att vara delaktiga i sysslorna på gården osv, det om något gör väl dem så småningom till självständiga individer tror jag!

    Titta lite utanför istället – och läs vad flera lärare här i kommentarsfältet säger. Det ÄR ett problem, men ALLA föräldrar behöver ju inte ha problem att sätta ner foten. Förmodligen är det dock för många! Och som lärare verkar man heller inte få säga till på skarpen längre, utan då får man arga föräldrar efter sig. DET är ett problem, om något.

    1. Jag tar inte åt mig överhuvud taget av debatten. Jag är en utmärkt förälder och faktum är att jag i princip bara känner utmärkta föräldrar. Inspirationen till dessa inlägg har kommit när jag pratat med släktingar och vänner som jobbar med barn och som blir frustrerade över just den här mediebilden som målas upp av dagens barn och föräldrar. De känner inte alls känner igen sig i att dagens barn är ouppfostrade, bortskämda etc. Men det är en vinkel som sällan lyfts och människor som sällan kommer till tals i debatten. Antagligen för att man får mer klick på att låta en “expert” förfasa sig över dagens förtappade människor.

      Det är helt ointressant att titta på dagens barn och föräldrar utan att samtidigt göra en historisk analys. Vad är det för samhälle som format dem? Alla idag vuxna bär ett ansvar i det. Oavsett om man är förälder eller inte.

    2. Det är som Clara säger en missuppfattning att hon tar åt sig av debatten – hon säger ju ganska tydligt att hon inte känner igen sig!

      Till Clara: Det är jättebra att du inte känner igen dig och att ditt sociala nätverk inte heller har barn som är ouppfostrade eller bortskämda. Men ditt sociala nätverk är inte nödvändigtvis representativt för hur det ser ut i Sverige på ett mer generellt plan. Det ÄR ett stort problem i skolan idag och du har säkerligen rätt i att föräldrarnas uppfostran ibland är en faktor i det hela, men det blir onyanserat att komma med ett inlägg som i princip bara säger “men DURÅ”.

    3. Vill vända mig lite emot det här med skilsmässobarn. För mina barn som har skilda föräldrar (och andra barn i bekantskapskretsen med skilda föräldrar) har fått klart höjda krav på sig av detta och de har vuxit väldigt mycket som individer. Jag tror snarare att den falskt omhuldande men ofta olyckliga kärnfamiljen där det alltid ska mysas och hållas upp en fasad kan vara skadlig. Klart att en del föräldrar som skilt sig kanske lider av skuldkänslor men många får ju förbättrad relation till sina barn efter en skilsmässa, tex pappor som varit frånvarande men som får delad vårdnad. Att ha skilda föräldrar innebär dels att barnen tvingas ut ur en trygghetsbubbla, men också att de ofta lär känna nya vuxna som är med och fostrar.

  23. Det här var en ovanligt onyanserad text för att komma från dig. Jag förstår din poäng med att få folk att rannsaka sig själva, men förenklingen var för grov. Dina texter där du problematiserar mer är intressantare.
    Nog sagt om det. Att låtsas att det inte finns problem idag är bara naivt. Man kan fråga på nästan vilken förskola och skola som helst i Sverige idag och få bekräftat att det finns problem relaterade till uppfostran. Så jag tror inte vi behöver fördjupa oss i det.
    Varför har vi då dessa problem? Ja det beror troligen på flera saker och där vår egen uppfostran är en pusselbit. Andra pusselbitar är skiljsmässofamiljer (som många vittnar om ger föräldrar tyngda av skuld och som har svårt att uppfostra sina barn på det sätt som de vet att de borde), samhällskultur som hyllar individualister, materialistisk livsstil osv. Det finns många pusselbitar och det skulle vara intressantare om vi kunde hjälpas åt att lägga pusslet tillsammans istället för att låtsas att problemet inte finns, eller alternativt skylla på andra.
    Jag tycker du är en förebild Clara, som visar på att man kan forma sitt eget liv. Du har gjort aktiva och medvetna livsstilsval som påverkar hur du kan vara som förälder. Jag tror fler personer skulle må bra av att få upp ögonen och förstå att de faktiskt har mycket av makten i egna händer.
    Tack för ordet!
    /40-årig lärare, född på 70-talet, utan egna barn, men med bonusbarn

  24. Barn behöver älskas, bli sedda och få gränser satta. Så enkelt och så svårt är det.

    Barn behöver inte föräldrar som jobbar skiten ur sig för att ha råd med Thailandsresor över jul, två omgångar med skidresor och sedan långa solsemestrar på sommaren, eller varsin Ipad och dator. Barn behöver inte vara 40-50 timmar på förskolan i veckan för att deras föräldrar ska ha råd med sådana ‘nödvändiga’ saker som jag nämnde ovan. Vad sänder det för meddelande till barnen om deras värde och vad som är värdefullt i livet? Nedskärningar i skola och omsorg skickar också signaler om hur viktiga dagens barn är (och gjorde även det till min generation, är född på sent 80-tal).

    Detta är min åsikt och den står jag för. Jag har jobbat på förskola i ett relativt ‘exklusivt’ område och 10-timmarsdagar är inte ovanliga för vissa barn. Självklart förstår jag att det kan finnas situationer där sådana dagar är nödvändändiga, men vad man prioriterar i livet är också avgörande. Att materialismen skadar miljön är ju en annan sida av samma mynt…

    Vissa saker har blivit bättre (jag tänker på förändrade synsätt på barn, förbud mot barnaga osv.) och vissa har blivit sämre (mer stress och mindre tid för barnen). Alla generationer har sina problem OCH styrkor. Att vara medveten om att det finns problem (även om inte alla har dem) innebär också att det finns potential att ta itu med problemen.

    Over and out.

  25. Det där ser ut att vara en återanvänd Linda Skugge krönika :-). Jag minns hur hon raljerade över hemska föräldrar som tog med sina trötta barn till Ica. Men det blev lite tystare med sådana saker när hon själv blev trebarnsmamma och insåg att det nog inte var någon särskilt bra ide att demonisera hårt arbetande mammor som bara försöker få ihop livspusslet (även om det säljer lösnummer i det samhälle vi lever i som utsett mammor till samhällets fiende nummer 1, kvinnor med makt att forma samhällets framtid yada yada). De har det ju svårt som det är utan en massa pekpinnar om att de måste ordna barnvakt för att kunna handla mat. Det är alltid skrämmande hur människor som inte har egna barn tycker sig ha rätt att ha åsikter om saker och ting som de uppenbarligen inte förstår någonting alls om. Är det ens värt att debattera en krönika som avslutas med “Men barn vet ju inte ett skit. Alla klokskaper som barn yttrar är bara charmerande missuppfattningar av sådant vuxna har sagt. Allt barn behöver veta lär de sig av de vuxna. Och det är föräldrarnas ansvar att se till att de gör det.” Jag hittade en gammal bok i barnpsykologi i min pappas bokhylla en gång. Det lät ungefär så där. Barn sågs mer som tomma behållare som skulle matas på med innehåll. Inga individer utan alla exakt likadana. Om ett barn betedde sig illa var det någon vuxen som matat på med fel grejer och då skulle man korrigera genom avprogrammering och ny inmatning. Men sedan dess har vi fått en något mer nyanserad uppfattning av vad en människa är. Vi är inte maskiner, vi är alla individer och vi kommer definitivt inte till världen som tomma behållare.

  26. Jag jobbar som låg- och mellanstadielärare sedan 25 år tillbaka och till viss del stämmer faktiskt Britta Svenssons krönika… men det gäller givetvis inte alla föräldrar utan ett fåtal. Och historien om vaccinationer hörde jag redan för 10-15 år sedan av en bekant som jobbar på barnmedicin.
    Jag har de senaste åren sett många föräldrar som inte vill kränka sina barn och inte tar några som helst strider… och detta tror jag är att göra sitt barn en björntjänst. Dessa barn har ofta svårt att ta ett nej från sina lärare och kamrater och det uppstår lätt bråk. Vi har ett relativt nytt begrepp inom skolvärlden… elever med trotssyndrom… det blir full kalabalik om dessa elever får ett nej… och i en grupp på 20-25 andra individer kan du inte alltid få din vilja igenom.
    Men det är viktigt att säga att jag även möter många underbara föräldrar som jobbar och kämpar med sina barn, har regler och tar strider, som tror på sina barn men som kan ifrågasätta…

    1. Trotssyndrom är en neuropsykiatrisk diagnos som ofta förekommer tillsammans med adhd. Utan rätt bemötande (och utan medicin för adhdn i de fall där det fungerar) har de barnen rätt dålig prognos när det gäller social utveckling. Jag skriver detta eftersom det finns mycket okunskap kring diagnosen, vilket är förödande för dessa barn. Viktigt att skolpersonal ser till att få kunskap om de har barn omkring sig med trotssyndrom!

    2. Jo, vi får kunskap… men likväl… får du en elev med adhd/trotssyndrom (som enligt vår kurator är inlärt beteende) och eleven i sin tur har föräldrar som curlar och aldrig tar en strid så får du ett dilemma när du har en klass på 25 elever och barnet där och då stöter på ett nej för första gången… antingen från en pedagog eller en klasskamrat.

    3. Ser att mitt svar inte blev så bra… var inte meningen att såra någon på något vis. Och vi har hamnat lite utanför ämnet. Vi får information om trotssyndrom men egentligen inte tillräckligt eftersom man ofta finner sig alldeles handfallen inför situationer man hamnar i med en elev med trotssyndrom. I vårt fall är det väldigt mycket ett inlärt beteende men därmed inte sagt att det är det i alla fall. Om jag härmed råkat trampa någon på tårna då var det absolut inte meningen.

    4. Jag har verkligen all förståelse för att det uppstår väldigt svåra situationer kring en elev med trotssyndrom! Kräv uppbackning och tips om hur situationer kan lösas. All respekt och beundran för er som jobbar som lärare!

  27. Självrannsakan är otroligt viktigt, det gäller alla – föräldrar och föräldrars föräldrar. Men offerbeteende är omoget – att skylla på sina föräldrar är omoget, för att slippa ta ansvar. Våra barn är vårt ansvar, inte våra föräldrars. Jag har fått tre barn inom loppet av 16 år, och jag märker att jag gör annorlunda då och nu, men vissa saker förblir viktiga. Som gränser, konsekvens, rutiner, att inte tynga barnen med val, regler, att nej är nej. Man behöver inte ryta för att vara bestämd. Vill man att ens bar ska bli ansvarsfulla vuxna medmänniskor är det även viktigt med vissa motgångar, lite prövningar och utmaningar. Annars fostras bortskämda egotrippade individualister som får det svårt med relationerna. Barn är lite självupptagna, det är inte så farligt, men vuxna självupptagna är ganska patetiska.

  28. Men seriöst…det är ju inte “vanliga” föräldrar hon skriver om i den där artikeln…det är ju idioter…det är min åsikt. Jag är inte för att man ska låta barn bestämma hej vilt, men jag är å andra sidan inte för att någon ska bestämma hej vilt. Jag anser att alla ska ha respekt mot alla oavsett ålder, kön, etnecitet, religion..etc, etc… Jag är 80-talist och jag uppfostrar mina barn så att de ska ha respekt för andra och deras känslor. Jag säger alltid sanningen till dem om allt och jag bäddar inte in det i någon vacker saga, men jag förenklar så att det ska passa den ålder de är i (mina barn är 12, 7 och 6). Det finns folk som curlar sina barn, det finns dem som låter dem leva rövare och skrattar åt när de beter sig illa…men det är långt ifrån alla 80-talister och 90-talister och det är inte den “vanliga” föräldern…det är idioter anser jag. Vi föräldrar bär ett ansvar att lära våra barn att vissa handlingar har vissa konsekvenser och det är inte alltid jag som har bestämt dessa konsekvenser. Tex att stjäla är olagligt och att man kan åka i fängelse, samtidigt kan din kompis bli ledsen om du stjäl dennes leksak/godis…eller vad det är. Om man ljuger slutar folk att tro på en etc. etc… Vanligt hyfs och vanliga “regler” som finns där ute i samhället, vi måste ju lära våra barn att vara fungerande medborgare, för detta är saker som de kommer att stöta på ute i samhället. Att bete sig illa, att stå framför en dam inne på ICA och vägra flytta på sig och göra fula grimaser…oacceptabelt, hade jag sett ungen hade JAG sagt till den att så gör man inte och förklarat varför. Att säga ifrån och sätta gränser är inte aga, skrika eller hota, man kan förklara. Barn behöver svar och förklaringar, när de väl har det så lyssnar de. Dock kan jag erkänna att jag själv är ofta en lat förälder som säger “jag vet inte” men det är pga stress och trötthet…DET är ett problem. För tyvärr är många av dagens föräldrar stressade, pressade och nära utbrändhet. DET kan snarare vara orsaken till att man många gånger curlar…det har inget med om du är född på 90-talet eller 80-talet att göra.

  29. Tycker många verkar ha missat poängen. Så som jag förstår det syftar Claras text till att de som kritiserar de “slappa” föräldrarna av idag kanske ska rannsaka sig själva lite och fundera på om den uppfostran de förespråkar (läs auktoritär) är så himla bra och väl fungerande, om det nu är så att resultatet av deras uppfostran också är objektet för deras kritik. Kanske kan de kritiska föräldrarna till dagens “slappa” föräldrar reflektera över;-vad var det med min uppfostran som gjorde att mitt barn INTE väljer att uppfostra sitt barn på samma sätt? (Det får man anta att de inte gör, för isf skulle väl kritiken utebli, eller!?)
    Är det bara “helt naturligt” revolterande från de “slappa” föräldrarnas sida, eller är det så att mitt barn inte så mycket uppskattade mitt auktoritära sätt att uppfostra och därför heller inte vill föra det sättet vidare i sin uppfostran??
    För det måste väl vara så att kritikerna uppfostrade sina barn på vad jag väljer att kalla ett auktoritärt sätt, dvs på det sätt de tycker saknas idag. Eller???

    Jag har dock en uppfattning att många 40-talister uppfostrades rätt så strängt, enligt den gamla auktoritära modellen, och därför i sin tur mångt och mycket curlade sina barn som en effekt, ett opponerande gentemot sin egen uppfostran.
    Detta är förstås bara en bild jag har. Men anta att detta stämmer och att nästa generation föräldrar (alltså dagens “slappa” kritiserade föräldrar) gör ungefär likadant som sina föräldrar (40-talisterna), dvs curlar en smula. Då borde det inte vara så jobbigt för kritikerna att rannsaka sig själva. Deras barn följer ju deras uppfostringsrecept, men självinsikten saknas. Antagligen därför att det sätt att uppfostra som de har för synen och tycker bör tillämpas (auktoritärt) inte är det sätt som de själva använt sig av, utan det sätt som de själva blivit uppfostrade på. Deras upplevelse av uppfostran är den hur de själva blivit uppfostrade och inte hur de själva uppfostrat.
    Rannsakandet skulle om detta stämmer rimligen få till följd att kritikerna inte är fortsatt kritiska till dagens “slappa” uppfostran utan istället nöjda över att de påbörjat ett sätt att uppfostra som nu anammas av dagens “slappa” föräldrar.
    Så alla ni kritiker av idag, ha inte dåligt samvete för att ni curlat era barn till att bli “slappa” föräldrar, utan var istället stolta för att ni lärt era barn att curla sina barn!!! Ni var först med att bryta mot auktoritär uppfostran. Idag gör föräldrar så som ni gjort och har er att tacka! Ni måste bara ha självinsikt och förstå det. Den dagen ni gör det, kommer vi höra er klappa över att vi är slappa!!!

  30. Jag som har barn födda på 80-talet tycker att dagens föräldrar verkar göra sitt allra bästa och har faktiskt aldrig tänkt tanken att ni på något sätt skulle vara sämre som föräldrar. Tvärtom är man så mycket mer medveten nu om allt från miljön till vad som är nyttigt och senast i går kom jag i samspråk med en äldre dam om just detta. Vi konstaterade att mycket var enklare förr, vi behövde inte tänka lika mycket på miljöfrågor, gifter osv för det talades nästan aldrig om det.

  31. Håller inte med om att dagens föräldrar är undermåliga. Vi har nog aldrig tidigare haft så duktiga, ambitiösa och pålästa föräldrar. Har jobbat som lärare och med ungdomar i många år och visst har jag träffat på jobbiga och ouppfostrade barn, men blir mer och mer imponerad av den ambition, vetgirighet och ansvarskänsla som de flesta av dagens unga visar. Tror aldrig tidigare föräldrar tagit föräldrarollen på så stort allvar som nu. Vi läser och förkovra oss. Vi diskuterar barnuppfostran och frågar varandra hur man ska göra. vi är också experter på att skryta om hur förträffliga vi är och på att ge varandra dåligt samvete. Eller är jag ensam om att tänka att alla andra verkar vara mycket bättre på att vara förälder än vad jag själv är?
    En sak har jag tänkt på och som jag tror bidrar till det som står i krönikorna om föräldrar som abdikerat. Hierarkin i familjen har förändrats. När jag var liten så var det mor- och farföräldrar som var de “viktigaste” personerna i en familj. Efter de kom föräldrarna och sist barnen. Det var inte så att vi barn inte var viktiga och omtyckta, men vi var helt enkelt inte de som allt kretsade kring. Mormor skulle ha den bästa fåtöljen och det var självklart att hon satt fram i bilen så hon såg och satt bra. Ville farmor ha påtår så gav man henne påtår, utan att ifrågasätta vem som satt närmast. Vi åt när pappa kom hem från jobbet, inte när vi barn var hungriga. Pappa tyckte om stek och potatis och avskydde pasta, så då åt man stek och potatis. På fredagskvällar tittade man på Här är ditt liv, Nygammalt eller Dallas. Ville man inte se det så fick man lämna tvn och göra något annat. Våra föräldrar lekte aldrig med oss. Jo kanske 2-3 gånger kan jag komma ihåg. Däremot fick vi gärna vara med och hjälpa till med det de gjorde. Vi fick baka, brodera, putsa fönster, skotta snö och det gjorde vi gärna för då fick vi ju vara tillsammans med dem. Mina föräldrar var aktiva i föreningslivet. Vi barn fick också gärna aktivera oss, men då måste vi kunna göra aktiviteten utan hjälp av våra föräldrar, för de var ju redan uppbokade. Nu är det barnen som är huvudpersonerna i familjerna. Bostaden anpassas efter barnen och kan de inte få eget rum så bygger man om eller flyttar. Semestern planeras efter var det finns roliga saker för barnen att göra och självklart ryms ett besök på Liseberg/Gröna Lund i reskassan varje år. Barnet sitta i framsätet och de vuxna som inte kör knölar in sina långa ben i baksätet. Menyn hemma är barnanpassad och barnen måste ju få äta när de är hungriga, så barn och vuxna äter på olika tider. Tv-tablåerna på helgerna är anpassade efter barnen och vill inte föräldrarna se Gladiatorerna eller Fångarna på fortet får de gå och göra annat. Skolgången anpassas efter varje barns talang. Att föräldrarna får en mardrömslik resväg till jobbet spelar ingen roll för barnens skolgång är ju det viktigaste. Viktig är också barnens fritid så den prioriteras högst. Finns det tid över så kan pappa fortsätta sjunga i sin kör och mamma fortsätta med de roliga träffarna med kompisarna, men bara om det finns tid över. Barnens fritid går först. Ja så här kan jag ju fortsätta ett tag, men jag tror ni förstår vad jag menar. Jag menar inte att det är fel så som vi gör nu. Barnen är framtiden och det är viktigt att de har det bra, men om man hela tiden anpassar sig efter barnen och får dem att tro att de är så speciella så får man problem. För när de ska börja i skolan så går de tillsammans med andra barn som också är uppväxta med att de är så speciella. Det är då man får konflikter med bl.a. lärarna, som måste tänka på alla barns bästa. Läraren får också konflikter med föräldrarna, eftersom föräldrarna tycker att just deras barn är så speciellt och bör kunna få lite specialbehandling.

  32. Skulle också vara intressant att höra dig analysera ditt föräldraskap och konsekvenserna av dina val av barnuppfostran. För du kan väl omöjligt tycka och tro att du är så fantastisk och perfekt som den bild du målar upp?! Eller kanske gör du det. Lätt att öppna upp till diskussion ang andra. Men när det gäller ditt tyckande och handlande så är det locket på. Mycket intressant…

    1. Jag är väldigt trygg i mitt föräldraskap och vet att jag är en jättebra mamma. Det kan man vara på massa olika sätt och jag har hittat ett sätt som funkar för mig. Andra gör på andra sätt som funkar för dem. Mitt sätt att vara förälder är väldigt likt hur mina föräldrar gjorde med mig. Och jag blev ju en alldeles förtjusande persons så det verkar ju funka fint, eller hur? 😛

  33. Vi som kritiserar dagens slappa “kompisföräldrar” kan också vara av samma generation…

  34. Vem har sagt att man måste va värsta diktatorn?! Jag behandlar mina barn respektfullt, kränker dem aldrig och vissa saker får de själva bestämma – men om nåt va mina barn tar andras saker, slåss, säger fula ord eller är störiga mot andra så säger jag till på skarpen. Jag daltar INTE. Tro mig – MASSOR av föräldrar i min omgivning säger inte åt sina barn som tar struptag på andra barn. Jag är född i mitten på 80-talet men verkar inte höra till curlinggenerationen i alla fall

  35. Jag förstår att detta ämne engagerar, både dig och kommentarsfältet.. Det är ju viktigt! Men jag upplever att diskussionen skjuter lite bredvid mål. Det är väl ingen motsättning att resonera med sina barn och att sätta gränser? Jag har inga barn än, men har vuxit upp med en ganska kontrollerande och auktoritär mamma, som blev arg och bara sa nej, utan att förklara. Jag har också haft en kort och tämligen misslyckad karriär som aupair i tidiga tjugoårsåldern, där jag såg barn som fick allt som kompensation för utebliven föräldratid. Jag har även många gånger förfasat mig över barn på tåg, uteserveringar, museum osv som ingen vuxen vänligt invigt i hur man beter sig bland folk! Därmed inte sagt att jag är en sånär arg typ som tycker barn inte ska få märkas alls. Jag efterlyser nyanseringen här, att ingen extrem är en lösning. Men också att alla är en del av sin tid och kultur. Min farmor berättade tex i slutet av sitt liv hur hon önskade att hon kunnat vara en bättre mor med dagens kunskap och tankar om barn! Samtidigt tyckte hon att dagens barn ibland får ta lite för stor plats och tillåts bete sig hur som helst. Kanske är det en generationsfråga, men mest en samhällsfråga tror jag. Vi formas av den individualistiska kultur vi lever i?

  36. Clara! Så sant. Jag har själv tänkt den tanken när drevet går i medierna. Tack för det här inlägget, det är en riktig och sund reflektion! Kram!

  37. Intressant synvinkel. Generellt tycker jag dessutom det är svårt när man “generaliserar” i denna fråga. Det finns så många varianter på att vara “förälder av idag”. Många sätt att vara “good enough”.. Men frågan vad som är “good enough” är ju i sig intressant… Och allt är inte “good enough”…

  38. Jag vill tro att man gärna skyller ifrån sig utan att se till sin egen del i de hela. Detta är precis vad som hänt här tror jag. “Dagens föräldrar” är ett fel uttryck, för det handlar inte ens om en generation, utan om en samling människor som råkar ha fått samma åsikter kring hur de ska uppfostra sina barn. Jag ser föräldrar i tidig 20-åldern samt föräldrar i dryga 40 års ålder som har exakt samma problem. De är inte ens av samma generation men ändå samma problem. Jag tror i grund och botten av en liten orsak är ett rebelliskt beteende. Kanske var man för hårt hållen som barn och vill inte vara sådan mot sina barn. Orsakerna är många men diskussionen är intressant!

  39. Som förskollärare sen många år funderar jag ju mycket över barns utveckling. Det jag tänker är att barn ofta idag är mycket mer individstyrda. det är mycket mer “jag vill”, “jag ska” och svårare för många att acceptera att vi i en grupp inte kan göra som det individuella barnet önskar alltid. Jag tror att det finns många faktorer till detta. En stor faktor tror jag är hur det ser ut i dagens samhälle. Man “ska ” bo bra, ha bil(ar), resa, äga tekniska prylar, ha en karriär, utvecklas, ta del av aktuell forskning kring barnuppfostran, äta bra mat, ha ett umgänge, vara social osv osv osv…detta oerhörda kravfyllda samhälle gör folk osäkra och stressade. Barnen är på förskola långa tider och från tidig ålder för många tror att vi som jobbar där kan ge barnen en bättre grund än vad de kan göra som föräldrar. De arbetar sedan massor för att försöka ge sina barn den materiella standarden de tänker att de behöver ha. Den lilla tid de sedan får med barnen är aktivitetsfylld , simskolor, danskurser, gympa från 2-3 års ålder. Efter lång förskoledag för barnet i en grupp på 20… Inget utrymme för att ta en konflikt …för det kan ta tid…lång tid… att reda i en konflikt om man vill uppnå något som barnen kan växa i. Föräldrar kan även idag ha en orealistisk bild av föräldraskapet…det får liksom inte vara jobbigt…. de kan bli otroligt tacksamma om jag ger uttryck för att jag vet att det kan vara tufft…de tror att de är själva att tycka så och att det inte är ok. Att vara förälder ÄR tufft ibland. Och helt underbart rätt ofta så klart. Men att känna att man får tycka att det är tufft kan vara befriande. Och ge kraft. Barn behöver kärlek och tid. Tid att möta varandra. Tid att lära sig hur man fungerar i en grupp…i ett samhälle…för det är ju en del av ett samhälle våra barn ska bli. Och det på allra bästa sätt. I det ingår att hantera konflikter. Vi i förskolan har inte den optimala möjligheten att ge dem redskap till det idag på samma sätt som föräldrar skulle kunna. Barngrupperna är för stora på många håll. Men vi gör vad vi kan. Min önskan är dock att vi i förskolan skulle få ännu bättre möjligheter (färre barn i grupperna) och att föräldrar (generaliserande nu, långt från alla) tänkte i sitt sätt att uppfostra sina barn : Hur vill jag att h*n ska vara som femtonåring? Hur vill jag att h*n ska vara mot andra i sina vuxna relationer? Vilka situationer/konflikter behöver jag då ta? Tänk framåt. De är bara små en mycket kort tid, men det präglar dem för livet. Och…konflikter är inte farligt…det är inte skadligt…en konflikt är ett möte…och ur ett möte kan en lösning komma! I en demokrati är det oerhört viktigt att alla får en möjlighet att lära sig hantera konflikter! Möts…prata….förklara..och nå en lösning …som efterlevs. Vi är olika och vi tycker och tänker och vill olika saker. Det är ju därför som vikten av konflikthantering är stor. Det är där vi kan bli nyanserade och växa som människor. Liten som stor. Om vi som vuxna fortsätter tycka att “jag vill minsann göra som jag vill” så kan det bli svårt med att förstå vårt demokratiska samhälle där det som flest vill göra blir lite styrande för hur vi gör. Och då får vi problem…

  40. Redan på Sokrates’ tid lär det ha klagats på att de yngre generationerna var degenererade på ett eller annat sätt, jag tror det där gnället ligger i generna på folk på nåt sätt. Eller hamnar där när de passerat medelåldern.

    Men en sak ser jag, och det är att folk generellt är mer ohyfsade än tidigare. Det gäller inte bara de yngre, men det är tydligare där. Respekt och omtanke verkar bli mer och mer sällsynt. Det är lite sorgligt.

  41. Jag känner igen mig i de som skriver att De ofta tror att alla andra är bättre föräldrar än dom själva. Hur ofta får man känna sig som en övertänkt o klok förälder, som väger varje ord och som bara tar bra beslut?
    Väldigt sällan i min värld iallafall.
    Diskussioner kring barnuppfostran är intressant tycker jag men jag fascineras alltid mest över de föräldrar som tycks så övertänkta, trygga o fulla av självförtroende att de t o m kan kosta på sig att ge råd till andra föräldrar.
    Ju äldre barnen blir, ju sämre fungerar “metoder” o förenklade lösningar. Med tonårsbarn i huset får man sällan känna sig som den perfekta, trygga föräldern som alltid vet vad som är rätt att göra. Att dela in oss i bra o dåliga föräldrar känns inte rätt, livet är väl mer som bra o dåliga dagar ?

  42. Jag tycker att man får dela in föräldrar i bra och dåliga grupper.
    Mina föräldrar tillhör tyvärr den dåliga gruppen.
    Idag är jag 22 år. Mina föräldrar har varit riktigt bra föräldrar. Tills dom skilde sig.
    Dom skilde sig när jag var 12 år, och ända sen dess så har det bara gått utför. Jag bodde hos min mamma tills hon blev vräkt för att hon inte betalat hyran. Pengarna använde hon istället till alkohol och droger.
    Så jag fick flytta till min pappa som inte kunde ta hand om mig. Han var aldrig hemma och hade ingen som helst koll på mig och mina småsyskon. Vi var aldrig i skolan. Vi fick ta hand om lägenheten själva. Städa, tvätta och laga mat.
    Min lillasyster började festa mycket och var ute hela nätterna. Då blev hon också våldtagen ett ex antal gånger.
    Jag kunde vara borta i flera dagar utan att min mamma eller pappa undra vart jag har varit eller vad jag gjort.
    Min mamma har supit och tagit droger framför mig.
    Tillslut så kom socialtjänsten och tvångsplockade oss barn och placerade oss på familjehem. Och ena min syster på behandlingshem.
    Det var 7 år sen, och mina föräldrar är fortfarande lika dana.
    Och visst, mina föräldrar har inte haft en sån bra uppväxt, och många saker kan bero på det. Men det jag inte kan förstå är att alla åren fram till jag var 12 år så hade jag världens grymmaste uppväxt. Med bara massor av bra och roliga minnen. Med kärleksfulla föräldrar som man alltid hittade på saker med och hade en väldigt nära och bra relation.
    Men så fort dom skilde sig så glömde dom bort hur man är förälder?
    Så jo, det finns dåliga föräldrar som ska delas in i dåliga grupper.

    Om det är någon som är intresserad så har jag precis startat en blogg om min uppväxt. hur allting förändrades efter att mina föräldrar skilde sig.
    Titta gärna in!
    http://www.familjeproblem.blogg.se