Det känns som att jag skrivit det här inlägget hundra gånger förut. Men jag får skriva om det med jämna mellanrum eftersom budskapet inte går fram.  Nu känner jag att det är dags igen:

Som bloggare och kvinna förväntas jag vara en förebild för mina läsare. Lite hur är svårt att säga, för behoven skiftar. Speciellt eftersom jag har några hundratusen läsare vars känslor jag förväntas ta ansvar för. Det är lite oklart vilka av alla dessa hundratusentals läsare jag ska prioritera. Men här är några exempel på saker som anses problematiska med min blogg: Alla fina bilder på mitt hem – eftersom det finns de som inte bor lika fint och därmed känner sig hetsade. Att jag skriver om ekologisk mat och miljögifter – eftersom det är en statusmarkör och många faktisk inte har råd med KRAV-märkt mat. Alla dessa söta, sockriga recept – eftersom folk äter för mycket socker i Sverige redan nu.  Min träning. eftersom det finns folk som blir stressade av den. Min viktnedgång, eftersom människor med ätstörningar kan triggas av det. Mina barn och graviditeter –  för att det är jobbig läsning för många ofrivilligt barnlösa…. ja, listan tar aldrig slut.

Jag har fått mycket skinn på näsan av att blogga. Ibland har jag tänkt att det är tack vare de negativa kommentarer jag får. Och ibland att det tvärtom är tack vare de positiva kommentarerna. Fast jag vet nu att det handlar om den egendomliga kombinationen av dessa två: Att samma blogginlägg som föranleder ilska, besvikelse och frustration hos vissa kan peppa, inspirera och skänka glädje åt andra. Det har fått mig att inse att jag aldrig kan vara omtyckt av alla. Eller ta hänsyn till allas önskningar kring mig eller min blogg.  Det är en helt omöjligt uppgift att ta ansvar för mina läsares reaktoner och känslor. Det måste de göra själva.

Men kvinnor förväntas ta ansvar. Kvinnor i offentligheten får “förebild” slängt i ansiktet så fort de råkar gå utanför ramen för vad som förväntas av dem. Men du är ju förebild! Du borde ta ansvar. 

Lady Dahmer skrev en bra debattartikel om det här i Expressen idag. “Medan män tillåts representera sig själva finns en föreställning om att kvinnor alltid ska ta ansvar för andra kvinnor. Detta gäller ju speciellt för offentliga kvinnor men ingen kommer egentligen undan förebildskravet. Vare sig man vill eller inte. Förebilden är en läromästare, stadigt placerad på en piedestal. Hon visar andra kvinnor hur man bäst är kvinna, hon går först och visar vägen/…/ Hon får aldrig vara mänsklig med allt vad det innebär, utan förväntas vara en moralisk kompass. Den pressen kan få vilken kvinna som helst att gå under av ångest. Allt hon är ska värderas. Allt hon gör ska dissekeras ur ett förebildsperspektiv. Gör hon inte si är hon dålig, gör hon inte så är hon också dum. Hur hon än vänder och vrider på sig för att vara till lags så har hon ändå arslet bak. Hon kan aldrig göra rätt.

Precis det här har jag skrivit så många gånger att jag börjar känna mig som en repig skiva. Men budskapet behöver bankas in igen: vi måste sluta använda termen förebild som ett maktinstrument för att tvinga kvinnor att agera på ett sätt som stämmer överens med våra förväntningar på hur en kvinna ska vara.

Jag provoceras också av uppfattningen om kvinnor som så sköra och kompasslösa att de är i desperat behov av förebilder för att alls överleva. För jag är nämligen ganska övertygad om att många av er som läser inte alls är i behov av mig som förebild och rättesnöre. Ni läser bloggen/instagram för en stunds underhållning – det är inte mer än så. Och om det är något med läsningen som sänker er och får er att må dåligt så tar ni ansvar för att skydda er själva – och slutar att läsa den eller hoppar över vissa inlägg. För så gör ju jag! Det finns en lång rad bloggar och instagramkonton som jag mår dåligt av att läsa och slutat följa. Utan att först påföra skuld på personen ifråga för att den inte är mer som jag tycker att den ska vara. För vem är jag att agera facit? Varför är just min tolkning rätt?

Jag har sagt det förut och nu säger jag det igen: jag vill inte bli utnämnd till förebild, för det användas bara emot mig. Som ett sätt att kontrollera vem jag är och vad jag skriver om.  Och låt mig förtydiga: Jag skriver inte om era liv och hur ni ska göra med det. Jag berättar om hur jag gör med mitt liv. Med min familj, med maten, hemmet, kärleken, barnen, kroppen, träningen. Jag skriver inget elakt om något annan. Men är det är någon som mår dåligt av hur jag väljer att leva mitt liv och hur jag berätta om det så beklagar jag det. Men den känslan är subjektiv och jag kan inte ta ansvar för den.

 

Här är fler inlägg jag skrivit på detta tema

Jag säger upp mig från rollen som jourhavande förebild

Nöjdhetsalibi

Kvinnans kropp är allmän egendom