Vi har aldrig ljugit. Bara töjt sanningen en smula… hur skulle man annars få starta en egen sekt , växa upp med pingviner och skriva sketcher till Monty Python-gänget?
Den här gången kryper vi till korset och erkänner lögner vi dragit genom livet.
Mellan lögnerna kokar vi sylt hemma hos Erica. Vinbärssylt med ingefära. Men vi kan inte lämna ut receptet – tryck på gula playknappen så förstår du varför…
Musik: Olov Antonssons Himlen över Hedlunda.
Här kan du se alla poddavsnitt samlade (senaste först). För att vara säker på att inte missa några avsnitt – prenumerera på En Underbar Pod genom den poddapp du lyssnar på.
15 svar
Hahaha, sjukt rolig bild. Ser fram emot att lyssna, får bli till lunchpausen!
Jag ljuger om hur mycket jag älskar mitt jobb så att mina vänner blir avis haha
Oj, det här var ett avsnitt som jag knappt kände igen varken mig själv eller andra i. Vita lögner kan vi nog vara överens om att de flesta drar ibland och att det är socialt smidigt för att inte såra andra. Även att skarva lite på en kul historia. Men rena lögner – nej det är förkastligt.
Att Clara påstår att barn gör så det håller jag inte alls med om. De flesta barn ljuger nog väldigt sällan och framför allt inte så grovt som Clara gjorde med att ljuga ihop en religion t.ex och hålla fast vid det i månader. Eller att påstå att de bott i Grekland m.m. Finns ju en stor fara att ha lätt att ljuga – man blir inte tagen på allvar då det behövs. Som i berättelsen med pojken som ropade “varg”.
Men med barn som ljuger handlar det väl mest om att man har livlig fantasi och har svårt att skilja på fantasi och verklighet? Det rättar ju till sig när man blir lite större och begriper ramarna för verkligheten. Jag skulle aldrig se det som något konstigt eller förkastligt!
Naturligtvis kan det vara så, beror på åldern på barnet och graden av ljug/påhitt. Om hen är medveten om att hen ljuger och varför hen gör det.
Jag minns att vissa barn ljög rätt friskt när jag var liten, oftast för att skryta eller göra sig mer märkvärdiga än vad de var. Det handlade inte så mycket om fantasi. Man kunde se igenom lögnerna rätt enkelt, speciellt om man faktiskt hade fantasti.
Jag har själv ljugit en del om böcker och filmer jag sagt att jag läst eller sett, men det blir så pinsamt när man blir avslöjad att jag helt slutat med detta 😉
Sicken underbar bild, hi hi! Ska lyssna snart på podden! Glad att ni är tillbaka❤️
Haha minns hur jag prompt ljög/påstod att jag hette Rövardotter i efternamn (efter Ronja såklart som var häftig och gjorde sin grej tyckte jag). Senare i livet blev jag påmind om det och vad jag skämdes då och låtsades inte förstå någonting (i högstadiet liksom) haha, men nu tänker jag att vilken rolig fantasi hade och lirare jag var. Finns ju värre saker än att bli inspirerad av böcker 🙂
Vilken hyllning av Ronja och Astrid Lindgren!
Jag tror att ljuga är som vilken vana som helst: Gör man det mycket så fortsätter man göra det mycket, det blir kanske en adrenalinkick. För man det lite så blir man bara asnervös och gör det mindre.
Jag var grymt dålig på ljuga som barn så jag fick alltid sådan ångest. jag har alltid avskytt när folk blir besvikna på mig, så att riskera att folk blir besvikna har jag aldrig fixat. Som barn vet jag att jag skyllde på min syster några gånger, men hon visste ju att det inte var hon och blev förbannad på mig. Hon var grymt bra på att ljuga. Så jag gav liksom upp. Jag ljög i stort sett aldrig men lärde mig att det gav mig fördelen att alla numera tror mig om jag ljuger.
Så visst ljuger jag nu, men aldrig om stora saker. Jag är alldeles för rädd att bli påkommen för att våga det, och det är inte värt det för mig. Jag får ingen kick av att lyckas, bara ångest för att misslyckas. Jag kan ljuga om varför jag nästan var sen till jobbet. Jag är duktig på att hitta på trovärdiga ursäkter. Det måste vara vardagligt nog att folk förstår och inte dömmer en, utan att involvera andra. Oftast handlar det om att överdriva någonting snarare än att hitta på. Krydda något. Men oftast är jag en sådan där som folk hatar, totalt socialt missanpassad som talar sanning. Det är så mycket enklare. Har man inget att dölja behöver man inte kämpa med att dölja det. Så mycket enklare att leva. Sambon är likadan och det är nog därför vi klarar att vara ihop. Våra ex ljög mycket och vi båda tyckte det var så himla jobbigt. Vi anser att om personen gillar en så gillar dem en trots ens dåliga sidor eller dåliga förflutna. Vi är bägge bra på att utelämna detaljer för att krydda historier. Som hur vi träffades. Beroende på hur man berättar den blir det supergulligt, eller bara långdraget. Ur mitt perspektiv kan han dessutom framstå som en superidiot. Den delen berättar jag ju inte för folk…
När det kommer till saker som “ser jag fin ut i den här klänningen?” behöver man inte vara elakt och säga “nej, fy fan!” utan “den är inte i min stil, men gillar du den så ta den”. Då ljuger man inte, och man mår bra efteråt. Och personerna lär sig att inte fråga en igen.
Så jag är den där alla hatar 😉 Naiv dummerjöns som typ aldrig ljuger.
Annie,
jag tror du är är mycket vanlig typ! Känner igen mig i de flesta av dina exempel.
“Jag får ingen kick av att lyckas, bara ångest för att misslyckas. Jag kan ljuga om varför jag nästan var sen till jobbet. ” Precis så där grått och klokt kan livet som vuxen vara 😉
Jag började fundera på om det kan vara så att kreativa människor som Ni, Erika och Clara, ljuger mer som barn på det sätt Ni beskriver. Att kreativa personer har större fantasi helt enkelt.
Haha, vill gärna tro på dem som säger att det krävs intelligens för att ljuga/fuska och vara skurk. Tyvärr är jag och Clara samtidigt så korkade att vi erkänner det 🙂
Åh vad jag skrattade åt Ericas historia om sladden ?
Haha, glad att du gillade den ?