Vissa offentliga personers bortgång blir man mer påverkad av än andras. Både Gösta Ekman och Hasse Alfredssons var sådana människor för mig. Sådana dödsbud som fick mig att slå händerna för ansiktet och utbrista ett ynkligt neeej vad tråkigt. Trots att ingen av dem dog i oväntat ung ålder. Men jag tyckte om dem och de är så tätt förknippade med min barndom. Mumin, Jönssonligan och inte minst Äppelkriget.
Men så tänker jag på min mormors perspektiv på deras död – hon som är äldre än de båda och rimligtvis inte borde överlevt dem. Undrar hur det känns när hennes livs kändisar går ur tiden? Sådana hon roats av och följt i kanske femtio år? Jag har ju egentligen ingen relation till dem (om man jämför med min mormor) men hur kommer det kännas för mig om jag har turen att bli så gammal som mormor?
Jahaja – nu dog Robyn också. Inte långt efter Little Jinder. Robyn som man dansat så mycket till i sina dagar. Det var förfärligt att cancern skulle ta henne. Och att Danny Saucedo skulle kolavippen knall och fall hade jag inte trott – men han var ju skröplig där på slutet. Alexander Skarsgård har man bara väntat på. Han har inte sett kry ut de senaste tjugofem åren. Men nog var det synd att Beyonce skulle dö på det viset. En gång så vacker och vilken sångröst – nu en bitter, sönderopererad sängrökare….
Ja sådär kommer jag kanske också prata. Som mormor pratat om Monica Zetterlund, Hasse Alfredsson, Per Oscarsson och Ingrid Bergman genom åren. Det är lite overkligt att tänka på att unga, vackra och kända människor som jag följer kommer åldras ikapp med mig. Och att för mig är de en del av min historia. Men för mina barn kommer deras död bara vara någon random farbror eller tants bortgång som de läser en minnesruna över men sedan aldrig mer tänker på.
115 svar
“Va, har Beyonce dött? Vad har jag missat nu?” var det första jag tänkte. Intressant inlägg att fundera över. ?
Intressant inlägg, jag minns att min pappa ofta pratat om döda kändisar, tex från Hylands hörna som SVT visat för några år sedan. Jag visste knappt vem någon var, men förstod att han var nostalgisk över nåt jag aldrig kommer veta särskilt mycket om.
Men tycker du ska byta rubrik, blev rädd att Beyonce dött!
Brukar tycka att dina inlägg är så bra men det här blev lite osmakligt nästan iochmed att de är levande. Säkert inte din mening dock ?
Jag har tänkt liknande tankar. Men jag håller med om att det blev lite väl osmakligt och magstarkt.
Men det var ju det som var poängen, att fundera över hur det kommer kännas sen när de vi växt upp med går bort. Varför skulle det vara osmakligt att prata om döden?
Håller med dig Kia!
Jag förstår vad du menar men fick en bitter smak i munnen av att läsa det här. Kanske var det just de exemplifierade namnen som fick det att kännas olustigt för mig.
Hello
Jisses vad osmaklig och obehaglig den här posten var.
Oj vad lättkränkt/känslig man kan vara…
Försökte vända och vrida på detta inlägg, men det fick ändå en besk eftersmak. Nåja, vi tänker alla olika, och för det mesta tycker jag att du tänker tänkvärt!
Och varför väljer du att kommentera om du inte har någonting intressant att säga annat än dina känslor? För att sprida obehaget du kände så fler får njuta av det? Tack, väldigt vänligt.
Fast Annie, man måste få kommentera även om man inte håller med Clara. Ja, att prata om det här skapade tydligen obehag hos flera läsare. Det är sin sak om man kommer med påhopp, men det tycker jag verkligen inte Maria gör.
Oerhört smaklöst att öppet spekulera kring potentiella framtida dödsorsaker kring nu levande och dessutom namngivna personer.
Nej nu får du sluta tramsa. Hur världsfrånvänd får man vara? Det enda jag med säkerhet kan säga om dessa kändisar är att de en dag kommer att dö. I det här inlägget förutsätter jag dessutom att de alla kommer få ha förmånen att bli gamla. Det är inte osmakligt. Osmakligt är däremot nutidsmänniskans ovilja att tänka på döden och acceptera den. Fram för mer dödsprat. Alla dessa upprörda kommentarer visar ju på nödvändigheten i att prata om och tänka på död. Det är för övrigt fritt fram att spekulera i hur jag kommer dö. Det gör jag själv dagligen. Jag tror på bröstcancer men hoppas jag lever så länge att jag får bli en gaggig gammal körring innan jag trillar av pinn.
Håller med dig men det blev ändå lite osmakligt att nämna dem vid namn. Man får skriva vad man vill om sig själv men bör vara lite varsam om andra. I övrigt tycker jag din blogg är en av de bästa
Visst var det trist att Underbara Clara dog så ung och inte ens fick träffa sina barnbarn? Fruktansvärt att så många kvinnor faller offer för våld i nära relationer. Ja, vi får väl tänka på att hon gör lilla Folke sällskap i himlen?
Får det dig att idé vad vi andra menar med osmakligt?
Jag fortsätter tyckandet: Sara, din post var det mest osmakliga jag läst på en blogg.
Japp, det var ett medvetet försöka att dra saker och ting till sin spets i ett försök att göra det tydligt för Clara hur hennes inlägg framstod för mig. Ett sätt att provocera för att skapa debatt. Ja, vi ska alla dö, men var går gränsen för hur vi pratar om det (med riktiga namngivna människor som exempel), är det fortfarande bara trams att tycka det är magstarkt (och vem har tolkningsföreträde) för visst. Alla ska dö, många väldigt unga, våld i nära relationer sker i alla samhällsklasser och även där vi minst av allt anar. Kan vi ha respekt för att allas gräns ligger lite olika utan att avfärda det som trams osv
Hej Sara, fy vad omoget du betér dig. Claras post var vag och generell, utan anknytning till idag men med exempel som är extremt vanliga, skriven för att skapa perspektiv på vad vi idag tar för givet. Din text är enbart skriven i tanke om att vara elak och obehaglig. Du ser inte skillnaden? Om du blir anfallen an någon och tar en kniv till försvar kallas det självförsvar. Om du tar upp en kniv och sticker för att du tycker att den andra personen är dum, då kallas det mordförsök. Anledningen bakom en handling är det som är viktigt, inte själva handlingen. När Clara skrev inläget ovan var det ur ett vardagligt perspektiv utan personlig anknytning och utan illvilja. När du skrev var det bara för att göra en poäng och vålla Clara obehag. Osmakligt och barnsligt!
Men hallå där Sara! Hur kan det där på något sätt kännas ok för dig att skriva? Det där är inget allmänt filosoferande kring döden – det du skriver är långt över alla gränser!!!!!
Din kommentar är ju fullständigt vidrig!! Bara ge fan i att skriva om hennes barn. Blä o tvi för ditt försök till pedagogik!
Barn? Folke är hunden. Robin därmed är någons barn om än ett vuxet barn…
Sara: Folke är deras son!!! Melker heter hunden.
Robyn stavar hon.
Den enda osmakliga i detta fall var du Sara! Snacka om att gå för långt, jag tror ingen kan ta dig seriöst när du kritiserar något och sedan skriver en 100 gånger värre text själv!
Nej, för sjutton? Vidrigt. Hur kan man ens få sådana tankar av det här inlägget. Det känns som att många här inte förstått innebörde av inlägget, helt bedrövligt.
Men det ÄR inte samma sak när man skruvar upp det ggr 100. Varför tror folk det? “Samma sak, bara mer uppskruvat” Nej, då är det inte samma sak. Exempelvis är det inte samma sak att skämta/ spekulera i att någon skulle dö gammal i en folksjukdom som att skoja om att någon skulle bli ihjälslagen av sin man.
Håller med dig helt och fullt där Clara.
Döden är det enda säkra och vi borde prata mer om det. Hanteringen av sorg skulle, tror jag, bli lättare om vi “klär av” döden.
Jag tror jag förstår lite hur du menar, men håller med om att det här blev osmakligt iom rubriken och de namngivna exemplen. Blev lite som att du försöker förutspå deras död.
Varför skulle hon vilja förutspå deras död? Om du faktiskt läser innehållet istället för att hänga upp dig på det stycket, skulle du förstå vad det faktiskt handlar om, och då blir det inte alls obehagligt utan riktigt tankeväckande.
Oj, vad förvånad jag blev över allas kommentarer. Tycker inte alls det här var osmakligt, utan mer som ett filosofiskt inlägg över tidens gång. Jag har själv tänkt liknande tankar om kändisar och hur man förhåller sig till dem. Tex har jag alltid sett Ralf Edström som någon gamling som visst var stor en gång i tiden, men för mig känns han ändå mer kommentator på Radiosporten än atlet. Inser nu att mina största idrottsidoler nu är föredettingar för mina barn. Tänker också att om tio år kommer de som är barn då inte att se Zlatan som en stor idrottsman, utan troligtvis mer som en kändis.
Håller också med Clara att vi borde prata mer om döden. Kanske är jag något döden-inriktad just nu eftersom jag ska begrava min pappa på lördag, men tror det vore nyttigt om vi kunde prata mer otvunget kring detta ämne.
Håller med fullständigt!
För övrigt tycker jag att det nästan är skrattretande hur löjligt rädda en del är för att prata om döden, all respekt för om man(som jag) är rädd för döden. Men inte för att vädra den. Det är livsnödvändigt att kunna prata om sjukdom o död. Allt annat vore charader, ingen kommer levade ur livet. Det bara är så. Det smärtar mig och ger ibland ångest. MEN att bara tysta ner döden är för mig iallafall inget alternativ.
Sen tycker jag det är helt underbart att Clara river av. Och i min värld så är det självklart att Clara ju visst reflekterar över vad vi läsare tycker om hennes gensvar! Men för det får hon väl svara spydigt eller liknande om kommentaren är spydig.
Heja Clara!! Det ÄR för få som bara gör’t!!
Jag får ofta höra att jag är arg osv. MEN det jag ÄR är bestämd o rak! Såååå oändligt trött på att vi kvinnor ska “lugna” oss. Urk!
Beklagar sorgen. Många kramar till dig Betto<3
Jag instämmer med andra att det är obehagligt att läsa namngivna personer och spekulationer kring deras förestående död. Det är inte det faktum att de kommer att dö som är obehagligt att prata om – du har rätt i sak där, det blir de vi växer upp med nu som vi senare får uppleva dö och minnas med saknad – utan just spekulationerna av vad, förbundet till namnen. Mycket märkligt att du inte kan förstå detta och t.o.m avfärdar kommentator som “världsfrånvänd” och bör “sluta tramsa”.
Ja men det ÄR ju tramsigt och jag har inget tålamod med trams. Om Beyonce bli illa berörd av det faktum att hon en dag ska dö så får hon maila mig
Det är ju inte att Beyoncé ska dö som reaktionerna kommer sig av utan att du spekulerar i orsaken till hennes död. Det är det som gör hela inlägget väldigt osmakligt. Viktigt att förstå skillnaden….snart har jag tröttnar på ditt sätt att bemöta andras åsikter….nedlåtande och utan minsta vilja att själv upptäcka något nytt.
Håller med dig!
Clara förminskar sig själv och sin trovärdighet genom sättet att besvara kommentarer!
Som sagt; att prata om döden inget problem. Tror heller inte någon av de namngivna – allra minst Beyonce – skulle bli illa berörda av att det pratas om att de ska dö – förstår ditt inlägg kring detta – men angivna dödsorsaker, obehagligt. Att du inte vill försöka förstå våra reaktioner och går till attack istället – mycket barnsligt och respektlöst.
https://underbaraclaras.se/2016/11/09/nu-blev-det-visst-lite-dalig-stamning/
Clara, läste inlägget om dålig stämning (igen) nu när du länkade det. Och jag håller helt med dig att du, om du vill, kan bemöta läsare i exakt samma anda som de själva kommenterar i. Men vad var det i just Mollys kommentar som fick dig att skriva “Nej nu får du sluta tramsa”. Eller anse att Molly är världsfrånvänd? Baserar du det enkom på den kommentaren? Eller finns det något som ligger bakom detta, tex att Molly har skrivit andra kommentarer som du har irriterat dig på?
För övrigt fann jag själv detta inlägg som intressant. Tänkte att det kändes som om man hade suttit med en vän och diskuterat detta. Det gillar jag. Som en mysig stund!
Jag tror att Clara förstår era reaktioner mycket väl, men hon håller inte med er utan anser dem vara barnsliga och omogna. I alla fall är det så jag känner, men jag kan bara tala om mig själv. Jag upplever er otroligt omogna och gnälliga. “Stresskänslig” – inte ens vuxen nog att stå för sig själv med eget namn. I min värld så är man som vuxen människa ansvarig för sina reaktioner och betéenden. Ingen annan är ansvarig för dina känslor. Du väljer om du blir sårad, arg eller upprörd, och hur du agerar på det. De första sekunderna kommer naturligt, men resten är ett val. Att låta sina känslor bli en grund för att attackera en annan människa är inte okej. Clara har inget ansvar för era känslor. Om ni upplever henne eller hennes blogg negativ, äcklig, obehaglig eller dylikt, är ni fria att inte läsa. Ingen tvingar er att vara här. Ni väljer att läsa. Ni väljer att kommentera. Er åsikt är att någonting är obehagligt – det gör det inte per automatik till rätt. Andra tycker det här är fullkomligt normalt. Ert perspektiv är inte korrekt enbart för att du tycker så. Om inte ni respekterar Claras perspektiv utan kallar henne osmaklig och respektlöst, hur ska hon i sin tur kunna bemöta er? Respekt går åt båda håll. Och ni väljer att läsa, kommentera och stanna kvar. Det här är Claras plats. Inte din.
Blir så fruktansvärt trött på människor som tror att rätt är deras åsikter och fel är allt annat. Ta ansvar för er själva och kräv ingen att be om ursäkt för att ni har en annan åsikt än dem. Danny kan själv säga till om han blir ledsen över att bli omnämnd i en fiktiv framtid, han är också vuxen nog att välja att bry sig eller inte.
Väl talat Annie!!
Annie, är du anställd av Clara som kommunikationsansvarig eller har du bara utnämnt dig själv till det? Hur kan du annars veta så säkert vad hon tycker och tänker? Verkar mest vara du som går till attack just nu utifrån dina känslor för Clara.
Clara har ju omnämnt sig själv som opinionsbildare, så varför är det då så hemskt om det blir opinion där olika åsikter förs fram på bloggen? Själv tycker jag att de inlägg som skapar (respektfullt framförd) debatt är de allra intressantaste!
Imponeras ofta av hur Clara, utifrån vad som syns här, låter olika åsikter komma fram – även de som inte helt håller med. Har ibland funderat över att det ibland måste vara tufft att bli ifrågasatt, men det kanske är det speciella med att vara bloggare/opinionsbildare? Nä, Clara verkar sannerligen inte vara någon porslinsdocka som måste skyddas av självutnämnda bodyguards. Självklart får man dock säga att man håller med Clara, vilket de allra flesta av hennes läsare nästan alltid verkar göra. Det måste kännas bra att ha så många trogna beundrare också. 🙂
P.S. Vad gäller själva inlägget reagerade jag mest på rubriken. Inte för att den var “hemsk”, utan mer för att den påminde om hur skvallertidningar brukar se ut på omslagen så att folk ska köpa dem, hehe. 😉 Hur som helst, tänkvärt inlägg!
Tack Annie ❤️
Ursäkta Clara men det är varken världsfrånvänt eller rädsla för att prata om döden att ifrågasätta ditt inlägg & den rubrik du använde, du måste kunna förstå andras reaktioner utan att direkt attackera tillbaka med antaganden om varför det blir reaktion.
Så Clara ska bli attackerad för sina tankar utan att förklara sig? Ursäkta Eva-Lena, men ni som läser här är vuxna och får allt ta ansvar för era egna reaktioner, det är inte Claras ansvar. Om du inte gillar vad hon skriver, läs då inte inlägget. Läs då inte bloggen. Det finns andra bloggar som är fria från politik och tankar, som ni kan läsa. Men det är era val att klaga och klanka ner, vara negativa och trycka upp era personliga åsikter om hur äckligt, osmakligt eller dumt något är, i hennes blogg. Skulle du säga samma sak till henne om ni satt öga mot öga och pratade över en fika? Du måste kunna förstå att det här är Claras plats och du är en gäst där. Om du ogillar henne, hennes tankar eller hennes betéende är du helt fri att lämna festen.
Jag har också funderat på det här, särskilt på hur befolkningen på något sätt delas i grupper av “de som vet vad HasseåTage stod för och kan räkna upp sina Lindeman-favoriter”, och “vi som bara känner Hasse och Tage till namn och utseende”. Har själv idoler (äldre) som har dött och jag förstår ju att hur stora de personerna än var för mig och för sin samtid så kommer min son bara se dem som något helt irrelevant eftersom de för honom aldrig har funnits och inte producerar något nytt. Det blir som en klyfta mellan generationerna.
Med det sagt, jag kan förstå att vissa studsade för rubriken och nämnandet av namn. Tycker också att flera har fört fram den kritiken på ett bra sätt men fått oförtjänt skarpa svar där tankarna i blogginlägget inte utvecklas utan det mer handlar om att förlöjliga den som skrivit. Visst, bloggen är Claras och vi kan sluta läsa om vi inte gillar vartenda inlägg. Men blir det bra? Blir en bloggare bättre eller ens lika bra som förut av att aldrig få minsta lilla ifrågasättande, konstruktiv kritik eller motargument? Tycker att alla kan växa av att lära sig ge och ta kritik.
Ge kritik = peka ut styrkorna och svagheterna i något på ett sätt som visar att man har ansträngt sig för att förstå och inte bara vill hitta något att racka ner på.
Ta kritik = förklara bättre så att kritikern förstår eventuella poänger som inte gick fram i ursprungstexten. Vara ödmjuk om någon blottlägger stora brister i det man har gjort, och inte hamna i affekt eller försvarsposition. Har själv ett jobb där det ingår att ta emot kritik och gemensamt för all den seriösa kritiken är 1. att den visar ett engagemang, och 2. att den vill att vi ska lyfta oss och prestera bättre. Om man ska återknyta till ämnet för blogginlägget så kan man kanske säga att de döda kändisarna ensidigt hyllas men också glöms bort, medan de levande får utstå twitterstormar både av kärlek och hat.
Kia2, väldigt bra framställt. Ibland kan den som kritiseras också bara bemöta med: “okej, jag hör vad du säger. Jag håller inte med”. Men de där svaren som förlöjligar någon som framför kritik på ett icke-elakt/förlöjligande vis, de sänker förtroendet och kvalitén.
Obs!
Uppmuntrar när människor, i synnerhet kvinnor, biter ifrån mot dem som tror sig att vad som helst går an att säga. Särskilt när de förklär det i “kritik” och/eller “känsla” men egentligen bara vill trycka till någon. Det handlar alltså inte om att jag vill mysläsa exempelvis Claras blogg utan hennes åsikter och säga ifrån. Tvärtom. Det är bara den där känslan av att något blev fel och man undrar “oj, vad hände nu?” som känns felplacerad i en så pass stor blogg som denna.
På riktigt finns det inte annat du verkligen borde gnälla på än en rubrik. Clara förstår nog visst men låt henne svara. Varför anser du att det är en attack!? Du borde ta dig ett extra varv i tanken. Hon skriver som hon tycker och ni med. Punkt!
Tyckte inte det var osmakligt men filosofiskt. Intressant. Har ofta tänkt samma saker när mamma eller pappa pratar om kändisar som levde förr och jag vet att jag inte riktigt förstår vad dem menar. Tänker på Michael Jackson när han dog och hur hemskt det var på något sätt, att han som alltid funnits där ute nånstans, han som kändes odödlig kanske just på grund av sin kändisskap–han fanns inte längre. Det är konstigt det där.
Nämen, jag var inte alls beredd på alla kritiska kommentarer. Tyckte det var ett litet fint inlägg liknande sånt som jag kan fundera på ibland. Som hur Mel Gibson som var så snygg plötsligt har blivit en förskräcklig liten rasistisk gubbe.
Jag ser heller inget negativitet med inlägget.
Döden behöver pratas mer om och dessutom ser inte jag det som att Clara ger de levande namngivna dödsorsaker.
Utan det är ju så hennes mormor (och många med henne) pratat om de döda namngivna.
Ja, att prata om döden är helt ok. Inget fel i det. Men Clara ger de nu levande – namngivna! – dödsorsaker i sin text och det är vi många som ogillar. Respektlöst gjort av henne och respeklöst att hon avfärdar våra känslor som trams.
Så det är inte okej, men du kan titta på serier där namngivna människor slaktas inför dina ögon, som typ Game of Thrones? Det är du helt okej med, men resoneringar om en fiktiv framtid – något som händer oss alla någon dag – det är inte okej och det gnäller ni över? Men läs inte då? Det här är inte din blogg, så det är ditt val om du läser den eller ej, och är du så stresskänslig kanske en politiskt sinnad feminist inte är den bästa personen att följa? Det finns andra, barnvänliga bloggar att läsa istället om man är så lättkränkt.
Haha! Va?? Så konstig jämförelse. Game of thrones är en fiktiv serie, i en fiktiv värld med fiktiva namngivna rollkaraktärer. De finns alltså inte på riktigt. Visst att Clara resonerar kring en påhittad framtid, men den är ju inte fiktiv eftersom människorna hon skriver om lever här och nu i vår värld. Hur går det ens att att jämföra med GOT? Väldigt intressant…
Ibland känns det som att kommentarerna på den här bloggen kommer från en porslinsdocka som just klivit ur sin ask av bomull. Man får inte filosofera om döden, man får inte erkänna att man ljugit, inte resonera om barn och kön, inte skämta utan att märka upp inlägget “OBS! Humor”, inte fantisera om sex och lust för då kan någon som inte gillar det bli ledsen och blir man ledsen har man automatiskt rätt. Då förväntas andra säga förlåt.
Skulle fatta reaktionerna om det här var en myndighetsblogg som bestämt att nu ska alla medborgare tänka som det står här. Men hallå – det är ju en blogg där en människa skriver om sina tankar och känslor. Vill ni stoppa det?
Det finns flera sätt att tänka/känna på utan att det är osmakligt, förfärligt, märkligt osv.
Tack och amen! Håller med om liknelsen om porslinsdockor
Fantastisk liknelse! Tycker det är SÅ märkligt att folk har krav på att du ska pleasa dem och bara skriva sånt som passar just dem (porslinadockorna).
Jag försöker prata om dem vi förlorat på ett ganska vardagligt sätt, det ska inte behöva bli nån form av stämning när man högt delar med sig av ett minne.
Åh så bra kommentar! Där satte du ord på det jag kände när jag läste alla upprörda kommenterare. (Gillar framför allt: “…för då kan någon som inte gillar det bli ledsen och blir man ledsen har man automatiskt rätt. Då förväntas andra säga förlåt” Ha! Så himla knas egentligen…) Blev väldigt förvånad över de kommentarerna. Själv går jag ju och tänker på kändisar, livet och döden på det här sättet var och varannan dag.
Mycket bra skrivet Iz!! Kunde inte gjort det bättre själv 🙂
Håller med! Och gillar “den som blir ledsen har alltid rätt”, den formuleringen sätter fingret på en hel del jag har grunnat på.
Eller tramsigt….
Instämmer helt. Får fasen kramp av alla humorbefriade människor som kommenterat här. Dra ut pinnen ur era rövar. Sluta problematisera ickeproblem. Det är ju helt sjukt vad vissa av er inte verkar förstå någonting.
Men eller hur! Jag och pappa satt och pratade om det här för några år sedan, när jag frågade “Men varför sörjer folk fortfarande Elvis? Så bra var han ju inte”. I min värld hade han ju bara en djup röst men var sliskig, då jag saknade perspektivet då han dök upp i sångvärlden. Men för farmor… ja då var han ju nutidens Lady Gaga eller min tids… jag vet inte, Beyonce kanske.
Satte typ kaffet i halsen när jag läste rubriken (VAA?? HUR?? NÄR?? HUR MISSADE JAG DET HÄR??) men tänkte läsa klart inlägget innan jag läste om nyheterna 😉 Bra rubriksättning!
Och nej, det här inlägget var varken osmakligt eller annat. Det är bara människors ovana att prata om döden. Kändisarna nämnda i det här inlägget skulle bli smickrade att du ansåg dem kända och bra nog att nämna. Mer sådana här inlägg. Bra att folk pushas ut ur sina comfort zones!
Intressant tanke! Det blir nog nästan en personlig sorg med någon man har följt genom livet. Hasse Alfredsson var ju en så stor del av, eh, den svenska folksjälen, i brist på ett bättre ord… Och smart rubrik också 🙂
(Fast jag hickade till lite när du börjad beskriva hur folk dött, gulp…)
Haha! Jag hann också tänka “är Beyonce död?” Inte för att min dåliga koll skulle förvåna mig… tror det var förra året som jag upptäckte att Whitney Houston var död! Och då hade hon väl varit död i tre-fyra år (minst)… “va, är hon död!?!!” minns jag att jag utbrast. Omgivande människor tittade underligt på mig 😉
Heja dig Clara! Jag är också förvånad hur människor är så lättkränkta å andra människors vägnar. Bra svarat! Jag är just nu i sorg efter pappa (som någon annan här i kommentarerna) och likt den andra personen tog jag heller inte illa vid mig. Varför skulle jag?
Det är synd att vissa läsare av denna blogg inte verkar vilja se dig som något annat än en porslinsdocka heller.
Det här inlägget och rubriken var effektsökande tycker jag! Jag tycker det blir bisarrt att spekulera i hur ngn ska dö! Diskutera döden men inte spekulera i hur ngn kommer dö! O att vissa inte vill diskutera döden är helt ok och normalt! Det är en smaksak liksom!
Dalle! Vilka utropstecken! Kanske börja använda versaler också! För mer effekt! ???
Haha en dålig vana Mia!!!?✌?
Tror verkligen varken Beyonce, Robyn eller Alexander Skarsgård skulle bry sig det allra minsta om detta, det är ju helt tydligt att det inte är allvarligt skrivet. Alla ska vi dö en gång, tro det eller ej, och att prata om det är inte farligt, snarare gör det döden mer bekväm tror jag. Personerna i exemplen kunde nog inte bry sig mindre, det skrivs hyllmeter om dem varje dag i betydligt mer offentliga forum, och detta är så uppenbart ett exempel baserat på ren fiktion. Om nån hade skojat om att jag skulle dö som sängrökare hade det varit helt irrelevant för mig om tonen uppenbart var skämtsam och kom från en vänligt sinnad person: jag röker inte ens, ingen vet hur jag ska dö än, vad är det som är så farligt med detta? Tänker att vi kan omfamna livet mer om vi slutar låtsas att det aldrig ska ta slut.
Jag tillhör en av de som blev superförvånad av kommentarerna här.
Tror inte jag hade reagerat speciellt hårt om någon filosoferat över min död – och det är väl egentligen något alla människor gör? “Undrar om jag kommer bli gammal? Vad kommer jag dö av? Osvosv)
Jag tyckte din post var tankeväckande som vanligt men själva orsaken till att jag ville kommentera från första början var att JISSES KVINNA – vilken blogg du har!! De senaste inläggen, allt från temaveckan till hur din jobbdag ser ut till hur du ser på reklam inom bloggosfären – herregud vilken kvalitet OCH kvantitet du överöser oss med!
Jag känner mig privilegiad att få läsa om dina tankar så ofta.
Tack!
Hahah va känsliga folk är. Så farligt va de inte. Tror knappast Beoncey kommer läsa här o bli upprörd direkt…. o skulle hon mot all förmodan göra de skulle hon nog inte bry sig nämnvärt…. jag håller med Clara. Tramsigt är ordet…
Jag förstår verkligen inte det osmakliga i inlägget. Jag blev förvånad över kommentarerna. Fler borde våga prata om döden som vare sig vi vill det eller inte är en naturlig del av livet.
Eftertänksamt inlägg! ??
Inte osmakligt eller tramsigt på något sätt. Vi ska alla dö. Att filosofera kring det är nyttigt. Och nu är det ju inte döden i sig eller personerna du namnger som jag tycker det handlar om utan just hur vi i olika generationer ser människor i vår närhet som viktiga eller inte.
Min pappa blev säkert ledsen när Hasse Alfredsson dog eftersom han älskade Hasse & Tage. Jag är uppväxt med det. Han kommer inte bry sig ett dugg när någon av dem du namngivit dör men jag kommer att reagera.
Fattar iiingenting över varför detta inlägg skulle vara känsligt? Clara spekulerar över vår relation över åren till kändisar (som vi gärna ser som evigt unga och vackra) som också åldras och dör, och hur man då skulle kunna reflektera kring valfri kändis (som du följt sedan du var ung) död. Hon exemplifierar med några exempel, där jag inte tror att hon har lagt massor med möda på att tänka ut en faktisk sannolik dödsorsak. Det var inga elaka exempel (som vissa kommentarer däremot kände sig nödgade att hitta på för Claras del…) Det är ingen nyhet att vi alla ska dö, väl? Inte ens för Beyonce. Det kanske är så att kommentarerna mer avslöjar vår egen inställning till döden (förnekelse in i det sista för vissa verkar det som) eller insikt om att det är en del av livet?
Tänkvärt!
Det här har jag också funderat på så mycket. Känns som att det är många kändisar som kommer avlida under ens tid. Fast så kändes det kanske för den äldre generationen också…
Oj! Läste just kommentarerna! Men alltså vilka människor det finns som inte förstår, och dessutom attackerar ett sådant här inlägg. Jisses så tragiskt. Jag brukar tänka som så att de nog har väldigt innehållslösa liv för annars borde det vara omöjligt att reagera så starkt på att människor ska dö när de blir gamla. För det kan omöjligt vara att de inte vet det tänker jag.(?) När jag läser sånt här (som de som kommenterat skrivit) tänker jag på allvar att jag aldrig kommer våga skaffa barn för dessa människor finns ute i världen, världsfrånvända, verklighetsbefriade osv… Så sorgligt för dem och de i deras närhet. Så märkligt att tänka på att de inte tror att du skulle ha tankar om liv och död. Hoppas dessa människor inte har barn själva förresten! Tänk om barnen undrar eller frågar om döden och de får veta att de är vidriga, osmakliga, och att man absolut inte får prata om eller tänka på att nu levande människor ska dö osv. Ja denna värld….
Om du på riktigt överväger stt låta bli att skaffa barn för att några påpekade att de tyckte att ett blogginlägg var lite osmakligt tycker jag att det känns som att det är din uppfattning om omvärlden som könns lite vilsen. Men jo, får det dig att tvivla på att skaffa barn är det nog bäst du låter bli!
Jo precis, för hur man än uppfostrar ett barn så kommer man inte undan detta att det finns galna människor omkring en (och dem). Eller galna är kanske fel ord? Men sådana med tankar om att naturliga skeenden är osmakliga. Och som tar sig friheter att skälla ut/tillrättavisa människor med åsikter bara för att de inte delar dem. Skrämmande =( Hur förklarar man för barn om hur sådana människor fungerar och hur man ska hantera dem osv.. Eftersom det verkar finnas så många verklighetsbefriade, såklart inte bara bland läsare av denna blogg.
Ha! Exakt så tänker jag med! Nästan alltid när en “gammal” kändis dör går mina tankar till framtidens rubriker – både skrämmande och kittlande (och inte det minsta osmakligt).
Det är osmakligt att inte prata om döden eller beskriva dess olika scenarion. Det är bra att kunna skriva om döden på ett skämtsamt och krasst sätt, är så urbota less att det ska målas in i ett slags skimmer som gör ämnet så otillgängligt att prata om. Efter att en familjemedlem gick bort i vintras så undviks samtalet om döden helt i min omgivning eller så sker det en riktig djupdykning som leder till timlånga samtal (vilket ibland behövs också) – Det blir skarpa kontraster mellan två olika förhållningssätt. Att krångla till ett samtalsämne som döden skapar osäkerhet och därför stänger många sorgen inom sig, vilket gör att många inte klarar av att prata om det eller lyssna till det. Tänk att alla de scenarion som Underbaraclara beskrev utgick ifrån att de dog en ganska naturlig död på ålderns höst, så otroligt harmlöst, eller hur? Döden ska få vara ett samtalsämne, t o m med en liten skämtsam ton!
Hon antydde att Beyonce (likt Monica Zetterlund) dog i eldsvåda orsakad av sängrökning. Inte speciellt naturligt i mina ögon, snarare ett av de allra värsta och plågsammaste sätt att dö på.
Skriv inte så, då låte Ellie bli stt skaffa barn! 😉
Eller massor av dem, för att försöka balansera upp världen lite 🙂
Åh! Alldeles underbart inlägg! Älskar när man får tänka lite. Hög, hög kvalitet på den här bloggen.
Intressant! Lite vemodigt att läsa och föreställa mig framtiden på det viset. För det är ju så det lär låta.
Fint och tänkvärt inlägg.
Och ja, jag hajade också till när jag läste rubriken och funderade över hur jag kunnat missa det!
Jag kommenterade mest för att visa mitt stöd för dem som tagit illa vid sig, att jag kan förstå det.
Jag upplevde inlägget som obehagligt men det är mycket riktigt min känsla att ta ansvar för, det som gjorde mig både arg och ledsen var då Clara avfärdade oss som tycker så med “trams” o.dyl.
Håller med dig Iz i att det finns flera sätt att känna/tänka på – så även utan att det är “trams”.
Du Annie, anser du att det är samma sak att diskutera påhittade karaktärer i en serie som riktiga människor?!
Annie, för att svara dig; jag har inte satt mitt alias till detta inlägg, det var i ett sammanhang då det passade och det har fått hänga kvar – inget stressande i detta inlägg. Lättkränkt är jag inte, blev inte heller kränkt här, sällan även jag blir illa berörd, som i detta inlägg. Jag kunde inte veta att inlägget skulle ge mig obehag och därmed välja bort det. Men det är så klart sånt jag får ta, det är alltid en risk.
Ni som menar att vi inte tål prat om döden – läs igen. Vi har inte problem med det utan med spekulationerna kring dödsorsaker hos namngivna personer. Döden behöver absolut pratas om och ventileras (jag gör det ofta) och jag förstår tanken med Claras inlägg, det är tänkvärt.
Till sist kan vi konstatera att vi bör vara ense om att vi är oense om huruvida det är obehagligt att spekulera kring namngivna personers framtida död, eller ej.
Mycket bra formulerat!
Men hjälp, vad många som tog illa vid sig? Jag läste det här som ett humoristiskt inlägg och tycker framförallt att det är roligt att läsa en annorlunda text som sticker ut lite! Tog inte alls det här på stort allvar utan tycket snarare att det var underhållande läsning. Men jag har å andra sidan ganska svart humor som säkert många skulle ta illa upp över…
Vilket vackert inlägg! Jag brukar också fundera över det där ibland. Först blev jag överraskad av de negativa kommentarerna, sedan irriterad, men nu tycker jag nästan att det är underhållande att se hur rädda och främmande människor är för fiktion. Men också sorgligt.
Jag kände precis samma sak, förvåning som förbyttes i irritation som blev humor när man märker på vilken nivå det hamnar. Sorgligt, ja.
Jag tänker ibland på att vi som växer upp med kändisar som har kända föräldrar liksom inte har hängt med från början. På samma sätt som våra barn kanske kommer följa Suri Cruise eller shiloh jolie-pitts eventuella karriärer utan att fatta att deras gamla gubbar och gummor till föräldrar var såna hyllade snyggingar ?
I mitt yrkesliv är döden en naturlig del. Hela tiden. Jag har följer människor in i döden, jag pratar om döden med den döende och dennes anhöriga. Inga konstigheter. Ändå blev jag, liksom många andra av kommentatorsfältet att döma, illa berörd av detta inlägg. Inte för att döden är hyschhysch för mig, utan för att den är en väldigt privat sak som medför oerhört mycket sorg både för den döende och de närstående. Att spekulera i hur riktiga, nulevande människor eventuellt kommer att dö (långvarig sjukdom, brinna inne etc) är osmakligt. Tycker jag. Jag skulle bli väldigt illa berörd om jag hörde någon out of the blue spekulera i hur jag kommer att dö utan att jag själv är en aktiv del i spekulationerna. En sak att prata om sin egen död. En annan att andra pratar om den åt en.
Som professionell skribent ska man kunna ta emot reaktioner på vilka KÄNSLOR (positiva som negativa) ens text väcker utan att avfärda reaktionerna som trams och “porslindockor”. Har man inte den mognaden och/eller förmågan kanske man ska övergå till privat dagbok istället. Eller hålla sig till mer neutrala ämnen.
Exakt så!
+1
Precis så, anna1, skulle jag uttryckt mig om jag kunnat.
Något skavde i mig både när jag läste inlägget och kommentarerna. Inte heller jag är lättkränkt eller blev ledsen över texten. Däremot är jag ganska känslig, som i “känslig för känslor” inte lättstött (blir ofta missförstånd där. Det är faktiskt en skillnad.) och upplever både inlägget och speciellt bemötandet av kommentarer som okänsligt och lite reflekterat (“trams”?!?), även om jag egentligen verkligen inte tror att Clara är oreflekterad.
Bra formulerat Anna1 & Elisabeth!
Wow.. intressant att läsa allas kommentarer. Jag hoppas på ett inlägg där du svarar på kommentarerna du har fått. En Beyonce dör part 2.
Själv spekulerar jag över min egen och mina näras död väldigt mycket och har alltid gjort sen jag var liten. Knäpp egenhet kanske, men tror att det gör mig mer förberedd på att döden alltid finns nära även om tankarna gör mig rädd och ledsen. Jag tyckte det här inlägget var väldigt intressant och smart sätt att fånga uppmärksamhet vid ett obehagligt ämne. Du är modig Clara som skriver om ämnen som upprör och känns! Mer sånt!
Nu har jag läst igenom alla kommentarer och inte hittat EN ENDA som tar upp det enda jag blev “upprörd” över i inlägget: nämligen att Hasse Alfredson var felstavat. Det ska vara Alfredson med ett S. 😉
Hahaha underbart
Japp har aldrig varit så poppis som när jag låg på sjukhus .När jag kom hem dog det ut fort. Där pratade man om alla möjliga sjukdomar man kunde få och som folk drabbats av. När Loffe Carlsson dog då gick musten ur mig.Det var min generation s skådis som jag växt upp med.
Milt sagt uppgiven över all härskarteknik i kommentarerna på det här inlägget:
Lättkränkta! Överkänsliga! Trams! Humorbefriade!
Är det konstigt att man i många sammanhang inte vågar öppna munnen och säga vad man tycker? Förstår ni inte själva hur illa ni (och du Clara) beter er?
Några av oss reagerade på inlägget och tyckte det var osmakligt. Ingen, eller väldigt få, av oss kände oss personligt angripna eller kränkta av det. Vi bara tyckte inte om det! Att då bemötas med hånskratt och “oj oj oj, så känslig man vara idag” känns så himla ovärdigt. För er! Förstår ni inte vilket klimat ni är med och skapar?
Clara, du är väldigt ansvarig här. Det är din plattform och det var du som började med Tramset.
Kränkt är jag inte. Känner mest uppgivenhet, Ä ite ledsen kanske, å världens vägnar. Och känner att ” jaha, kanske man bara ska hålla käft nästa gång”.
Ansvarig? För vadå? Tycker kritiken mot er som blev illa till mods är helt rimlig.
Och du kan absolut inte förstå varför så många reagerade? Det var ju liksom inte bara en eller två.
Det där med ansvar är såklart inte helt lätt och säkert felformulerat av mig. För jag menar ju inte att du personligen ansvarar för hur folk beter sig. Men, det är din plattform, du är en person med inflytande och du, genom sättet du svarade (“TRAMS”) öppnade för att fler tyckte det var helt ok att svara så, istället för att lyssna. Ni tillskrev oss diverse lite flatterande egenskaper vi inte har. Flera har försökt förklara det för er, men vi blir bara bemötta med, vad jag upplever (tar ansvar för min upplevelse), en ganska snäsig och nedlåtande attityd. Hade det varit i riktiga livet ( eller om hade det varit män som svarat så….) hade det blivit riktigt jävla dålig stämning.
Även jag har ett yrke där kritik ingår. Jag blir kritiserad dagligen. Även jag har ett yrke där reflektion ingår. Jag reflekterar dagligen. Jag, liksom antagligen de flesta andra som blev “illa till mods”, har inga problem med döden så länge den inte kommer för tidigt.
Du fick kritik på en text. So what? Vill du vara den professionella skribent du utger dig för att vara, och vill bli tagen på allvar, så så bör du nog klara att hantera det.
Jag klarar mycket väl av att hantera kritik. Jag godkände ju själv varenda kritiskt kommentar. Det betyder däremot inte att jag höll med eller måste svara förstående på något jag tycker är rent trams. Frågan är varför så många var snabba på att döma ut mitt inlägg som osmakligt – men inte själva klarar av den kritik som andra bloggläsare kom med? Du tycker jag var osmaklig – jag tycker du var tramsig. Vem har rätt? Ingen av oss? Båda två? Kan vi inte bara låta det vara okej att uppfatta en text och kommentarerna till en text på olika sätt? Vadan detta behov av konsensus?
Nej, jag håller inte med. Man hanterar INTE kritik genom att håna sina kritiker. Inte om man vill bli tagen på allvar. Som jag sa, så måste jag hantera kritik nästan dagligen, så jag vet också hur det känns att måste ta skit. Man behöver inte hålla med kritikern, men man bör försöka lyssna. Och jag tycker verkligen inte att dina kritiker här var överkänsliga och osakliga och värda att hånskrattas åt.
Jag/vi vet att du vet massa om döden! Jag tycker inte att DU är osmaklig. Var det nån som sa det? Det var väl texten de reagerade på? Det är väl skillnad?
Jag förstår att du inte menade illa, och “felet” här är mångas, men verkligen inte bara de som reagerade på texten i första hand.
Vem hånade sina kritiker? Jag konstaterade bara rakt upp och ner att jag ansåg att det var trams och världsfrånvänt att tycka att den det blogginlägget var osmakligt. Klarar man inte av att någon tycker att man kommenterar tramsigt ska man nog låta blir att kommentera helt. Jag har som bloggare blivit anklagad för att skriva om trams i elva års tid så jag har fått skinn på näsan under åren.
Elisabeth; jag förstår och håller med dig. Även i min värld är det stor skillnad på att säga till då man anser att någon – man själv eller nån annan – kan ta illa upp och att avfärda någons känslor/åsikt på ett förminskande sätt. Dessutom även stor skillnad på att kommentera en text och att kommentera den som kommenterat – kalla hen för porslinsdocka, överkänslig m.m.
Men Clara har en helt annan inställning i detta och ibland kan man bara inte “mötas”. Hon hade en oförarglig avsikt med inlägget, menade inget illa och då kan hon inte förstå att andra kan reagera negativt.
🙂 Stresskänslig.
Det “värsta” är att jag kan förstå henne. Inuti mig skulle jag antagligen också reagera så om jag kände mig så missförstådd (har gjort många gånger…). Men det är nåt annat vad man säger/skriver högt.
Med vänlig hälsning,
En som absolut inte är en lättkränkt porslinsdocka 😉
Wow, vilka starka reaktioner! Jag tycker att reaktionerna i sig är betydligt mer anmärkningavärda än själva innehållet i blogginlägget. Ser fram emot när BLOK tar upp det här med dig i podden, Clara. 😉