I eftermiddag var jag pÄ körrep i kyrkan och hade hela tiden lite oro i kroppen för att jag inte hunnit hem och kolla till hönsen som behövde pÄfyllnad av mat. NÀr jag till slut kom hem till hönsgÄrden för att stÀnga in djuren sÄ hittade jag bara tre förvirrade hönor. Tuppen och de andra hönorna var spÄrlöst försvunna. Men nÀr jag kollade runt pÄ grÀset sÄg jag massor av fjÀdrar i alla möjliga fÀrger. NÄgot djur har varit hÀr pÄ eftermiddagen och haft ihjÀl och Àtit upp mer Àn hÀlften av vÄr fina besÀttning. Jag Àr sÄ himla, himla ledsen. Vi hade inte haft dem mer Àn ett par veckor men som jag skrev senast igÄr kvÀll (!)  pÄ bloggen Àr det ju en sÄ fin flock och snÀll tupp. Och nu har jag bara tre stackare kvar.

Det sorgliga Ă€r ju att det mĂ„ste ha hĂ€nt under dagen. Det Ă€r ingen som brutit sig in i hönstraktorn utan det har skett utomhus nĂ€r de gĂ„tt fria. Jag tĂ€nker pĂ„ den fina tuppen som mĂ„ste försökt försvara flocken och sjĂ€lv strukit med. Och sĂ„ hönorna. SĂ„ rĂ€dda de mĂ„ste varit. Jag fĂ„r sĂ„ himla dĂ„ligt samvete att jag inte kunde skydda dem. Samtidigt vill jag ju att de ska kunna gĂ„ fria – ett liv i instĂ€ngdhet Ă€r inte roligt.

Jag gissar att det Ă€r en rĂ€v eller en rovfĂ„gel som varit i farten. Barnen Ă€r jĂ€tteledsna förstĂ„s och grĂ€t sig till sömns.  Men jag försöker berĂ€tta för dem – men minst lika mycket för mig sjĂ€lv – att det Ă€r naturens gĂ„ng. Jag vill skydda mina höns och kĂ€nner ett irrationellt hat mot det dĂ€r djuret som tog ihjĂ€l dem. Men kanske var det en rĂ€vhona som fick mat till sin valpkull ikvĂ€ll? Eller en hungrig rovfĂ„gel pĂ„ jakt efter föda till sina nyklĂ€ckta ungar?

Jag vet inte. Det Ă€r en klen tröst.  Är sĂ„ himla ledsen bara och vet inte vad jag ska ta mig till med tre stackars hönor och ingen tupp. Nu kommer jag inte vĂ„ga slĂ€ppa ut dem igen utan att jag sjĂ€lv Ă€r i nĂ€rheten.

Ett jordbruksÄr pÄ vÄr gÄrd