Att ha barn ger en sådan mening till mitt liv. Inte för att det var meningslöst innan. ABSOLUT INTE. Men barnen adderar ytterligare ett lager. Jag känner enorm glädje över att ge mina barn en fin barndom. Det blir så extra tydligt nu till jul – men egentligen till alla högtider. Jag kände det vid första skolavslutningen och luciatåget. Vid påsk, födelsedagar, midsommar allt däremellan. Att få vara med och skapa traditioner och högtidsstunder med mina barn. Sånt som de kan bära med sig resten av livet.
Jag njuter så mycket av att fylla livet med magi för dem. Att jag får och kan och vill. Bygga ett hem där de får känna sig trygga och älskade och uppskattade. Där jag har möjligheten att ge dem det där extra. Som gör att jag får uppleva deras glädje, förväntan och lycka. I stort som smått.
Hämta tidigare och överraska med ett julbak. Ta med den på badhuset en fredag helt spontant. Laga deras favoritmat. Bada badkar med en frasande badbomb som färgar vattnet lilablått. Sitta och läsa tillsammans i soffan. Sova hela familjen i den stora dubbelsängen. Stanna uppe och julpynta på natten, så att barnen får vakna upp helt förvånade, till ett strålande julhem. Låta dem ligga och lyssna på lillhen i magen, medan jag samtidigt får stryka dem över håret.
Jag hade själv en väldigt fin barndom och ju äldre jag blir desto mer har jag vett att uppskatta den. Och även om jag förlorade min mamma för tidigt så har kärleken hon och pappa gett mig under uppväxten skapat en trygghet som räcker livet ut. Nu får jag göra detsamma! Och jag har svårt att hitta något i mitt liv som känns roligare eller mer meningsfullt.
27 svar
Så fint skrivet. Blir alldeles tårögd! Tack Clara för att du delar med dig och inspirerar, älskar din blogg ♡
Å så fint, önskar alla ungar det! (Och önskar mig själv ett jobb där jag kan gå hem tidigare och överraska barnen! Framtidsmål.)
Fint!
Alltså det är PRECIS därför jag vill ha barn! Hoppas så innerligt få bli välsignad med ett eller flera små glin att kunna ösa kärlek över och uppleva världen igenom ❤️
Åh, jag känner precis likadant!
Så oerhört tacksam för mina barn och kanske lite extra då det inte var lätt för mig att bli mamma, men tillslut så kom dem… Julen har verkligen blivit extra mysig och speciell sedan barnen kom. Jag är också så glad över att jag kan jobba deltid och därmed ha lite mer tid för barnen än om jag hade jobbat heltid. Och nej det var inte självklart, för vi har inte någon jättebra ekonomi, utan för oss handlar det om att ta bort vissa saker för att prioritera att kunna vara hemma med barnen mer.
Instämmer! Det är det bästa som jag varit med om, att få bli mamma.
Känner precis samma sak,
dock hade jag en mindre bra uppväxt vilket jag tror är
min drivkraft för att ge mina barn något annat än det jag själv fick.
Fint inlägg Clara! Är också så tacksam för min barndom, på landet i Norrbotten. Bär det som en skatt genom livet. Också tacksam för båda mina föräldrar som fortfarande är i livet men som aldrig tog hand om mig som barn, de kunde inte av olika sorgliga skäl. De har säkert dåligt samvete, men det är i så fall deras problem, inte mitt faktiskt. Att föräldrar har så mycket samvetskval är ett stort problem – för dem! Har så innerligt svårt att förstå mig på det ständiga dåliga samvetet bland föräldrar som faktiskt tar hand om sina barn, själva och i sitt eget hem, ger dem mat och tak över huvudet och därtill älskar dem. Vad mer kan ett barn begära? Mer än kärlek? Tror inte det. Kärlek trumfar ”roliga upplevelser” och ständiga ”aktiviteter” då kanske barnen istället är underhållna och passiva istället för kreativa eller bara hindras från att ha tråkigt en stund eller var för sig själva i lugn och ro.
Känslor smittar. Om det är äkta kärlek uppfattar barn det, oavsett övriga livsomständigheter. Själv har jag inte barn, vill inte ha. Är ganska likgiltig runt barn, söker aldrig deras uppmärksamhet, gullar aldrig med andras barn. Ändå dras de till mig direkt. Varför? Kanske för att jag aldrig tvingar mig på dem och aldrig känner ansvar för att underhålla dem. Men jag tittar dem i ögonen när de söker min blick, barns ögon är väldigt speciella. Man kan sällan se en vuxen i ögonen på samma sätt.
När försvinner den där speciella blicken? Föräldrar vet säkert. Om man är uppmärksam och inte sitter med ögonen i telefonen då. I kollektivtrafiken har jag mer kontakt med barn än deras föräldrar. Vi tittar på varandra, jag och barnet, nästan hela tiden. Säger ingenting. När barnet eller jag försvinner från bussen har jag haft gott sällskap. Föräldern har inte märkt någonting. DET borde ge dåligt samvete. Men sådant går nog under radarn.
Jag tyckte om att läsa din kommentar!
Nu skriver du väl inte för att alla andra ska leva som du, men samtidigt målar du upp en drömbild som kan vara svår att uppnå. ”Hämta tidigare och överraska med ett julbak. Ta med den på badhuset en fredag helt spontant.” Detta kan jag aldrig göra eftersom jag jobbar heltid och min man jobbar heltid på ett riktigt arbetaryrke med delade turer och allt: bussförare på landet. Dock är vi glada att vi båda har jobb och att sonen verkar trivas bra på förskolan. Vi lägger krutet på att ha en fin stund tillsammans när vi väl är med varandra. Det vi gör då är ofta att sitta i soffan och läsa eller gå ut och vandra runt i naturen.
Var och en gör så gott de kan. Småbarnsåren är uppenbarligen tuffa.. och alla kan inte leva i magi jämt…
Nä, jag förstår hur du tänker, men samtidigt varför inte? Varför får man inte skriva om den lilla magi man kan uppbåda i vardagen för att andra kanske inte kan göra exakt samma sorts magi? Vad kan man skriva om man aldrig får göra någon avundsjuk på det man lyckats få i sitt liv? Ni kanske har annan magi som Clara, och alla andra, skulle kunna vara superavis på?
Ja, så kan det vara! Klokt!
Tack för påminnelsen! ❤️
Underbart det låter hur du tänker runt dina barns barndom. Ja, man behöver bara tänka tillbaka och inse att det är dom små detaljerna man kommer i håg. Jag minns min mammas alltid lika glada humör, alltid sjungandes alledeles oavsett vad som skulle göras. Alltid pysslande med något. Allt hon gjorde för familjen och pappa lika så tills han blev sjuk. Men det är underbart att tänka på minnen på det sättet vad som präglat livet! Du är med största säkerhet en underbar mamma/förälder!
//Berith
Om man har förmånen att få fina och trygga jular som barn bär man dem med sig resten av livet. Jag älskar julen. Den kan vara på tumanhand eller vi kan vara flera. Ljusen, de röda dukarna, stjärnorna. Jag känner redan hur det börjar jula till sig fast vi inte brukar plocka fram något ur gömmorna förrän till första advent.
Tänk om alla föräldrar kunde känna så om sina barn. Du är så klok och har så sunda tankar.
Du lever drömlivet Clara 🙂 Jag har (ännu) inga barn men hoppas få det en dag, för jag kan verkligen se hur det ger en extra dimension till ens eget liv. Jag minns också barndomsjular, påsk osv med stor behållning. Mina föräldrar hade inte mycket, men dom gav oss allt det där myset och jag saknade aldrig något. Är en julgalning och har redan börjat baka och greja… Ville också säga att jag nyligen har börjat läsa här regelbundet och lyssna på din och Ericas podd. Har varit/är utmattad och typ som avstängd från bloggar och media i ett par år… men här hittar jag verkligen energi och styrka. Tycker det är så fantastiskt att någon vill dela sitt liv med andra på ett så öppet vis som du gör, och även Erica för den delen. Du är genuin och jag beundrar dig verkligen <3
Åh, det låter sååå mysigt. Och jag känner precis likadant, med två småttingar hemma. Jag är så oerhört traditionskär och älskar högtider och allt mys och pys som jag kan få överraska barnen med. <3 Tack för alla dina sagolika och inspirerande blogginlägg!
/V
http://fondofhome.blogg.se – från kråkbo till husdröm
Håller helt med… Hade också en fin barndom, som jag är tacksam för. Men just julen var i vårt hus alltid lite av en visuell besvikelse för mig. Traditionstyngd, men inget passade riktigt in i vår rätt speciella 70-talsvilla. Och alltid lite för mörkt, för lite lampor. Koncentrerade mig på tomtelandskapet i öppna spisen som jag styrde med järnhand. En befrielse att själv få bestämma nu, och ser extremt mycket fram emot första julaftonen som ska firas i vårt eget hem, trots att våra barn är rätt stora, äldsta iallafall, och vi bott länge i huset har julaftonen alltid varit hos någon annan. Nu planerar jag att styra upp den lika strängt som tomtelandskapet rent visuellt… I samarbete med mina barn förstås!
Blir både glad och ledsen över det här inlägget. Glad – för att du så väl beskriver det fantastiska med att vara förälder. Det är verkligen en välsignelse. Och dina barn har sån tur som får ha dig som mamma! Ledsen – för att jag känner mig så otillräcklig. Tre barn och en valp. Föräldraledig i evigheter pga täta graviditet med de två sista. Jag är så trött. Så innerligt trött. Alltid är det någon som är sjuk. Ingen egentid. Alltid dåligt samvete. Alltid stressad. Blir lätt arg. Bryter ihop och gråter, så tyst så tyst jag bara kan. Vill bara bort. Samtidigt som jag älskar mina ungar till månen – och tillbaka igen! Vill ha mer ork. Mer energi. Ner tålamod. Mer glädje. Förstör jag mina barn? Kommer de se tillbaka på sin barndom och bara minnas sin arga och ledsna mamma? Som sprang från en syssla till en annan. Som fick sig bryt och bröt ihop i tid och otid. Förlåt mina älskade barn. Förlåt.
Tack Emelie för att de delar med dig. Kände precis igen mig i allt du skrev. Har också tre små barn. En tvååring och två ettåringar. Kämpar varje dag med känslor av att vara världens sämsta mamma, att jag förstör mina barn och att de ska minnas sin barndom som något ledsamt. Allt som kunde varit men aldrig blev.. Tack Clara för ditt svar till Emelie! Tar det till mig jag med ❤️
Tack Clara och ni andra också ❤️ Vi kämpar på och gör så gott vi kan! Så får vi hoppas att det är gott nog. Kram på er!
Du ar inte ensam, precis sa kanner jag med -ofta. Stressad och arg, arg, arg pa barnen for att jag sjalv helt enkelt inte orkar annat. Blir till en ond cirkel. Ar ocksa hemma mycket med barnen och onskar sa det fanns utrymme for mer egentid och roliga saker for mig. Livradd att jag forstor dem. Och mina ar inte ens sa sma langre sa de kommer nog minnas sin trotta, arga mamma. Fint du delar med dig Emelie, och du ar inte ensasm. Kramar
Å, hjärtat svider för dig Emelie! Men du, tänk på att förskolan hägrar! Det är inte alltid det bästa för barn att vara hemma med sina föräldrar. Med min äldsta var allt ganska sorgligt fram tills att jag började jobba. Med lite egentid och paus blev jag en så otroligt mycket gladare mamma! Oavsett så förstör man dem inte, de är ju så himla himla små.
Det kommer ordna sig Emelie. Jag har gått igenom både utmattning och depression med små barn hemma. Det är inte roligt och man känner sig väldigt usel. Men det kommer bättre tider när du orkar mer. Och tills dess duger du precis som du är för dina barn. Och du ska inte ha dåligt samvete över att du längtar bort ibland – det är normalt när man är trött <3
Vill också lyfta något Erica skriver om i vår bok Hjälp jag är utmattad - hur hennes döttrar inte alls minns sin mammas utmattning som hemsk. Medan Erica kände sig trött, dålig och ledsen - tyckte döttrarna att de fick en mamma som var hemma mer, var mycket mer närvarande och lugnare. Och lite så minns jag att det var när min mamma var sjuk också. Det där som min mamma tyckte var dåligt tyckte jag samtidigt var lite bra. Så du. Det är okej. Ge efter för det trötta om du kan. Barn har hellre en trött förälder som har tid att gosa en stund. Än en förälder som är arg och stressad och känner sig tvungen att göra massa roliga, vettiga och bra saker för "familjens bästa".
Blir glad av det här ☺️ känner samma sak 💜
Så klok du är Clara! Precis så har jag också känt. Bär med mig det genom livet. Och fått otaliga bevis på att det uppskattats av mina nu vuxna barn.