Om att fira åtta år som mamma

Bertils firar sin första födelsedag

Idag fyller Bertil åtta år. Min kloka, trygga, snälla och barnsliga pojke. Som leker snigel på mattelektionen istället för att räkna, och tar med sig gosedjur till skolan. Som mest leker med flickor eftersom deras lekar är roligare. Som är expert på att bygga världar och hitta på fantasilekar. Som är så liten och så stor på en och samma gång. Vi uppvaktade med tårta på sängen, men det första Bertil gjort när han blåst ut ljuset var att gå och hämta en present han tänkt ut till sin lillebror. En leksak som är Bertils men som Folke trånat efter. Sån är Bertil. Så mycket snällare än vad någon gjort sig förtjänt av.

Jag önskade mig aldrig söner. Var nog lite rädd för pojkar och hade alltid förutsatt att jag skulle få döttrar. Tänkt att pojkar skulle bli skränigt, skrikigt, svårt. Skulle jag få krama och trösta och prata allvar? Skulle vi kunna dela samma intressen? Att bli mamma till en pojke kändes både läskigt och svårt. Men nu vet jag att man inte får det man vill ha – utan det man behöver. Att få Bertil har fått mig att mogna och växa på alla plan. Och nu är det småpojkar mina ögon letar efter i vimlet. Pojkar som får mitt hjärta att smälta. Fina, sköra, mjuka, starka, skräniga eller blyga. Jag älskar allihop.

Att ha en åttaåring känns läskigt. Det är ju en ålder jag själv minns massor ifrån. Misstag jag gör nu, opedagogiska och dumma saker jag säger. Det kan han behöva bära med sig hela livet. Gör jag rätt? Blir det bra? Sånt kan jag ligga och vrida mig över mitt i natten. Men det är en tröst att tänka på min egen mamma och pappa. Som lika lite som jag visste hur man skulle vara förälder till en åttaåring. De hade inte heller något facit, utan gjorde så gott de kunde. Och det blev alldeles tillräckligt bra.

Jag är trettiotvå år och har en åttaåring, en fyraåring och snart ett spädbarn. Det är en häftig tanke. För det hade ju inte varit det minsta konstigt om jag istället börjat fundera på att starta familj nu. Trettiotvå år är ju ingen ålder. Men mitt liv blev inte så. Och jag är så tacksam över hur allt fallit ut för oss.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

34 kommentarer på “Om att fira åtta år som mamma”

  1. Finaste jag läst på länge och jag känner igen mig så! Min äldsta son fyller 8 år i mars och jag kommer fira både honom och mig som lyckades få någon så himla bra 🙂

  2. Åh, så fint gjort av Bertil och vad glad Folke ska ha blivit, Önskar bägge dina pojken en underbar dag.

  3. Du skriver så fint, ärligt och jordnära om föräldraskap Clara! Det roliga är att jag alltsom oftast känner igen mig. Ibland när du har skrivit inlägg som bearbetar den mer kämpiga delen av föräldraskapet så har jag liksom bara sagt Amen på det och suckat av igenkänning. Och nu när vi är gravida samtidigt och dina texter har varit mycket fokuserade på glädjen och kärleken, så könner jag verkligen igen mig. Jag har också haft en period nu när jag känt mig uppfylld av kärlek till mina små!

    Vilken otroligt snäll storebror Bertil är! Hoppas att ni har en härlig dag allihopa!

  4. Så starkt och finstämt du skriver! Grattis till din Bertil, som verkar vara en så stor liten grabb med en så vacker själ! Känner igen mig i detta att bli pojk-mamma, jag tyckte liksom att jag inte hade nån bruksanvisning till en pojk. Han var sjövild och klok, charmig och alldeles skogstokig, och uppfyllde alla förutfattade meningar om rackartyg och pojkstreck. Nu är han den lugnaste vuxna man som går på jorden, känslig, omtänksam, och en alldeles underbar far till två gossar som passar in på din beskrivning av Bertil, och en dotter som är vildare och tuffare än självaste far sin. Älskade ungar, vilken resa det är att va förälder, vilka lärare vi har i våra barn! Kram till dig och din familj!

  5. Åh det släppte någon slags knut i magen och jag fick tårar i ögonen när jag läste det sista. Jag är också 32 år och jag sitter här ensam i min lägenhet och hoppas så oerhört mycket att jag också får familj en dag. Älskar att läsa dina familjelivsbetraktelser <3

  6. Det är just när man inte alls kan känna igen sig själv som jag tycker att föräldraskapet är allra svårast. När man är rädd för att ens barn ska bli precis som de där skräniga stökiga barnen man själv inte tyckte om och kanske också var lite rädd för. Klokt sagt om att man får de barnen man behöver! Man lär sig ju så otroligt mycket av att vara förälder, kanske allra mest just när man tvingas försöka förstå något som ligger långt bort från en själv.

    Grattis till Bertil och till er!

  7. Åh du klädde mina känslor inför en ev pojke i min mage i ord, utan krusseduller. Tack ❤

  8. Oh vad jag känner igen mig! Hade samma tankar när jag fick reda på att mitt första barn skulle bli en pojke. Hjälp tänkte jag hur gör man med en sådan!? Men han är världens finaste, goaste och väldigt mjuk. Har också blivit helt kär i små pojkar sen dess. Underbara små varelser.

  9. Fint skrivet om att vara förälder! Det är jag också. Mitt ena barn är världens kramigaste, lugn och filosofiskt lagd. En sån som ställer svåra frågor och kan sammanfatta en känsla så träffande.
    Mitt andra barn är modigare, spralligare, cool och liksom kavat, en sån som ingen trampar på. Så fint att få barn och upptäcka att man faktiskt får barn med egna personligheter, inte bara en pojke och en flicka.

  10. Jag fyller 45 imorgon, har en nybliven 8-åring och en 10,5-åring. Någon trea blir det inte vid den här åldern men jag är glad att jag hann, och kunde, få två barn! Jag har alltid som ung sett mig bli mamma, inte så längtande utan mer som det självklara i en vuxen framtid. Men man vet ju aldrig, och det tog lite tid, men så fint det är att ha dem nu, och förhoppningsvis för alltid. Två pojkar, kanske inte lika hänsynsfulla och omtänksamma som Bertil verkar vara, men fina ändå 🙂

  11. Så fint skrivet ❤️ jag har en liten son på 3 år och känner precis likadant! Var helt inställd på en dotter innan han kom, men nu är jag (såklart) så otroligt glad och tacksam över att det blev en kille.

  12. Jag känner igen mig i vad du skriver.
    Att vara pojkmamma är inte som jag hade tänkt mig, men jag tyckte nog ärligt talat att det kändes läskigare med tanken på döttrar.
    Och vi fick barn tidigare än mitt yngre jag hade trott, men det kändes rätt där och då. Vi hade kunnat vänta tills nu vi med, när jag äntligen har ett fast jobb med bra lön och allt det där. Jag är ju bara 36. 🙂 Vår tioåring kom mitt i mina uni-studier. När vår åttaåring kom hade jag bara examensarbetet kvar (eller ja, han kom ju lite för tidigt så han fick sova med på en tenta och redovisning av ett arbete). Att studierna inte ledde till jobb hade nog känts extra svårt om jag inte haft mina ungar att lägga energi på.
    Hade livet blivit som vi tänkt det hade vi nog också haft en sexåring, men jag är tacksam för det vi har fått!

    All glädje till ert gemensamma åttaårsfirande!

  13. Jag trodde också att jag skulle få en flicka när jag väntade mitt första barn, kanske för att jag som flicka var äldst i min syskonskara. Nu sitter jag med den sovande 9-månadersbebisen i famnen och smågråter av att läsa din text. Jag ser så mycket fram emot att få lära känna det här barnet mer och mer, och göra mitt bästa som förälder för att han ska bli lika inkännande och snäll som flickor ofta uppfostras att bli från dag ett! Tack för att du delar med dig av dina klokheter.

  14. Känner igen mig, jag väntar en pojke och det gjorde mig lite ställd. Hur gör man med en pojke? Kön ska inte spela någon roll så klart, men jag är uppväxt med systrar och kände att jag liksom mer vet hur det är att vara en liten tjej. Det är inspirerande att få ta del av dina fina pojkars uppväxt!

  15. Det är skönt att höra att fler känner likadant. Jag har en snart sjuårig flicka, högljudd och skräning hemma 🙂 Men får så mkt beröm om hur hon är då vi inte är med. Men varje dag funderar man över vad hon kommer komma ihåg som vuxen. Är det våra mysiga sagostunder? Eller de gånger jag helt inte orkat med mer brottning i vardagsrummet mellan två syskon som har kul och jag gapat rakt ut… Sagt saker innan jag egentligen tänkt mig för… Men vi gör alla så gott vi kan!

    Grattis på mamma-dagen 🙂

  16. 100% igenkänning på detta inlägg! Har alltid hoppats att jag någon gång kommer ha en dotter. Det blev inte så för mig. Jag har tre söner under 8 och blir hela tiden överraskad av deras många sidor och att jag blev en riktig pojkmamma. Lär mig så mycket av dem! Men jag är snäll mot mig själv och tillåter även fåniga avundsjuka tankar om andras döttrar. ❤

  17. Så fint skrivet! 💙 Grattis till både dig och Bertil!
    Ja, jag är snart trettiotvå år. Och fembarnsmamma sen fem månader tillbaka. Tänk vad livet har att erbjuda.

  18. Härligt att vara ung o ha många barn. Jag ligger här i min dotters soffa färgar hennes hår för årsfest på uni. Jag är 48 och hon 21 båda känns som en bra ålder. Längtar efter att bli mormor om några år då hon är klar o blir barnmorska. Njut av småbarnstiden.

  19. Så fint skrivet, jag känner så igen mig gällande att få söner! Precis som du har jag två pojkar och väntar en spädis snart. Grattis och lycka till!

  20. Började gråta lite nu, så fint! Jag har precis fyllt 33 och min son blir strax ett år gammal, också så glad och tacksam för hur det blev för oss då jag inte kände mig redo för barn alls innan jag faktiskt blev hans mamma. 🙂 stort lycka till med den kommande förlossningen och bebisen! ❤️

  21. känner igen så väl hur stor det kan kännas att ha ett stort barn. min äldsta fyllde snart sju (men blir åtta i december, de är födda samma år hon och Bertil. också en lustig tanke för jag minns hur ENORMT mycket äldre Bertil kändes när jag läste din blogg när min största var liten. men nu är vi ju mycket i samma fas, månadernas åldersskillnads betydelse minskar ju bara med åren). Att minnas själv. Att känna sig otillräcklig, inte tillräckligt klok. samtidigt som jag upplever att de här sju första åren har förberett mig för att kunna vara vuxen nog för den här rollen.

    fick också barn mycket yngre än vad som skulle förväntats med min bakgrund. (är 26 och mina barn är nu sju, fem och tre och ett halvt). Överlag upplever jag samma tacksamhet som du, att det blev bra på det viset, och är en rikedom. men kan tycka att det känns ensamt att gamla bekanta aldrig är i samma fas? Det är mycket bilda-familj-snack i bekantskapskretsen nu och ibland kan det kännas så långt borta. Vore intressant att läsa dina reflektioner kring det ifall du upplevt något liknande – har det varit bekymmersamt på något vis att vara först i bekantskapskretsen med barn?

  22. Så fint skrivet!
    Jag har inga barn, livet blev inte så. Ville så gärna, men det går inte alltid bra.
    Fick en gång en kommentar om att då är livet inte värt att leva. Det är många år sedan, men tog hårt.
    Det är så fint att se dina bilder och läsa om dina pojkar. Det gör mig inte sorgsen, tvärtom blir jag glad för ni verkar ha det så fint❤

    1. Klart att livet är värt att leva. Vilken otroligt dum kommentar. Tror att det där missförståndet kommer från folk som har barn och deras känsla av att “om barnen skulle försvinna/dö skulle mitt liv inte vara värt att leva”. Och den känslan tror jag kan vara sann. Men har man aldrig haft några barn så är det ju ett resonemang som absolut inte går att applicera. Kram på dig och tack för din fina kommentar <3