Jag har den där tyngden i kroppen som kommer när man gjort något roligt som man sett fram emot länge. Men som nu är över. Kvar är bara ett enormt tvättberg. Ouppackade resväskor och ytterkläder som luktar rökt fisk.

Ja. Fiskeveckan är slut och jag kom hem i lördags. Vi hade Annas familj och pappa på middag på lördagskvällen. Sådär i förbifarten. Innan de skulle resa vidare. Fick mig att känna hur det vore att ha min syster på nära håll. Vilken lyx om vi ofta kunnat äta helgmiddag ihop. Låtit kusinerna leka medan vi surrat i köket.

Nu saknar jag mormors hus, att vara med mina systerdöttrarna, att elda vedspis på morgonen och dricka kaffe med farsan innan resten av familjen vaknat. Och jag är ännu sjukare än när jag åkte dit – så gårdagen sov jag i princip bort. Tur då att vi har matlaget! För det vankades pizza igår kväll och alla fick komma. Också alla sjuka. Ingen var rädd för att bli smittad eftersom alla redan var smittade. Så vi hostade, snörvlade och delade köpespizza tillsammans. Och saknaden efter min familj blev lite lättare.

Den här måndagen är förkylningen liiite bättre. Så jag ska försöka rycka upp mig. Tvätta några maskiner. Sortera tillbaka allt från resväskan. Försöka göra lite höstfint här hemma. Tömma askan i vedspisen så vi kan börja elda igen. Hemma är inte det värsta man har. Vardagen är inte fy skam inte. Måste bara ge allting runtomkring mig lite kärlek.