Männen får fan ta och fixa det här nu

Innan jag blev mamma till två pojkar kände jag att jämställdhet mest handlade om kvinnor och flickors rättigheter. Om vår möjlighet att leva bra liv. Att vara ung kvinna är svårt. Kroppskomplex, betygshets, sociala spel och hårda krav.

Men när jag minns min tonårstid tänker jag också på de innerliga, nära vänskapsrelationerna jag hade med tjejer. Hur jag fick en Ipren från en förstående tjejkompis. Hur någon annan bjöd på en tvårutors Plopp från skolcafeterian för att ta udden av PMSn. Jag tänker på hur vi stod i flock och väntade på varandra när någon skulle gå på toaletten. Först när alla var klara följdes vi åt till matan i samlad skara. Alla ska med. Och sedan satte vi oss tillsammans. Och de snubbar som aldrig fick plats vid killarnas bord – varken fysiskt eller personlighetsmässigt – de fick äta med oss.  Jag tänker på hur jag grinade i ett övningsrum på musikskolan och hur tjejerna blockerade dörren inifrån så att jag skulle få grina klart ifred. Jag minns hundra kramar och peppiga sms. Jag minns också kvinnliga lärare som strukit över kinden, stöttat, förmanat och kommit med goda råd. Lagt sig i och varit rimliga, vettiga och underbara förebilder. Några manliga lärare som gjorde samma sak kan jag inte komma ihåg.

Jag vet att jag riskerar att låta som en sådan där odräglig pappa som blir feminist först när han får döttrar.  Men jag måste ändå erkänna att mitt feministiska fokus flyttades när jag fick söner. För vad ska vi göra med sönerna? Jag tänker på dem och hjärtat blöder! Killar är så utsatta – inte minst av varandra. Småpojkarna är rädda för storpojkarna på rasten. Rädda för fotbollar i magen och handduksrapp i omklädningsrummet. Snöbollar som sylas i huvudet. Hårda tacklingar, taskiga skämt och tuff jargong. Att få byxorna neddragna. Eller kalsongerna uppdragna. Det är pojkarna som leker så våldsamt på rasten att en kompis axel åker ur led. Det är pojkarna som slamsar så mycket att deras skolresultat blir lidande. Det är pojkar som inte får klä sig som de vill – för att de tappar i status om de är feminina. Det är pojkar som får lära sig att det är töntigt att bry sig om betyg. Pojkar som inte får gråta. Som övar på att flytta sin smärttröskel. Och som unga vuxna blir det ännu värre. De både utsätter andra och utsätts själva för klart flest våldsbrott. De flesta hemlösa är män och de flesta som hamnar i missbruk likaså. Män utbildar sig i lägre grad och har också sämre skolresultat. Var femte man uppger att han saknar en nära vän och unga män är överrepresenterade i självmordsstatistiken.

När jag såg dokumentären om Tim Bergling (Avicii) fastnade jag för hur han kämpade för att kommunicera att han inte klarade mer. Inte orkade. Och hur han omgavs av män som inte nickade förstående, inte fyllde i hans meningar, inte snappade upp vad han sa mellan raderna. De mötte honom inte halvvägs och hjälper honom inte att fatta besluten han behöver för att kunna må bättre. De vill inte se. Eller förstod inte.

Och precis det han nekades av männen i sin omgivning är det som vi kvinnor är så bra på att ge varandra. Vi är fostrade till det. Förståelse. Bekräftelse. Att se varandra. Väninnornas funktion är att säga -Gå hem och ta en Ipren och lägg dig och sov. Strunta i dina träiga svärföräldrar som bara lägger sig i allting. Här, ta en kakbit till. Nu ältar vi din knäppa chef en stund, ditt krisande äktenskap eller din begynnande utmattning.  Kanske gråter vi lite eller skrattar tills vi kissar på oss. Väninnor hjälper varandra att se klart.

När feminister pratar om de samhällsproblem som det manliga könet skapar och själva blir offer för. Ja då händer det att något ljushuvud påpekar att ”det minsann är kvinnorna som uppfostrat pojkarna så de måste ju göra något fel”.

Det är egentligen för dumt för att bevärdiga med ett svar. Men om någon nu ändå undrar vill jag slå fast att felet inte är vad kvinnorna gör. Utan vad männen inte gör. Deras frånvaro. Deras oförmåga och ointresse för att vara de goda förebilder som pojkar förtjänar.

Det är synd om pojkarna. Ni män får fan ta och fixa det här nu.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

105 kommentarer på “Männen får fan ta och fixa det här nu”

  1. Mäns oförmåga att läsa in känslor och tolka dem är skrämmande. Såg på serien med Ulrikke Falch (från skam) där de gjorde experiment med killar som visade på hur bristfällig deras kommunikativa förmåga är.

    Föräldrar har ett enormt ansvar att se och förstå pojkar.
    Mina pojkar kan berätta vad de känner och vad de har för behov, leker med alla oavsett kön och kommer troligen bli fantastiska män och framför allt så säger de ifrån när deras killkompisar är elaka mot flickorna. Det finns hopp!

  2. MEN SÅ FANTASTISKT BRA SKRIVET!!!!

    Hög igenkänning i precis allt! Och när männen som flytt in i arbetet hela livet sedan går i pension och mailen tystnar och telefonen inte plingar mer, ja vad händer då? En ny fas av ensamhet slår till. Så sorgligt! Män -ta varandra i handen och umgås på kvinnors vis, det är skitkul, jag lovar!

    1. 👍 Precis så, det är verkligen så påtagligt när en man går i pension. Och tänk att det ännu är så mycket mer negativt att vara en flickpojke än en pojkflicka!

  3. Mja, vet inte riktigt om jag är en av de där icke-typiska kvinnorna eftersom jag mest hängt i killgäng genom hela uppväxten. Känner inte igen mig i gråta-skratta-väninnorna och jag har ofta upplevt att tjejer blivit arga på mig för att jag inte “gjort som de förväntar sig”, utan jag har mest gjort som killarna brukar eller en bland-variant.

    Finns ju hur många sorters killar/män som helst också, det förvånar en, kanske. Men jag har sett i mina närmsta killgäng att de bryr sig om varandra men det ser annorlunda ut. Medan tjejgäng i min erfarenhet har övergivit vänner, så håller dessa killar ihop i vått och torrt. Så olika det kan vara.

    Min kopp te.
    Ps. Kanske inte höll mig till sakfrågan.

    1. Samma här, umgås oxå helst med killar/män. Män kan ta att man har en annan åsikt än vad de själva har, medan kvinnor söker likriktning och har en försiktighet som jag finner totalt kvävande.

  4. Mycket bra skrivet, Clara! Har inte denna text publicerats för några år sedan? Det känns som om jag känner igen den, men jag kan ha fel. Hur som helst: Ett ständigt aktuellt ämne och viktigt perspektiv!

    1. Ja, det är en text jag tidigare publicerat i Expressen men som jag tyckte förtjänade en plats på bloggen också! Pgav viktigt ämne =)

      1. Superb text! Märks bara att den är “gammal” när du i början skriver att du har 2söner.
        Ger mig hopp om min son som växer upp utan pappa men med mamma och storasyster. Han är i nuet 3,5 år och väldigt empatisk och engagerad i sin omgivning, mycket mån om och inkluderande om andra. Det kan bli bra folk av honom även utan en pappa som skulle störa fokus och ta av mammas energi.

  5. Jag tycker att du lyfter en mycket, mycket viktig fråga! Tack! Jag har själv två döttrar, och det är inte heller okomplicerat att se dem växa upp, men jag har också tänkt så många gånger exakt det du skriver om här, om pojkarnas utsatthet. Om deras ensamhet, som jag ofta tycker mig se hos de pojkar som finns omkring mig. De har starka, varma, mjuka, stöttande kvinnliga förebider omkring sig, och till viss del även manliga positiva förebilder men inte tillräckligt. För dessa pojkar är så råa med varandra. Det är dessa pojkar som en dag ska bli våra flickors partners.

  6. Hur klokt som helst. Men, en fråga: hur hade du reagerat och agerat om du haft en son som hade en tydlig dragning till det coola och lite farliga, som var starkt påverkbar av andra barn och alltid såg upp till äldre killar. En son som verkligen inte ville läsa, yoga, baka hemma hur du än försökte. En son som inte var alls lik dig men ändå din son. Arv och miljö är ju en ständig fråga, men en intressant sådan!

      1. Åh ja snälla skriv om det! Jag har en son och en dotter och ser såna skillnader. Sonen är mjuk och lugn hemma, men blir annorlunda med vänner. Ska vara ”störst bäst och vackrast” och blir högljudd och cool. Han är 9 år och jag undrar ofta hur jag ska uppmuntra hans mjukare sidor mer.

    1. Vad hennes pojkar har för intressen etc har väl egentligen inte ens med sakfrågan att göra? Hon pratar ju om machokultur, våld, bristande empati och rädsla. Allt detta är väl problematiskt för alla pojkföräldrar oavsett vad pojkarna i fråga tycker är roligt att göra på fritiden eller vilka dom ser upp till?

      1. Precis så! Oavsett om man har söner eller döttrar och om de är macho eller inte, riskerar man att råka ut för den kulturen på ett eller annat sätt. Och som förälder måste man förhålla sig till risken i vilket fall och ge sina barn trygghet, mod och förstånd så att de lär sig att fatta bra beslut som inte leder till någon form av deatrultivitet.

      2. Ja, men kanske ännu lite mer problematiskt i de familjer där barnen vill slåss med pinnar, leka krig och tävla i styrka, än i de familjer där barnen vill läsa, pyssla och leka skola. Eller??

  7. Så bra!!! Jag hade det delvis ganska tufft under min skolgång. Hade det både väldigt bra och väldigt dåligt i olika perioder. Men under uppväxten, hela uppväxten, la jag märke till att det var värre för killarna. Barn och vuxna var så mycket hårdare, fräckare, råare mot killarna. Även om jag ibland blev dåligt behandlad av mina tjejkompisar så blev vi tjejer oftast mycket bättre bemötta av de vuxna. Både de manliga och kvinnliga lärarna var mycket snällare mot flickorna.
    Allt du skriver om finns i statistiken och en bidragande förklaring kan vara den råa miljö pojkar utsätts för. Så viktigt att det finns tillräckligt många vuxna kring barn som har tid att ge omsorg.

  8. Läste om en förskola där de var tvungna att sätta pojkarna vid ett eget matbord för att de skulle lära sig att kommunicera med varandra för att få mat.

    Annars satt flickorna och såg att ”han har ingen mjölk så då ger jag honom den” och pojken behövde inte ens försöka prata.

  9. Blir ledsen när jag läser detta, både för att jag har två söner och har funderat mycket på exakt det Clara skriver. Men också rent självcentrerat för att jag inser att jag aldrig varit del av något sådant tjejgäng som beskrivs här. Jag var ganska ensam under min uppväxt, gick ut och in i periferin av olika tjejgäng, men aldrig så att jag var en del av dem. Jag skulle ha stått och vaktat dörren för en gråtande tjejkompis, men aldrig att någon hade vaktat en dörr för mig. Och det är ganska ledsamt. Och mycket vanligt tror jag dessvärre.
    Vad gäller någons fråga här nere vad man gör om man har en son som inte har självklart lätt för det traditionellt “tjejiga” med känslor etc, den frågan tycker jag är superintressant. Jag har som sagt två söner, den ena kan prata om känslor i timmar om han så fick, empati kommer superlätt för honom liksom allt socialt. Den andra får man draaaa ut tankar ifrån med hovtång och inte ens då får man fram något. Belyser väl om inte annat hur olika barn är…

    1. Precis samma för mig. I mitt liv har kvinnorna svikit och jag sliter mitt hår för att förstå vad i all sin dar jag gör för fel. Och hur påverkar jag mina barn som både är pojke och flicka?
      Försöker och tror mig förstå mkt i den feministiska debatten men just detta har jag så svårt att ta till mig för jag ser inte alls dessa mönster som handlar om att ställa upp och inkludera.
      Så ja, tror inte alls våra erfarenheter är ovanliga…

    2. Hade heller inte nära vänner som barn men jag försöker att inte tyngas av det så mycket. Man kan bara påverka det som ligger framför en. Kram

  10. Så mycket igenkänning. Och det behöver man inte vara mamma för att se utan medmänniska!

  11. Tyvärr fick jag själv aldrig uppleva denna så kallade ”tjejgemenskap” under skoltiden, där fick jag gå för mig själv eftersom jag nog inte passade in. Däremot under hela mitt arbetsliv med härliga arbetskamrater känner jag igen mig precis. Skulle aldrig överleva på jobbet utan dessa fantastiska kvinnor! I övrigt är det precis som du säger, det är synd om pojkarna och om männen som inte vet hur man hanterar sociala relationer och emotionella behov hos sina söner.

    1. Hej Ingela, håller med om. Nu i vuxenlivet tycker jag att det är lite andra situationer. Har en manlig arbetskamrat som är mycket snäll (obs menar inte intresserad av mig i någon närmara mening) och han som man är alltid den som frågar hur en mår eller om allt är okej. Efter skilsmässan frågade han mig också det ena och andra för att han ville veta “hur kvinnans perspektiv” såg ut med allt det där, för annars pratar han bara “karlar emellan”. När man har få arbetskamrater (så är det hos mig) då är det oftast hellre frågan om det, hur varje individuum är inställd och handlar.

    2. Har heller inte upplevt någon tjejgemenskap, har ganska få vänner överlag. Min sambo är den sociala i vårt förhållande med många vänner (han är man). Själv har jag ganska svårt att få innerlig kontakt med andra människor. Då menar jag inte att jag är blyg eller osocial. Är svårt att beskriva, men jag håller nog en distans till andra som gör att få kommer under skinnet. Då är det svårt med kvinnlig vänskap då det oftast kräver innerlighet.

  12. Så viktigt och så väldigt bra skrivet! Traditioner och mönster ändras inte på en kvart, vi måste alla hjälpas åt i detta, både män och kvinnor… ♥️👍

  13. Mina söner har gått på ett dagis där dom uppmuntrar lek mellan könen, nu i skolan leker min äldsta med bara killar. Trist tycker jag och sticka ut i klädsel går inte längre. Så bra skrivet !

  14. Fick också en ny syn på pojkars uppväxt när jag blev mamma till en.
    Vi pratar ganska ofta om det hemma, hur vi kan lära dem uttrycka känslor framför allt och känna efter hur de mår.
    Jag har kommit på att deras, alldeles fantastiska, pappa ibland behöver påminnas om hur de ser upp till honom. Det räcker inte, inbillar jag mig, att de ser mig uttrycka känslor och ta hand om mitt mående, det är superviktigt att de ser honom göra det.

    1. Precis så! Tex att se pappa lyssna respektfullt på mamma är ju en modell för hur de kan lyssna på sin framtida partner. Det har diskuterats härhemma…

      1. Känner igen det där. Teoretiskt kan han vara med i matchen men sen glider han snabbt tillbaka i gamla, bekväma spår. Efter att ha varit duktig flicka hela livet vill jag ha en partner att teama med, ingen jag ska vara morsa åt.

        Önskar jag kunde säga och känna att jag hade den omhuldande skaran av vänninor som du beskriver Clara. Men när mina barn frågar mig vem som är min bästis måste jag erkänna att jag inte har någon. Och det är så vansinnigt sorgligt…

        1. Ibland tar det ett tag innan man hittar sina vänner. Jag har varit i utkanten av många gäng genom åren men nu har jag 3 väldigt nära vänner som har blivit som en liten familj. Vi har alla träffats i vuxen ålder. Ge inte upp <3

  15. Men åh så bra skrivet Clara. Precis så. Upplever samma oroa kring att uppfostra en son. Så mycket svårare än att att uppfostra en dotter. Tänkvärt ❤️❤️❤️

  16. Haha. Använder den här krönikan i min undervisning och har precis låtit gymnasieettorna skriva debattinlägg med utgångspunkt i den. Skrattade till eftersom jag inte var beredd på att se den i bloggen.

  17. Håller helt med dig! Är lärare i engelska på pojkdominerade program på gymnasiet och varje år ser vi dokumentären ”The mask you live in” på Netflix (rekommenderas verkligen för alla!), diskuterar mansrollen, gör undersökningar och så avslutar jag med att ge dom en lista ”what to teach your son” där det står tex. läs för din son varje dag, tala ofta om för honom att du älskar honom, visa alla dina egna känslor så att han ser att det är ok att ha alla känslor, beröm honom när han är omtänksam, lyhörd, känslosam och inte bara när han är modig/springer snabbt/vann osv. Jag har jobbat som lärare i femton år och känner att detta är så viktigt, det viktigaste av allt faktiskt!

    1. Blir glad då jag läser denna kommentar! Fler lärare som dig behövs. Tusen tack för det viktiga jobb du gör♡

  18. Så bra, och viktigt! Jag har själv en son som precis fyllt 6 år. Min syster har en dotter som är 3 år. Min mamma har visat tendenser att uppmuntra flickan när hon syns och hörs, på det sätt som små barn gör, och reagera negativt på när min son gör det. Detta har fått mig att tänka väldigt mycket på hur pojkar och flickor uppfostras idag 2019. Och med risk för att säga något som inte alls är allmängiltigt, är jag rädd för att man ibland uppmuntrar flickor att synas, höras och ta för sig, på bekostnad av pojkarnas möjlighet att göra det samma. Och det finns ju inget “det ena eller det andra”, både flickor och pojkar ska få med sig känslan av att man får lov att vara barn, lov att vara som man är, inte känslan av att alltid vara fel. I vissa sammanhang är pojkarnas lite bullriga, högljudda, stökiga sätt, helt fel. Jag upplever att tjejer ofta har ett bättre självförtroende än killar. Där har man tydligen lyckats. Tror jag? Men vi får inte starka män som vågar visa känslor och vara mjuka, genom att tysta dem och få dem att känna sig fel som små. Nu menar jag verkligen inte att alla flickor är tysta, lugna och pyssliga och alla killar är högljudda och stökiga. Absolut inte. Men om flickor som är högljudda uppmuntras och pojkar som är det, tystas? Tror inte det heller leder till harmoni. Alla barn måste ju ses och accepteras som de är.
    Jag bor i Spanien och upplever väldigt mycket fortfarande att pojkars känslor tystas ner. Som vid inskolning på dagis eller när de trillar och slår sig så ska de genast distraheras så inga tårar trillar. Du är en tuffing, etc. Istället för att ge en kram och låta dem gråta. Vad är problemet liksom. Jag har alltid låtit min son gråta och vill att han ska känna att det är ok och naturligt. Och då hoppas jag han tar det med sig i sina framtida relationer med personer oavsett kön. Att det är ok. Onekligen ett komplext och väldigt intressant ämne detta. Tacka Clara. Kram.

  19. Jag tror aldrig jag kommenterat tidigare men nu bara måste jag! Det här vad ta mig tusan det bästa jag läst på evigheter! Så klockrent och precis det jag vill ha sagt. Hejja du!

  20. Hej Clara, du är klok och jag antar att det du skriver är rätt. Men du ska tänka på en sak också: också flickor är rädda för storpojkar. Och det är inte alla flickor, som har väninnor som bryr sig och väntar. Även om det har mer med allmän mänsklighet att göra än med feminism.

  21. Stämmer allt för bra… Ser det på jobbet (lågstadieskola) varje dag. Pojkar som sparkas, slåss, tar strypgrepp, kallar varandra allt möjligt fult (idiot är ett snällt ord om man jämför). Vi på skolan sliter som djur med värdegrundsarbete, gyllene regeln, smågrupper med hur man behandlar varandra, samtal etc. Men det ger knappt något resultat. Vad får dessa pojkar med sig hemifrån?

  22. Håller med, men ändå inte.
    Killar är sämre på att känna in och förstå känslor som inte uttalas. Sämre på att läsa mellan raderna.
    Men att tjejer är så underbara och förstående och stöttande som du beskriver håller jag inte med om. Absolut finns det sådana ”tjejgäng”, men jag har upplevt det svårt att komma in i tjejgäng. Gängen tar bra hand om varandra men släpper ogärna in någon ny medlem och det blir lätt och ofta skitsnack och skvaller.
    Är mycket mer skvaller på kvinnliga arbetsplatser än manliga upplever jag och jag upplever kvinnor mer manipulativa och falska.
    Så att tjejer är så mycket bättre alltid håller jag inte med om.

  23. Du har så jäkla rätt! Det ÄR synd om pojkarna. Har också träffat så många män som det knappt går att prata med. Jag hamnar ibland på jobbmiddagar med folk jag inte känner och man ska småprata, men männen blir jättegenerade om man pratar om något som har med familj eller “mjuka frågor” att göra. Har kommit fram till att det är enklast att bara låta dem prata om sig själva. Ha ha.

  24. Så på pricken! Jag har också gått och tänkt detta sen jag blev mamma till en drös med pojkar, mansnormen är minst lika snäv som kvinnonormen- vilket jag inte alls såg på samma sätt innan jag fick mina barn. Precis som pappa- feministerna, jag har lite skämtsamt kallat mig för mamma-maskulinist men börjar tänka att vi borde prata mer om jämställdhet än feminism (vilket jag tyckte var idiotiskt när jag var yngre) eftersom ordet feminism faktiskt bidrar till att vi inte ser allt det som drabbar även pojkar och män i ett samhälle där vi definieras av vårt kön- bidrar till att försöka lämna allt traditionellt kvinnligt och knö in både män och kvinnor i en snäv traditionell mansvärlden- istället för att värdera den traditionellt kvinnliga världen och göra den tillgänglig för alla.

  25. Detta är bland det bästa jag läst på länge, alla kategorier!
    Jag har två söner och två döttrar. Oroar mig inte så mycket för tjejerna vad gäller det sociala – för jag vet vad den kvinnliga gemenskapen har att erbjuda. Men för mina söner har jag en ständigt gnagande oro. Kommer de att hitta den gemenskap som stöttar och tillåter, som är så värdefull under uppväxtåren?

  26. Just så! Män får se till att skaffa sig vänskapsrelationer som inte handlar om att spela innebandy, laga en trasig cykel eller sparka på några bildäck utan om att vara vänner. Lyssna på varandra. Stötta. Hjälpa till om någon mår dåligt.

    1. Eller så får människor vara som de är. Är man sakinriktiad (det är jag) så skyr man vanligen den typen av typiska kvinnorelationer som pesten, där det mer handlar om person och känslor. Jag har främst umgåts med killar hela mitt liv just för att jag inte alls trivs i den typiskt kvinnliga gemenskapen, gillar inte typiskt kvinnligt sätt att kommunicera och det kvinnliga samspelet. Jag passar mycket bättre in i bland män och känner mig mer hemma där. Ganska tröttsamt att behöva höra från förnumstiga kvinnor som dig att alla ska trängas in i er mall för vänskap och relationer, att andra sätt inte duger.

      1. Är också sakinriktad, eller projektinriktad som jag brukar tänka. Kanske därför det inte fungerar så bra i kvinnliga relationer eller -grupper. Hade ett bra killgäng förut där alla hade sina projekt så vi turades om att hjälpa varandra, det var en skön period, eftersom jag aldrig kom hem med tankar om “sa jag nu det där för hårt” eller “undrar vad hon tycker om mig” eller andra relationsinriktade tankar. (Och det är skönt att kunna vara rak och säga som det är, på en gång, istället för att dra på det och försöka hitta en mjuk och vänlig ton.) Skönt att inte vara ensam om dessa funderingar

  27. Ja! Dags att männen börjar se upp till och kopiera lyckade kvinnliga egenskaper istället för att sky det som pesten. Uppenbarligen gör vi ju rätt på den här punkten. Så varför ser de inte upp till oss????
    Vi kvinnor har ju anammat lyckade manliga konsept, men sällan sker det omvända.

    Dags nu

  28. Jag har aldrig kommenterat en blogg i hela mitt liv, trots att jag läser flera stycken dagligen.
    Men det här var bland det bästa jag läst på länge, så viktigt!
    Man glömmer lätt bort att alla män en gång varit små pojkar som behövt stöd och vägledning och kärlek (ömhet) i samma utsträckning som flickor. Att de måste få veta att det är okej att vara omtänksamma, känsliga och att man får gråta. Man får gråta om det gör ont, vare sig det gör ont på insidan eller utsidan, utan att det innebär att man är svag eller “töntig”.
    Vet inte ens vad jag vill ha sagt egentligen… Men tack för ett fint och tänkvärt inlägg <3

  29. Jag håller inte ALLS med om att väninnor hjälper en att se klart. Min erfarenhet är att de säger det man vill höra. Att de är jättebra på att anpassa responsen efter vad de märker att man behöver. Tog man inte fighten i nåt sammanhang så är det helt okej, man kan inte slåss jämt och måste få kunna vara svag. Tog man fighten så är man modig och det är så bra och viktigt att kunna sätta gränser och värdesätta sig själv. Det är det där man inom genusvetenskapen brukar kalla manligt respektive kvinnligt ethos, att män vill ha “justice” och kvinnor “fairness” (vet inte hur man skulle översätta det senare här, “rimlighet” eller “förståelse” kanske). Att det viktigaste för kvinnor är att ingen kommer till skada och att man ska se till omständigheterna, och att för män är det att principerna ska vara detsamma oavsett omständigheterna, det finns rätt och fel. Nu generaliserar jag naturligtvis! Men för mig kan det bli jobbigt att kvinnor är så lyhörda. Jag vill att de ska säga när jag gjort fel, när jag borde gjort mer, att vissa saker gäller oavsett om man är trött och rädd. Men ibland känns det verkligen som att det enda viktiga är att bekräfta vad man själv känner, att man ska känna att allt man gör är okej.

    Det var min rant. Förstår att många har helt andra erfarenheter och andra sorts väninnor, men det här är min erfarenhet.

  30. Jag minns hur jag blev utfrusen av taskiga tjejer. De slåss nästan aldrig men dödar offrens självkänsla. Vet inte vad som är värst?
    Har alltid umgåtts med killar istället, de är raka och ärliga och skippar allt drama…

  31. Mycket bra text i princip – men tyvärr tror jag att många flickor känner sig väldigt ensamma och utlämnade. Det skrivs mycket elakt på sociala medier, och det finns outtalade regler att förhålla sig til vilket inte är lätt. En mig närstående 12-åring mår dåligt; hon tycker inte att någon förstår henne och har börjat skära sig. Något stöd från tjejvänner verkar hon inte få, utan kämpar som ett djur för att få vara med. Mina egna pojkar har däremot vänner de kan tala med, och som de får stöd av – även om de är bröliga och högljudda. När min 15-årige son var hemma med feber härom veckan knackade tre av hans kompisar på efter skolan för att höra hur det var med honom och hade hans favoritgodis med sig till honom. Jag var djupt imponerad varpå han berättade att de alltid gör så när någon kompis är sjuk. Så gulligt! Jag tror det handlar mest om ifall man är trygg med sina kompisar – om man inte är det hamnar man i otryggt utanförskap oavsett om man är tjej eller kille

  32. Hej
    På tiden att vi lyfter detta! Bra!
    Jag är född på 50-talet. Har två äldre bröder. Redan när jag var liten, reagerade jag på krav respektive “rättigheter” man hade som flicka resp. pojke. Det ansågs inte riktigt passande att leka -eller att ens vilja leka- samma lekar som pojkar. Pojkar skulle ju inte leka flickors lekar. Flickors träning i “mjuka värden” och pojkarnas “vara en riktig man” ingjöts systematiskt och vanemässigt in i våra liv. Både flickor och pojkar förlorade naturligtvis på detta. Barnens omgivning och släkt spelar roll, men föräldrarna har huvudansvaret. Alla ska veta att det inte är lätt att bryta mönster. Vilket förresten är extra tydligt när det kommer till våra nyanlända. Som naturligtvis har sina traditoner och starka familjetraditioner.
    I ton-åren blev dessa skillnader ännu tydligare. Obstinat som jag var, revolterade jag. Min mamma är en självständigt tänkande kvinna och saker diskuterades och vädrades. Sopades inte under mattan.
    Jag bestämde mig för att när jag får barn, ska jag tänka självständigt och försöka att inte falla in i den vanliga trallen. När min son föddes, tänkte jag mycket på dessa saker. Ville hålla fast vid min ambition. Mina jämnåriga kompisar skakade bara på huvudet, när vi köpte leksaksspis och köksredskap i julklapp. Visst, bilar också. Böcker. Musikinstrument. Aldrig pikadoller. När vi skulle köpa hans första cykel, inte köpa med “pojkram” som. jag såg som livsfarlig. m.m. Alla förstod min tanke, men tyckte att “man brukar ju inte göra så”.
    Jag anser att som förälder måste man tänka till på ansvaret. Att vi fostrar kommande generationer. Barn som blir förnedrade, t.o.m. slagna hemma, lär detta sätt att lösa konflikter.
    Jag tror att barn som mobbar och slåss i skolan, inte har en sund hemma-miljö. Det finns föräldrar som aldrig diskuterar skoldagen, raster, läxornas innehåll med sina barn.
    Att tidigt prata med barnen, blir det en naturlig inkörsport till retorikövning, Uppmuntra barnen att tänka själv, konsekvens-tänk.
    Jag har även en dotter och på kvartssamtalen i skolan fick vi höra att hon visst var duktig i skolan, men “kaxig” som ifrågasatte gymnastiken, slöjden, uppdelningarna.
    Min son är nu vuxen, brandman. Men man kan absolut prata med honom om “mjuka värden”. Han ställer krav, ifrågasätter sig själv och sin omgivning.
    Pojkar och flickor lever inte i skilda världar.
    Caisa

  33. Ja inte vet jag. Jag är kvinna men måste enligt din beskrivning vara man. Känner inte igen något av det du beskriver.
    Varit ensam, gått ensam, väntat ensam, suttit ensam.
    Aldrig fått nån tröstande kram på kinden, vare sig av kvinnliga eller manliga lärare.
    Inget i din berättelse stämmer in i min kvinnliga värld.
    Hårda snöbollar i huvudet, som barn och mentalt som vuxen.
    Nyponsoppa i skolböckerna, som barn och mentalt som vuxen.
    Och så har det fortsatt mest hela livet.

  34. Otroligt intressant Ryter ifrån! Och så riktigt. När vi var gravida så fanns det en diskussionsgrupp om jämnställdhet som Göteborgs stad gav bidrag till. Dock var vi sista gruppen som fick ta del av några timmars otroligt intressant lärande, tänkande och ställningstagande om hur vi som familjer skulle vilja ha det. En väldigt viktig sak som togs upp var just hur män oftast inte har någon att prata känslor med utan att det är med sin partner man pratar känslor med och att de då inte kan ventilera med någon annan. Men de uppmanade till att börja prata känslor med sina vänner för att ta död på machokulturen.

  35. Mycket bra skrivet!
    Men känner inte igen mig alls i den kvinnliga gemenskapen/tjejgänget, något sådant har jag aldrig upplevt. Snarare en hård konkurrens kvinnor emellan livet igenom. I skolan skulle man vara söt, populär, duktig. Som förälder det samma, fast med tillägget att gärna renovera huset, för det gjorde ju alla dom andra tjejerna med stor entusiasm.Som medelålders med vuxna barn göra en Ironman, för det räcker ju inte som indrottsintresserad kvinna att vara söt, smal och duktig. Det gäller ju att prestera också. Som äldre hör jag kvinnorna i omklädningsrummet på Friskis skryta på ett obehagligt sätt om vem som träffar barnbarnen mest.
    I vuxen ålder har jag några få kvinnliga vänner som jag uppskattar mycket. Men har alltid tyckt det är lättare med män. Min och mannens söner har blivit bra människor som tur var. Bägge har hållit på med sport och fostrats i bra föreningar med engagerade människor av bägge könen. Viktigt med andra vuxna förebilder förutom föräldrarna tror jag. Och att bli sedd och lära sig fungera med andra och ta ansvar. Är så stolt och glad över vårt lands föreningsliv!

  36. Så himla bra skrivet! Har själv skrivit debattartiklar på ämnet då jag redan i förstaklass märkte hur min son var tvungen att vänja sig med en massa saker “för att det är så pojkar gör”. Min dotter går i sjuan och har aldrig blivit slagen av en klasskamrat, min son går i fyra och får minst ett slag i veckan på sig. Det är jävligt frustrerande som förälder att få höra lärarnas “pojkar är pojkar” när MIN pojke inte vill slåss.

  37. Åh, så sant! Som nybliven mamma till en pojke känner jag igen mig i varje ord! Jag vill att han ska kunna känna samma stöttning i sina vänner som jag har gjort med mina tjejkompisar, och att det ska vara helt självklart!

  38. Kan både instämma och kanske även bidra till att komplicera bilden något. Även om jag helt instämmer i att snittet av kvinnor är väsentligt bättre på att skapa relationer än snittet av män är det ändå uppfriskande med alla de kvinnor i kommentarsfältet som delar med sig av andra upplevelser och värderingar som komplicerar och fördjupar frågan.

    Uppskattar själv kvinnliga vänner mer än manliga och om jag vore tvungen att välja bara den ena sorten skulle det bli kvinnor. Vill jag däremot exempelvis diskutera politik med någon av annan åsikt än min egen är det oftare lättare med en man som tenderar att skilja sak och person på ett annat sätt.

    Främst skulle vilja dela med mig av min erfarenhet efter 25 år i arbetslivet på könsblandade arbetsplatser där majoriteten idag är kvinnor, såsom det blir alltmer inom kvalificerade yrken. Hur projekten sköts, löper och hur resultaten blir skiljer sig överhuvudtaget inte åt utifrån hur projektgruppen är sammansatt utifrån kön. Både kvinnor och män tenderar att skala bort eventuella könstypiska avarter och fungera på samma sätt. Det enda som konkret skiljer är att konflikter mellan två personer uteslutande uppstår mellan två kvinnor. Vi har i procent ungefär 65-35 kvinnor-män och på chefsnivå ungefär 80-20. Det är en teknisk bransch.

  39. Vad olika vi haft det! Jag har vuxit upp med nästan bara tjejkompisar och har haft det bra mycket sämre än mina bröder. Mina tidiga vänrelationer var alla präglade av tjejer som gav en handen för att i nästa rycka bort den. Mycket prata skit bakom ryggen. Osäkerhet och ifrågasättande av varandra. Alla vi barn åkte mycket alpint och jag minns bara hur jag aldrig hade någon att åka med i liften. Medans mina bröder aldrig kommer veta hur tråkigt, ensamt och ostadigt det är att vara liten och åka lift själv.

  40. Jag har funderat en del över en sak som väcks av det du skriver om manliga lärare som varken stöttar och stryker över kinden på det sätt som kvinnliga lärare gör. Jag vet att man kan stötta och ställa upp på många sätt, men om man tar just detta att vinna förtroende, fysiskt beröra samt skapa relation så tror jag att spelplanen för män kan ha ändrats där från det att jag själv var barn till det att jag själv blev förälder.

    Som jag minns det fanns den typen av stöttande vuxna bland både kvinnor och män när jag var barn, men idag tror jag det är betydligt mer sällsynt om man då bortser från fäders relation till sina egna barn där det nog snarare gått åt andra hållet och blivit bättre.

    Jag tror att många män idag, bland dem jag, har en stark rädsla för hur alla former av kontakt med barn uppfattas och tolkas av omvärlden. Jag är själv barnkär, men är ändå väldigt försiktig och avstår för det mesta helt, medan min flickvän kan agera fullt ut och aldrig har funderat över de frågorna. Jag tror det är en förändring som skett över tid och att en sådan sak visar sig i olika sätt för kvinnliga och manliga lärare att möta eleverna.

  41. Men JA! Så väldigt mitt i prick. Fick ont i magen av din beskrivning av hur det kan gå till på skolgårdar etc. Jag har en son som är 5 år och som är mer av den mjuka, försiktiga sorten men som ändå ser upp väldigt mycket till äldre, lite tuffare pojkar i omgivningen. Min tolkning är att han är ganska “lättledd” och påverkbar. Och det kan göra mig orolig ibland. Jag vill så väldigt gärna att han ska få behålla sin mjukhet och sin känslighet. Det känns ju som att det enda man kan göra är att ösa in så mycket stabil grund i vad som är ok och bra och inte från så tidig ålder som möjligt och sen hålla tummarna.

  42. Hej Clara,
    Jag håller med i allt. Dessutom lägger jag till mobbning om du avviker för mycket. Jag vet!
    Vi män är “tuffa” inom visa områden, men okunniga om de mjuka frågorna. Rätt som det är tänker jag på de kurdiska kvinnorna, vilka tog saken i egna händer när männen inte räckte till. Det jag skiten ur de fega IS-grabbarna. Kanske dags att kvinnorna sätter ner foten och berättar du ni vill ha det – i Sverige? Velande i olika frågor är på gränsen till sinnessjukt.
    Jag önskar din en skön söndag.
    /Janne

  43. Detta var det finaste jag läst på länge!
    Som mamma till två nu i princip vuxna pojkar så är det oxå lite smärtsamt att läsa. De har bästa pappan men det hjälper ju inte om världen de lever sitt liv i inte möter upp alls.
    Håller med till tusen procent. Dags för männen att fixa detta nu!

  44. Jag har två flickor och en pojke och jag känner samma oro som du beskriver. Jag är däremot helt säker på att tjejerna (som är mycket tuffare) kommer att greja det. Men vår älskade fina son som är så mjuk på insidan, hur ska han kunna fortsätta att få vara det?

  45. Korrespondenterna på SVT har gjort ett program där man får träffa män från olika länder som försöker bryta och ändra på machokulturen där de bor. Män i Chile (tror jag det var) träffas och stickar tillsammans både på offentliga platser och hemma hos varandra, kul tycker jag.

    Tycker min man på många sätt haft otroligt lätta, okomplicerade i tillåtande kompisgäng under uppväxten som är så roliga och prestigelösa i sitt sätt att umgås. Störtsköna och snälla killar. Ett gäng är engagerade i scouterna och två var engagerade i ungdomsgrupper i kyrkan som tonåringar. Undrar om dessa sammanhang som på sätt och vis är ganska kravlösa när det gäller prestation påverkar deras sätt att umgås och deras samtalsämnen?

  46. 8 av 10 skilsmässobarn har TV på sitt rum. 3 utav 10 skilsmässobarn har bra kontakt med sin pappa. Ni kvinnor kan väl börja där.

    1. Så du menar att det återigen är kvinnorna som ska ta ansvar för männens relation till sina barn?

  47. Har tre barn. Yngsta går i högstadiet. I alla tre barns skolor har det varit tjejerna som har stått för mobbning, grupppress, psykisk trakasseri, våld m.m. Killarna: raka puckar och reko.