Jag ska alltid veta var jag kommer ifrån

Ibland kan jag få dåligt samvete över att jag har det så bra fast alla innan mig fått slita. Min farmor Beda och farfar Bertil hade ett litet jordbruk men levde på fisens mosse. Min faster har berättat om julen då farmor inte hade ett korvöre att ordna julmat för. Och då var det ändå bättre än Bedas egen familj hade haft det. Min farmors pappa hamnade nämligen i fängelse på Långholmen efter att ha stulit mat till sin hungriga familj. Han var egentligen en alldeles otrolig man – en riktig uppfinnare. Den första i den lilla västerbottniska byn som hade elektricitet. Han ordnade sig nämligen ett eget litet vattenkraftverk i bäcken vid huset. Tänk vad som kunnat bli av denna uppfinningsrika, intelligenta man om han bara fått utbilda sig?

Min pappa var första generationen i släkten som fick utbilda sig. Han gick musikhögskola och blev musiklärare.

Min mormor Rut och morfar Karl-Göran hade det inte mycket bättre. Morfar var klipsk och hade läshuvud men som äldsta bror i en fattig familj av skogsbrukare fick han aldrig gå mer än sex år i skola. När han fyllde tretton började han arbeta i skogen som en vuxen karl. Men smal och klen var han i början, stackarn. Mormor fick som ung arbeta som piga hos en släkting och hans elaka, pedantiska fru. Där fick man inte ens lägga sig för kvällen utan att ha dammat av alla sina kläder först. Ner till minsta underbyxa. När hon och morfar gifte sig kunde morfar så småningom utbilda sig till murare. Ett slitsamt yrke som tillslut gjorde honom halvt döv på båda öronen. Mormor skötte hemmet och barnen men var också dagmamma, stod i kiosk och städade på apoteket under en himla massa år.

Min mamma var första generationen i släkten som fick utbilda sig. Hon flyttade från Jokkmokk och blev sjuksköterska.

Jag och min syster saknade inget under vår uppväxt. Vi hade såklart inte gott om pengar med en lärare och sjuksköterska som föräldrar. Men vi hade det bra. Framförallt satsade mamma och pappa alltid på oss. Vi fick spela teater. Lära oss instrument. Åka konståkning och ta danslektioner. Vi gick i konstskola och filmskola och på gymnasiet valde vi båda musiklinjen. Det kreativa uppmuntrades av både pappa och mamma. Och hade mamma varit ung idag hade hon säkert arbetat med någonting helt annat än att vara sjuksköterska. Så konstnärligt lagd som hon var. Precis som pappa.

Jakob hade det mycket sämre ställt under sin uppväxt – hans familj levde på existensminimum när vi blev ihop. Idag säger vi ofta till varandra hur glada vi är över att ha råd att åka slalom med våra barn. Gå ut och ta en fika. Åka på badhuset hela familjen eller köpa nya vinterhandskar till barnen för tredje gången samma vinter. När de envisas med att komma bort. Jag är så oerhört medveten om vilken enormt lyxig ekonomisk verklighet vi har. Inte bara jämfört med generationerna innan oss utan också jämfört med många av våra bekanta. Ändå är Jakob bonde och yogalärare. Det är inte direkt som att vi är TVÅ välbetalda vuxna i familjen. Jag tackar bara min lyckliga stjärna för att jag råkade börja blogga för fjorton år sedan.

Förra vintern lyssnade jag på hela Mina Drömmars Stad-serien av Per Anders Fogelström. När jag hörde Helge Skog berätta om den fattige Henning som kommer till Stockholm 1860 för att skapa sig ett bättre liv. Ja då kände jag raseri. Faktiskt klasshat. För då blev det ännu en gång tydligt för mig hur hela vårt välstånd är byggt på axlarna av fattiga människor. Som min egen släkt varit full av. Och hur alla pampiga hus i Stockholm står där tack vare att ryggarna bröts på arbetarna som slavade och byggde dem. Jag greps av ett ursinne som jag sällan känt förut. Och det har inte klingat av ännu. Och mer än någonsin känner jag skuld över hur bra jag får ha det idag. För att folk innan mig slitit ut sig.

Jag känner skuld över vetskapen om att jag redan efter mitt första arbetsår tjänade bättre än mamma gjorde efter alla år i vården. Trots att hennes jobb var så mycket viktigare, svårare och mer ansträngande än mitt. Jag vet att min mamma såklart bara hade varit glad för min skull. Men rättvist är det inte.

Fram tills ganska nyligen stod en stor del av vår befolkning upp för jämställdhet och likvärdig utbildning. Fri barnomsorg och sjukvård för alla. Betald semester varje år. Allt sånt som gjort att mina förfäder kunnat lyfta sig ur fattigdom. Allt sånt som fattiga velat ha och som de rika velat förneka dem. Men idag har vi svenskar det så bra att vi glömmer. Också vi som bara någon generation tillbaka var fattiga skogsarbetare – också vi glömmer.

Men jag ska inte glömma. Jag ska alltid veta var jag kommer ifrån. Vilka samhällsstrukturer jag kan tacka för att idag ha hela tänder, astmamedicin, vettig barnomsorg och betald föräldraledighet. Jag ska inte glömma.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

141 kommentarer på “Jag ska alltid veta var jag kommer ifrån”

  1. Oerhört välformulerat och viktig påminnelse i den samtid vi lever. Jag glömmer inte heller mitt ursprung.

  2. Känner igen mig så mycket! Och håller med. Är så smärtsamt att tänka på hur många som slitit och sluter för att vi ska ha det så bra som vi har det. Och hur lätt det är att glömma bort dem. Särskilt eftersom man som välutbildad lätt hamnar bland folk som inte alls har sådan bakgrund eller känner nån som jobbar skift för skitlön.

    Jätteviktigt och bra inlägg! Tack för det 🙂

  3. Oj vad jag känner igen mig! Fast i min familj skedde det största ekonomiska hoppet mellan min föräldrageneration och den innan, jag har bara kunnat haka på. Hur kan man ge tillbaka (förutom via skatten och valsedeln)?

    1. Jag tänker man kan ge tillbaka med röstsedeln! Och rösta på ett parti som värnar allt det generationerna innan oss byggt upp i form av välfärd och arbetsrätt.

  4. Så bra skrivet!
    Mina föräldrar gick bara sju år i skola, och det ger ett annat perspektiv märker jag när jag pratar med vänner/kollegor som har flera generationer utbildning bakom sig.
    Vad jag önskar att det du skriver
    ” jämställdhet och likvärdig utbildning. Fri barnomsorg och sjukvård för alla. Betald semester varje år.”
    fortfarande vore något vi alla kunde stå upp för istället för att egoistiskt tycka att det inte är för alla. Jag bor i en hemsk kommun och vore det inte för att jag inte vill rycka upp barnen från skolan skulle jag flytta…

  5. Jag har släktforskat i många år och ibland blir man bedrövad över prästens anteckningar som “utfattig”, “fattighjon” m.m.

    Ofta tänker jag på min farmors farmor Johanna Lovisa som levde hela sitt liv i Stockholm från 1850-talet. Hur hon fick jobba som tvätterska och satt inne för bettleri. Hur hon blev änka och ensamstående till tre barn som hon fick skicka till Småland för att de skulle klara sig.

  6. Älskar ditt raseri för jag tror det är just det som solidariteten kommer byggas upp på- solidariteten att göra val som inte gynnar en själv mest utan de som har betydligt färre val.

    Tack för en viktig och fin text ♥️

  7. Otroligt fin och viktig text. Tack Clara. Du är fantastisk.

    Bara i min egen bakgrund kan jag som exempel tänka på min mamma (+70 år) som berättar om när de hade råd att köpa en liten traktor till sitt jordbruk. Innan dess var det en häst som drog.
    Man kan tro att det är 400 år sedan, men det är alltså under min lilla mammas livstid. ❤️

  8. Så bra skrivet och helt rätt. Jag pluggar till socionom och förundras många gånger av hur flera verkar tro att social förändring och diverse reformer uppstår ur ett vakuum. Det går bra att klaga på att det ena eller andra funkar dåligt i samhället (offentliga verksamheter) men samtidigt röstar man höger och varför inte använder piss-kry också. Folk ska liksom bara ha och ha utan att tänka efter hur vi kom dit och på vems bekostnad. Är det en grupp i samhället jag är riktigt jävla trött på just nu så är det den medelklass som helt saknar rötter eller kontakter i vanliga arbetares liv. De är ju helt clueless. För många är det kanske en förälder eller farfar bort. Vänner och bekanta för all del. Jag börjar känna ett så fruktansvärt illamående och ointresse över de i samhället som bara vräker på som om det inte fanns nån morgondag. Samma marmor-inredning och Thailandsresor. Jag står inte ut.

  9. Jag var först i vår släkt att ta studenten. Nu är jag högavlönad chef, med en man med samma inkomst. Samtidigt som jag är tacksam är jag rädd. Rädd att mina barn ska ramla tillbaka ner till slit för dålig lön, avbruten skolgång och tunga långa arbetsdagar.

    Jag har inte glömt och jag prestationshetsar mina barn, för att hålla dem kvar i en medelklass där det aldrig är för mycket månad kvar i slutet på pengarna…

  10. Klockrent skrivet Clara. Jag håller med, vi måste alla inse vad som håller på att hända med det samhälle som generationer före oss byggt upp. Vad vill vi lämna över till våra barn och barnbarn?
    Så viktigt att vi fortsätter kampen för ett jämställt och likvärdigt Sverige, ett samhälle där alla är lika mycket värda. Ett samhälle där vi hjälps åt, där vi betalar skatt som går till vår gemensamma välfärd och att vi får del av densamma närhelst vi behöver.

  11. Så otroligt fantastiskt bra och sant det du skriver.

    Läser din blogg varje dag, du är så sann och ärlig i allt du skriver.

    Hälsningar
    Marie

  12. Vilken fin, viktig och bra påminnelse om sakernas tillstånd! Och vad som ligger bakom det samhälle vi har. Tack!

  13. Fint Clara!

    Så länge vi minns och berättar vidare finns hopp om framtiden, även om det stundom känns som det går åt fel håll.

    Solidaritet på riktigt. Går det? Jag hoppas ju det.

  14. Jag håller med övriga här, så sant och klokt skrivet. Och så mycket igenkänning! Mor- och farföräldrarna som växte upp på 20- och 30-talen under mer eller mindre fattiga förhållanden. Särskilt mormor, vars mamma blev änka tidigt. Farfars familj hade det något bättre ställt. Kunde köpa en T-ford och bedriva någon form av rörelse. Men nog är det mina föräldrar som är klassresenärerna. Men så tänker jag att det möjliggjordes av att levnadsstandarden i landet har höjts och som du skriver, att vi har (haft) ett välfärdssystem som har byggt på att alla ska ha samma möjligheter. Det är något att vara rädd om.

    Jag brukar tänka på hur sårbar vår höga standard är. Tänka på hur man skulle klara sig om tillgången till mat i butikerna skulle sina. Förstå vad starka och kunniga de generationerna som byggt upp vår välfärd var. De hade inte samma bekvämligheter som vi har.

  15. Så himla vettigt, starkt och rörande skrivet!! Jag beundrar dig starkt Clara, du använder ord så meningarna blir till sammet och väcker minnet till liv för att aldrig glömmas. Du är mig en sann förebild!

  16. Vi får aldrig någonsin glömma att de förmåner och rättigheter vi har idag har föregåtts av en hård kamp som har utkämpats av tidigare generationer!

  17. Tankeväckande. Och intressant att man kan dela samma känsla och upplevelse trots att förutsättningarna för de som har levt innan oss har varit så väsensskilda. Jag kommer från släkter där det här funnits stort intellektuellt och till viss del socialt kapital, men där pengar för de allra flesta har varit en bristvara. Är själv uppvuxen på existensminimum under många år trots föräldrar med väldigt hög utbildning. Jag följer själv dem i spåren (hög utbildning och låg lön), samtidigt som jag har det mycket bättre än vad de någonsin har haft. Tänkte på det idag när jag stod och limmade glasögonen som jag inte har råd att laga den här månaden, att jag och min man trots allt kan ge vår son en uppväxt som, även om den inte innehåller lyx, definitivt innehåller hyfsad ekonomisk trygghet. Det upplevde jag inte själv som barn, och att jag slipper föra det vidare visar verkligen på den klassresa jag har gjort, och är extremt tacksam för.

    1. Förlåt lite nyfiken… Vad är det för väldigt hög utbildning som ger så dåligt betalt?

      1. Någonting inom kultur eller historia kanske. Min mamma är arkeolog och har disputerat inom det men hade ändå inte speciellt hög lön. Hon har aldrig ångrat sitt yrkesval får jag tillägga.

  18. Jag vet inte vad jag ska skriva… jag blir så berörd, du har så rätt, du skriver så bra, du är så klok i dina iaktagelser och tänkanden.
    Och jag önskar att flera hade samma insikt och kunskap, men ibland känns det inte så.
    Men du ger hopp!

  19. Bra att du skriver om detta! Tänker också ofta på det, hur tacksam jag är för att ha det så bra och för att mina förfäder byggt upp det och varit med och byggt upp Sverige till vad det är idag. Vi ska inte ta det för givet och det är synd att det verkar finnas en historielöshet hos många, att man inte värdesätter tidigare generationers slit för att vi ska ha det vi har. I rättvisans namn borde de få ha hunnit skörda vad de sådde, men så är ju inte livet skaffat.

  20. Precis det här tänker jag så ofta på! Mina drömmars stad, och min morfar som bodde i ett hus med stampat jordgolv(!) och började arbeta som dräng när han var 12, hos en bonde som slog honom. Och mormor och hennes 10 syskon som fick sticka strumpor för att försörja familjen.

  21. Håller med din text men tänker att det fortfarande är människor som sliter ut sina kroppar för vårt välstånd men att de oftast bor i andra länder, långt bort. De som tillverkar det vi konsumerar.

    1. Tack, Kajsa, för att du bidrar med den tanken. Lätt att glömma bort…

      Och tack, Clara, för att du skrivit inlägget.

  22. Så fin text Clara!
    Min pappa arbetade i skogen från 14 årsåldern. Mamma blev också sjuksköterska liksom din mamma. Båda från fattiga hem, mamma den första att utbilda sig. Och oj så påhejade vi blev jag och mina syskon. Och välutbildade som vuxna. Älskar, älskar Stad-serien!! Sådan bra historiebeskrivning. Dels ska vi vara tacksamma men också vaksamma så att inte det vi nu tar för givet monteras ner. Vilket redan sker inom vissa områden.
    Tack för påminnelsen! Det pratas så sällan klass nu förtiden och att vi faktiskt kommer från olika förhållanden och i vissa lägen fortfarande har olika förutsättningar att klara av vardagen.

  23. Tack för din text och för att du lyfter klassperspektivet så bra! Det tycks nästan bortglömt idag, andra perspektiv är i fokus, men klyftorna mellan rika och fattiga växer i vårt land. Klyftorna mellan stad och land, mellan utbildad och icke-utbildad. Forskning visar att de rikaste och mest utbildade har bäst tillgång till sjukvård, har bättre hälsa och äter bättre mat, de lever längre och har en större tilltro till myndigheter och media. Det gör mig helt vansinnig, för det är inte rätt, det är inte värdigt ett välfärdsland som Sverige, att det ska spela så stor roll var du bor och vad det står i ditt lönekuvert.
    Bra att du ryter ifrån!

  24. Tack för en väldigt fin text som berörde mig men också inspirerade mig! Man glömmer så lätt hur saker och ting har varit och är för många människor i vårt samhälle ❤️

  25. Så bra! Jag har inte varit här inne på ett tag (mkt att göra) och så tänkte jag ”undra hur det går för Clara” och kommer in och läser detta. Du är så otroligt bra. Detta behövs lyftas fram på riktigt i den värld vi lever i idag.

  26. Känner igen mig. Fantastisk text. Kanske något av det viktigaste du någonsin skrivit <3 mållös.

  27. I det hyreshus jag växte upp i under sextiotalet i en av Stockholms förorter, var i stort sett alla våra föräldrar inflyttade från övriga landet eftersom det inte fanns jobb ute i landsorten. Mina föräldrar är födda i torpstugor båda två, på sommaren gick det väl an. Värre var det vintertid, svinkallt och dragit inomhus och vattnet i hinken fick de slå hål på varje morgon. Aldrig att de ville ha ett sommarställe, de förstod inte tjusningen med det.
    Min pappas farmor och farfar åkte till storstan och byggde hus åt herrarna i slutet på 1800-talet, de lägenheterna går idag för miljonbelopp. Tydligen var det vanligt att folk arbetade under en viss period på byggen, för att sedan återvände hem med förhoppningsvis lite på fickan.
    Vi har mycket att tacka föregående generationer för, något som verkar vara bortglömt. Skulle kunna berätta om hur mycket elände som helst som t ex om min mor som var bostadslös en tid i Stockholm eftersom det rådde brist på bostäder under fyrtiotalet, jobb fanns men inga bostäder. Bostadsbristen råddes ingen bot på förrän slutet på sextiotalet när miljonprogrammen byggdes. Har läst mina Drömmars stadsböckerna tre gånger och det lär nog bli en fjärde.

  28. Åh Clara. Jag känner igen vartenda ord du skriver. Vårt allt mer egotrippade samhälle får mig att ligga vaken på nätterna. Jag mår riktigt dåligt ibland över hur bra jag har det och undrar i min ångest när korthuset ska falla….

    Kram

  29. Bra skrivet, Clara.
    Jag glömmer aldrig. Min mamma och pappa som båda gick 6 år i skolan har slitit fysiskt i hela sitt liv . Nu har de utslitna, gamla kroppar. Jag vill inte ge bort resultatet av deras kamp till unga, utrikesfödda, kriminella män utan till t ex BB i Sollefteå och biblioteket i min hemkommun.
    Det går att ösa pengar ur välfärden men pengarna måste tas från något. Sverige var alldeles nyss var ett mycket fattigt land o c h kan bli det igen..

    1. Bra Clara och bra Anna. Vi måste få ihop både förr och nu-perspektiven när det gäller våra skattepengar ❤️

      1. Jag för min del är glad att de tidigare generationer som med sitt slit och sina umbäranden för vårt gemensamma samhälle slapp se hur allt de varit med och betalt och byggt upp såldes ut till underpriser till riskkapitalister inom vård och skola. Och det var inte ett svek som kom från några utrikes födda utan från infödda svenskar.
        Kanske värt att minnas att de generationer vi talar om inte tvekade att ta emot finska krigsbarn eller överlevare från koncentrationslägren som kom med vita bussarna. Så trots att de inte hade något överflöd nekade de inte andra hjälp. Kanske just därför, för att de visste hur det var att ha det svårt.

        1. Kanske bäst att förtydliga att detta inte var ett svar på Anna på Lilla Ekens gårds inlägg utan ett instämmande. Jag förstår ironi!

        2. Judarna fick inte fly till Sverige eftersom man ville hålla sig väl med Tyskland men de kom mycket riktigt efter krigssluten,hade de fått kunna komma innan kriget, eftersom många ville fly redan då, hade åtminstone de judarna sluppit koncentrationsläger. Idag är däremot judarna förföljda, inte av etniska svenskar eller nazister som man skulle kunna tro utan de är trakasserade av andra invandrargrupper.
          Det är stor skillnad på då och nu. Vi har aldrig haft de problem förut som har uppstått med dagens invandring. Invandrarna som kom efter kriget och fram till 80-talet arbetade och integrerade sig i större utsträckning, många återvände till sina hemländer efter att ha jobbat och gjort rätt för sig, de behövde jobb, vi behövde arbetskraft. Det var inga större problem och samhället samt skatteintäkter kunde bära upp välfärden.
          Idag har det spårat ur med samhällsinstanser som går på knäna ekonomiskt, tillsammans med en personal som slits ut i part och minut. Det är inte görligt att Sverige kan klara av så pass många flyktingar, bra många mer per capita än övriga Europa utan att det kommer att bli stora motsättningar och misär. I det här läget gäller det att vara realist och se om sitt eget hus innan vi själva skapar den situationen som pågår i dessa krigsdrabbade länder, där det har vari motsättningar i tusentals år mellan klaner och etniska grupper, helt krasst förändringen måste ske där.
          Vi se ju redan vad som håller på att ske med bombningar, kriminalitet, rån samt ett förtryck av kvinnor och hbtq personer något som vi aldrig har haft här på det sättet iallafall inte i modern tid. Man blir ju mörkrädd hur kvinnor och hbtq personer blir behandlade i vissa länder, för att inte tala om gästarbetarna i de rika arabländerna, humanitet finns inte på kartan. Arabländerna, om några skulle kunna skapa en fristad för flyktingar i närområdet,istället stöder de islamister i Europa och skapar ännu mer konflikthärdar i omvärlden. Samtidigt har stormakterna bidragit till eländet eftersom de har ekonomiska intressen i området. Det kan inte få fortsätta, roten till det onda måste tas bort, något som verkar omöjligt på fredlig väg, sorgligt nog.

          1. Dessvärre, Marianne, så förstår jag precis hur du menar (sorgligt nog. Önskar faktiskt att jag inte gjorde det. Önskar att världen var svart-vit…). Det är viktigt att kunna hålla flera tankar i luften på en gång.

          2. En tanke att hålla i luften i sammanhanget är att i och med att så många svenskar gjort klassresor och utbildat sig så utförs nu de tunga och slitsamma arbetena inom äldrevård, städ och annan service med låga löner, obekväma arbetstider och liten påverkansmöjlighet till mycket stor del av personer med utländsk bakgrund. Hade våra klassresor varit möjliga utan dem?

          3. Marianne; som lesbisk vill jag vänligt men bestämt betacka mig att bli ett slagträ i en debatt där utsatta grupper ställs mot varandra.

          4. Vidare: som lesbisk känner jag mig extremt mycket mer hotad och skrämd av de krafter i samhället som inte uppskattar utrikes födda än vad jag gör av de utrikes födda själva.

          5. Att inga av attackerna mot judar inte skulle komma från etniska svenskar eller nazister är ren och skär lögn. Läs de uttalanden SDs företrädare har gjort om judar, där har du en hel del avhumaniserande grejer. Sluta sprid din främlingsfientlighet.

    2. Jösses. Det är en mänsklig rättighet att söka skydd från krig. En människa som föds i ett annat land är inte mindre värd. Alla utrikes födda är inte kriminella. Och även kriminella har rätt att söka skydd från krig. Så grundläggande, som jag önskar alla hade koll på, men icke.

      1. Tack Kristina! Det sorgliga är väl att människor (och en väldigt liten del) kommer till ett välfärdsland som Sverige och här hamnar i kriminalitet och utanförskap pga. fördomar, rasism och en ovilja att förstå att det är VI som är de enda kan lösa integrationen (eftersom den ju bygger på att människor faktiskt träffas och vi svenskar är riktigt kassa på att bjuda in nya i gemenskaper) och gör det omöjligt att komma in på arbets- eller bostadsmarknaden. Jag möter i mitt jobb så många unga som invandrat hit som vill och försöker så hårt men aldrig blir accepterade eller uppskattade för det de gör för det här landet och som långsamt bryts ner i systemet tills de ger upp. De är inte problemet, de är lösningen på många av våra problem. Om vi bara gav fler en chans.

  30. Älskar när du skriver politiskt , du är grym på det! Du skriver med så mycket känsla och texterna går verkligen rakt in i hjärtat.

  31. Så fint skrivet!
    Jag och min bror är de första i vår släkt som har utbildat oss på universitet. Min mamma hade, trots saknad av högre utbildning, ändå ganska bra lön men som ensamstående var hon ändå tvungen att vara sparsam. Jag och min bror saknade ingenting.

    Jag vill bara tipsa om ”Släktband” i P1, ett så oerhört trevligt radioprogram som handlar om släktforskning.

  32. Tack Clara för den jättebra beskrivna uppväxten som många, många hade och har. Men vi glömmer så fort,måste påminnas…I dag har vi blivit så egoistiska ,tänker bara på oss själva,vart har solidariteten tagit vägen. Älskar att läsa det du skriver ,gillar att följa era söners äventyr.Kram på er

  33. Jag älskar denna text, så genomtänkt och viktig på olika sätt. De allra flesta av oss har en liknande bakgrund och där någonstans har det ändrats och vi har fått fler förmåner. Jag bor och arbetar i Sydafrika numera och har lärt mig att vara både ödmjuk och tacksam för vad jag har och kan göra idag, i mötet med många utsatta personer här borta. Många lever fortfarande i missär, men en del har precis som i Sverige lyckats “jobba upp sig” en generation i taget.

  34. Jag tänker på det när jag hör /läser hur många som går ur facket och Svenska kyrkan för att spara pengar. Inte för att man inte har råd att vara med, utan för att man inte ser någon personlig vinning med det och hellre vill konsumera eller investera de pengarna. Jag hade en relativt fattig uppväxt med en pappa som var fabriksarbetare och en hemmamamma, som tvingades hoppa av gymnasiet när hon blev gravid med mig. Tiden och engagemanget de lade på mig glömmer jag aldrig, heller inte bristen på pengar och deras påhittiga kämpande. Jag är inte ens 50, så det är inte 1800-talet vi pratar om…

    1. Jag lever på existensminimum och har gått ut svenska kyrkan och facket just för att jag inte har råd, av högst egoistiska skäl som att mina barn ska få mat på bordet och vinteroverall på vintern. Konsumtion som är nödvändig, men jag ber om ursäkt för att det kanske sticker folk i ögonen.

      1. Min kommentar låter hård, jag vill bara belysa att det finns folk som inte har råd att vara med, eller kanske prioriterar annat snarare.

        1. Jag tycker att det är helt rimligt att gå ur Svenska kyrkan om man inte är troende och engagerad där. Vet att många tror att de bidrar till något slags välgörenhet med kyrkoavgiften, men de pengarna går huvudsakligen till den religiösa verksamheten, administration, personal, fastighetskostnader, resor och utbildningar. Utöver diakonerna bedrivs större delen av det gemene man kallar välgörenhet av ideella krafter. Och ja, jag har sett detta från insidan och därför har jag också lämnat Svenska kyrkan.

  35. Är just nu mitt i näst sista boken i Stad-serien och det var exakt den jag tänkte på när jag började läsa din text. Det gör mig så fly förbannad, alla dessa förspillda människoliv. All potential till stordåd som bara slösats bort genom överklassens förakt och totala brist på medmänsklighet.
    Kände likadant när jag läste Svälten av Magnus Västerbro – man ska inte skämma bort de fattiga, de ska lära sig att ta hand om sig själva. Fy fan.

    Min morfars familj var statare, de blev vräkta ur sitt hem och satta på gatan – att klara sig själva naturligtvis – 1929 när morfar var 13 år. Min fars släkt har drivit samma gård sedan 1632. Allt detta slit som ligger bakom att jag kan renovera badrum och vara ledig från jobbet med mina barn. Så jävla bra vi har det!

  36. Vi är många som skulle behöva titta tillbaka ett par generationer och fundera på hur Sverige såg ut då.
    Min morfar växte upp som torparunge, med en far som slog sig fördärvad och fick ligga länge i gipsvagga, så de äldsta pojkarna fick göra hans jobb också. Senare i livet lyckades han starta eget företag och han och mormor fick det riktigt gott ställt.
    Min farfar föddes på en bondgård, men var inte den som fick ta över gården. Istället arbetade han på bruket. Pappa slutade skolan efter sju år och har grovarbetat hela sitt liv, mamma har jobbat i omsorgen hela sitt liv, men var hemma i tio år medan vi barn var små.

    Jag och min man är båda högskoleutbildade, men med liknande bakgrund.

    När vi såg Vår tid är nu slogs jag av just detta, hur Sverige förändrats på mindre än hundra år och hur man faktiskt gjorde det politiska jobbet.

  37. Älskade Clara. Tack för din text.

    Mina mor och farföräldrar hade det också kämpigt. Men det var ändå skillnad eftersom mormor och morfar var stockholmare och mina farföräldrar var ångermanlänningar.

    Pappa fick sluta skolan vid 12, mamma vid 15. När jag föddes bodde vi i Väja och pappa jobbade i pappersfabriken. Mamma i biblioteket. Vi flyttade till Stockholm där pappa blev distributionschef och mamma jobbade nätter på KS.

    Efter en skilsmässa tog mamma tre jobb för far min vägrade att hjälpa till. Jag fick bli vuxen vid 13 och göra det mesta hemma, inklusive se efter min 9-åriga lillasyster.

    Vi har alltid haft det knapert. Alltid. Men barnomsorgen och sjukvården har alltid funnits där.

    Jag har gråtit och blivit förbannad mången gång när jag ser hur välfärden bara försvinner; hur egoismen tar över och hur ett argt samhälle växer fram.

    Jag fyller 51 idag och är innerligt glad att det finns medmänniskor som dig.

    Glöm aldrig.

  38. Tack för det här inlägget Clara, du gör skillnad när du sätter ord på så viktiga saker. ❤️

  39. Så himla bra skrivet. Tänker ofta på det du skriver, min generation (mina kusiner och jag) är de första i vår släkt som har akademisk utbildning. Jag är uppvuxen med en ensamstående mamma och vi har levt på existensminimum. Jag minns att vi har ätit stekmargarin på smörgåsen dag arna innan barnbidraget betalades ut. När det var dags för mig att plugga vidare efter gymnasiet så var det viktigt att få en yrkestitel och en trygg inkomst. Valet föll på sjuksköterskeutbildningen. Idag efter snart 12 år som sjuksköterska kan jag reflektera över att jag kanske skulle gjort ett annat yrkesval om mina förutsättningar hade varit annorlunda.

    1. Vad tror du om den roll marknadsekonomin har spelat för att trycka ner andra människor ännu djupare i sin fattigdom? T ex att man outsourcar viss tillverkning utomlands eftersom det är billigare och man inte behöver förhålla sig till arbetarnas rätt till en dräglig tillvaro, till skillnad från i Sverige?

  40. Tack för att du lyfter ett perspektiv som alltför sällan glöms bort – eller viftas bort – i dag.

    1. “Alltför sällan lyfts” och “alltför ofta glöms bort” skulle det förstås stå, så går det när man gör flera saker samtidigt…

  41. Har inte läst Mina drömmars stad ännu, men läser för närvarande Vibeke Olssons serie om Bricken, om sågverksindustrin i Medelpad i slutet på 1800-talet och framåt.
    Då både min mormors och farmors fäder arbetade på sågverken i Hälsingland mellan 20 och 60- talen så känner jag att jag får uppleva min historia genom böckerna.

    Jag är så ödmjuk inför att jag har de kapital jag har i vuxen ålder. Inget fattas oss. Både jag och min man är högutbildade och har bra, trygga och välbetalda jobb. Mina egna föräldrar, födda på 60-talet, är utslitna i kropparna efter att ha jobbat inom vård och industri sedan tonåren. Någon utbildning var det inte tal om för dem. De gav mig dock en fin uppväxt med knappa medel. Åka utomlands eller på skidsemester var inte aktuellt, inte heller dator eller mobiltelefon. Men jag fick så mycket annat och uppmuntran om att studera vidare efter gymnasiet. Och aldrig ska jag glömma var jag kommer ifrån, vad mina föräldrar och generationerna före dem offrat för mig och för att bygga det land vi lever i. Ödmjukhet.

  42. Fint att höra Clara! Känner också en så otroligt stor tacksamhet och förundran över vad tidigare generationer lyckades med med så små medel. Tänk rösträtten till exempel. Inte ens 100 år. Första allmänna valet 1921 några år innan min morfar föddes. Tre små ynka generationer gammal i mitt fall. Det måste ha tett sig som ett så omöjligt projekt och dröm för Henning. Och så lyckades de driva igenom det. 8h arbetsdag. Vad hade han sagt om det? Det tänker jag ofta på när folk säger att vänsterdrömmar är utopiska och något för naiva ungdomar. Jag vet mycket väl att galnare saker hänt förr. Har folk glömt det? Är det för att folks far-morföräldrar inte längre kommer från sekelskiftets början och kan berätta?

    Funderar också på det i samband med det här med att känna sig “lyckad” och tillfreds. Mina morföräldrar och föräldrar är så omåttligt stolta över att jag gått på universitet även om det bara är en sketen yrkesutbildning. Har alltid känt mig väldigt “lyckad” med att kunna betala hyra, ha en bra hyreslängenhet inne i stan och fast kommunlön som redan är högre än både min mammas och mormors trots att de arbetat hela sina liv och slitit betydligt hårdare. I förhållande till dem är jag väldigt “lyckad”. Samtidigt träffar jag ibland klasskompisar från betydligt bättre bakgrund som lever under ungefär liknande förhållanden som jag eller till och med bättre och som beskriver sig själva som misslyckade och jämför sig med mäklare och hoolywoodfruar. Vad relativt det är.

  43. Jo visst har vi det bra nu så länge vi har arbete. Jag kommer om ett par år gå i pension och har då förstått genom mitt orange kuvert hur lurad jag är. Ingen sa till mig när jag började jobba hur viktigt det var att spara själv till pensionen och hur skulle jag kunnat det med en deltidslön för att kunna ta bra hand om våra barn. Svårt att få heltid inom vård och omsorg så pensionen kommer att hamna under fattigdomsstrecket vilket gör mig rasande och helt förtvivlad. Ser framför mig ett scenario utan möjlighet kunna ta ut några svängar när jag äntligen bara kan tänka på mig själv en smula. Det var verkligen inte såhär jag tänkt mig min efterlängtade pensionsledighet.

  44. Jag känner igen mig i det du skriver men jag tänker att vi inte ska känna skuld eller som jag ibland känner, prestationsångest för att jag inte är “bättre” eller når längre. Jag är otroligt stolt över de generationer som varit före mig och det de åstadkommit och jag tror att de enbart varit glada om de sett hur jag har det idag. Jag hoppas också att de hade varit stolta över den jag är för jag vet att det är deras värderingar som format mig och som jag bär med mig i livet. Vikten av att vara måttlig och ödmjuk men samtidigt stolt, att veta sitt eget värde, att se värdet i ett väl utfört arbete och kanske viktigast att veta att om du inte har något annat så har du alltid ditt ord, det kan ingen ta ifrån dig. Vikten av att stå för och stå upp för något. Allt det är värderingar som kommer av min familjehistoria.

  45. Jag känner igen tacksamheten över att ha det bra. Jag hade en (relativt) fattig uppväxt och är fortfarande tacksam över saker som pålägg, hela strumpor och hårbalsam. Småsaker som jag köper utan att behöva fundera på det. Mina barn har aldrig behövt tänka på det.
    Vi har mindre pengar än de flesta av våra vänner men har ändå lyxen att aldrig behöva oroa oss för hur vi ska ha råd med mat eller busskort till barnen. Tacksamheten och ödmjukheten kommer ur att man vet hur det är att sakna.

  46. Jättebra skrivet. Jag instämmer helt – jag ska inte heller glömma. Det ska inte heller mina barn, tycker det är viktigt att prata om dessa frågor tidigt med barn.

  47. Precis dom här tankarna har jag tänkt många ggr, rekommenderar dig att läsa Statarminnen för ytterligare en dimension av dåtida Sverige!

  48. Jag tänker att man kan se vår levnadsstandard utifrån ett globalt och längre historiskt perspektiv också. De flesta människorna i världen idag lever ett ekonomiskt bättre liv. Få behöver svälta och de flesta får gå i skolan. Trots att vi aldrig har haft en så stor mänsklig befolkning som nu, närmare 7 miljader människor. Därmed inte sagt att att att många har det väldigt tufft. Många av dagens slitsamna arbeten som vi i Sverige är “beroende” av eller hjälper oss att få ett enklare och mer behagligt/njutfullt liv görs i andra länder. Det är andra länder som förser oss med billiga kläder då vi har för höga krav på lön och arbetsförhållanden för att försörja oss själva med det. I Indien används enorma mängder av vatten för att odla bomull, vatten som befolkningen skulle behövt till matlagning, tvätt och dricka. Kolla på utbudet på frukt i affärerna, inte är det mycket som kommer från Sverige. Kaffe- och chokladbönor som vi njuter av sliter vi inte själva med att odla.

    Mitt problem är att jag har en sån romantiserad bild av livet förr, trots att jag vet att den inte stämmer. Min bild av min mormors uppväxt på landet med självhushåll och fyra syskon är en “Bullerbyn saga”. Däremot vet jag att tex pigor slet som djur och hade mycket lite fritid och sällan kunde åka hem till sina familjer eller bilda familj om de inte gifte sig med en man som hade hus eller torp. De kunde ju såklart söka lyckan i Amerika eller i en industri i stan som ofta inte ledde till ett enklare och bättre liv. Men min bild är ett enklare liv där min mormors mor Hanna stolt tog hand om hushållet och gården tillsammans med sin man Johan. Ett liv där de inte hade andra förväntningar på livet än som de levde, nöjda och tillfreds.

    Jag tänker också att ett samhälle som inte lika mycket förlitar sig på att staten ska ta hand om dem blir mer beroende av grannar och släkt vilket binder samman människor på ett ofta positivt sätt. Jag mår så bra när svärmor har hand om vår lille kille istället för att han ska vara på förskolan en dag tex.

    Jag mår bra när grannen kommer över och vill ha hjälp eller kan hjälpa mig. Det gör oss mindre ensamma.

    Däremot vet jag att min mormor var så nöjd över att hon slapp flytta in i morfars föräldrahem och leva med en bestämd och dominant svärmor och ha huset öppet på sommaren för morfars alla elva syskon som skulle komma hem på sommaren. Då morfar var äldsta sonen skulle det ju enligt traditionen egentligen blivit så men morfars yngre bror tog över gården istället och mormor kunde bo med morfar i en lägenhet i stan istället, vilket hon älskade. Trots att mormor slapp bo i generationsbonde romantiserar jag det sättet att leva.

    Min mormors mormor dog i barnsäng när mormors mamma var 13 år. Så trettonpriga Hanna fick ta bli “Husmor” och spädbarnet amnades av grannfrun. Tragiskt men samtidigt fint att grannen hjälpte familjen och tog hand om den nyfödda lillasystern Ida.

    Samtidigt som jag romantiserar min mormors barndom vet jag att mina två prematurbarn, iaf ett inte hade överlevt om han fötts i början av 1900-talet.

    På 1700-talet dog väl var femte barn innan barnet fyllt ett år. Man måste haft en helt annan inställning till livet då?!

    Oj, sånt här tänker jag mycket på. Hur man lever och har levt i olika tider och olika länder. Inställningen till livet! Hur man tänker kring sin vardag!

    Ett tips är att läsa “Hararis” bok “Homo Sapiens”, en kort sammanfattning av mänsklighetens historia. Han pratar både biologi, psykologi, historia och filosofi, så spännande!

  49. Hej Clara!
    Tack för en toppenfin blogg. Dina ord gick direkt till mitt hjärta. Önskar dig och din fina familj allt gott i livet.
    Ylva- gret

  50. Ett stort problem i vårt samhälle är historielösheten. Ibland undrar jag om den har att göra med att vi pratar så lite med varandra över generationsgränserna? Hur många barn idag vet hur deras mor- och farföräldrar levde under uppväxten? Eller ännu tidigare generationer? Fattigdomen, krigsåren, ransoneringen, sjukdomarna innan det fanns vaccin och antibiotika… Det är inte så längesen! Vi tar allt för givet. Bortskämda kan vi kallas. Nu skälls man som vänster om man talar om jämställdhet och allas lika värde. Men utan arbetarrörelsen och kvinnorörelsen hade vi inte haft det samhälle vi har.

    1. Precis så Karin! Min pappa är 50-talist och lärare, och suckar ofta över att nutidens barn inte sitter och hör de äldre berätta så som han själv fick som barn. Tråkigt som tioåring, ovärderligt i efterhand…

  51. Ett annat land land som genom strikt politik och hård disciplin på sin befolkning har tagit sig ur fattigdomen är Kina. Utrikeskorrespondenten Hanna Sahlberg har gjort en fantastiskt spännande poddserien som heter “Det perfekta Kina”. Lyssna på den vettja!

  52. Fy fasen vad jag håller med!!!! Skriver under på varenda rad. Tycker att vi ofta saknar klassanalys i de flesta diskussioner.

  53. Så viktigt att reflektera över och vara tacksam över. Vi är så många idag som har det för bra att vi glömmer det som folk kämpat fram för oss.

    Fy tusan vilken bra text. Den borde bli obligatorisk i skolor att diskutera kring!!

  54. Jag känner för att berätta en historia här. Jag är uppvuxen under rätt taskiga förhållanden med missbrukande föräldrar och dyl. När jag var i 25 års åldern träffade jag mitt livs passion. En av de finaste människor jag träffat i mitt liv. Jag var gravid på fem röda. Jag valde efter mycket övervägande att behålla barnet. Problemet var att han var psykiskt sjuk. Han hade som tonåring invandrat från gamla Jugoslavien och varit med om mer än vad en person borde vara med om under hela sitt liv. Han hade traumatiserad vilket visade sig när han blev äldre. Han hade ingen klar diagnos då hans sjukdom spretade så mycket men han hade både en släng av schizofreni och manodepressivitet. Han har bla jagat mig för att han trott att jag har haft demoner som velat skada mig.Han var tungt medicinerad. Jag bodde i orten. Så där satt jag. Fattig, delvis ensamstående (Hur fin människa pappan än var så kunde han inte hjälpa vare sig ekonomiskt, mentalt, praktiskt), med en sjuk man med muslimskt ursprung i orten. Jag började dessutom bli deprimerad av allt. Vad hade jag då? Min utbildning. Jag var utbildad lärare. Hade läst typ fyra år på universitetet. Kunde endel om socialt arv osv. Jobbat både i orten och finkvarteren. Jag bestämde mig för att steppa upp i klass. Först flyttade jag till ett bra område. Jag älskar orten. Det känns mer levande med folk som fortfarande pratar med varandra men förstod att mitt barn skulle ha större möjligheter i ett bättre område. Hon fick ha mycket böcker omkring sig, naturupplevelser och vi gjorde många kulturella utflykter. Träffade efter ett tag en man från finaste kvarteret i stan och då hände det grejer. Utlandssemester, skidresor, simskola, tillgång till bil, bra mat och fina kläder. Mitt barn är idag ett barn med stort socialt nätverk. Hon tränar gymnastik och är duktig i skolan. Hon har sett massor av möjligheter. Hon har sett vad livet kan erbjuda. Det hon har idag är väldigt långt från livet i orten när jag vände på varje krona. Hade ont i magen när jag tänkte på framtiden. Samtidigt grämer det mig att mina val är baserade på att jag hade kunskap. Det har inte alla.

  55. Så lätt att ta det vi tycker är självklart för givet. Många på jorden har fortfarande inte mat, skola och sjukvård men det vi inte ser med egna ögon är svårt att ta till sig trots att det ligger så nära i tiden även för oss i Sverige. Tack för ditt inlägg! Vi behöver påminnas om var vi kommmer ifrån oftare för att värna om det vi har och jobba effektivare för att fler ska få det bättre.

  56. Så bra skrivet. Så rakt igenom sant. Nu vill svenskar i allmänhet ha lägre skatt i stället för att bry sig om att inkomstklyftorna växer och arbetarkvinnor plötsligt får lägre förväntad livslängd.

  57. Ja, det tåls att påminna sig om en och två gånger. Jag satt och tänkte till nu under tiden jag läste på mina förfäder. De var väldigt fattiga på båda sidorna, eftersom mödrarna gick hemma och tog hand om ett helt fotbollslag av barn. Morfar var snickare och farfar bonde. Inget man blir rik på direkt…

    Ja, visst är man priviligerad. Det är ju nästan så en borde skämmas… :O Men bättre är att vara tacksam.

  58. Bra text!
    Känner igen mycket av det du skriver och resonerar likadant. Intressant med arv, klass och att faktiskt värdesätta det en har. Min farfars far var statare, det var nog inte så fett. Idag tar vi mycket för givet. Viktigt att stanna upp och njuta av tillvaron. Vara tacksam för möjlighet till barnomsorg, utbildning, sjukvård osv.
    Ha en fin dag!

  59. Så fint skrivet! Blir så berörd och känner så igen mig! Fint att vi påminner varandra om vår historia.

  60. Jag känner sådan tacksamhet till de som har kämpat för att jag ska få barnomsorg, folktandvård, studielån, gratis utbildning osv. Mitt liv hade inte varit så bra som det är om vi inte hade haft de sakerna. Jag är tacksam för möjligheten jag och mina föräldrar fick att skapa ett eget liv så som jag önskade.
    Jag tänker att mina släktingar som kämpat skulle vara glada för min skull men också nöjda med sitt eget bidrag till kampen. Se där, skulle de säga, jag sa ju att det var smart att ge fattigas barn möjlighet att utbilda sig. Se så mycket de bidrar med! Visst hade vi rätt när vi sa att tandvård och sjukvård skulle vara tillgänglig för alla – se på mitt sjukliga barnbarn som nu är en frisk vuxen med utbildning och jobb. Nu betalar hon tillbaka minsann. Jomen, vi hade rätt. Så skulle mina släktingar ha sagt. Ja det hade ni, säger jag och jag fortsätter kämpa för att alla ska få samma möjligheter som jag har fått.

  61. Bra Clara!
    Sånt behöver vi läsa och fundera över då och då så vi inte glömmer hur det har varit.
    Kramar.

  62. Sitter här i villa i storstan men fint jobb och akademisk utbildning och känner mig helt vilsen. Otillräcklig i mitt fina yrke och för fin för min uppväxtort. Inflyttad i bostadsområdet med grannar som ser allt värde i pengar och titlar medan jag saknar att styrd av lust kunna gå över till vänner och bekanta för en pratstund om ditten och datten vid köksbordet.
    Jag är först ut i min släkt att möta världen med alla dessa möjligheter som en akademisk utbildning ger i form av pengar, titel och fin adress. Samtidigt önskar jag så att jag kunde känna en förnöjsamhet över vad jag skapat, medan jag i själva verket längtar efter tid, vänskap, trygghet och närheten till naturen och det ”lilla” livet.

  63. Jag har ett eget företag, där jag peppad av ett Youtube-inslag du gjorde om att veta sitt eget värde höjde mitt arvode, har våndats över just detta. Att jag ska ta så mycket betalt , som inte gör något lika viktigt som sjuksköterskor eller vilka som helst som sliter så himla mycket. Jag får på riktigt dåligt samvete när jag tjänar mer än dem per timme. Min vän försökte säga att det inte är mitt fel att vårdyrken är dåligt betalda, att jag inte ska ta mindre betalt för den sakens skull. Han har säkert rätt, men det gnager ändå i mig.

  64. Åh, så bra skrivet!! <3 Vi är så BORTSKÄMDA idag. Kan bli vilket yrke som helst, får bra betalt. Många tror att nyrenoverade hus är självklarhet, när att ens ha en bostad egentligen är något att vara tacksam över, än mindre äga den.

    Jag bodde i USA i flera år och betalade via CSN. Ett privilegium. Jag levde fattigt i ett fattigt kvarter, men varje framgång förtjänade jag, Framförallt visste jag hela tiden att allt jag förtjänar, ska jag vara tacksam över att jag har chansen att förtjäna. För även om jag arbetar hårt, har jag chansen till det just för att jag råkar vara född i ett land där andra arbetat hårdare. Har kämpar, gråtit, lidit, dött, för att jag ska få den chansen jag har idag.

    Mina far- och morföräldrars föräldrar var alla bönder, utom morfars föräldrar som drev värdshus efter att ha lämnat sina föräldrars yrke som smeder. Alla hade extrajobb, alla utom mormors far åldrades tidigt och dog allt för unga. Mormors syster dog 16 år gammal av en förkylning som blev hjärnhinneinflammation då hon jobbade fastän hon var sjuk. Man hade inte sjukledigt och råd att vara hemma. Farmor såväl som mormor delade rum med alla sina syskon och det var aldrig tal om eget rum, och absolutinte leksaker. Mormor ägde aldrig en leksak.

    Min dotter ligger tryggt i ett eget rum i en förhållandevis fin liten bostad som vi äger. Vi är egenföretagare inom media och marknadsföring, fotograf och filmare, och vi kommer aldrig kunna ge henne en rik uppväxt. Det vi äger är ärvt eller loppis och hårt intjänat. Men hon kommer få vår tid, kärlek och få lära sig att rikedom är att ha möjlighet att sitta ner och lyssna på fågelsången. Att rikedom är att jobba med det man älskar. Det är inte en självklarhet. Det är något att vara jäkligt tacksam över och någon dag i framtiden kommer jag att kämpa för att hon ska förverkliga sina drömmar, vadän de är. Så som min mamma gjorde för mig, så som min mormor gjorde för mamma och så som mormors mor gjorde för min mormor.

    Vi får inte glömma och ta barnbidrag, föräldraledighet, studiemedel eller a-kassa för given. Och vi får heller aldrig sluta med det av rädsla för att ett fåtal skulle kunna utnyttja det. För den som har allt är dessa saker ingeting, men för den som inget har är dessa saker skillnaden mellan liv och död, mellan att leva och att lida.