Prästen Susanne Dahl och satirikern och prästen Kent Wisti har startat en podd som heter I Kinamockaskogen. De första två avsnitten släpptes i söndag och gäster är jag och Magnus Betnér. Han pratar om hädelse och jag pratar om hemmet. Det var en så spännande poddform att bli inbjuden till. Kent och Susannes frågor var öppna och till synes enkla men jag fick verkligen fundera länge kring mina svar. Kring hemmet som statussymbol – och om existentiell hemlängtan.
Tanken är att studieförbundet Sensus ska arrangera träffar eller samtalsgrupper utifrån avsnitten, både IRL och digitalt. Där poddavsnittet fungerar som en samtalsstartare. Precis så som jag tycker att en riktigt bra podd är – som en samtalsstartare för att prata vidare om med sina vänner.
I Kinamockaskogen görs som ett samarbete mellan Svenska kyrkan Lunds stift, Luleå stift, Kyrkans tidning, Sensus och Universitetskyrkan. Mitt avsnitt kan du höra här nedan. Ljudet är lite blåsigt men det blir bättre längre in i programmet.
Tack Susanne och Kent för att jag fick vara gäst i er podd. Och tack för ett fint möte.
6 svar
Hemmet tycks mig vara en av de allra främsta statussymbolerna idag (kanske har varit så länge, för de välbeställda i varje fall)
Tänker att hemmet idag skall representera så oerhört mycket. Att visa upp sitt ideala hem är att visa att man har det ideala livet. Och vi kan alla – om vi vill – visa upp vårt hem nuförtiden. Vi kan göra våra egna hemmahos-reportage på daglig basis. Loppisfynd och arvegods och designklassiker och äkta antikviteter samt hantverk och konst på rätt sätt och hej å hå. Har själv aldrig haft lust att bry mig på det sättet att jag skulle leta efter de ”rätta” gardinerna, tallrikarna eller den ”rätta” soffan. (hade dock sån tur att livet gav mig de rätta föräldrarna, syskonen, maken, barnen och med dem i mitt hem har vi tillsammans harmoni trots ett par skåp från IKEA…Vet också vänner som lever med sin katt och har harmoni i hemmet.) Tycker prat om ”harmonin” i ett hem i form av harmonin i en inredning i ett hem är meningslös. På något sätt har människor ett enormt behov av att få synas och bli beundrade, (eller vad handlar det om,jag vet inte) om så bara för sina loppisfynd eller sina tapeter. Det är sorgligt egentligen. Varför kan vi inte bara få finnas och vara utan denna ständiga bedömning av allt (en själv, andra, kläder, hemmet etc i all oändlighet). Ett harmoniskt hem är en plats där de som bor har det bra. Trivs och delar ljus och mörker, hopp och förtvivlan allt tillsammans. Det har intet att skaffa med vilka möbler eller tapeter eller husgeråd dessa människor råkar använda sig av i sitt hem. Kan det, kanske, vara så att i brist på verklig, djup harmoni och frid försöker man köpa den, på loppis eller nån annanstans? Arrangera den. Skapa den. Inreda fram den i ”drömhuset”…Och eftersom den inte kan köpas, inredas fram eller skapas så drivs man hela tiden att göra om, möblera om, fynda nya saker på loppis, måla om, eller rent av flytta…
Väldigt tänkvärd kommentar, tack!
Intressanta funderingar, både de i podden och de ovan skrivna av Manda!
Så värdefull och intressant kommentar!
”Butikerna” vill att vi ska köpa mer, så behöver de få oss att vilja ha nya nyanser och förändras hela tiden. Mer och mer. Annars nöjer vi ju oss – och herregud hur skulle det se ut!? 🙂
Och på bloggar, är ju även affärsverksamhet. Inläggen ska generera i känslor, engagemang och inkomst. Kanske sälja en vara?
För mig, gäller att det att ha en viss distans till det. För det blir någon jakt på mer hela tiden. Jag kan bli trött av att se att det aldrig bara får landa och vara. Ingen speciell bloggare nu, men överlag känslan av jakten efter något. Och jag tycker det är fint att läsa bloggar och ta del om reflektioner om olika sorters liv, och i denna värld. Så, distans och samtidigt se det fina i olika delar.
Vilken tänkvärd kommentar ❤️
Så klok och rik kommentar. Du har förstås alldeles rätt!