Imorse var det dags för barnens luciatåg på skolan. Till vår stora lycka fick vi föräldrar närvara i år. Som jag längtat och sett fram emot detta. Jag har hela tiden trott att det skulle bli inställt i sista sekunden men det gick bra. Vi fick komma.

Jag är ju hopplös till lucia. Det är som att slå på en kran – helt inkontinenta tårkanaler som bara rinner och rinner och rinner.

Det var fantastiskt. De sjön så fint, så många roliga och lite udda arrangemang och låtar. Och frimodigheten – frimodigheten! Barnen är helt otroliga, nästan alla var med och sjöng någon del solo, läste en vers eller på annat sätt deltog lite “mer” än i kören. Jag blir lika förvånad varje gång – kan inte minnas att det var så här när jag gick i skolan? Vad modiga de är!

Bertil ville inte ha stjärngossestrut utan tog istället glitter. Det var så fint att se han och Ada ihop. De har blivit så långa och gängliga och stora. Men för mitt inre kan jag fortfarande se dem tillsammans i sina första luciatåg på förskolan.

Ler och långhalm. En med trollspö och stjärngossestrut och en med luciakrona och stjärngosse-spö.

Nu kan det gärna blir jul tycker jag. Nu är jag redo!