Jag ÄLSKAR kökssoffor och allt de står för. Särskilt i äldre hus känns de som ett måste. De är ju själva symbolen för hemtrevnad. Så fort jag hälsar på någon som har en kökssoffan så skyndar jag mig att inta den. Liggande eller uppkrupen. Kökssoffan är en plats att ta igen sig på efter maten. Ett ställe för hunden att hålla utkik i fönstret. En vrå för mamman att amma i. En låda för tjocksockar, pussel eller extra filtar. En nätt sovplats för en gäst. Ett ställe för meditation. En plats där man klämmer ihop barnen och alla deras vänner för att äta mellis.

I mitt hem har vi två kökssoffor. Och nu ska ni få höra historien om den vita kökssoffan.

En av de första möbler vi införskaffade till vårt hem var nämligen denna kökssoffa. Den stod i förrådet hos mormor och morfar och har stått där så länge jag kan minnas. Jag la aldrig märket till den något särkilt – ful som den var med mörkbrun lackfärg. Men när vi var nyinflyttade i vårt hus fick jag upp ögonen för den. Man klarar sig väl inte utan kökssoffa?

Mormor och morfar sa att jag självklart fick ta den med mig hem – men att den behövde målas om. Så jag baxade ut den på gräsmattan på gården. Letade rätt på en värmepistol och började skapa högblank brun färg från den. Under det bruna lagret fanns en mintblågrön nyans. Det var originalfärgen. Mormor berättade att soffan hade hört ihop med ett bord och några stolar som var deras första möblemang när de gifte sig, tidigt fyrtiotal. Och i den här kökssoffan har min moster sovit som barn. Kanske också min mamma.

Vi lastade soffan på ett släp och körde hem den till oss. Jag målade den vit (på den tiden målade jag allting vitt) och placerade i vårt dalablå kök som vi hade då. Soffan har hängt med sedan dess.

Nu står den i matrummet och den är så nätt och fin och smäcker. Eftersom ryggen är låg går den lätt att möblera framför fönster. Och eftersom den inte är ett solitt stycke utan har ribbor så känns den mindre som en kloss än kökssoffor ofta gör.

Under locket förvarar vi pussel och sällskapsspel. Men ett tag hade Bertil den faktiskt i sitt barnrum som säng. Min dröm när jag var barn var att sova i just en kökssoffa, jag kunde inte tänka mig något mysigare. Tillslut fick jag sova i ett brunt åbäke till soffa som stått på vinden och som knappt rymdes i mitt flickrum. Och som jag definitivt inte rymdes inuti. Sov med benen lätt böjda i över ett år. Men jag var SÅ nöjd!

Soffan har haft många klädslar genom åren. Allra oftast brukar jag dock bara vira en hemvävd trasmatta kring sitsen. Kanske någon som mamma eller mormor vävt. Men här har jag istället svept en rutig sängkappa om den.

Själva sitsen har jag stoppat genom att häfta fast ett liggunderlag och sedan en tunn bäddmadrass ovanpå. Nu är den mjuk men fortfarande fast vilket jag tycker att en sådan här möbel ska vara.

Nu står soffan under fönstret i matrummet och är klädd i ett rosa ulltyg funnet på en second hand. När vi blir många – som till matlaget – drar vi fram den till bordet och tränger ihop alla barnen där. Fem stycken ryms ledigt.

Ibland har den stått inne i köket men oftast i matrummet. Ibland också på verandan. Oavsett var så pryder den sin plats. Den nätta formen, den praktiska funktionen och den historiska anknytningen gör den till en riktig favoritmöbel hemma för mig.

Får du chansen – införskaffa en kökssoffa!

Och det var historien om soffan, det. Här finns förresten Historien om karmstolen.