Jag hittade Ulf mĂ„landes med rött nagellack pĂ„ bĂ€nkskivan i köket. Jag fattar inte ens hur han fick upp flaskan – fĂ„r ju knappt upp den sjĂ€lv. Men den ungens motorik Ă€r nĂ„got utöver det vanliga. Jag blev rasande sĂ„klart och stĂ€llde ner honom bryskt och sjasade ut honom ur köket. Samtidigt som jag frenetiskt försökte rengöra bĂ€nkskivan frĂ„n lacket.

Ulf försvann bort en ganska lÄng stund men kom sedan tillbaka, nöjd och belÄten. Och dÄ var allt glömt. Lite senare pÄ dagen skulle Jakob Äka och handla mat. Han gick ner i groventrén för att klÀ pÄ sig men kom snart upp igen med arga steg. I handen höll han sin nya fina, dyra skinnbörs som sÄg mÀrkligt sprÀcklig ut till fÀrgen.

-Är det du som superlimmat min börs? sa Jakob med arg röst till Ulf.

-Det Àr inte din börs. Det Àr mammas, sa Ulf obekymrat.

Nej givetvis var det inte Ulf som superlimmat pappas börs för han trodde ju att det var min börs han superlimmade. För att ge igen för det dÀr med nagellacket. Man kan vÀl inte erkÀnna brott man inte begÄtt?

Suck viken unge.

NĂ„gon dag senare kom Jakob ner i kĂ€llaren. DĂ„ hade Ulf och Ylva-Karin varit dĂ€r ostörda en stund. Dörren stod vidöppen mot den iskalla vintereftermiddagen. KĂ€llaren var utkyld och lillkonsums skafferi var ommöblerat och utrivet. NĂ€r Jakob frĂ„gade vad de gjort konstaterade Ulf torrt att de lekt litegrann. Samt att han kastat sönder en kopp men att det inte var nĂ„gon fara eftersom han “kastat ut den”. Mycket riktigt. PorslinsskĂ€rvorna lĂ„g i snön utanför ytterdörren. Nu finns inte lĂ€nge min vita porslinskopp med blĂ„ blom.

FĂ„r ta och sĂ€tta upp dessa kostnader pĂ„ ett avrĂ€kningskonto. NĂ€r han fyller arton Ă„r Ă€r det dags att inkassera…