Jag hittade Ulf målandes med rött nagellack på bänkskivan i köket. Jag fattar inte ens hur han fick upp flaskan – får ju knappt upp den själv. Men den ungens motorik är något utöver det vanliga. Jag blev rasande såklart och ställde ner honom bryskt och sjasade ut honom ur köket. Samtidigt som jag frenetiskt försökte rengöra bänkskivan från lacket.

Ulf försvann bort en ganska lång stund men kom sedan tillbaka, nöjd och belåten. Och då var allt glömt. Lite senare på dagen skulle Jakob åka och handla mat. Han gick ner i groventrén för att klä på sig men kom snart upp igen med arga steg. I handen höll han sin nya fina, dyra skinnbörs som såg märkligt spräcklig ut till färgen.

-Är det du som superlimmat min börs? sa Jakob med arg röst till Ulf.

-Det är inte din börs. Det är mammas, sa Ulf obekymrat.

Nej givetvis var det inte Ulf som superlimmat pappas börs för han trodde ju att det var min börs han superlimmade. För att ge igen för det där med nagellacket. Man kan väl inte erkänna brott man inte begått?

Suck viken unge.

Någon dag senare kom Jakob ner i källaren. Då hade Ulf och Ylva-Karin varit där ostörda en stund. Dörren stod vidöppen mot den iskalla vintereftermiddagen. Källaren var utkyld och lillkonsums skafferi var ommöblerat och utrivet. När Jakob frågade vad de gjort konstaterade Ulf torrt att de lekt litegrann. Samt att han kastat sönder en kopp men att det inte var någon fara eftersom han ”kastat ut den”. Mycket riktigt. Porslinsskärvorna låg i snön utanför ytterdörren. Nu finns inte länge min vita porslinskopp med blå blom.

Får ta och sätta upp dessa kostnader på ett avräkningskonto. När han fyller arton år är det dags att inkassera…