I vårt matrum står ett pampigt gammalt skåp med fantastiska blommor målade utanpå. Det är en riktigt prydnad och trots att det är så stort känns det ganska nätt eftersom det är så pass grunt. En gång i tiden har det varit ett mjölkskåp. Då hängde man upp tråg i skåpet och fyllde dem med mjölk. Sedan flöt grädden upp och kunde skummas av och göras till smör. Mjölkskåp stod ofta kallt till – i någon sval farstu eller så.

Nu fungerar dock skåpet inte som mjölkförvaring utan som förvaring till alla karaffer.

Skåpet kommer från Jakobs mormors man Fred. Innan han flyttade ihop med mormor Elsa bodde han i en liten timrad stuga – som senare stått tom i säkert 35 år. För ungefär tio år sedan gick Jakob förbi stugan på en av sina promenader och kikade in genom fönstret. Han tog en bild och sa långt senare sådär i förbigående “det stod ett ganska fint skåp i stugan”. Jag höll på att svimma när jag såg bilden han tagit, för skåpet är verkligen fantastiskt. Vi baxade hem det i ett enormt släp vi hyrt och det var ingen enkel sak för det väger som en mindre elefant. Men det var det absolut värt.

Fred har berättat att det ska finnas en underdel till skåpet också. En skänk som det ska stå ovanpå. Men hur vi än har letat i alla lador och gårdshus så hittar vi det inte. Och skulle det finnas så skulle vi säkert ändå inte rymma det – takhöjden hos oss skulle nog behöva vara en meter högre allra minst.

Dessutom tror Fred att själva ytskiktet på skänken kan ha blivit förstört sedan någon använt den som underrede för att reparera en bilmotor på. Åh, det är ju så att man vill gråta åt det! Samtidigt förstår jag att skåpet på femtiotalet kanske kändes som ett omodernt, tungt gammalt as och inte var någonting man såg någon vits med att spara. Min egen städ och rens-galna mormor eldade möbler som dessa för att de tog onödig plats.

Nu är jag i alla fall hemskt glad över det vackra skåpet med blomsterdekoration som jag tycker ser ut som två Yorkshireterriers som står på bakbenen. Tyvärr är målningen längst ner på luckorna utsuddad efter att någon (gissningsvis i ett städ-il) för länge sedan försökt torka av dörrarna.

Men det gör ingenting. Jag älskar detta vackra skåp med alla sina skavanker.

Här kan du läsa historien om karmstolen och historien om kökssoffan.