Sist vi hade redaktionsdag pekade Erica ut en intressant förändring i mitt sätt att vara framför kameran. Nämligen att jag börjat le på bild, söka ögonkontakt och möta åskådarens blick igen.
Det var några år där kring 2017 då jag nästan aldrig gjorde det. Jag minns att vi pratade om det på en redaktionsdag och Erica frågade mig varför?
-Jag orkar inte möta blick.
Och så var det verkligen. I backspegeln kan jag se att det nog hade mycket med utmattningen att göra. Jag mådde fortfarande dåligt och höll på att återhämta mig från både den och depressionen. Men jag kände också en sån frustration kring bloggandet generellt. Jag kände mig kvävd. Fick kritik och nålstick hela tiden och som ett resultat började jag göra mig mindre. Dra mig tillbaka, undvika att prata om sånt som kunde göra någon upprörd. Och samtidigt bli arg – för jag fick ju fan inte ens skriva om vilka underbyxor jag använde utan att det blev moralpanik!
Men problemet var just detta. Att jag drog mig tillbaka, gjorde mig mindre och blev arg.
Hela anledning till att starta blogg en gång i tiden var ju min lust och mitt driv till att få uttrycka mig. Inte att bli omtyckt till varje pris. Så när jag började begränsa hur jag uttryckte mig för att bli omtyckt så tappade ju alltihop sin mening.
Senaste åren har jag övat på att göra tvärt om. Omfamna de sidor som kanske retar upp andra, våga skriva om, uttrycka mig kring och skämta om sånt jag själv vill och inte det jag borde. Kunna skratta åt kritik och nålstick och ta det för vad det är. En persons åsikt – inte hela världens.
Och nu är klimatet så otroligt mycket friare och jag mår så mycket bättre. Och när jag tittar på bilderna från det år som gått kan jag se att jag gått tillbaka till mitt lekfulla bildspråk som fanns när bloggen startade. När det var hejdlöst, kreativt, kul och befriat från pekpinnar. Då jag kunde vara mig själv. Den utvecklingen glädjer mig!
Måtte denna tidiga version av mig själv ha kommit tillbaka för att stanna
35 svar
Fantastiskt att du bara kör och är dig själv! Så inspirerande både nu och bilder från start❤️
Gillar inlägg kring din hälsoresa (som detta på ett sätt också är) även om det blir rabalder emellanåt.
Tack vad kul! Vad roligt att du uppskattar det
Känner igen mig, återhämtar mig från depression.
Jag har märkt att jag har börjat jobba med att få ögonkontakt med folk igen. Med främlingar går det alldeles utmärkt, men jag har upptäckt att det är svårare med familj och vänner.
Märkligt det där.
Ja, men med familj och vänner så kan det faktiskt kännas mer utelämnande. Filterlöst med de genomskådande ögonen
Just det träsket jobbar jag på att ta mig upp ur. Som småbarnsmamna har jag själv blivit mindre, och nu jobbar jag på att ta plats igen, utseendemässigt men framförallt att hålla emot i diskussioner där jag under en tid inte orkat. Min man pendlar mellan att boosta mig och att omedvetet försöka förminska mig. Själv faller jag ofta tillbaka till att invänta hans åsikt. Tack för att du delar med dig!
Heja dig Petra <3 du kommer återerövra det steg för steg
Nu i efterhand syntes det på bloggen att du inte mådde bra under några år. Den var mer pliktskyldigt publicerad och lite ängslig. Det märks nu när man kan ställa de åren mot de nya bra.
Skitbra att du är du igen med full kraft.
Tack =) och tack för att du följt med så troget under många år
Intressant, tänker jag när jag ser de där gamla bilderna. Hur vissa läsare verkar bestämt sig för hur du “är”, och sedan blir upprörd när du inte är fullt så präktig som man förväntar sig. Och kanske identifierar sig med?
Upplever återkommande att det blir upprördhet när du skrivit något som ses som för ytligt eller för utseendefixerat. Som inlägget om jeans, om underkläder, om att gå ner i vikt, om en naken rumpa osv. Det blir så märkligt för mig på något vis för den här bloggen handlar ju massor om yta och har alltid gjort. Och uppenbarligen är det något vi som läser verkar uppskatta. Visst att det är på ett mer raffinerat sätt än att bara visa upp likartade bilder enligt dagens allra mest färska trend. Men, alla bilder på hemmet t ex, är ju bilder på ett hem någon lagt massor med tid på att få det snyggt, fotat ur rätt vinkel och sen redigerat bilden kunnigt och noga. Sen är stilen mer alternativ än många andra influencers, MEN det är inte sådär varken ett hem eller en person ser ut om man inte bryr sig särskilt mycket. Sådär ser hem, personer och trädgårdar bara ut om man bryr sig massor och lägger rejält med tid, engagemang och säkert en del pengar också .
Jag fattar liksom inte hur man ändå kan ensvias med att vilja tolka dig som att du inte är en sån som bryr dig om ytligheter, trots att bloggen till stor del alltid har handlat om ytligheter (om än lite mer kreativt och eget).
Det blir en så skrev bild att jämföra sig med, om man tänker att det är såhär det blir när man är obrydd.
Haha, ja det var en intressant analys! Och jag håller med den. Det krävs en person som är jätteintresserad av det estetiska för att hålla på med bild på det sätt jag gör och ordna med min stil och med mitt hem på detta sätt.
Att vara intresserad av yta är inte motsatsen till att ha ett djup. Det kan gå hand i hand och om jag får gissa tror jag att den här plattformens storhet är att kombinera båda delarna
Känner så igen mig i alla måsten man trott man måste ha och vara på. Inte undra på att själen säger ifrån för att man inte riktigt är sig själv.
Tar ju ett tag att klura ut och se alla dessa trix man har för sig men till slut landar det och gud va skönt det e då 😀
Hej,
Hur har du övat? Har du några tips att dela med dig av? 🙂 behöver öva på det själv nämligen.
Kram
Det hade vart ett roligt och hjälpsamt inlägg. Hur övar man på att ta plats och backa upp sig själv på en piedestal? Hur möter man blick och sträcker på sig?
Jag har en hatkärlek till frasen “fake it til you make it”, men den kan faktiskt vara väldigt hjälpsam. INTE vid depression eller liknande givetvis, där det finns något i botten som måste adresseras. Men i största allmänhet, om man vill bli lite mer som den-eller-den, om man önskar man kunde ta ut svängarna mer eller har lust att göra objektivt små förändringar som känns enorma för en själv. Ibland har man byggt upp osynliga murar, plötsligt märker man att det är helt otänkbart att bära läppstift, byta frisyr, sitta direkt på golvet och läsa eller lägga om en vana. Då kan det hjälpa att liksom gå utanför sig själv och typ spela teater. “Rekvisitan” (tex läppstiftet) hjälper en på traven att skådespela, samtidigt som spelandet behövs för att våga bära upp rekvisitan. Det blir som en positiv spiral, om det mejkar sense 😅
En annan sak är att samla inspiration genom att försöka umgås mer med människor som är så som man vill vara. Det är inte så lätt alltid, man känner dem man känner och om det inte finns någon direkt frisk fläkt bland dem så kanske man får hitta på en ursäkt att småprata med någon annan som verkar spännande. Gå in på sin närmaste tatueringsstudio och låtsas att man funderar på ett motiv, ställa lite frågor om priser och läkningstid. Eller gå in till närmaste butik med mat från exotiska länder och be om hjälp att välja ut några sötsaker man aldrig testat innan. Eller vad det nu kan vara. Huvudsaken är att man sticker ut foten en liten bit från den vanliga upptrampade stigen och kikar vad som kan finnas där. Man får nästan alltid någon belöning av det, som i sin tur gör att man känner sig uppfriskad och stärkt.
Och en till sak jag ofta gjorde som yngre, öva på att ha ögonkontakt med folk man möter på gatan när man är på väg någonstans, och göra det till en sport att inte vara den som viker ned blicken först. Eftersom det ändå är folk man är på väg förbi och inte kommer behöva prata med, så kostar det inget alls, men gör jättestor skillnad i hur man känner sig.
Vilka bra tips O! Kan bara instämma att man övar genom att utsätta sig för det och sedan försöka hitta fungerande strategier för att hantera obehaget som uppstår
Kommer ihåg bilden/inlägget tagen på golvet i garderoben. Kommer ihåg att jag tänka ”fasen vad orädd och avant garde hon är!”
Samma med ett inlägg när det är typ februari och du har svarta lackskor och minikorta mamelucker och du står på en stege eller pall tror jag. Samma sak där. ”Så jävla modig hon är den där Clara” tänkte jag.
Haha, vad roligt att höra så här sexton år senare =) och jag är GRYMT imponerad att du hängt kvar här så länge. Tack för det <3
Du har en så fantastiskt fin och mycket läsvärd blogg😀👏🏻👏🏻 Hoppas verkligen du har energi att fortsätta!
Har själv varit utmattad, och även om jag inte är influencer så känner jag igen mig i det där med att “vara glad”. Jag har bytt jobb (samma yrke men helt nytt från grundskolan till gymnasiet) från flera år där jag knappt orsakat skratta så är det tvärtom jag skrattar igen. Idag sa en kollega “skulle du komma butter skulle det vara katastrof”. Jag tog till mig av saken, jag mår bra vågar mer. Säger ifrån och bryr mig inte längre om vad andra säger, tänker eller tycker på samma sätt. Börjar bli mer fri! En spännande känsla, jag känner igen en tio år yngre mig själv. Tänker omfamna henne och älska henne!
Visst är det spännande! Som att återupptäcka sig själv
Du är så cool!
Nålstick från andra kan verkligen ta glädjen ur det lilla. Det kan gå väldigt fort med, vips är man någonstans där man inte känner igen sig själv och inte vill vara. Fint att våga visa mer av dig igen.
Vet du vad Clara. Det var en bild för några inlägg sedan, minns inte vilken. Där jag reagerade och nästan högt sa “nämen! Det här är ju Clara som det det var förr!”. En rak direkt bild, med läckert mode. Och så det där extra som inte riktigt är tangerbart.
Samma sak som hoppade ur dagstidningen när det var ett reportage om den unga coola tjejen som bloggade åt VF. Jämarns vad avundsjuk jag var!
Love it.
Tack för allt du gör.
Åh vad GLAD jag blir!!!! Tack för den kommentaren. Så fint att få höra att det märks. Och otroligt skoj att du hängt med ända sedan VF-tiden!
Bra plats du befinner dig på i blogglivet, härligt! Det finns en sak i din blogg jag saknar och det är att kunna ge dig ett hjärta 💖 efter inlägg. Som de allra flesta har. Ja hoppas du förstår hur jag menar! Vore intressant att höra ditt motiv till att inte ge möjlighet till att klicka på ett hjärta, är säker på att du har ett, som vanligt grundat, motiv för detta.
Tack för det! Jag förstår hur du tänker men jag har valt bort hjärtat. När man kunde hjärta på bloggen så fastnade jag i känslan jag har på Instagram när man jämför hur många likes olika inlägg får. Och det är ju egentligen helt ointressant för mig. Det intressanta är kommentarerna och vad de säger – så därför har jag bara ett kommentarsfält och är väldigt glad över alla som skriver något här!
Du är guld! Så ledsen för att jag (och säkert många andra) inte tar sig tiden att kommentera o ge respons. Kanske är det för mig för att du alltid känns så självklar och närvarande att jag glömmer bort att ge tillbaka. Men vill bara säga att du är en stjärna Clara och uppfattas som uppriktig, ärlig och sårbar. Precis vad som behövs på internet idag. Ibland provocerar du mig och ibland håller jag med dig till 100%, men oavsett är det insikter som jag alltid tar till mig.
Du är och ger de exakta reaktionerna och känslorna som jag uppskattar i en riktigt bra vän. Tack för att du fortsätter blogga. För att du delar med dig och därmed ger av dig själv. Jag hoppas att du känner att du får tillräckligt mycket tillbaka. Kram på dig och tack än en gång
TACK Felicia! Det är sådana här kommentarer som gör det värt att fortsätta blogga. Jag blir jätteglad och jag känner oftast att jag får väldigt mycket tillbaka av er som läser. Kram och tack för peppen
Tycker alltid att det är intressant att läsa inlägg där du tar upp utmattning samt hur länge det fortsätter att påverka. Jag har själv varit utmattad under flera år. Jag upplever att det finns en större förståelse för sjukdomen idag även om man fortfarande ses som svag om man inte ”lyckats” vända det relativt snabbt och har en tillräcklig anledning. Utmatning har ju också blivit ett så vitt begrepp. Tjejer emellan så har jag ett antal gånger bemötts av en annan persons berättelser om hur de var utmattade någon månader innan de åter jobbade heltid. Syftet är säkert att visa förståelse men det kan bli väldigt förminskande. Jag antar att vi, som i så mycket annat, behöver bli bättre på att lyssna innan vi börjar prata om oss själva.
Ja, jag vet precis vad du menar. För mig har det tagit sju år att komma tillbaka. Under den tiden kan man nästan hinna glömma bort vem man en gång var. Hoppas du får fortsätta ditt tillfrisknande!
Anledningen till att jag följer din blogg är just för att jag upplever dig som så rak, tuff och att du står för dina åsikter och val, oavsett vad andra tycker. Men med mycket empati och hjärta. Du visar upp livet som det kan vara, både det vackra och fula. Mycket befriande!
TACK Anna! Finaste omdömet man kan få
Tänker på att mycket blir nog enklare med åldern. Både att andra får mer respekt för en, att man själv har mer respekt för sig själv, och att man lärt sig navigera i hur det är smart och lämpligt att uttrycka sig.
Ja, så är det verkligen. Tror det är den fasen jag är i nu – har säkert att göra med att jag närmar mig fyrtio =)
❤️