Sist vi hade redaktionsdag pekade Erica ut en intressant förÀndring i mitt sÀtt att vara framför kameran. NÀmligen att jag börjat le pÄ bild, söka ögonkontakt och möta ÄskÄdarens blick igen.

Det var nÄgra Är dÀr kring 2017 dÄ jag nÀstan aldrig gjorde det. Jag minns att vi pratade om det pÄ en redaktionsdag och Erica frÄgade mig varför?

-Jag orkar inte möta blick.

Och sĂ„ var det verkligen. I backspegeln kan jag se att det nog hade mycket med utmattningen att göra. Jag mĂ„dde fortfarande dĂ„ligt och höll pĂ„ att Ă„terhĂ€mta mig frĂ„n bĂ„de den och depressionen. Men jag kĂ€nde ocksĂ„ en sĂ„n frustration kring bloggandet generellt. Jag kĂ€nde mig kvĂ€vd. Fick kritik och nĂ„lstick hela tiden och som ett resultat började jag göra mig mindre. Dra mig tillbaka, undvika att prata om sĂ„nt som kunde göra nĂ„gon upprörd. Och samtidigt bli arg – för jag fick ju fan inte ens skriva om vilka underbyxor jag anvĂ€nde utan att det blev moralpanik!

Men problemet var just detta. Att jag drog mig tillbaka, gjorde mig mindre och blev arg.

Hela anledning till att starta blogg en gÄng i tiden var ju min lust och mitt driv till att fÄ uttrycka mig. Inte att bli omtyckt till varje pris. SÄ nÀr jag började begrÀnsa hur jag uttryckte mig för att bli omtyckt sÄ tappade ju alltihop sin mening.

Senaste Ă„ren har jag övat pĂ„ att göra tvĂ€rt om. Omfamna de sidor som kanske retar upp andra, vĂ„ga skriva om, uttrycka mig kring och skĂ€mta om sĂ„nt jag sjĂ€lv vill och inte det jag borde. Kunna skratta Ă„t kritik och nĂ„lstick och ta det för vad det Ă€r. En persons Ă„sikt – inte hela vĂ€rldens.

Och nu Àr klimatet sÄ otroligt mycket friare och jag mÄr sÄ mycket bÀttre. Och nÀr jag tittar pÄ bilderna frÄn det Är som gÄtt kan jag se att jag gÄtt tillbaka till mitt lekfulla bildsprÄk som fanns nÀr bloggen startade. NÀr det var hejdlöst, kreativt, kul och befriat frÄn pekpinnar. DÄ jag kunde vara mig sjÀlv. Den utvecklingen glÀdjer mig!

MÄtte denna tidiga version av mig sjÀlv ha kommit tillbaka för att stanna

Blond Clara i lÀtt vÄgig page.