-Jaha, Àr det sÄ hÀr det ska vara nu? muttrade jag medan jag gick pÄ min kvÀllspromenad med Elina i telefonen. Regn, blÄst och kompakt mörker. LÀngs grusvÀgen dÀr jag bor har gatlamporna inte ens tÀnts denna höst. Kanske försöker kommunen spara pengar eller sÄ har de glömt bort att vi existerar? Jag svor lite över att jag glömt pannlampan hemma och höll tummarna att jag inte mosade nÄgra paddor under fötterna dÀr jag gick fram. I dagsljus framtrÀder alltid en eller annan platt padda pÄ vÀgen.

Att gĂ„ hur sent som helst och Ă€ndĂ„ alltid ha ljuset Ă€r en av fördelarna med sommaren hĂ€r uppe. Men man glömmer bort hur kort den perioden Ă€r – för nu fram till april Ă€r det istĂ€llet mörkt, mörkt, mörkt. Och Ă€ven om hösten Ă€r vacker föds vĂ€ldigt snabbt en lĂ€ngtan efter snön. Som gör allting uthĂ€rdligt igen. Som bĂ€ddar in, gör vĂ€rlden snĂ€ll och pĂ„ nĂ„got konstigt sĂ€tt ocksĂ„ varmare.

Jag pÄminner mig om att de första mörka kvÀllspromenaderna Àr vÀrst. Efter ett par-tre stycken har jag vant mig igen.