”Du har så många fina möbler och inredningsdetaljer i ditt hem. Det vore så roligt att få veta mer om dem. Var du hittat dem, var du vet om dem. Om du ärv eller köpt och vad det i sådana fall kostat.”

Så skrev en läsare till mig. Och det har resulterat i inlägg om karmstolen, kökssoffan och det blommiga skåpet. Och nu har turen kommit till…..

SPJÄLSÄNGEN! Närmare bestämt den här röda lilla pärlan. Vad kan då finnas att säga om en sketen spjälsäng? Jo det ska ni få höra. Den här röda spjälsängen har nämligen många, många år på nacken. Ursprungligen sov mina kusiner i den och de är ju i femtioårsålder nu – så då förstår ni att den är gammal. Sedan fick jag och min syster sova i den när vi var små.

Efter att även vi vuxit ur den har den stått på vänt i förrådet hos mormor och morfar. Men så blev jag gravid. Och då hämtades den hem och placerades i barnkammaren som farfar renoverat. Gula loppade tapeter, ett matchande gult valv och en väldans massa vitt. Känns väldigt länge sedan. Vi hade liksom inga ägodelar?!

Det finns inga märken eller stämplar på spjälsängen – men det är helt klart en riktig kvalitetsprodukt. Så som det ofta är med barngrejer från förr. Mina barns finaste barnkläder är ärvda från samma kusiner som sov i denna säng först. Femtio år senare har de fortfarande inte en noppa eller en nötskada på sig. Och färgen har kvar sin lyster. Önskar att det fanns barngrejer av den kvalituttan idag.

En bebis behöver sannerligen inget eget rum. Men att få pynta, inreda och göra fint är ett bra sätt att förbereda sig på det som ska komma. Kanske särskilt med det första barnet. Och jag var så lycklig över detta barnrum som stod färdigt i god tid tills Bertil anlände. Lapptäcket hade Jakob haft som barn, bonaden i tyg på väggen hade mammas vänner sytt när hon väntade min syster Anna. Och den lilla mobilen med grodor fick jag låna av min vän Elina. Och så spjälsängen då, med höj- och sänkbar botten. Här var den som allra högst så Bertil måste ha varit nyfödd.

Så småningom fick Bertil byta till en större säng. Och sedan kom Folke.

Folkes barnkammare. Hemma hos oss sover barnen som synes i små skrubbar och garderober – precis lagom stora för deras behov. Och som ni märker var jag väldigt inspirerad av Cath Kidstons estetik när Folke var liten. Rutor, ränder, blommor och så lite brittiskt fyrtiotal ovanpå det.

Drömtapet ihop med spjälsängen, den röda ljusstaken och den fina lilla byrån.

Snart blev också Folke större och växte ur spjälsängen. Den stuvades undan på vinden bland annat bråte. Och där den stod bortglömd och samlade damm ända tills det blev dags för barn nummer tre!

Ulfs första vrå.

När jag var gravid med Ulf orkade jag inte boa någonting alls, jag hade så ont och var så mentalt låg. Hade precis bestämt mig för att det var helt okej – men så gick jag två veckor över tiden och då fick jag ett ryck och gjorde fint i alla fall!

Vi visste ju att det skulle bli en gosse och att han skulle heta Ulf. Gulligt så jag smäller av med namnbroderade lakan.

Sänghimmel funkar för övrigt toppen när man har riktigt små barn som ännu inte börjat slita och dra i allting. Jag har tillverkat mina sänghimlar genom att fästa en konsol på väggen och helt sonika hänga tyget över den och sedan fästa tyget med möbelnubb.

När Ulf blivit några månader äldre fick spjälsängen flytta lite längre ifrån dubbelsängen. Så att vi inte skulle väcka varandra.

Jag har samsovit en del med alla barn och helt klart mest med Ulf. Men jag mår egentligen bättre när barnen har en egen säng. Behöver mitt personliga space när jag sover och vill helst inte nudda i någon.

Men usch vad jag får bebislängtan av att se detta! Tänk att ha en sådan här len och gosig liten korv att snusa på.

När Ulf blev två tog orken tog slut. Jag tröttnade på att sova i samma rum och inte kunna läsa, se på serier och lyssna på podd som jag vill göra i sängen om kvällarna. Och eftersom barnrummen i huset var slut fick Ulf flytta in i det som varit min gamla garderob. Harry Potter-style. Själva sängen rymdes inte riktigt så Jakob byggde en ny botten och sedan monterade vi fast ena gaveln från spjälsängen ovanpå. Funkade finemang.

Trots sin litenhet har han älskat detta rum och varit sååå stolt över det. Tagit med gäster dit upp och förevisat ”alltihop”. Och jag förstår honom verkligen. Att sova i ett litet tryggt krypin är att föredra framför ett stort, luftigt rum som känns ödsligt om nätterna.

Här har han sovit fram tills alldeles nyligen. Då behövde jag få tillbaka min garderob så då gjorde vi ytterligare en rockad här hemma. Nu sover Ulf i Folkes gamla barnrum i en alldeles normalstor säng. Och den röda pärlan till spjälsäng har avtackats, packats undan och ställts ut i förrådet i väntan på barnbarn eller andra bebisar.

Hoppas den blir använd många gånger till!