Det finns ett Ă„terkommande drag i flera av dina blogginlĂ€gg, nĂ€mligen respekt för mĂ€nniskors kompetens. LĂ€rare fĂ„r respekt av dig, det lĂ€karen sĂ€ger typ “jag tror du Ă€r deprimerad” möter du inte med ett ilsket ifrĂ„gasĂ€ttande utan gĂ„r med pĂ„ att testa antidepressiva, din PTs plan för att du ska mĂ„ bĂ€ttre tar du emot och mĂ„r sedan bĂ€ttre. Och du litar pĂ„ din frisörs god omdöme och pĂ„ din hudterapeuts kunskap. Tycker att din tillit till andra Ă€r sĂ„ fin att fĂ„ ta del av. Hoppas mĂ„nga gĂ„nger att jag skulle vara bĂ€ttre pĂ„ det sjĂ€lv.

Jag fick den hÀr kommentaren av min trogna lÀsare med signaturen BE. Och jag tyckte att den var spÀnnande! Ibland kan ju nÄgon som bara ser en utifrÄn verkligen lyckas sÀtta fingret pÄ sÄnt man sjÀlv inte har en aning om. Och en trogen blogglÀsare upptÀcker sÀkert saker som jag inte mÀrkt sjÀlv.

Den hĂ€r kommentaren öppnade mina ögon för ett personlighetsdrag som nog Ă€r ganska utprĂ€glat hos mig. För ja – jag har hög tilltro till andra mĂ€nniskors kunnande. Och jag Ă€lskar att fĂ„ hjĂ€lp av mĂ€nniskor som vet mer Ă€n mig. Jag vill gĂ€rna lĂ€gga viktiga beslut i deras hĂ€nder eftersom det frigör tid för mig att göra det jag Ă€r bra pĂ„. Det ligger liksom inte i min natur att ifrĂ„gasĂ€tta om folk verkligen vet vad de pratar om eller ej. Jag har höga tankar om min egen kompetens pĂ„ mina specialomrĂ„den – och dĂ€rför tror jag att andra ocksĂ„ har hög kompetens pĂ„ sina specialomrĂ„den.

Det gör att jag som arbetsledare Àr extremt tillitsfull. Jag vill att de jag jobbar med ska vara sjÀlvstÀndiga och handlingskraftiga och jag vill inte bli tillfrÄgad om varje liten detalj. Jag njuter nÀr jag kan delegera bort uppgift efter uppgift och se andra göra det bÀttre Àn vad jag hade gjort sjÀlv. Det gör att jag fÄr bra avlastning men Àven input i mitt yrkesliv. Och privat har jag oftast litat pÄ lÀkare och psykologer och det med bra resultat. Jag tÀnker att en viktig del av tillfrisknande kommer frÄn att tro pÄ att det man gör faktiskt hjÀlper. Och dÄ har den instÀllningen varit en tillgÄng för mig.

NÀr jag var liten hade vi en katt som hette Busan. Hon var verkligen vÀrldens snÀllaste och mest tillitsfulla och mamma sa alltid att det var för att hon aldrig hade trÀffat nÄgon mÀnniska som var dum mot henne. Hon visste inte att det finns folk som sparkar efter katter, sjasar bort dem frÄn brorÀcken eller skrÀmmer ivÀg dem nÀr de kommit in pÄ deras tomt. Hon hade bara trÀffat snÀlla mÀnniskor. Ibland tÀnker jag att jag varit som Busan under största delen av mitt liv. Och att det Àr en förmÄn att ha fÄtt en sÄdan uppvÀxt. Att sÀllan ha anledning att bli misstÀnksam och skeptisk.

Men det hĂ€r draget Ă€r inte bara en tillgĂ„ng. Jag vet ocksĂ„ att det ocksĂ„ har lett till att jag blivit lurad – bĂ„de privat och professionellt. Ibland har det svidit ordentligt och jag har chockat fĂ„tt inse att den jag satt min tilltro till inte var vĂ€rd att lita pĂ„. Det har förutom tillit ocksĂ„ kostat mig stora pengar nĂ€r jag samarbetat med fel mĂ€nniskor. Jag har en ganska bra inre kompass och magkĂ€nsla – men i perioder nĂ€r jag varit överbelastad, stressad eller haft sorg har kompassen blivit skev. Det har ofta varit vid dessa tillfĂ€llen jag hamnat Ă€nnu mer snett. En rad sĂ„dana incidenter var till exempel en del i att jag blev utmattad.

SÄ de senaste Ären Àr jag mer pÄ min vakt. Jag har blivit mer krass och kanske ocksÄ mer cynisk. Det kÀnns trÄkigt förstÄs, men en viss dos kritiskt tÀnkande krÀvs vÀl för att verkligen kunna rÀknas som vuxen? Det Àr inte dumt att vara snÀll. Men att vara dumsnÀll Àr jÀttedumt. Nu försöker jag hitta nÄgon slags balans i det hela.