Den hÀr hösten har jag kÀnt mig svag i kroppen. Trots att jag kommit igÄng med min styrketrÀning tvÄ gÄnger i veckan sÄ orkar jag inte fÄ till nÄgon löpning som jag fick i vÄras. Jag Àr öm, lite vek och frusen. Hela tiden frusen. Sover med nattlinne under det extra varma duntÀcket men fryser ÀndÄ. Aktivitetsarmbandet ligger urladdat i nattygsbordet och jag gitter inte ladda det. Inte orkar jag knata ihop till nÄgra 10 000 steg per dag inte?

Min vanliga frukost – en isig proteinshake – kĂ€nns omöjlig. Jag har Ă€tit det varje morgon sedan i februari och njutit av enkelheten. Men nu gĂ„r det inte för jag ryser av tanken pĂ„ kylan. Vill börja dagen med tebaljor och ostsmörgĂ„sar med paprikaslantar och örtsalt pĂ„.

Jag mĂ€rker att jag spjĂ€rnar emot kylan och mörkret. KĂ€nner mig rĂ€dd. Hur ska man orka? Inte nu – men i januari och februari? Hur ska man orka dĂ„?

Försöker pĂ„minna mig om att praktisera sjĂ€lvmedkĂ€nsla. Och att det hĂ€r Ă€r en tid av omstĂ€llning. Precis som vĂ„rens skarpa ljus kan kĂ€nnas obarmhĂ€rtigt pĂ„trĂ€ngande – kan höstens plötsliga mörker upplevas hotfullt. Man mĂ„ste förbereda sig. StĂ€lla om livet bit för bit. Och veta att nĂ€r jag vĂ€l kommer till februari sĂ„ kommer jag glĂ€djas Ă„t varje minut av ökat dagsljus. DĂ„ har hoppet redan Ă„tervĂ€nt.

Jag behöver ett par nya ulltofflor. Fler bastubad. Större tebaljor. Ett par vÀrmande ullkalsonger som jag kan ha som mysbyxor. Varma luncher och varma frukostar. Mer bröd. SkÄllheta soppor. NÀringstÀt mat. Fukt, fett, hetta, mustighet och mÀttnad. Med allt detta i ryggen kanske styrkan ÄtervÀnder.