Den här hösten har jag känt mig svag i kroppen. Trots att jag kommit igång med min styrketräning två gånger i veckan så orkar jag inte få till någon löpning som jag fick i våras. Jag är öm, lite vek och frusen. Hela tiden frusen. Sover med nattlinne under det extra varma duntäcket men fryser ändå. Aktivitetsarmbandet ligger urladdat i nattygsbordet och jag gitter inte ladda det. Inte orkar jag knata ihop till några 10 000 steg per dag inte?

Min vanliga frukost – en isig proteinshake – känns omöjlig. Jag har ätit det varje morgon sedan i februari och njutit av enkelheten. Men nu går det inte för jag ryser av tanken på kylan. Vill börja dagen med tebaljor och ostsmörgåsar med paprikaslantar och örtsalt på.

Jag märker att jag spjärnar emot kylan och mörkret. Känner mig rädd. Hur ska man orka? Inte nu – men i januari och februari? Hur ska man orka då?

Försöker påminna mig om att praktisera självmedkänsla. Och att det här är en tid av omställning. Precis som vårens skarpa ljus kan kännas obarmhärtigt påträngande – kan höstens plötsliga mörker upplevas hotfullt. Man måste förbereda sig. Ställa om livet bit för bit. Och veta att när jag väl kommer till februari så kommer jag glädjas åt varje minut av ökat dagsljus. Då har hoppet redan återvänt.

Jag behöver ett par nya ulltofflor. Fler bastubad. Större tebaljor. Ett par värmande ullkalsonger som jag kan ha som mysbyxor. Varma luncher och varma frukostar. Mer bröd. Skållheta soppor. Näringstät mat. Fukt, fett, hetta, mustighet och mättnad. Med allt detta i ryggen kanske styrkan återvänder.