Vår nyårsafton bestod av en himla massa omkullkastade – och sedan hastigt påkomna nya planer. Först var det meningen att min pappa och moster skulle kommit hit och firat ett lugnt nyår. Men vädret var så dåligt att de inte ville köra. Så istället kom Emil och Elle vars egna planer ställts in på grund av sjukdom och i sista minuten anslöt även Ada och Albin. Och så min och syrrans familj såklart. Ett udda hopplock som gifte sig fint.
Jag hade min gamla vanliga paljetklänning med sex år på nacken. Köpt på &Otherstories.
Man blir en riktigt tutt-fia i den.
Jag är för övrigt så nöjd över att jag upptäckt ett nytt sätt att styla håret på. Jag lägger det på spolar så att det blir mycket volym där bak – sedan viker jag bara ut topparna med locktång och vips bli det lite sextiotal sådär. Så här kommer jag nog styla det mycket i vår!
Till det sotade jag mina ögon, målade på orange matt läppstift och hängde på de stora örhängen av sammetstyg som Anna gjorde för många år sedan och som jag har ärvt av henne.
Även Anna körde paljetter. Man kan aldrig få för mycket! Och lånade sina smycken av mig.
Vi dukade upp till ett riktigt långbord som sträckte sig in i vardagsrummet.
Sedan kom gästerna och vi skrattade åt att Jakob och Albin som vanligt råkade ha på sig nästan exakt likadana kläder, ha samma frisyr och samma uppsyn. Gulligt med bästisar som klär sig lika. Även om de råkar vara närmare fyrtio år gamla.
Till barnen hade vi gjort en vidrig drink av sådana där fizzy pop-godisar. Ungarna älskade det givetvis. Ju sliskigare desto bättre.
De drack drinkar, åt jordnötter och spelade kort som några andra vuxna.
Och några andra vuxna provspelade vårt nya piano.
Sedan satte vi oss för att äta. Alla vid samma bord men barnen på ena delen av det. Hur är er inställning till barnbord? Jag avskydde att hamna vid barnbord som liten men nu dukar jag själv ofta så av praktiska skäl. Men om man gör en barnsektion men ställer den bredvid de vuxnas så funkar det rätt bra. Barnen slipper känna sig undanskuffade men vi kan ändå föra lite civiliserade samtal.
Fast vem försöker jag lura. Det var inte vidare civiliserat igår.
De seriösa minerna bedrar.
Vi har mest firat nyår med släkten senaste åren – så det var roligt att det blev en riktig kompiskväll! Även för barnen.
Och jag hade sån tur att min svåger lagade all fantastisk mat och Jakob tog all disk och plock och Anna skötte serveringen. Så det enda jag gjorde som ”värdinna” var att sminka mig och vara snygg.
Ett hårt jobb förstås. Men jag bangar inte för de tunga uppdragen.
Det blev en väldigt flamsig och tramsig kväll
Och barnen fördrev tiden med att härja på gården, köra snöbollskrig och sedan spela ännu mer kortspel och äta chilinötter och dricka drinkar.
Så vid tolvslaget gick vi ut och tände tomtebloss och ropade hejdå åt 2022. Hans, Jeff och Lille Pärson instämde från hagen.
Och sedan hade någon borta på byn köpt raketer – och mina barn fick till sin stora lycka och min stora förvåning se sitt livs första fyrverkeri.
Och jag fick en kris för att jag inte hade en aning om att de aldrig sett ett förut.
Spännande att under 2023 upptäcka vilka andra bildningsluckor jag måste täppa igen.
45 svar
BildningsLycka.
Det är vad jag skulle kalla att inte ha sett fyrverkerier, som bara är ett fruktansvärt lidande för så många djur och så dåligt för miljön. Tända tomtebloss är så mycket vackrare och bättre. Eller min favorit: att blicka upp mot stjärnorna och verkligen ta in den stunden.
Vi har aldrig haft barnbord utan alla har suttit där de velat och ibland har en vuxen hamnat bland massa barn och missat kvällens konversationer men det har inte gjort så mycket, man tar ju ikapp det senare om man vill. Tycker att barnen ska få känna att de är en del av sällskapet också.
På nyår (nu sist) skulle min pappa tända en miljövänlig papperslykta som skulle sväva upp i himlen. Det fungerade inte särskilt bra, han lyckades vifta in den i sitt träd istället som nästan tog eld. Det var i och för sig lite spännande det med. Barnen tyckte det var roligt också, så det var ju lyckat.
Innan jul var min son och de andra blivande 6-åringarna på besök i kyrkan och tittade på ett julspel. I inlägget i VKlass med info om besöket stod det att några barn visste vilka Josef och Maria var och några visste inte. Mitt barn tillhörde definitivt en av de som inte visste, har helt missat att prata om varför vi egentligen firar jul… nu tror jag inte på gud själv och sonen är inte döpt så det är inte så konstigt kanske men det kändes ändå lite märkligt att han inte visste vilka de var.
Kära Clara, vad du är hård mot dig själv angående bildningsluckor hos barnen. Jämfört med många storstadsbor, så är dina barn kapabla och klarar många saker som inte storstadsbor klarar. Du och Jakob ger dem varierade upplevelser och erfarenheter!
Angående barnbord har vi haft det ibland, ibland en ”barnhörna” vid långbordet. Bra med variation tänker jag.
Kära Clara, vad du är hård mot dig själv angående bildningsluckor hos barnen. Jämfört med många storstadsbor, så är dina barn kapabla och klarar många saker som inte storstadsbor klarar. Du och Jakob ger dem varierade upplevelser och erfarenheter!
Angående barnbord har vi haft det ibland, ibland en ”barnhörna” vid långbordet. Bra med variation tänker jag.
Men vad är det för fantastisk efterrätt?? Ser galet gott ut!
Undrar jag också!
Hemmagjord nougatglass med körsbärsås och en skål av choklad (gjord av ballong som doppas i smält choklad. SÅ gott!
Bildningslucka: Jag tog med mina tre barn till stan för att inhandla en baddräkt till mig då min gått sönder och det var barnsim dagen efter. Yngsta dottern är 4-5 år. Vi går in på Stadium, jag tar baddräkten jag tänkt prova och vi går till provrummet. Alla tre barnen och jag går in och svängdörren stängs. Yngsta dottern frågar ”varför rör den sig inte?” Äldsta dottern svarar ”det är ingen hiss” 😂
Barnen upplevde en klädaffär! 😂
😂
Tack för att vi för följa din blogg. God fortsättning. Kram. 😇
Jag älskade barnbordet! Vi snackade och skojade om vårt, lyssnade på de vuxnas samtal och hojtade till varandra mellan borden.
Jag tillbringade större delen av nyårsdagen framför SVT `s Carmen Curlers. Fullt med 60- och 70-talsfrisyrer! Vinjetten för mina tankar direkt tillbaka till min mammas låda med de varma papiljotterna. Kanske en serie för dig också!?
Tror det beror både på barnen OCH de vuxna huruvida barnbord är att föredra eller inte. Personligen vill jag inkludera barnen i de vuxna samtalen lika mycket som jag vill inkludera de vuxna i barnens samtal. Samtal mellan generationer är både givande och fostrande. Tror starkt på det konceptet.
Som barn avskydde jag barnbord överlag. Men insåg sen att det främst hade att göra med att man på fester ofta var det enda barn som inte hade nån koppling till övriga barn och att de mest ville vara med varandra. Tänk ett tajt kusingäng som träffas jämt och så jag som mest var ungen till en förälders kompis. Och jag kanske inte heller engagerade mig så mycket i att knyta kontakt heller. Sen trivdes jag mest i vuxet sällskap pga lillgammal och lite nördig. I vuxen ålder gör jag lite olika. Beroende på vilka barn som kommer och hur de känner varandra. Men barnbordet är som regel alltid i anslutning till vuxenbordet. Gärna långbord med en barndel.
Jag älskade barnbord när jag var liten! Där gick det alltid vilt till. Köttbullar som kastades, läsk som blandades och en massa stoj och fnitter 🤭
Du verkar ha haft en fin nyårsafton och du är fin i klänningen.
Gott nytt år!
Jag gillar också sotade ögon. Jag har flera syskonbarn i dina barns ålder och jag tycker att det är jätteroligt. Jag är också troende och är med i svenska kyrkan.
Tack för en bra blogg!
Ha det så bra
Kram Catharina
En ytlig fråga: men vilka spolar använder du? Jag har funderat på att köpa det ett tag men vet inte vad som är ”bra” kvalitet…
Tack för en fantastisk blogg! /M
Å vad befriande med barn som ännu inte sett ett fyrverkeri.
Måste bara dessutom kommentera att din frisyr och klänning är alldeles fantastiskt snygga, Clara!
Och så roligt att nyårsfirandet blev så bra trots ändrade planer!
Min upplevelse av barnbord är att det beror helt på hur väl barnen känner varandra. Om de är bästa vänner så brukar det bli jättebra för då kan de prata och umgås ifred, men om de är obekanta så blir det bättre att blanda barnen med de vuxna. Egentligen precis så som man själv funkar – man vill sitta med de man känner och känner sig trygg och bekväm med.
Jag hatade barnbord när jag var liten. Men jag tror det hade att göra med den allmäna inställningen till barn i min familj – vi kände oss undanskuffade. Som vuxen tycker jag det känns mysigt, och våra barn har också gillat det.
Vi har alltid inkluderat barnen, de får sitta tillsammans med oss. Jag har dock ingenting emot barnbord så länge det är på barnens villkor och de ändå känner att de får vara med.
Gott nytt år Clara och god fortsättning!
Tror att det beror på vilken ålder barnen är i. För de yngsta vid ett barnbord är det säkert spännande men min erfarenhet är att den äldsta inte tycker att det är jättekul. Min son har alltid känt sig förlöjligad när han ska sitta vid barnbordet. Ibland har han och jag då bytt plats, haha
Min son, född 1989 skulle aldrig ens ha tänkt tanken att sätta sig vid ett barnbord. Han ville självklart sitta med de andra karlarna, helst i högsätet och ventilera sina åsikter och delta i diskussionen när det var middagar och kalas.
När jag var liten förekom sällan barnbord på kalasen. Det var roligt att det var blandat gamla och unga vid bordet 🙂 Jag är varken för eller emot barnbord för det beror självklart på vilka gästerna är, hur det faller ut 🙂
Satte sig din som vid ”karlbordet” då?😉
Bilden där ni tänder tomtebloss är så fin, jag fastnade vid den en lång stund. Ser ut som en illustration i Norrskensexpressen.
Jag och mina vänner har tillsammans 6 barn i åldern mellan 3-6 år. Vi har introducerat ”självbord” där barnen får sitta och ta ansvar själva. Så i princip ett barnbord, men med betoning på eget ansvar. Funkar hur bra som helst och barnen blir så malliga!
Men det här är i och för sig barn som ses väldigt ofta, både hemma hos varandra och på förskola. Hade det varit nya bekantskaper tycker jag mer om att inkludera barnen bland oss vuxna.
Vår 8-årimg såg fyrverkerier för första gången detta nyår. Kändes vemodigt och ”förstört”, tyckte jag. Om dagens unga inte får med sig fyrverkerier som ett nyårsinslag så skulle det sannolikt sluta användas. Vore fantastiskt för djur och miljö. Men i år var det kört, för vår 8-årings del alltså 😄🫣
Mitt barn såg också sitt livs första fyrverkeri med mig nu på nyårsafton, från en takterrass i Spanien. Det var fyrverkerier åt alla håll där ett tag. Fantastiskt tyckte han. Fint men lite läskigt, tyckte jag. Han är 6 år.
Barnbord – nej! För mig känns det förlegat och undanskuffat. Så vi har aldrig barnbord vid kalas eller liknande, varken i vår familj eller i släkten.
Men när jag var barn så hade vi barnbord på ena sidan släkten, men inte på den andra. Å det va aldrig kul att behöva sitta vid barnbordet! Kändes alltid mer välkomnande och som att man var en del av festen när en inte var förpassad till barnbordet.
Har sett barnbord på andra sammankomster ni haft och känt, men nej. Tycker inte om barnbord. Vill barnen dra iväg och sitta någon annanstans är det ok, då har de valt det och tagit ett eget beslut. Min aversion mot barnbord grundar sig i att jag som barn och tonåring har varit grymt åsidosatt både fysiskt och psykiskt och nu när jag själv har barn gör jag allt för att inkludera honom.
Kära föräldrar med panik/sammanbrott/kris för att era barn har ”bildningsluckor” ;
Livet är Långt. Jag har som lärare mött alltför många barn som redan i mellanstadieåldern blivit blasé : ”been there done that”. Låt era barn uppleva ”små fyrverkerier” pö om pö och de kommer att minnas och mogna till människor som inte är övermätta.
👍🤗
Håller helt med! Mina barn har på många sätt haft en ganska liten värld, när det gäller både utlandresor, saker. Men den här lilla världen är ju en del av barndomens magi, att den räcker så långt. Tids nog kanske vi tar oss på större äventyr. men alla små dagar och små ögonblick kan få vara de viktigaste.
Tack för denna påminnelse Ingmarie! Jag kan få sån ångest över att min 8-åring inte varit utomlands, vilket ”alla” verkar ha varit. Men å andra sidan tycker hon att det är stort när vi reser och bor på hotell i andra delar av landet. Och så fantiserar vi om i familjen att åka till Danmark i sommar och det liksom glittrar i hennes ögon bara vid tanken… ska försöka komma ihåg din påminnelse om att de kan få upptäcka världen inifrån och ut, i lagom tempo för att uppskatta det. Tack igen.
Just resande är något som verkligen ”alla andra” har gjort, min 12- och 14- åring har aldrig varit utanför landets gränser, men minns med glädje de dagar vi spenderade på Öland för några år sen, och varje hotellnatt blir speciell. När vi i vår ska åka till Kanarieöarna blir det första gången någon av oss i familjen är så långt utomlands 🙂
Man måste inte göra som alla andra, det kan bli bra ändå!
Hej Ylva!
Om möjligt, kväs/släpp din ångest. Det är ofta människor som inte springer åt samma håll som ”alla andra” som hittar stigar som leder dem långt både i livet och fantasin.
Vilken fin och klok kommentar. ❤️
Jag tycker barnbord är bra om det är rätt umgänge. Dels att barnen är något bekanta med varandra och tycker det är både kul och skönt att få vara lite ensamma.
Älskade barnbord som liten, det var det bästa jag visste på middagar eftersom jag oftast var blyg för vuxna och tyckte de pratade om så tråkiga saker.
Barnbord gav känslan av att vi hade vår egna, mycket roligare värld.
Samma här. Min åtta-åring fick inatt se grannens mycket korta fyrverkeri och tjöt av lycka över att ”äntligen ha fått se ett”. Jag fick panik. Tack för en fantastisk blogg.
Vad härligt ni ser ut att haft det! Som vanligt så underhållande du berättar och visar för oss. Känns nästan som man är persolig bekant med dig. Gott nytt år!
Min äldsta fyller sju i år, och jag har insett en massa bildningsluckor!? Jag har tänkt att det här och det här behöver hen inte lära sig än, det kommer sen, men nu är hen plötsligt snart en sjuåring?
Dags att rappa på!
Barnbord – jA. Det var så mysigt att de vuxna bestämde att jag skulle sitta på samma bord som mina kusiner. Det var det jag egentligen ville men aldrig att jag skulle vågat ta kontakt själv på grund av att vi träffades så sällan. Sen när väl fikandet var över kom leken lätt igång. Älskade barnbord och om jag behövde mamma fanns hon ju i närheten