Varför fortsätter jag skriva om viktnedgång när det vore så mycket lättare att låta bli och bara låtsas som om det regnar? Vad är det härligaste och förfärligaste med att banta? Hur mysigt är Viktväktarnas community och varför väcker det så starka känslor när man pratar om bantning? Det pratar vi om i veckans avsnitt av Wollin & Clara.
121 svar
Intressant avsnitt! Det är synd att mat och vikt är så känsligt att prata om när det är så viktigt för vår hälsa. Jag skrev ett blogginlägg om maten för någon vecka sedan https://www.stinap.com/blogg/2023/maten-sa-svart-och-8-enkla-rad
Det jag helst vill skicka med är att kalorier är en sak, men att kvaliteten på mat verkligen är det som betyder något.
Jag tycker det är väldigt fint att du lyfter viktförändring utifrån perspektivet självkärlek istället för självhat. Det tror jag är otroligt viktigt!
Om jag förstått dina inlägg om vikt och kost och hälsa rätt så kämpar du för att hitta något som funkar för dig, och tänker mycket på din vikt och hur du ska gå ner? Och det är du ju inte ensam om. Det som jag inte fattar är varför du tar på dig att ge råd till andra om detta när du själv jobbar med att hitta rutiner och kost som funkar? Som du ibland gör i dina inlägg, och även i detta avsnittet. Är det för att folk frågar dig, ber dina läsare dig om tips för att gå ner i vikt? Jag tror vi gör varandra en otjänst om vi ger varandra råd för tidigt i olika processer, för det är oftast grejer som ändras under resans gång. Och kanske är det inte nödvändigtvis mer råd vi behöver (finns ju en uppsjö, och de flesta känner väl alla till vid det här laget), utan mest acceptans och stöd för det man vill göra?
Jag vill bara dela med med av lite info om bantning och viktnedgång som jag tror kan påverka varför många idag börjar ha starka reaktioner kring det:
Statistiskt sett brukar man tala om att 95% av dieter misslyckas på längre sikt. Denna statistik grundar sig på en studie gjord av Dr. Albert Stunkard och Mavis McLaren-Hume redan år 1959 och har sedan dess bekräftats i efterföljande studier, där procentsatsen ibland har varit så hög som 97%. Utöver detta vet man att ca 50% av dem som går upp i vikt efter en diet går upp mer än de kilona de ursprungligen förlorat. Detta tros bero på att kroppen vid diet hamnar i svält och därmed saktas våra metabolism ner kraftigt. Vetenskapligt vet vi inte än om det är möjligt att återställa metabolismen efter bantning eller om tillståndet kvarstår permanent. Att dieter misslyckas 95-97% handlar alltså inte om att man inte kan gå ner i vikt på kort sikt. För det kan man, ofta (relativt) enkelt! Detta handlar om beständig viktnedgång på lång sikt (man brukar tala om 3-5 år efter initial bantning).
Det vi med säkerhet vet baserat på allt detta är att den mest troliga konsekvensen vid viktNEDgång är viktUPPgång.
Det som är motorn bakom vårt nutida samhälles hets kring viktnedgång är pengar. Från försäkringsbolagens och läkemedelsföretagens vinster genom BMI-standarden till rena bantningsföretag som WW eller Noom — de tjänar pengar på vår önskan att gå ner i vikt. Under 2021 uppmättes att det i USA spenderades 30 miljarder dollar per år på produkter/tjänster/läkemedel vars syfte är viktnedgång. Observera att man idag ofta inte pratar om begreppet viktnedgång eller diet, man talar istället om livsstilsförändringar och ”hälsa”.
Att många, numera, börjar reagera när det i media eller på nätet pratas om vikt och ”hälsa” är enligt mig ett sundhetstecken. Vi har hamnat i en spiral som endast leder till SÄMRE hälsa, både fysiskt och psykiskt, och det är stora företag som driver på och tjänar på den utvecklingen. Ja hoppas att vi blir fler och fler som tar del av vad forskningen, som finns enkelt tillgänglig, faktiskt visar.
Jag rekommenderar dessa två artiklar som en väg in i ämnet:
https://highline.huffingtonpost.com/articles/en/everything-you-know-about-obesity-is-wrong/
https://www.npr.org/2021/12/23/1067210075/what-if-the-best-diet-is-to-reject-diet-culture
Som tillägg är ju medveten viktnedgång /försök att gå ned i vikt en av de vanligaste inkörsportarna till ätstörningar. Ätstörningar kan vara livsfarliga – leder för en del individer till döden. Det är allvarliga saker, så därför reagerar åtminstone jag.
/Sjuksköterska som varit verksam inom psykiatrin
Givetvis är försök till viktnedgång kopplat till ätstörningar. Men att säga att det är orsaken är ju ändå väldigt förenklat resonemang. Det är ju skillnad på samband och orsakssamband. Ja, alla som har ätstörningar har bantat, men alla som bantat har inte en ätstörning.
Anorexi har en exempelvis ärftlig komponent, och är kopplat till en viss personlighetstyp. Det är ju (tyvärr) inte så att denna hemska sjukdom skulle försvinna om slutade prata om bantning.
Nej, självklart får inte alla som bantar en ätstörning. Jag var kanske alltför kortfattad i min kommentar. Min poäng är att det är onödigt och eventuellt farligt att chansa. I alla fall utifrån min kliniska erfarenhet. (Läs även gärna här https://ki.se/forskning/sjukdom-med-manga-ansikten ). Min åsikt är därför att bantning inte är något som bör samtalas om lättvindigt, man vet ju aldrig vem som hör eller läser (barn och tonåringar som kan påverkas) och vi vuxna behöver ta ansvar kring detta.
Angående ärftligheten så forskas det ja, både pågående och planerade studier.
Lyssna gärna på avsnittet! Vi pratar bland annat om detta
Vet inte om du kan tänka dig, och har så klart full förståelse för om du inte hinner/vill, men hur tänker du kring faktumet att den bantningskultur vi lever i idag med stor sannolikhet är just ”skurken” i vårt samhälles kollektiva viktuppgång? Att bantning i princip som regel leder till viktuppgång?
Och hur tänker du kring att beständig viktnedgång (som statistiskt endast lyckas för 3-5%) alltid lyfts fram som att det handlar om individens viljestyrka? Inte att arbeta emot kroppens biologiska uppgift (att behålla sin vikt)?
Det skulle även vara intressant om du kunde utveckla vad du menar med att BMI är ett välfungerande mått? Hur tänker du tex kring att BMI är ett mått skapad av en matematiker för att fastställa den ideala manliga kroppen, på en kollektiv nivå. Ett (av de många) uppenbara problemen är ju att kvinnor per definition behöver ha en högre procentuell halt fett på kroppen än män?
Vore jätteintressant att höra dina svar!
Jag tror inte att bantningskulturen är skurken till att vi går upp i vikt.
Jakob Gudiol har skrivit mycket intressant och kunnigt om både BMI, fetmaepidemin bantning. Kan varmt rekommendera hans blogg eftersom han inte ger råd utifrån tillfälliga trender utan baserat på den mest seriösa forskningen
https://traningslara.se/varfor-bmi-ar-vardelost-att-anvanda-pa-individer/
https://traningslara.se/nej-fetmaepidemin-ar-ingen-myt/
https://traningslara.se/recension-och-kritik-av-delar-av-kriget-mot-kroppen/
Tack för svar!
Jacob Gudiol tycks själv vara kritisk till måttet BMI, dock av helt andra anledningar än jag. Han menar att det stora problemet med BMI är att ”att det kan klassificera många med för mycket fett på kroppen som normalviktiga” (källa: https://traningslara.se/varfor-bmi-ar-vardelost-att-anvanda-pa-individer/). Istället förespråkar han att mäta midjan för att ha bättre koll och kontroll (?) på det farliga bukfettet. Han avslutar detta inlägg med att poängtera att med detta sättet att mäta är ”50 % av alla tjejer och kvinnor överviktiga trots normalt BMI”. Håller du med om det resonemanget?
Vidare kan det vara relevant att påpeka att Jacob Gudiol är fysioterapeut. Vad jag förstår är han inte forskare. Inte heller dietist eller läkare. I sitt resonemang där han lyfter fram midjemåttet som ett bättre mått på hälsa än BMI så skriver han till och med ”Tyvärr har jag inte hittat någon studie som tittat på en större mängd människor här”. Alltså, inget statistisk fastställt resultat. Att Jacob Gudiol själv är en ”hälsoprofil” styrker inte hans trovärdighet i mina ögon. Tvärt om. Vad skulle hända med Jacob Gudiol om hans följare nåddes av riktig forskning, riktig statistik kring dieter? Då skulle han med stor sannolikhet inte ha ett jobb.
Jacob Gudiol skriver om fetmaepidemin. Den är ett faktum, vi går upp i vikt. Så är det. Men det som är fascinerande är att, trots att vi i årtionden har förfasat oss över detta faktum så finns det, trots otaliga studier, inte en enda studie som visar att själva fettet i sig som finns i våra kroppar ORASKAR sjukdom. Det finns gott om studier som visar ökad RISK för en mängd olika saker, men alltså ingen som visar att det är fettet som orsakar detta. Istället tycks det vara livsstil och sammanhang som bidrar till de förhöjda riskerna (ex. motion, frukt, nötter, social gemenskap, tillgång rättvis vård m.m).
En annan viktig fråga är denna: Varför lever vi längre och längre? Vi vet att vi är mitt i en ”fetmaepidemi” men vi lever längre än någonsin, varför? Här citeras en studie i National Geographic: ”In fact, life expectancy in the United States has risen—along with the obesity rate—from 70.8 years in 1970 to 78.2 in 2009. In its revised study, the CDC found that overweight people actually live longer, with 86,000 fewer deaths in the overweight category than in the normal weight category. (Källa: https://education.nationalgeographic.org/resource/health-every-size)
Jag vill mena att det du säger i podden är skadligt, och det får inte stå oemotsagt.
Gudiol är väldigt respekterad eftersom hans poddar, krönikor och böcker baseras på vetenskap och fakta. Din egna meriter och kunskaper berättar du inte särskilt mycket om även om du är snabb på att avfärda andras. Så här skriver han bland annat om fetma
”Att för mycket fettmassa är en stor riskfaktor för dålig hälsa, skulle jag säga, är en av de mest välbevisade sakerna inom hälsa. Det är dock viktigt att trycka på att det är en riskfaktor. Det är ingen ”dödsdom” eller en säker väg mot ohälsa utan det är någonting som ökar risken för ohälsa. Många människor har svårt att förstå den här skillnaden men det finns alltså inte ett 1:1-förhållande här där alla med fetma också har diabetes typ 2 eller liknande”
Jag tycker han resonerar väldigt klokt både om stigmatisering, fettaktivism och folkhälsa i detta inlägg:
https://tyngre.se/artikel/fettaktivism-vs-folkhalsoproblemet-fetma/
Hej! Jag tycker det du skriver är jätteintressant och lite av en tankevurpa för mig, hehe! Har inte tänkt i dina banor riktigt men är genuint intresserad, vad tänker du då att en överviktig människa ska göra?
Om den varje år blir tyngre och tyngre och får knä/höft- eller rörlighetsproblem och inte vill ha det så. Tänker på min mamma tex. Går det liksom att inte tänka på kosten, äta och njuta av det man vill varje dag utan begränsningar? Om man då som Clara, jag o min mamma är gottegrisar haha.
Jag är själv tjock 🤗 Har gått upp och ner i vikt många gånger… Jag ÄLSKAR känslan av att ha gått ner i vikt! Det är en sån rush och man är ju så jäkla stolt ❤️ Men sen har jag gått upp vikten igen. Och sen bantat igen. Och igen och igen.
Om bantning (oavsett form: WW, Atkins, Paleo m.m, m.m) hade fungerat på riktigt så hade det ju fungerat. Det är inte konstigare än så. Om bantning fungerar varför bantat vi fortfarande? Bantning som liknar det vi ser idag uppkom på 1920-talet. Det är 100 år sedan dess. Och vi blir tjockare och tjockare. Det är uppenbarligen något som inte fungerar med bantning 🫠 Och nej, det handlar inte om enskilda individers viljestyrka.
Nu finns det vetenskap att luta sig mot. Vi vet att dieter inte fungerar i 95-97% av fallen. Kroppen kämpar aktivt emot att gå ner i vikt genom att exempelvis sänka metabolismen. Det spelar ingen roll hur mycket viljestyrka man har.
Att däremot äta mat kroppen mår bra av – underbart! Att träna för att ha ork, energi och rörlighet – självklart!!
Allt det är givet! Det har vi vetat i alla tider. Båda de sakerna kan man göra utan viktnedgång.
Det är det här jag menar när jag säger att det är pengarna som styr här – företag och andra som gynnas av vårt kollektiva fokus på viktnedgång. De tjänar stora pengar.
Sedan några år tillbaka har det blivit mer och mer otrendigt att säga att man bantar eller vill gå ner i vikt. Vilka har märkt av det? Dietföretagen, ”hälsocoacher” och andra berörda parter så klart! Nu heter det inte längre ”bantningstips” utan ”livsstilsförändring”. Jag tänker inte längre på min vikt utan min ”hälsa”. Denna re-branding beror på att företagen vet att vi börjat se igenom dieterna.
Jag kan själv bli helt jäkla snurrig när jag tänker på det här, för jag har ju själv varit DJUP i diet-träsket. Och där känns ju dom här tankarna som jag skriver om typ olagliga. Man måste ju vara ”duktig” och göra ”rätt”? Man måste ju ha kontroll över vikten och kroppen till varje pris, eller hur? Och alla säger ju att man ska banta, och räkna kalorier, och inte äta kolhydrater och träna minst 4 ggr i veckan och aldrig dricka läsk och inte äta potatis och bara äta protein, men aldrig rött kött.
Förlåt, men va fan? Vem orkar leva i den här bantningskulturen? SPECIELLT när den också har så USLA resultat!! 😅 Hur många känner vi som har bantat? Hur många känner vi som har bantat hela sina liv för att de alltid går upp och ner, upp och ner?
Ät mat som får dig att må bra (ja, jag menar onyttiga saker också) och rör på din kropp på det sättet du vill och kan och som känns roligt. Genuint roligt (det är jättekul att gå på badhus utan att simma 1000 m tex 🤹🏻) Släng din jävla våg.
Kejsaren har inga kläder!
Lite allmänna reflektioner som svar på dina kommentarer Sophie.
Jag pluggar till läkare (har gått 4 av 5,5 år), har sedan länge ett stort personligt intresse för kost, träning och hälsa samt har också i typ 5+ år tagit del av personliga berättelser och debatter/åsikter från den kroppspositiva rörelsen (eller vad man nu ska kalla den).
Läkarutbildningen har tyvärr inte jättemycket tid avsatt till just kost, vikt och träning men däremot mycket tid avsatt för att lära sig fysiologi, att kritiskt läsa studier, tolka forskning, riskvärdering, orsakssamband mm. Det betyder såklart inte att man automatiskt kan en massa om kost/vikt – men förmågorna underlättar när man aktivt försöker lära sig mer om det. Jag bedömer Gudiols trovärdighet som hög och kan absolut rekommendera hans texter för att lära sig mer. Även poddar på ämnet från tex Tyngre (tex Hälsoveckan by Tyngre). Hans olika förklaringar av tolkning av studier, olika problem med forskning, aktuellt evidensläge, basal fysiologi mm överlappar till väldigt stor del med det som lärs ut av mina lärare.
Känner igen många av dina argument från kroppspositiva debattörer och det stora problemet jag ser med det är att rörelsen kommer med en otroligt välbehövlig systemkritik (för bara man öppnar ögonen för det råder det absolut ingen tvivel om att tjocka blir diskriminerade och avskydda på alla möjliga sätt i samhället och i väldigt hög utsträckning blir diskriminerade och felbehandlade i vården och att det finns otroligt utbredda felaktiga uppfattningar om kost/vikt/träning i samhället) – MEN i stor utsträckning (alltså absolut inte enbart, men till stor del) drivs framåt av personer utan relevant utbildning på området och att det slängs runt med många faktafel och feltolkningar av tex fysiologi och snedvridning av studier. Så resultatet bara blir att det sprids ANDRA felaktiga uppfattningar istället – kanske lite mindre skadliga för människors psyken, men ändock felaktiga. Tex:
– BMI är i sig ett helt neutralt mått, gränsvärdena är dock satta utifrån en viss population (vita män) – vilket är ett problem. Otroligt mycket finns att säga om BMI och den otroligt utbredda felaktiga användningen av BMI men som det det faktiskt ÄR (ett mått på längdkorrigerad vikt och INTE (!!!!) något slags direkt mått på hälsa) finns vissa relevanta användningsområden och för de funkar det helt okej.
– Övervikt är till största delen kopplat till riskökning för olika sjukdomar – men hög fettmassa orsakar också sjukdomar i sig (de tydligaste exemplen är typ 2 diabetes och ”fettlever”/NFLD – lindrig/måttlig övervikt ger bara en riskökning för sjukdomarna, men vid tillräckligt kraftig övervikt (tex personer med mer än 100 kg övervikt) har i princip 100% av alla personer T2D och NFLD).
– Ang minskad dödlighet hos överviktiga finns det massor av studier som pekar på att en liten övervikt skulle skydda på olika sätt, men om man korrigerar för att många äldre, smala personer är smala för att de är sjuka och därför gått ner i vikt så försvinner det sambandet konsekvent. Att medellivslängden gått upp trots ökad vikt i befolkningen säger inte heller att övervikt inte är skadligt för kroppen – bara att diverse olika behandlingsmetoder (tex behandling av hjärtinfarkt och olika cancersjukdomar) samt förebyggande behandlingar (tex stroke-förebyggande behandling vid förmaksflimmer) blivit väldigt mycket bättre.
Avslutningsvis – att övervikt är skadligt för kroppen på olika sätt innebär INTE att överviktiga förtjänar att bli utsatta för fördomar eller behandlas sämre på något sätt. Eller att det inte ska respekteras att alla inte VILL prioritera att hålla en normalvikt (vilket ju för vissa är extremt svårt och tidskrävande i miljön vi lever i). Det står liksom inte i motsatsförhållande till varandra.
Vilken klok kommentar Johanna! Jag lyssnar också på den podden och kan rekomendera den varmt för alla som är intresserade av hälsa ur olika aspekter – alltid vetenskapligt underbyggda
Hej Johanna!
Tack för att du kommenterar, det är så himla viktigt att prata om detta!
Jag förstår helt vad du säger, och har full respekt för din åsikt och din kunskap! Jag håller dock inte med dig.
Diabetes två och fettlever har inte heller kunna bevisats bero på själva fettet i sig. Här är en studie från 2019 som handlar om just detta gällande Diabetes 2 (https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/30311716/) där man fastslog att fettvävnad i sig inte orsakar sjukdomen, utan att motsatt förhållande är sant: ” This insulin resistance is not secondary to, but instead, is the cause of the excessive fat accumulation associated with T2DM.” (Källa: https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/30311716/)
Att övervikt (i synnerhet kraftig övervikt) är en betydande riskfaktor för fettlever är helt sant. Men smala människor får också fettlever. Så om fettet i sig är orsaken till sjukdomen, hur kan man då förklara att även smala får den? I alla studier jag läst har jag bara sett övervikt beskrivet som (mycket hög) risk, men här behöver vi skilja på risk och orsak. Om du har en studie som visar på orsak så läser jag den gärna, och du får gärna länka den om du kan?
Det jag säger här är inte att övervikt inte kan leda till sjukdom. Det vet vi liksom redan. Det jag ifrågasätter är om det är fettet i sig som gör det? Hittills har man inte kunnat bevisa det (vilket är lite lustigt med tanke på hur mycket det talas och studeras kring övervikt). Det jag säger är att jag tror att dieter i sig är en del av det som gör oss ohälsosamma.
Vi vet tex att det är farligare att viktpendla (gå upp och ner i vikt) än att vara tjock (källa: https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/17676383/). Vi vet att när tex läkare ordinerar viktnedgång är det bara 3-5% chans för patienten att långsiktigt lyckas med detta. Är det då rätt väg att gå? Är det etiskt att rekommendera det? Det jag säger är inte att det är bra att vara överviktig, det jag säger är att man hittills inte hittat några sätt att få oss att gå ner i vikt på lång sikt. Så vad gör vi nu? Fortsätter längst en redan beprövad väg trots att det oftare leder till sämre hälsa och mer övervikt?
Jätteintresserad av att höra dina tankar!
Svar till Sophie:
Jag har tyvärr inga lättillgängliga källor att erbjuda (källorna till mina slutsatser är alltså i princip ”min samlade utbildning” och det känns helt enkelt lite för tidskrävande att söka igenom en massa material för att källhänvisa korrekt till en kommentar och inte en uppsats), men låt mig försöka förklara vad jag menar med en jämförelse istället.
Rökning orsakar lungcancer. Hos en enskild individ kan man däremot omöjligt säga om en tumör uppkommit på grund av rökning, slumpen eller någon annan orsak. Men på gruppnivå kan man slå fast ett tydligt orsakssamband. Detta trots att lungcancer också uppstår hos individer som aldrig rökt en cigarett i hela sitt liv – eftersom det kan finnas flera olika orsaker till de flesta sjukdomar och ofta går de dessutom in i varandra. Rökning orsakar också KOL – och där finns ett tydligt dos-samband. Röker man tillräckligt mycket och länge (ett paket om dagen i 50 år tex), så kommer man få KOL. Men olika individer drabbas olika hårt och olika tidigt. Det går också att få KOL utan att ha rökt.
Lite samma sak gäller med övervikt och de sjukdomar som kopplas starkast till det metabola syndromet (typ 2-diabetes, fettlever och högt blodtryck). Hos en enskild individ, oavsett vikt, är det omöjligt att säga om diabetessjukdomen uppkommit pga vikten. Men på gruppnivå går det att studera orsakssamband, precis som med rökningen. Går vikten åt det riktigt extrema hållet (tex 100-150 kg övervikt), vilket kan hända tex pga en ätstörning och inte behöver bero på att en redan etablerad T2D orsakar viktuppgång, kommer personen med nästan 100% sannolikhet om hen inte redan hade det innan att få T2D, fettlever och högt blodtryck – där finns ett orsakssamband. Detta alltså samtidigt som alla tre sjukdomarna också uppkommer hos smala, av delvis överlappande orsaker som såklart likt med så mycket annat inom medicinen inte ännu är helt förstådda.
Det är med vikt som med så mycket annat. En glidande skala där det är ett olika stort hälsoproblem (från 0 till jättestort) för olika personer, och med komplexa orsakssamband. Det frustrerar mig att vårdpersonal som uppenbarligen är kapabla att se på andra tillstånd på ett balanserat sätt inte klarar av att applicera samma fördomsfria och nyanserade tänkande på just vikt.
Det där med chansen att lyckas med viktnedgång är också komplicerat. Att i ett enskilt möte säga till en patient att ”du borde gå ner i vikt” lär väl ha ungefär 0% effekt och är inget jag tänker ägna mig åt i alla fall. Riktad hjälp från specialiserade kliniker visar samtidigt bättre resultat än de där 3-5% som du nämner. Är vikten tydligt relevant för ett sjukdomstillstånd känns det som mitt ansvar att ta upp det – men på ett respektfullt sätt och med kunskap om att det verkligen inte är ”bara” att gå ner i vikt.
Jag ser också lite som tyder på att just bantning och viktnedgångsförsök är det som driver ökningen av övervikt i samhället – snarare miljön vi lever i som är så totalt dysfunktionell. Under hela vår utveckling har det alltid funnits en reell risk för svält. Att nu kunna gå in i matbutiker med tusentals olika matvaror och köpa precis vad vi vill varav hundratals varor är väldigt energitäta och skräddarsydda av vinstdrivande företag för att vara så oemotståndliga och beroendeframkallande det bara går är knappast vad våra hjärnor är anpassade för. Den moderna maten lurar lätt vårt naturliga aptitsystem. Ännu värre blir det kombinerat med saker som stress, sömnbrist, tidsbrist för matlagning och brist på rörelse. Det är skitsvårt som människa att navigera den här miljön helt enkelt – och typ alla i samhället går stadigt upp i vikt idag mer eller mindre fort. Du frågar ”Vad gör vi nu?”. Utan att ha några exakta svar såklart är jag mest inne på att erbjuda det vården har ett erbjuda till de som VILL ha hjälp (alltså typ psykologisk behandling av ätstörningar, kirurgi, dietisthjälp, läkemedel). Att respektera att många INTE vill och mår mycket psykiskt bättre av att släppa fokus på vikt, eventuellt göra livsstilsförändringar utan fokus på viktnedgång, men att det hur som helst inte är någons jäkla ansvar inför en läkare att vara så hälsosam som möjligt och att alla förtjänar att bli bemötta med respekt och vänlighet oavsett vad man drabbats av eller vilka val man gjort. Men framförallt att lobba hårt för strukturella förändringar på samhällsnivå för att främja hälsa hos alla och förebygga ohälsa. Eller det är det jag vill göra i min yrkesroll i alla fall.
Det här blev visst SKITLÅNGT men jag är passionerad över det här ämnet så det fick väl bli så 🙂
Håller med om det mesta du skrivit men med trettio års erfarenhet i vården inom många inriktningar så stämmer det att om du har några kg övervikt och drabbas av sjukdom har kroppen en buffert. Du klarar av behandlingar och även sjukdomars framfart bättre, finns som skrivet ovan många studier! Sedan måste studier för bättre nutrition, kosthållning premieras mer hur vi med kostens hjälp kan förebygga och även behandla sjukdomar. Idag kan du inte rekommendera viss kost då det inte finns tillräcklig evidens. Bra mat i säsong gärna ekologisk måste fram mer. Bara gå in i en butik idag så lätt att istället köpa chips, läsk och dylikt. Blir beklämd när jag ser yngre barn i barnvagn äta ur en chipspåse. Det ska inte vara fredagsmys varje dag. Lycka till i din framtida karriär 😷
Vill bara tacka dig Johanna för ditt fina svar. Jag har samma bakgrund som dig och tror att de flesta med aktuell och evidensbaserad syn på dessa frågor instämmer helt i det du skriver.
Enbart en persons vikt ger ju inte hela bilden.
En överviktig person som är regelbundet fysiskt aktiv (enligt FYSS rekommendationer), äter enligt nordiska näringsrekommendationer, inte röker och inte dricker/är sparsam med alkohol kommer ju troligtvis ha en bättre fysisk hälsa (åtminstone avseende NCDs) än en normalviktig som är fysiskt inaktiv, röker och dricker stora mängder alkohol.
Informationen ovan kommer från universitetskurser i folkhälsovetenskap och patofysiologi.
Ok, skall lyssna!
Jag älskar dagens avsnitt!! Du har så bra värderingar och sätter fingret på hur det är för oss med övervikt som kämpar. Älskar att du pratar om självmedkänsla som metod istället för självhat. Övervikt är en siffra, inte en känsla. Men det leder till jobbiga känslor när man inte kan springa 5 km som jag tidigare kunde. Tack för pepp och motivation på ett genuint sätt!! Från en viktväktare där ute
Tack för detta Sophie och Mari!
Det här podavsnittet var något av det knäppaste jag lyssnat på av två anledningar:
1. Clara och Malin, personer helt utan adekvat kunskap, sitter och ger råd till en massa människor (nej subjektiva erfarenheter räknas inte som adekvat kunskap i detta fall)
2. Clara och Malin reproducerar myten om att ätstörning=självsvält vilket är totalt felaktigt
Jag tror inte ni förstår hur mycket skada ni riskerar att göra. Och nej jag är inte en person som av någon anledning triggas av prat om övervikt och bantning. Däremot triggas jag av att människor sitter och fnissar och gissar kring ett allvarligt ämne. Är det något forskare är överens om så är det att övervikt/obesitas är oerhört komplext och svårbehandlat SAMT att övervikt inte alltid betyder hälsorisker. Stigmatisering däremot, innebär så gott som alltid hälsorisker.
I det här avsnittet – precis som i det förra när vi pratade om prokrastinering – gav vi råd utifrån våra egna erfarenheter och upplevelser. Inte från forskning. Det har vi aldrig hävdat. För det är inte riktigt det som vår podd handlar om. Det finns det däremot många som gör väldigt bra. Kan tex rekommendera Hälsoveckan by Tyngre som görs av två dietister och en fysioterapeut och baseras på relevant forskning
Att fortsätta ge råd utifrån mina egna upplevelser är precis vad jag alltid har gjort. Och jag tror läsare och lyssnare är införstådda med det och får bilda sin egen uppfattning
Ja det är väl just bildat oss en uppfattning vi har gjort, av kommentarsfältet att döma!
Alla ger råd utifrån sina egna upplevelser och det är det som blir så fruktansvärt tjatigt, eftersom många ger råd utan att kanske ha hittat något som fungerar i längden. Så nästa månad får man lyssna på det igen, när någon hittat något nytt som funkar, eller börjar om igen. Och du gör lite likadant här. Ena dagen är det någon jättetorftig sallad till lunch och en annan skriver du att du började dagen med att äta choklad och så ska det bakas tusen olika kaksorter. Och jag tycker inte det är konstigt, eller dåligt. Men om fler kunde vara lite mer ödmjuka kring sin egna resa, istället för att börja försöka lära andra under tiden som den pågår, så skulle vi i alla fall slippa att bombarderas med tusen olika råd kring detta hela tiden, på saker som inte funkar i längden.
Jag tycker det är viktigt att lyfta att hälsa är så mycket mer än kilon, men samtidigt är sambandet mellan övervikt (framför allt obesiktas) och ohälsa så starkt bevisat att knappast någon med sina kognitiva funktioner i behåll kan argumentera mot det. De ”stora företag” du pratar om och menar tjänar pengar på viktnedgångsläkemedel skulle rent krasst låta bli att utveckla sådana produkter om de vill maximera sin vinst – förutom rökning och andra gifter finns det få saker som är så skadliga för hälsan som obesitas. Vill man bara tjäna pengar är det optimalt att låta människor äta sig kraftigt överviktiga och sedan håva in vinster för produkter och läkemedel mot hjärt-kärlsjukdom, cancer, artros mm.
Trist med reklam för ett spelbolag innan podden börjar!
Bra att prata om detta. De flesta har trots allt en ämnesomsättning som gör att energiintaget behöver begränsas för att inte bli ohälsosamt tung. Löjligt att låtsas som annat. Jag har själv just gått ner 20 kg genom att äta bättre (och mindre, inget förstrött småätande längre). Nu håller jag koll med vägning en gång i veckan så jag ska hålla kursen.
Halloj Clara! Skulle du kunna öänka den där studien/studierna Malin nämnde? Blev intresserad. Tack!
https://www.dn.se/insidan/forskaren-darfor-fungerar-inte-traning-mot-overvikt/
Hej från mig!
Oiiii vad snällt! 😀
Vi måste bli mer medvetna om absurda kroppsideal – och hur dessa går i mode. En så sjuk tradition som kinesisk fotbindning var trots allt vanlig (fanns ekonomisk vinning bakom denna hemska tradition förresten, tjejerna satt hemma och sydde och kunde försörja hela familjer).
Getingmidjor, fettfyllda rumpor, kvinnor som ska se ut som tonåringar …
Enligt mig finns inget vackrare än energiska kvinnor som håller huvudet högt och utstrålar kraft och stolthet över sin kropp, oavsett ålder och storlek (funkar inte bra när man är sjuk, trött, ledsen och stressad). När kvinnor börjar bli äldre och missnöjda syns det, tex. Och om de inte väljer ut kläder som passar dem utan underkastar sig ett mode. Eller om de tänker för mycket på hur de ser ut, det syns också.
Jag är så glad att du skriver och pratar om detta! Om någon kan klara den där balansgången mellan respekt för folk som triggas och pepp till oss som varje dag kämpar med att inte gå upp i vikt, så är det väl du. Hoppas att du pallar fortsätta!
Jag tillhör verkligen den skara som lätt går upp i vikt (och träder in i solklar övervikt) om jag inte varje dag gör medvetna val, väljer bort, tackar nej osv. En jäkla kamp är det och på sätt och vis ätstört. Att med låg ämnesomsättning och stort sötsug navigera i vårt överflödssamhälle är superkämpigt. Åt jag varje dag det jag ville (det kroppen ”ropar” efter) skulle jag snabbt och lätt gå upp 5-10 kg. Ja, det finns en aspekt av utseende i att vilja hålla vikten, men allra mest handlar det för mig om hälsa – hålla ett acceptabelt midjemått och inte utsätta knän och höfter för onödiga laster. Jag vill kunna springa, sitta på huk i trädgårdslandet och känna mig hyfsat smidig när jag yogar.
Jag tycker att vi måste kunna prata om detta också. Jag fattar att det är tufft att vara en som triggas av ämnet bantning, men det känns också orimligt att vi som verkligen är hjälpta att läsa om och lyssna på vettiga inlägg ska känna skuld över att hålla liv i en osund bantningshysteri. Det är inte inlägg som Claras som bidrar till utseende- och vikthets i samhället.
Heja dig! Önskar mer om detta!
Kram ❤️ jag hejar på dig!
Håller med dig till fullo Lina! Jag måste göra aktiva val, och visst finns det ätstörda inslag mellan varven som gör det svårt. Min ämnesomsättning förändrades så gott som på dagen jag fyllde tjugo (gick upp 20 kilo på tre år), men jag håller sedan 25 års åldern en jämn vikt som jag upplever bra för min kropp (knän, höfter, ork osv). Tror också det är viktigt att prata om vikt på det sätt Clara gör det. Dock, supersuperviktigt att inte skamma andra (framför allt inte barn).
Bästa kommentaren i fältet Lina! 🌷
Jag är du!
Jag tycker vi underskattar det enorma överflödssamhälle vi lever i och de starka kapitalistiska intressena i att sälja onyttiga saker. De står på platser där vi enklast faller för frestelser, portionerna blir större. Kan inte se hur det är att älska min kropp att falla för dessa kommersiellt drivna trick.
Jag lyssnade på ert avsnitt om varför det inte är med klasshat mot influencers. Alltså jag tror att en anledning till det är bl.a. att det i många forum, även på denna blogg, rått en total nolltolerans inför kritik eller ifrågasättande. Där inställningen varit att om läsaren inte uppskattar vad som skrivs är hen välkommen att välja en annan blogg. Nu talar jag förstås inte om nedsättande kommentarer eller dylikt utan just kritik/ifrågasättande. Jag upplever att ifrågasättande kommentarer många gånger lyfts fram som taskiga och ogina. Och så vill ju de flesta inte framstå så därför avhåller sig folk, generellt, från att kommentera om det inte just är peppande kommentarer. Det här gör ju förstås en blogg mindre intressant, eftersom tankar och åsikter inte får prövas, men samtidigt förstår jag skörheten som en influencer måste uppleva genom att dela sina tankar/åsikter mm. Framför allt om ens innehåll främst baseras på det egna livet.
Det råder ingen nolltolerans mot kritik på den här bloggen. Det är bara att läsa det här kommentarsfältet. Jag godkänner i stort sett alla kommentarer jag får. Att det sedan finns bloggläsare som säger emot kritikern, eller att jag själv gör det – det är ju en naturlig del i tanken på ett öppet kommentarsfält.
Jag använde imperfekt av en anledning, att jag uppfattar att det skett en förändring i det avseendet i din blogg.
Hej Clara, av någon anledning fanns det ingen ”svara”-knapp uppe vid ditt senaste inlägg till mig, så jag svarar här nere istället. Så här skrev du till mig:
”eftersom hans poddar, krönikor och böcker baseras på vetenskap och fakta. Din egna meriter och kunskaper berättar du inte särskilt mycket om även om du är snabb på att avfärda andras. Så här skriver han bland annat om fetma
“Att för mycket fettmassa är en stor riskfaktor för dålig hälsa, skulle jag säga, är en av de mest välbevisade sakerna inom hälsa. Det är dock viktigt att trycka på att det är en riskfaktor. Det är ingen ”dödsdom” eller en säker väg mot ohälsa utan det är någonting som ökar risken för ohälsa. Många människor har svårt att förstå den här skillnaden men det finns alltså inte ett 1:1-förhållande här där alla med fetma också har diabetes typ 2 eller liknande”
Jag tycker han resonerar väldigt klokt både om stigmatisering, fettaktivism och folkhälsa i detta inlägg:
https://tyngre.se/artikel/fettaktivism-vs-folkhalsoproblemet-fetma/”
Mitt svar:
Jag har inte tillräckligt mycket på benen för att säga varken bu eller bä om Jacob Gudiol, han är säker jättebra! Jag menar bara att det alltid finns anledning att se kritiskt på källor, i synnerhet när det gäller en person som livnär sig på att en viss status quo upprätthålls. Jag blir i synnerhet lite fundersam när har tycks vara din enda källa i detta ämne? Åtminstone som du har nämnt nu i det här kommentarsfältet?
Kul ändå att du till läkarstudent Johanna skrev ”Vilken klok kommentar Johanna!”, trots att Johanna vad jag kunde se inte angav en enda källa, men till mig skriver ”Din egna meriter och kunskaper berättar du inte särskilt mycket om även om du är snabb på att avfärda andras”, trots att jag har angett sex stycken olika källor i mina olika kommentarer för att underbygga mitt resonemang? Så jag vet inte riktigt hur du menar? Om du har åsikter och kritik kring källorna i sig får du gärna lyfta dom! Förstår att det ju är annorlunda när någon bekräftar ens åsikter i förhållande till avviker från ens åsikt, men ändå komiskt att din respons mot oss var så olika! (btw, inget ont om Johanna- hennes svar var superbra, jag lyfte bara hennes kommentar i relation till det viktiga eller oviktiga med källor)
+1 på din observation av Claras förhållningssätt mot de som kommenterar (håller med/håller inte med)
Mycket bra.
Gällande det viktiga eller oviktiga med källor är jag intresserad av om du läst hela artikeln eller bara abstrakten? Du länkade två låsta artiklar varav den ena kostade ca 400 kr att öppna, den andra ca 150 kr. Det går att hitta forskningsartiklar som visar nästan vad som helst bara man söker, om de är bra gjorda eller inte är en annan sak. Jag värdesätter personligen mer en läkarutbildning än en i mina ögon dåligt skriven abstract. För mej personligen är det inte heller ens en väldigt relevant fråga orsakar fetma diabetes eller diabetes fetma, oftast ligger dåliga hälsovanor och ”dåliga” gener bakom båda. Det ena kan jag inte påverka, det andra kan jag, och därför försöker jag leva hälsosamt, sen kan man kalla det bantning, sunda levnadsvanor, kostomställning eller vad som helst.
Jag har läst dessa texter ☺️ Men helt rimligt att ifrågasätta! Vad tycker du om källorna, du sa att du tycker att abstracten är dåligt skrivna? Jag håller helt med dig om att det går att hitta undersökningar kring det mesta, vilket ju verkligen är en del i att det här (och många andra) ämnen blir så svåra att navigera i… Just därför tycker jag dock att det är viktigt att ifrågasätta vissa saker som ses som allmängiltig kunskap (tex viktnedgång är automatiskt likställt med hälsofördelar) när sanningen är mycket mer komplex än så. Clara har en av Sveriges största plattformar, och som jag har skrivit tidigare i det här kommentarsfältet så tycker jag att podden som släpptes igår är rent skadlig, och kan inte stå oemotsagd.
Det var ju DU som tog upp att Gudiol varken var dietist eller läkare. Så därför undrade jag vad du själv har för expertis bakom dina argument? Att jag sedan håller med läkarstudenten Johanna beror på att jag den kommentar hon lämnade stämmer väl överens med den forskning som finns – som bland annat Jacob Gudiol tar upp på sin blogg. Du menar att jag har honom som enda källa. Men skillnaden är att HAN inte använder bara en källa. Hans grej är ju att titta på, analysera och göra sammandrag av den seriösa forskning som finns och på ett trovärdigt och pedagogiskt sätt försöka förklara vad den faktan innebär.
Jag tycker kroppspositivism är otroligt bra och viktigt och många sådana profiler inspirerar också mig. Men jag tycker samtidigt att det är skrämmande att så många förenklingar och grova förvanskningar av fakta florerar från vissa av dessa konton. Här finns en artikel jag kan rekommendera att läsa som handlar om detta tema
https://traningslara.se/recension-och-kritik-av-delar-av-kriget-mot-kroppen/
Det är väl inte orimligt att poängtera att mannen du anger som din enda källa till kunskap inte är läkare, dietist eller forskare? Det är väl inget han hävdar själv heller? Jag menar inte något dumt med att säga det, det är ju bara fakta. Jag ifrågasätter den enda källan du tycks bilda din uppfattning utifrån, den uppfattning som du sedan sprider vidare till (vad jag antar är) hundratusentals människor som läser din blogg och tar del av dig i andra kanaler, som din podd.
Jag är själv varken läkare eller dietist utan lärare. Därför uppmanar jag ALLA att läsa på själva. Titta på detta från olika håll, det finns gott om forskning på ämnet att ta del av. Bilda er sedan en egen uppfattning. Jag skulle aldrig ifrågasätta någon som vill banta! Jag har själv bantat större delen av mitt liv. Men det här är en plattform som når så många människor, så det handlar inte bara om vad du som individ gör med din kropp. Trots att jag ju vet att du tidigare avsagt dig rollen som jourhavande kvinnlig förebild. Tyvärr är det nog så att om man har ett yrke som bokstavligen betyder att man påverkar (influerar) människor så kan man inte blunda för den påverkan man har.
Jag tycker INTE att man ska läsa på forskning själv och bilda sig en egen uppfattning. Är man inte kunnig inom att korrekt läsa och bedöma forskning (något varken du eller jag är) skulle jag säga att det kan gå väldigt snett – och risken är stor för att man helt feltolkar fakta. Jag tror att man ska lyssna på experter och kunniga personer. Sedan finns det ju absolut delade meningar om vem som är det – och här tänker vi nog kanske lite olika?
Jag har väldigt kompetenta människor i min närhet som är utbildade inom dessa frågor. Människor som jag själv bollar och rådgör med ( bla min man, min dietist, min personliga tränare/fysioterapeut, samt en vän som är psykolog med expertis inom övervikt). Gemensamt för dem är att de alla är universitetsutbildade och förstår vetenskaplig metod. Det är förstås ingen garant för att man inte är en dåre inom sitt fält – men det minskar nog risken. Det alla dessa personer har gemensamt är att de brukar tipsa om just Gudiol som ett utmärkt exempel på någon som man som glad amatör kan lära sig mycket av och lyssna på utan risk för att bli lurad.
Det kan bero på bildningskomplex eller en något för stor tilltro till auktoriteter som gör att Clara svarar läkarstudenten Johanna som hon gör. Vilket är relativt vanligt bland gemene man.
Att uttala en respekterad titel räcker ofta för att andra ska backa upp och lyssna.
Som någon som umgås dagligen med människor med många års erfarenhet och fina titlar inom den medicinska professionen är det lättare att se och förstå de sprickor som finns i vetenskapen och att läkare och forskare trots allt bara är människor.
De resonerar olika utifrån olika perspektiv och alla är inte eniga om orsak och samband mm.
Det finns mängder med data som visar på olika saker och det finns sällan ett enkelt och konkret svar då vetenskap inte är en sanning utan mer en undersökningsmetod som kan hålla på i all evighet.
Att förstå hur forskning bedrivs och att kunna tolka statistiken och dess ursprung är viktigt och kräver ofta några högskolepoäng inom området.
Det finns skickliga läkare och mindre duktiga.
Att någon ropar läkare betyder egentligen ingenting.
Det säger inte särskilt mycket om den personens kunskap och förmågor mer än att den har studerat och lärt in en massa information och lyckats tenta av detta. Hur personen sedan förvaltar den kunskapen är en annan sak och egentligen mer intressant samt relevant för en bedömning av personens förmågor i helhet.
Min respekt får en människa som resonerar och visar kunskap på ett sätt som inte ger utrymme för trångsynthet och oförståelse. Läkare som lärare eller städare.
Fetma/ övervikt ökar risken att utveckla ett flertal sjukdomar men det är mer indirekt farligt att bära på övervikt än direkt farligt.
Det beror naturligtvis också på hur stor övervikten är och vad den ger för konsekvenser , vad den innebär rent konkret i vardagen.
Att pendla i vikt behöver inte vara helt okomplicerat, beroende på orsak, men vi är skapade för att lägga på oss inför svälttider och kunna använda fettreserverna under en tid och magra av så det finns ingen anledning till någon större oro vad gäller det. Ett jämnt fördelat kaloriintag varje dag behöver inte vara fördelaktigt.
Att fasta kan vara något bra.
Fokuset på hur kroppar ska se ut är en stor orsak till alla möjliga ätstörningar på flera plan.
Skulle vi sluta jämföra oss och ha större möjlighet att lyssna på våra kroppar, vad de behöver hade vi mått bättre. Tyvärr lever vi ett liv fullt av information, intryck och brus som tar över vår intuitiva känsla och vi är nästan felprogrammerade.
BMI är inte ett tillförlitligt mått på hur kroppen mår. Finns tydliga svagheter då kroppar är olika byggda osv. Ett mått som kan användas för att mäta på en grov och generell nivå. Inga siffror att hänga upp sig på om man inte ligger alldeles för mycket utanför ramen åt det ena eller andra hållet.
Det har alltid funnits de som har en bättre fettinlagring än andra. Skriver ”bättre” för gamla medicinska termer beskriver magerhet som outvecklade fettceller. I tider där mat inte finns i överflöd finns inte heller fettfobi. Att kunna lagra fett innebär en väl fungerande kropp. Det är alltså något positivt.
Trots svälttider och extremt fysiskt kroppsarbete, flera mils cykelturer och promenader varje dag så såg kvinnor och män olika ut även då. Vissa hade större förmåga att lagra fett och kunde leva på reserverna under längre tid än andra.
Att ha en hög förbränning som vi gärna skryter om i dag sliter ofta mer på kroppen då den befinner sig i stressläge och går i högvarv. Att träna extremt mycket är inte heller något positivt för kroppen då det också sliter extremt.
I vår nutid så är fetma och övervikt något som kan leda till stor ohälsa men det är fortfarande bara ett symptom på en dålig livsstil.
V borde snarare diskutera hur samhällen byggs, hur mat produceras och den digitala utvecklingens konsekvenser på vår hälsa.
Ohälsa finns det alldeles för mycket av och fetma/ övervikt får mycket ljus på sig p g a en förskjutning från andra orsaker man gärna inte pratar om då det inte gynnar den globala utvecklingen, tillväxten osv.
Om vi ska få bukt med fetma så behöver vi jobba med de grundläggande orsakerna.
Det behövs kunskap, förståelse och en attitydförändring.
Det finns en rad andra problem i vår värld som kommer påverka människor än mer negativt så dags att rikta ljuset dit.
B l a den digitala utvecklingen som får alldeles för lite kritik.
Men som vanligt missar man skogen för trädet.
Mic drop 🙌🏼👊🏼
Tack! Du tangerade något väldigt viktigt här, nämligen HUR maten produceras. Bland annat.
Det pratas väldigt lite om.
Jag tycker att Clara är en av de bloggare som har ett riktigt generöst kommentarsfält där läsare som är öppet kritiska får komma till tals. Och till skillnad från de flesta andra svarar hon med 1) respekt 2) seriöst. Helt enkelt som att hon pratar med en annan vuxen människa. Heja Clara!
Fast det du skriver stäm.er ju inte. UC svarar oftast raljerande till de som ifrågasätter.
Clara svarar oerhört raljerande och nedsättande till kritiska kommentarer (har alltid varit så). Jag har läst bloggen sen den var en bebis och tycker det är en av Sveriges bästa bloggar men att bemöta kritiska kommentarer på ett respektfullt och nyfiket sätt har du aldrig varit bra på Clara. Det behöver du inte heller, du gör vad du vill med din blogg.
Jag tror dina upprepade inlägg om bantning och tips kring viktnedgång (exempelvis att dricka chiafrön och vatten för att känna sig mätt) skrivs med syfte att provocera.
Det stämmer absolut att jag kan svara raljerande. Jag har nämligen tagit för vana att svara kommentarer i samma ton som de ställs. Och det brukar orsaka stor upprördhet. Jag skrev en gång ett inlägg om hur jag tänker kring det här
https://underbaraclaras.se/2016/11/09/nu-blev-det-visst-lite-dalig-stamning/
SVarar med samma ton, säger Clara. Men då missuppfattar hon tonen i de kommentarer som är kritiska. De är inte alltid raljerande. Att vara kritisk är inte synonymt med att raljera.
Ja och med den logiken kanske de som läser mitt svar i sin tur missar min ton? Och tar den för mycket mer kritisk än den var skriven?
Jag upplever att många tror att jag är arg för att jag inte avslutar alla kommentarer med kram eller smiley. Men vi är ju vuxna människor och i en diskussion tycker jag inte att det ska behövas. Jag kan absolut ta kritik (hade jag inte gjort det hade jag inte släppt igenom kommentarerna alls) men när jag sedan inte omedelbart backar eller byter åsikt så uppfattas jag som otrevlig. Och det är okej. Kan inte lägga tid på att övertyga alla mina läsare om vad jag egentligen menar.
+ 1 på allt detta.
Jag jobbar inom hälsovården och har doktorerat, så jag tror jag är minst lika påläst som gemene man. Men ändå hade jag missat chiafröna och hur både mättande och hälsosamt fiberrika dom är tills Clara tipsade. Efter hennes inlägg så lade jag till chiafrön i min (i övrigt varierad och normal) diet och har inte bara gått ner i vikt utan blivit av med godissuget på kvällarna. Så jag är en av många (?) som uppskattar Claras tips.
Jag tolkade Mollys kommentar som ironisk?
Jag tror precis som du! Det är nog många som är rädda för att skriva i en ifrågasättande ton. Dessutom är ju andra läsare också ofta snabba att gå till försvar på ett rätt ofint sätt.
Hej Frida, jag är den ofin läsaren du förmodligen menar. Jag har inga illusioner om att jag kan hindra dig från att fortsätta. Men VI ALLA skulle vilja veta: Finns det något med vad Clara gör som du gillar eller tycker är rätt? Finns det något med vad andra gör som du gillar eller tycker är rätt? Finns det något med vad du själv gör som du gillar eller tycker är rätt? … Berätta för OSS. … Jag frågar bara för att JAG i synnerhet skulle vilja veta om det fortfarande finns något hopp om att tro på dig. Vad jag tror för tillfället är: det här kommer att pågå ett bra tag. Och någon dag går du vidare. Mobba andra människor. Vara rättshaverist någon annanstans. Osv osv osv. Och vad är allt detta till för? Du kan ha rätt i ett och annat av det du antyder. Kanske inte också. Men det spelar ingen roll. Inte längre. Förstår du?
Nej jag förstår ingenting alls faktiskt. Jag vet inte vem du är och har heller aldrig upplevt att jag blivit utsatt för ilska av andra läsare – däremot har jag sett andra som inte håller med Clara bli det. Jag är å andra sidan ingen särskilt aktiv kommentator så det kan kanske hänga ihop med det.
Det är viss skillnad att kritisera i sak och att gå till personangrepp. Att kalla människor för mobbare och rättshaverister är ett vanligt och väldigt effektivt sätt att försöka få tyst på folk – förmodligen för att det är obehagligt att bli utsatt för den sortens härskarteknik.
Men du får nog som du vill, för så värst sugen på att i framtiden komma med kritisk feedback (eller positiv för den delen, vilket jag gladeligen gör i de fall jag har anledning att göra det) är jag verkligen inte efter din kommentar.
Bara en bit in i avsnittet, men måste få säga något redan nu! Apropå argumentet att man vill vara öppen med sin bantning pga det märks om man gått ner i vikt. Här har jag två saker att säga: 1) man måste få ha sin kropp ifred, man behöver inte berätta varför ens kropp blivit större eller mindre (om man inte vill). En influenser har ingen sådan skyldighet. Och man har som vanlis ingen skyldighet att förklara gentemot släkt, arbetskamrater, bekanta osv. 2) Om man nu inte ökat/minskat extremt mycket i vikt så kanske ens följare inte ens märker det. Jag hade inte tänkt något kring hur din kropp ser ut, förrän du började skriva om bantning, så där faller ju argumentet om att man ”måste” vara öppen.
Nu ska jag lyssna vidare! Intressant ämne! 🙂
Nej man behöver inte berätta om det – det är ju exakt det vi säger i podden. Men JAG har valt att göra det för att jag tycker att det är schysst. Har själv alltid blivit så provocerad av supermodeller som hävdar att de äter pizza och hamburgare – när alla förstår att de i själva verket behöver leva på kaloriunderskott för att se ut sådär.
Nej, det stämmer inte. Vissa kan äta vad som helst och ändå vara smala. Utgå inte från att det behöver vara att man ljuger om vad man äter.
Jag sa inte alla. Men många. Harpers bazaar har ett väldigt upplysande youtubeformat där kändisar får berätta vad de äter en vanlig dag 😳 ganska bra för då förstår man varför de ser ut som de gör.
Ja, det där är ju galet också. Ryktesvägen har jag förstått att många influensers ger sken av att de äter massa efterrätter och snabbmat varje dag men i själva verket äter de typ en smula och slänger resten. Och så undrar alla HUR DE KAN VARA SÅ SMALA! Som med supermodellerna du nämner. Det är ju jätteprovocerande!
Tänker att det ändå går att vara ärlig med vilken typ av mat man äter utan att behöva vara öppen med att man har syftet viktnedgång.
Man får såklart göra som man vill. Men jag är uppväxt bland bantande och kroppshetsande förskolefröknar, föräldrar och släktingar och har på många sätt skadats av dietkulturen och det fokus den har på att en smal kropp = en hälsosam kropp. Jag tror att dietkulturen är mer hälsofarlig än hälsosam. Sen lever vi samtidigt i ett ohälsosamt samhälle där skräpmat och stillasittande är inbyggt i våra liv och städer. Och det är ju inte heller bra!
Jag tror mer på att prata om hälsosamma levnadsvanor än om kroppen väger x eller y kg.
Så skönt att höra någon prata om det här från den här synvinkeln, och utan att gömma och försköna. Har nu nått ett bmi på 25, efter att i 15 års tid fått 0,5 kg till per år. Har inget större behov av att gå ner i vikt, men hade gärna bytt lite fett mot muskler. Och framförallt måste jag sluta gå upp i vikt, det är inte hållbart längre.
Det är inte hållbart för hälsan, då både blodtryck och socker är på stigande, samt fått knäsmärtor.
Det är inte hållbart för plånboken pga måste förnya garderoben i en storlek större var tredje år
Det är inte hållbart för planeten att konstant äta mer än man behöver
Det är inte hållbart för min mentala hälsa, då dåliga matvanor syns i ork, humör osv.
Hör till gruppen ni nämnde som går upp lite till jul, påsk och sommar och sen tappar hälften utan större problem. Men de sista hektona samlar min kroppen envist på sig.
Tack för att du delar och inspirerar, främst synen att banta som springer i en kärlek för kroppen är för mej ny, och en SÅ viktig insikt!
Tack Clara för att du orkar fortsätta förmedla ett sunt perspektiv på viktnedgång. Jag håller med dig i nästan allt och blir alltid nära förskräckt av kommentarerna när du skriver om vikt. För det verkar verkligen vara nått man inte ”får” prata om, för då är man dålig/dålig förebild/driver hets/ätstörd och allt möjligt.
Självklart ska vi vara medvetna om att det på många sätt finns skeva ideal i samhället, att det finns personer som lider massor av sina ätstörningar, att några kilo extra inte per automatik är farligt, att inte alla med övervikt är ohälsosamma, och oavsett vad så är alla lika mycket värda och människor är vackra i alla storlekar.
Men på en kollektiv nivå så måste vi ju ändå kunna prata om att övervikt är ett hälsoproblem i samhället, att vi äter generellt dåligt(för mycket, för sött, för dåliga fetter, för mycket kött, för processat, för mycket tillsatser, för lite näring), att just bukfett verkar vara skadligare än fett på andra ställen (apropå kommentaren om midjemått som mått istället för bmi). Vi behöver, på en generell nivå, hantera det här hälsoproblemet, och kunna PRATA om det utan att bli tystade.
Jag tycker också att det är intressant hur mycket mat och vikt triggar så många.
Prata om träning och hälsofördelar och inte så många kommentarer kommer ifrågasätta lämpligheten.
Det verkar i de flesta forum tom vara mer ok att prata positivt om alkohol (trots att det ju VERKLIGEN borde kunna trigga många), än att prata positivt om viktkontroll för att hålla normal vikt.
Jag tänker att man också kan se det tvärtom. En del som avstår alkohol gör det i solidaritet med dem som inte kan hantera det och dricka med måtta. Det finns också de som inte kan banta med måtta, man kan också välja att i solidaritet med dem inte prata om bantning eller olika knep för att maximera sina möjligheter att begränsa. Clara säger ju tydligt i podden och även tidigare att hon inte tycker att man kan gå omkring och censurera sig för att inte väcka folks ångest, det får folk ta hand om själva. Men jag ville bara lyfta perspektivet av att det ändå kan finnas en solidaritetsaspekt av det, likaväl som med att avstå alkohol.
Absolut, jag tillhör skaran som inte tycker att det är lämpligt att prata om allt i alla forum, skämta om allt osv.
MEN jag tänker också att man inte kan undvika att lyfta viktiga ämnen (som jag tänker att både folkhälsa, hälsa, skönhetsideal och stigmatisering/diskriminering/fatshaiming av överviktiga är.) Jag tycker att Clara generellt lyfter alla dom områdena, och jag tycker att det är bra.
Jag håller också till viss del med om att man inte kan ta ansvar för alla andras ångesttriggers när man pratar till stora massor. Om man sitter i mindre sammanhang, med kollegor/vänner/familj, så tar man ju rimligtvis hänsyn till deras triggers som man känner till (serverar inte alkohol framför en alkoholist, pratar inte bantning med en ätstörd, skämtar inte om hur fertil man själ är med nån som sörjer barnlöshet efter misslyckad IVF, gnäller inte över sin jobbiga föräldee inför nån som precis förlorat sin osv osv). Men pratar man i stora forum så måste man såklart även där ha en viss juste ton, men försöker man undvika allt som kan trigga så det väldigt svårt. Vill man dessutom prata om saker som på olika sätt är viktiga, blir det näst intill omöjligt.
Ätstörningar är otroligt komplicerade sjukdomar och skapar väldigt mycket lidande. Men det går tyvärr ändå inte att totalt ta hänsyn till i alla forum.
På tal om solidaritet så tror jag nog att clara är det, det var ju inte så länge sen hon pratade om (tror det var i podden) att en stor del av hennes nykterhet handlar om solidaritet med barnen som ska ha trygga icke berusade vuxna, och vänner med alkoholproblem som tryggt ska kunna komma hem till henne och veta att där serveras de inte alkohol.
Men även där tänker jag att det är skillnad på stora och små forum. Hon tar hänsyn i individmöten, men censurerar inte bort tex en bild på jakob med en öl, eller en bild på matlaget med nån text om att ”vissa drack saft, vissa drack något starkare”. För då skulle hon behöva Censurera majoriteten av sin text, för att inte riskera att trigga NÅN.
Hej Disa
Tycker du att det pratas för lite om risker med övervikt i samhället? Ser du att människor som pratar om det blir tystade och i så fall hur? Personligen det jag artiklar om viktnedgång för din hälsa och liknande i media varje dag. Utöver det behover man inte leta längre i sociala medier för att göra privatpersoner som pratar om att minska min vikt för att bli mer hälsosam. Ser du inte samma sak som jag?
Hej Nina!
Jo absolut, jag håller med till fullo. Men, jag tycker ofta att det har ett skevt fokus (snabba lösningar, mycket utseendehets av typen ”så fixar du sommarkroppen/så blir du av med mammamagen” osv, och jag tycker att jag ser inlägg av den typ clara har, med fokus på självmedkänsla. Jag tycker också att det ofta är obalanserat, både i rapporteringen och i kommentarsfälten, och tycker att det därför är skönt att läsa om claras resa, men fokus på självmedkänsla, att orka, att hålla över tid. Utan självhat, utan nån form av fatshaiming, och med en ödmjukhet kring att hälsa (på alla plan, kost, motion, socialt, psykiskt, balans mm) är svårt.
Tycker att det blir fler och fler sånna perspektiv och att det är bra. Clara är en av dem.
Sen är det såklart subjektivt, och utifrån vilka medier vi följer, och vilka erfarenheter och triggers vi har. Men jag upplever claras inlägg i debatten som upplyftande, hälsosamma perspektiv.
Och även de gånger jag inte till 100% håller med, eller när hennes väg inte till 100% klaffar med den väg jag valt och behöver för min hälsa, så gillar jag att hon står fast vid att så här gör hon, det är hennes väg, och hon är transparent.
Jag vet inte om jag någonsin kommer till en fullständig balans mellan att önska bort kilon och i perioder kämpa lite med det, och tänka att det är en oviktig och onödig sak att lägga så mycket tankemöda på genom livet. Drömmen: äta vad och hur man vill utan att det syns.
Förstår precis! Detta har jag funderat på mycket sedan jag började äta medicin som gav viktnedgång som biverkning. Så skönt att viktmässigt vara där jag mår bra och vill vara, utan att behöva ägna det någon energi. Hoppas det kommer bra och säkra mediciner för alla framöver. Det är verkligen en upplevelse att leva i vår värld med en ”smal persons aptit”.
Kanske själva formulan för att gå ned i vikt inte är så svår. Att äta lite mindre ( bättre) och röra på oss lite mer. Att minska energiintaget (genom maten) och öka förbränningen (genom träning) Det vet nog de allra flesta om. Samtidigt kan det vara svårt att genomföra. För jag behöver disciplin, motståndskraft, ork att göra medvetna, bättre val och uthållighet om jag vill ha en stabil viktminskning över tid. Självkärlek blir då en viktig del i det arbetet ❤
Vill börja med att tacka för en superbra blogg och podd! Du är verkligen generös Clara och det är så fint att du delar med dig ❤️
Angående det här ämnet tycker jag som en del andra kommenterat att motvikten till bantning och viktnedgång är viktig. Jag har några gånger under de senaste åren hamnat på radioprogram och poddar som redogjort för fakta och statistik som får mig att undra varför det från vårdens håll är så utbrett att ge råd om viktnedgång. Det verkar tyvärr vara kontraproduktivt. Jag kan rekommendera avsnitt 257 av Marotonpodden med My Westerdahl. Hon går bl a in en del på insulinresistens och samband med hög vikt. En specifik sak jag minns är ungefär att säga till en person med insulinresistens att den ska gå ner i vikt är som att säga till en person med migrän att sluta ha ont i huvudet.
Hej igen! Jag letade också upp ett Kropp och själ-avsnitt från 2017: Kampen mot fetman. Medverkar gör bland annat läkare, näringsfysiolog och en tidigare Biggest loser-deltagare. De kommer bl a in på att kroppens ”termostats” sätts ur spel vid snabb viktnedgång och ”kalori in, kalori ut” upphör att gälla. Samt att den enda varaktiga behandling för de allra flesta enligt forskning är kirurgi. Jag tycker så synd om de personer som i vården skuldbeläggs pga sin övervikt eller fetma pga okunskap.
Ja, det är ett väldigt bra avsnitt! Tror jag tipsat om det förut i bloggen faktiskt =)
Bra podavsnitt Clara! Det borde inte vara kontroversiellt att en medelålders kvinna vill tänka på sin hälsa och vara normalviktig.
Jag förstår inte riktigt argumentet som någon (samt Stina Wollter) lyfter: om bantning funkade hade vi inte behövt göra det flera gånger. Det stämmer ju inte. Många går upp säg nåt halvt kg om året. Det kan väl inte räknas som att en tio kg viktnedgång ”inte fungerade” om du sedan fortsätter gå upp det halva kg om året?
De flesta jag känner som gått upp en del i vikt – och sedan ner igen – har gjort detta i samband med att de fått barn. Många av dem går upp lika mycket igen när de får nästa barn: sömnbrist, tidsbrist etc osv. Men det är väl ändå inte misslyckat? Alternativet är ju att fortsätta gå upp 10 kg för varje småbarnsperiod… Det måste väl vara bättre att banta än att bara fortsätta gå upp?
Jag hoppas att det snart kommer bra och säkra mediciner som man kan ta om man vill. För det är så enkelt att nå och behålla normalvikt om kroppen är inställd på det. Annars är det ju redigt jobbigt.
Jag äter en medicin som råkar ha biverkningen att minska aptiten. I mitt fall blev min aptit precis lagom. Jag har gått ner till min idealvikt och verkar inte gå ner mer. Det är en fantastisk känsla att bara lalla omkring och inte tänka så mycket på att försaka det man längtar efter. Nu vill inte min kropp/tunga/hjärna ha sånt ändå. Önskar det till alla!
Jag kan också bli lite sur på alla som säger att man ska acceptera att kroppen förändras med barnafödande/ålder osv. Jo visst, den förändras skitmycket. Men 10-20 kg övervikt, om man inte alls var jättesmal innan, det är väl ändå ingen förändring man nödvändigtvis måste omfamna och älska? Jag tycker jag är mig själv nu men jag är naturligtvis inte alls identisk med den jag var för 15 år sedan.
Håller med om detta som du skriver Jenny ”Jag förstår inte riktigt argumentet som någon (samt Stina Wollter) lyfter: om bantning funkade hade vi inte behövt göra det flera gånger.”
När jag ville gå ner i vikt efter förändrad ämnesomsättning så gick jag absolut inte på någon strikt diet/batningskur. Det jag gjorde var att begränsa godis, chips och kakor till en dag i veckan, samt laga mat utifrån portionsperspektiv. Alltså, innan kunde jag äta tills pastan i kastrullen var slut, men nu lagar jag fyra portioner (enligt paketet) och lägger sedan tre av portionerna i matlådor samt äter den fjärde portionen. Med andra ord, ”att bantning inte fungerar” beror ju helt på vad man lägger i begreppet bantning. Klart som korvspad att man inte kan hålla en strikt diet ala 500 cal/dagen, eller att enbart vissa livsmedel, någon längre tid – då har man ett perfekt grund till jojjobantning. Men att göra medvetna val gällande mat fungerar nog för de flesta. Jag har alltid varit enormt förtjust i mat och har kunnat äta tills jag får ont i magen, bara för att det är gott och härligt att äta. Att sluta äta på det sättet är hållbart, både för min vikt och min plånbok (det är dyrt att vara ett matvrak!). För mig fungerar det dessutom i längden eftersom jag inte undviker speciella livsmedel eller måste hålla mig till ett visst antal kalorier, dvs, det blir inte ”problematiskt” om jag ska äta borta.
* Jag har naturligtvis full förståelse för att allas viktuppgång/nedgång beror på olika saker. Men för mig berodde det mycket på matglädje kopplat till förändrad ämnesomsättning när jag blev 20. Att äta som en hungrig tonåring funkade liksom inte längre.
Jag har också tänkte så mycket på det! Tänk om man skulle använda samma argument om andra saker. Jag tränar mer i perioder och ibland har jag längre uppehåll pga sjukdom mm. Men jag skulle ju aldrig säga att träning inte fungerar för att jag har sämre kondition igen efter ett uppehåll? Samma med vikt för mig. Ibland är jag bättre på att äta bra mat, då brukar jag gå ner i vikt. Ibland äter jag sämre av olika anledningar och går då upp lite i vikt. Det blir så konstigt att säga att de perioder jag äter bra mat skulle vara bortkastade för att jag helt logiskt går upp i vikt om jag inte äter bra mat?
Givetvis är det skillnad på svältdieter men det tror jag vi alla förstår.
Mycket bra liknelse med kondition och träning Emma!
Hej. Tack för er podd 🙂
Jag skriver under som en av de som sagt ”jag vet inte” när personer frågat hur jag gått ner i vikt. Efter min andra graviditet så helammade jag och vi tog emot en hund vilket gjorde att jag rörde på mig betydligt mer än innan. Men jag hade inte uppfattat det så. Så när jag svarade ”jag vet inte vad jag gjort” så var det sanningen. Men när jag blev medveten om min viktnedgång och började fundera på vad som hänt blev det självklart. Med denna kommentar vill jag bara dela min upplevelse, inget annat 🙂
Tyckte det var så skönt när Elsa Billgren skrev att hon inte tänkte bli någon diettipsmaskin bara för att hon gått ner i vikt. Har för mig att Lady Dahmer gjort liknande uttalande kring sin viktnedgång. Och jag tycker inte att dom därmed döljer vad som krävts. Istället berättar dom om något ännu svårare, hur de gått tillväga för att må bra och kunna ge kroppen vad den mår bäst av. Vill man veta hur det funkar rent fysiskt i kroppen kring kost och motion så finns det massa experter som är jättebra att lyssna på. Vill man veta varför man har ett komplicerat förhållande till mat, där mat kanske dämpar stress, socker är en snuttefilt när man är ledsen eller trött, eller helt enkelt har så mycket annat att tänka på att bra mat och motion ständigt behöver nedprioriteras, varför man kanske överäter lite när någon ställer en ostbricka framför en osv, då krävs ett annat slags arbete. Och där skulle jag säga att du gör större nytta när du pratar om utbrändhet och vikten av vila, än när du ger rena bantningstips. För mig i alla fall. Inte att man går ner i vikt av det automatiskt, (eller jo det finns ju ett samband mellan stresshormoner och vikt också i och för sig), men som ett av många sätt till att ta bättre hand om sig själv och kunna se sina egentliga behov. Behöver man en chokladkaka för att orka jobba en timme till eller behöver man kanske egentligen få vila eller göra något annat en stund? Och när man kollar på de parametrarna kommer det blir en intressantare diskussion tycker jag, eftersom vi då kommer att behöva kräva att alla, oavsett inkomst och kön ska ha rätt till återhämtning och friskvård. Vi ska inte behöva slå knut på oss själva för att kunna leva hälsosamt, utan kräva bättre villkor tillsammans tycker jag. Också en anledning till att jag tycker att individuella bantningstips suger, hälso- och friskvård är en mycket större fråga än så.
Hej igen Clara! Återigen så har ”svara”-knappen försvunnit från tråden där du svarade mig. Så jag svarar här.
Du skrev:
Jag tycker INTE att man ska läsa på forskning själv och bilda sig en egen uppfattning. Är man inte kunnig inom att korrekt läsa och bedöma forskning (något varken du eller jag är) skulle jag säga att det kan gå väldigt snett – och risken är stor för att man helt feltolkar fakta. Jag tror att man ska lyssna på experter och kunniga personer. Sedan finns det ju absolut delade meningar om vem som är det – och här tänker vi nog kanske lite olika?
Jag har väldigt kompetenta människor i min närhet som är utbildade inom dessa frågor. Människor som jag själv bollar och rådgör med ( bla min man, min dietist, min personliga tränare/fysioterapeut, samt en vän som är psykolog med expertis inom övervikt). Gemensamt för dem är att de alla är universitetsutbildade och förstår vetenskaplig metod. Det är förstås ingen garant för att man inte är en dåre inom sitt fält – men det minskar nog risken. Det alla dessa personer har gemensamt är att de brukar tipsa om just Gudiol som ett utmärkt exempel på någon som man som glad amatör kan lära sig mycket av och lyssna på utan risk för att bli lurad.
Mitt svar:
Jag respekterar din åsikt! Att hitta källor man litar på och som är trovärdiga kan vara ett jättebra sätt att ta del av information. Och för många människor är den källan du. Du tar del av information från olika håll (Jacob Gudiol, din man, vänner, dietist osv, osv) och sen har du en megafon där du för detta vidare. Det är ju självklart inte unikt med just din blogg eller podd, så här fungerar ju all media, tryckt som digital. Många som inte är experter blir experter idag.
Jag undrar dock, och känner inte att jag har fått svar på detta än, hur ser du på detta enkla faktum:
Om bantning fungerade, varför bantat vi fortfarande?
Jag är genuint intresserad av dina tankar och menar inget dumt alls med min fråga!
Tänker du att bantning är ett tillstånd som är konstant för vissa människor (alltså de som ”inte kan äta utan att gå upp i vikt”)?
För att vi lever i ett samhälle med alldeles för mycket stillasittande och alldeles för lättillgängliga och goda kalorier – detta i kombination med stenålderhjärnor som ÄLSKAR sådan mat. Någon form av kalorirestriktion behöver de flesta av oss ägna sig åt om vi inte vill gå upp i vikt för mycket på sikt. Jag tror på att fundera på sitt eget ansvar och sin egen möjlighet att fatta bättre beslut – men sedan tror jag också på att som samhälle verka för en förändring. Där finns mycket övrigt att önska.
Tack för att du svarade på frågan, det är verkligen grymt att du tillåter din blogg att vara en plats för olika tankar och åsikter!
Jag förstår hur du tänker, och du är ju absolut i majoritet ☺️Argumenten som jag har lyft här är jättefrämmande för många, och känns till och med farlig för en del. Är det verkligen ansvarsfullt att tänka så här känner man ju! Och det är ju inte konstigt, det jag säger går ju tvärtemot ALLT man hört i hela sitt liv.
Att du tänker att det är rimligt att leva hela livet med kalloriunderskott gör mig ledsen för din skull. Men som sagt, det är ju inte alls ovanligt att tänka just så. Det du menar när du säger ”kalorirestriktion behöver de flesta av oss ägna sig åt” är därmed att de flesta människor ska ägna sig åt livslång bantning. Kamp och kontroll hela livet.
Överviktforskaren Erik Hermansson säger det bra tycker jag. När han får frågan ”Varför ska man inte banta” säger han: ”För att det inte fungerar. Kroppen har sitt egna system att reglera vad vi väger. Vikten vi förlorar kommer tillbaka, vilket har med ett starkt fysiologiskt försvar att göra.”
Han får sedan frågan ”Kan man motverka effekterna av övervikt på hälsan?” och svarar då så här: ”En stor del av den ohälsa som är överrepresenterad hos överviktiga kan kompenseras med andra hälsofrämjande insatser som motion, bra mat, god sömn och återhämtning och socialt kapital. Vi kan alla, oavsett vad vi väger, få en bättre hälsa genom att leva på ett balanserat och hållbart sätt som vi mår bra av.”
KÄLLA: https://www.svd.se/a/gEa4PL/forskare-att-vara-tjock-ar-ingen-sjukdom
Jag har svårt att tänka mig at Clara i sitt svar menade att kalorirestriktion = kaloriunderskott. Uppfattade det snarare som att i dagens samhälle med så enkel tillgång till kalorität mat måste man tänka på att inte ge efter för varje infall som stenåldershjärnan får.
Sen funderar jag att olika personer kanske läser in olika saker i begreppet bantning. Det som en del bara ser som att göra lite ”bättre” val, utan att det egentligen känns som att de uppoffrar särskilt mycket, kanske andra tycker är väldig jobbig bantningskur. Själv tänker jag absolut på vad jag äter, och kunde eventuellt ned något kg, men det viktiga är att uppehålla min hälsa och ork även då jag inte är purung längre (är 40+). Drömmer till exempel om att göra långa vandringsresor med maken då barnen flugit ut, och det går ju inte för sig utan att jag håller mig i någotsånär form.
Så intressant att läsa alla kommentarer här, jag tror precis som Patricia att olika människor har olika definition för vad som kallas bantning, det som Erik beskriver, ”motion, bra mat, god sömn och återhämtning” ser ju en del exempelvis som bantning (eller livsstilsförändring). Fetma/övervikt är komplext, många faktorer som påverkar, men helt klar är det så att vårt samhälle är en viktig del, med den lättillgängliga och inte särskilt mättande energitäta maten runtom oss och hög stress etc som gör att det kan vara svårt att få ihop tid/ork att laga sin egen mat hemma. Det är också så att aptit/hunger rent genetiskt varierar väldigt mycket mellan oss människor, så en del har svårare än andra att klara att hålla sin vikt på en hälsosam nivå. Då tycker jag att det är härligt med Clara som ärligt kan beskriva sin resa och även en intressant jämförelse med systern som kan äta en bit av en Daim och glömma den sen. I vilket fall, intressanta diskussioner att följa här i kommentarerna!
Nej precis – går man på kaloriunderskott resten av livet svälter man ju ihjäl. Kalorirestriktion är något helt annat däremot. Och något de flesta redan använder sig av i någon form. Tex när man avstår från att äta upp exakt alla kakor på fatet, eller avstår att äta en kanelbulle till frukost fast det är mycket godare än gröt.
Men kalorirestriktion är ju långt ifrån samma som kaloriunderskott? Jag har levt som elitidrottare under många år och behövde äta ca 4500 kcal per dag för att kunna träna som jag gjorde. Nu efter karriären med ett stillasittande kontorsjobb och ett livspussel med barn som inte medger flera timmars träning per dag ser mitt energibehov radikalt annorlunda ut. Där jag tidigare helt oreflekterat kunnat äta exakt vad jag varit sugen och lite till och ändå knappt fått ihop nog med kalorier, behöver jag nu begränsa mig. Det funkar inte längre att ta extra mycket olja på salladen, en stor klick smör + jordnötssmör i frukostgröten, ett extra glas juice, osv. Jag ser det inte som att jag bantar men jag behöver lära om mitt ätbeteende, och jag behöver justera en del vanor för att inte bli för tung för vad mina av elitidrotten utslitna knän och fötter pallar.
Tänker att det är samma för det flesta andra oaktat elitidrottande, särskilt upp emot medelåldern, efter småbarn osv. Om ens (o)vanor gör att en sakta men säkert ökar lite lite i vikt varje år, behöver vi kanske införa kalorirestriktioner/banta/tänka på vad vi äter osv, för att motverka den trenden.
Och obs, det är extremt svårt att göra ”bra” val i dagens stillasittande samhälle, högbelönande skitmat är lättillgänglig och billig överallt och oerhört begärligt för oss med stress och press i jobb och privatliv och dålig sömn.
Sophie! Jag tycker du verkar ha en jordnära syn på problemet utan att bli påverkad av kulturella svängningar i temat. Att ha ångest ger matproblem, att ha matproblem ger ångest. Och att få ångest är något som många flickor får när de går in i puberteten, hormoner? evolutionens sätt att jaga partners för att vi ska föröka oss? En ätstörning kommer aldrig utan ångest och det är sjukvården och vår kultur väldigt bra på att lägga på oss och maskera det som hälsa. Men ideal ändras hela tiden, och det är alltid kvinnoideal aldrig mansideal. Jag har varit vegetarian för planetens skull, fick ångest av kosten. Åt paleo i 4 år, massa ångest och fick sjukdomar som jag inte ens hade benägenhet att få. Kanske är evolutionen för viktuppgång viktig som ett skydd, många går upp i vikt under och efter en graviditet, finns det någon mening i det? Kroppen behöver kanske återhämtning, vad händer då när kvinnor inte tillåter kroppen det. Kropp och hjärna hänger ihop. Jag tror detta är ett komplext ämne att skriva om, det går inte att göra matstudier då vi alla skulle påverkas olika då vi har olika genetik, kanske skyddar en sak mot en sjukdom medan samma sak gör att den uppkommer. Att lyssna på sin kropp är nog viktigast, och ta tillbaka sin egen röst och inte höra samhällets som format oss. Vad behöver du för att må bra? Kanske är livet mer värt att leva om vi får känna oss fria från sådana här strukturer och lär oss att förstå att saker i livet förändras hela tiden, man är ung sen gammal, man är smal sen rund, man arbetar sen arbetslös, man är frisk sen är man sjuk, men du är alltid människa och värd massor, oavsett, så distansera dig, all information och människans vilja att försöka förstå allt gör oss också sjuka.
Hej Elin, tack och detsamma till dig. Jag håller med dig till 100 % ❤️
❤️
En fantastisk blogg med så mycket kärlek och värme.
Omtanke, tänkvärdheter och underbara texter och levande bilder. Jag blev glad och inspirerad och faktiskt lite lycklig när jag hittade din blogg och började läsa. Tack!
Bantningsavsnittet på podden blev jag dock sorgsen av. Den var ärlig men handlade inte så mycket om god hälsa utan mer ohälsa tycker jag.
Ohälsa i form av ”bantningstänk”. Mycket problematiska tankar och det ska man ju också prata om förstås men kanske inte klä det i hälsa när det egentligen är precis tvärtom.?
Jag tror inte det är nyttigt vare sig för kroppen eller knoppen att tänka bantning. Jag tror det skadar mer än gör nytta. Jag tror man mår bättre på sikt av ett helt annat tankesätt än bantning och kalorier.
Heja Clara och Malin!
Övervikt är ett stort problem i vårt samhälle – på många olika sätt – och det är klart att vi måste våga prata om det! Bra jobbat!
Menar du på fullaste allvar att vi inte vågar prata tillräckligt om övervikt och problem kopplade till det?! Det är väl ändå det mest uttjatade ämne som någonsin har funnits? Ingen nu levande människa är inte medveten om detta. Särskilt inte tjocka personer. Jag tycker det vore bättre om vi istället pratade lite mer om hur vi kan må bra och slippa hata oss själva för vår övervikt ett helt liv för att sedan dö precis lika tjocka som någonsin.
Hej! Älskar veckans avsnitt! Så generöst ni delar med er och bra stöttepelare nu efter decembers lite extra goda veckor.. 😀 Inte sugen på att fasta, men gillar verkligen variationen av olika matvanor under året.
Jag har olika missbruk i släkten, tex överkonsumtion av mat, av alkohol, av socker, av spel, etc. Vet att jag därför behöver hejda mig och ha diciplin, annars skulle jag lätt kunna äta dubbla portioner bara för att det är gott och vänja mig vid det! Tycker det är intressant hur hjärnan och vanor påverkar ens ”autopilot” särskilt när man är nedstämd eller lite sliten. Det här avsnittet innehöll många tips som jag uppskattade och en vanlig sund inställning till bantning. ⭐️
Vill även jag passa på att reflektera över det här med att minska i vikt. Från tonåren började jag lägga på mig och har i princip bantat till och från mellan 16 års ålder och 40 års ålder (den berömda jojobantningen). Strax innan 40 så nådde jag min maxvikt. När jag slutade att direkt banta och gjorde smärre förändringar som att i mitt fall äta något mindre sötsaker och lite mindre portioner (ingen jättestor uppoffring) så gick jag under en 10-årsperiod ned 30 kilo. Nu har jag inte haft mens på snart ett år och min kropp reagerar annorlunda. Jag har gått upp 7 kg och vet just nu inte riktigt hur jag ska vända trenden. Jag vet vad som inte funkar men inte riktigt vad som krävs just nu. Tycker podden igår var bra och håller med dig Clara om att viktväktarna funkar då de flesta jag känner som lyckats gå ner och hålla sina resultat har använt sig av dem. För egen del har jag tröttnat och det har aldrig blivit det långvariga resultat jag hoppats på de gånger jag viktminskat med dem och jag hade inte heller någon aning om att det var så känsligt att prata om viktminskning, det har gått mig helt förbi.
Team Sophie 🫶
Klimakteriet är kroppens sätt att sakta ner åldrandet, så varför går man då upp i vikt? Jo förmodligen för att det gynnar kroppen. Mat, rörelse, sömn, vila och ett syfte är viktigt. Vad tror ni händer när detta blir satt ur balans? Är samma sak nyttigt för kroppen som är nyttigt för själen? Kanske man måste mata båda för sin hälsa?
Alla är saliga i sin tro, men kanske det är dags att lyssna inåt på vad kroppen vill istället för att låta hjärnan prata då det egentligen bara är ett resultat av egot som samhället format. Att vara präktiga och duktiga inför vad vi alltid lärt oss är inte vägen att gå, slarva till er lite.
Ta hand om er därute, oavsett hur just ert välbefinnande ser ut❤️
Hej! Brukar alltid tycka att du har så klokt resonemang Clara. Men i detta avsnitt har jag faktiskt svårt att hålla med dig. Jag ser så många som mår så psykiskt dåligt och sonen berättade att en femtonårig tjej varit borta från skolan i månader pga anorexia. Mkt trevligare när du pratar om din träningssatsning.
Jag blir nästan full i skratt av vilka utläggningar och långa paragrafer detta ämne genererar.. kan man bara få vilja gå ner i vikt liksom? 🙂
Gillar att ni tar upp ämnet. Jag har lidit av hetsätningsstörning i 30 år och nu ÄNTLIGEN blivit frisk och äter lagom och regelbundet (och har blivit normalviktig). Det som hjälpt är att följa ätstörningsvårdens matplan, dvs hyfsat normal kost, i hyfsad mängd och på hyfsat bestämda tider. Plus självmedkänsla och terapi, både kbt och psykodynamisk.
Jag hade samma problematik, men inte lika många år. Kärlek till dig❤
Jag tycker att det är intressant att själva tesen till att ämnet tas upp i podden är för att vi ska vara ärliga med att det bantas och att influensers som är smala inte äter all skräpmat som de lägger upp på bild. I samma andetag pratas det om viktnedgång för hälsans skull. Och ja, det finns såklart hälsoaspekter med det mesta här i livet. Men jag tycker att det vore mycket mer ärligt att säga som det är; Clara vill gå ned i vikt för att vara mer nöjd med sin spegelbild och känna att hon kan ta bra foton på sig själv till blogg och annat. En helt naturlig önskan som vi är så många som kan känna igen oss i. All forskning som hänvisas till ovan som visar på att övervikt är skadligt är mestadels gjord på mycket överviktiga personer. Och oavsett BMI eller midjemått kan vi nog alla hålla med om att Clara aldrig befunnit sig på dessa nivåer. Smärta i kroppen hade förmodligen försvunnit enbart med att tillsätta träningen med PT.
Jag tycker att det är så fascinerande att hela den här diskussionen handlar om att man SKA få prata om viljan att banta och ge tips till varandra för att det är ärligt. Men att vi fortfarande inte riktigt kan säga varför vi bantar. För helt andra ytliga skäl en de hälsomässiga vi så gärna vill hålla oss fast i. Tänk så många som går till gymet för första gången och svarar på frågan om varför med ”För att jag vill må bättre och orka mer”, när man egentligen menar ”Mina kläder passar inte längre, jag känner mig ful och vill göra en förändring för att känna mig duktig”.
Om vi ska bryta tabun tycker jag vi ska vara helt ärliga mot oss själva. Precis som Clara påpekar i ett annat poddavsnitt ”Malin, om du inte varit smal hade du också svettats ute i löparspåret”. Alla vet att träning är bra men det är fortfarande inte helt säkert om bantning är bra. Däremot vet vi att för att gå ned i vikt är det minskat matintag som gäller. Och gå ned i vikt ger beröm från omgivningen, får dig att bli bekräftad och känna dig duktig. Känna dig bra som står över alla frestelser, som försakar dig det goda. Frosseri är ju till och med en av dödssynderna, klart vi känner oss duktiga om vi avstår!
Förlåt för mitt långa ramblande sent i denna diskussion som förmodligen helt dött ut, men kunde inte låta bli.
Det är klart att utseendet är en faktor! Det har jag aldrig någonsin hymlat med. Tyckte det var svintrist när jag inte längre kom i mina fina vintageklänningnar och jag inte längre kände mig fin på bild. Vi hade faktiskt en lång utvikning om det i poddavsnittet som klipptes bort (orginalavsnittet var nästan en timme och vår podd är ju ett halvtimmesformat) som handlade om detta. Vi som inte är modellsnygga har vår karisma och utstrålning att tillgå. Och när man känner sig oattraktiv (vare sig det är fel skor, fet lugg eller flyende käklinje) så är det lätt hänt att man minskar på interaktionen med andra människor. Och när man slutar prata, skratta, möta blick så blir man ännu mindre bekräftad och mår ännu sämre. Att känna sig fin gör alltså att man utsätter sig för situationer där man kan känna sig finare – för man utsätter sig för situationer där man får bekräftelse av andra människor. Kanske tragiskt att vi människor är så ytliga – men det verkar ju ligga i vårt DNA.
Jag tycker att hälsan vs utseendet ofta sätts mot varandra i bantningsdiskussioner. Men om man är överviktig och bantar på ett vettigt sätt, dvs inte genom att svälta sig / äta ensidiga dietprodukter osv, så är ju bantningen både hälsofrämjande och viktminskande. Om jag byter ut den dagliga chokladstången mot en skål naturell yoghurt med bär, samt lägger till en 30 min promenad varje dag, så så är det ju endast positivt för min hälsa, samtidigt kommer jag också att gå ner i vikt med tiden.
Såg en gång ett tv program, där personen hade för vana att dricka en cider eller 1-2 glas vin nästan varje kväll. Dietisten räknade ut att bara genom att sluta med det, kunde hon gå ner i vikt 10 kg på ett år! Tänk vilka otroliga hälsoeffekter det valet skulle ge på så många olika sätt!
Nej det klart att hälsa och utseende inte är motsatsen till varandra. Är man sjuk ser man ju oftast inte ut som sitt bästa jag. Därmed inte sagt alltid. Det finns ju många vittnesmål om människor som gått ned i vikt på grund av depression eller andra sjukdomar som ändå får applåder av sin omgivning. Viktnedgång och bantning sitter så djupt i oss att det till och med kan finnas ett värde för vissa att riskera sin hälsa för att uppnå den.
Det finns så många bottnar i den här diskussionen. Självklart är att äta mycket frukt och grönt, rika på näringsämnen i stället för tomma kalorier i form av snabbmat är både hälsosamt och främjar viktnedgång. Men det är inte detsamma som att viktnedgång automatiskt är hälsosamt. Det är väl det jag vänder mig emot. Ska diskussionerna vara ärliga så tycker jag vi ska vara det fullt ut på nåt sätt. Varför är det ”bättre” att vilja gå ned i vikt av ytliga skäl än de hälsosamma? DET hade varit ett intressant ämne tycker jag…
Det hade varit kul att höra diskussionen som blivit bortklippt Clara, även om det kanske hade resulterat i ett för långt avsnitt :).
Mycket kloka tankar, Lena! Tycker du sätter fingret på några helt centrala saker här.
Menar förstås varför är det bättre att gå ned i vikt av hälsosamma skäl än de ytliga… Typiskt att jag helt vände på begreppen.
Clara, jag förstår att du pratar utifrån hur du känner inför dig själv här så detta är inte riktat mot dig utan mer generellt. Men är det inte märkligt att när vi pratar om utseende kopplat till vikt så är det ofta för givet taget att bli snyggare=bli smalare. En smal kropp är en vacker kropp och tvärt om. Malins kropp blir lika med snygg för att hon är smal medan du känner att du behöver banta för att bli snyggare. Jag tänker likadant om mig själv men när jag ser på andra tänker jag verkligen inte så. Runda, fylliga, tjocka kurviga kroppar kan ju vara hur vackra som helst och inte automatiskt ”fulare” än smala. Detta är väl självklart men tycker att vi så lätt fastnar i oreflekterande omdömen om att smal=snygg och tvärtom. Sen måste man ju inte förhålla sig till hur andra bedömer ens kropp alls utan den kan bara få vara 🤩
Ja, du sätter verkligen fingret på något här, Lena!
Jag upplevde avsnittet som sorgligt och onödigt fokuserat på vikt. Kroppshets/dietkultur maskerat i ”hälsa”.
Tror vi skulle ha mycket att vinna i vår hälsa om vi frikopplade vikt från allt det andra (motion, bra kost, sömn och återhämtning t.ex.).
Tack för ett bra poddavsnitt! Tycker det sades mycket kloka saker som jag tog åt mig av. Jag har gjort precis som du och berättat för väldigt många i min omgivning att jag går på diet just för att folk ska veta långt innan varför jag kommer tacka nej till efterrätten eller varför jag i stort sett aldrig följer med mina jobbkollegor ut på lunch till exempel (de skulle ju tro att jag hade något emot dem om de alltid frågade mig om jag vill följa med och jag varje gång svarade nej utan att förklara varför). Det svåra för mig är att jag inte har långt kvar till min målvikt och då är många mer än villiga att ifrågasätta varför jag försöker gå ned i vikt. Det här är svårt för att det är precis som att jag i och med att jag berättar om min diet, gör att det tolkas som att jag vill framställa mig själv som överviktig fast jag inte är det. Men det är svårt, känns som om oavsett vilken metod man väljer för att gå ned i vikt eller oavsett hur man gör så kan det ifrågasättas, eller inte låtas vara utan åsikt från de som vet. Tyckte ändå om din berättelse och jag är glad över att höra att WW är bra. Har velat gå med men då lär folk få panik på riktigt över om jag verkligen mår bra då jag inte kan klassas som överviktig. Ser fram emot kommande podavsnitt, mycket trevligt att lyssna på er två tillsammans!
Skit i folk! You go girl! (Inte så lätt jag vet..) Det är ditt liv, du bestämmer! 💪
Vilket bra avsnitt ni fick till. Intressant diskussion och jag tycker det är ärligt och inspirerande när du inte hymlar med saker och ting, utan säger som det är. Jag är glad att du vågar, trots eventuell kritik!
Att läsa det här kommentarsfältet är perfekt exponeringsterapi för kroniskt konflikträdda!
Jag ser goda och mindre goda resonemang och känner mig kluven – inser: jag vill kunna äta kakan OCH ha den kvar. Bakåt sett tillhör jag flera generationer av smaluppmuntran och ser hur det plus omvärlden (kapitalismen/patriarkatet) får mig att känna mig duktig om jag går ner i vikt. Ett arv från min mormor, till min mamma, till mig – största delen av mitt liv har jag avskytt min kropp och känt mig ”för stor” oavsett hur det verkligen har varit. Positiva kommentarer kring min kropp har kommit när jag gått ner i vikt, inte upp. ”Nu är du fin.” Och jag vet att ingen med flit menat något illa, men nu när jag står här med en egen dotter vill jag verkligen inte föra traditionen vidare; vill inte att hon ska känna så som jag har känt.
Jag avundas acceptansen som många inom kroppspositivismen känner, den känns så långt bort för mig…Men att inte kunna uppnå den får mig också att känna mig ännu mer misslyckad. Allt blir så svart eller vitt, rätt eller fel. Kanske borde mitt mål ”bara” vara att bli kroppsneutral? Sluta hata men inte heller älska kroppen? Bara låta den vara och ta hand om den.
Frågan vi kanske ändå borde ställa oss är vem som tjänar på det vi gör? Är det någon som säljer tjänster eller ett stort kommersiellt företag som säljer viktminskningskurer eller en massa överprocessad skräpmat (oftast under samma företagsparaply) eller är det individen – alltså du själv?
Oj. Inga vetenskapliga inlägg från mig. Men…
Ville bara tacka för att du vågade prata om bantning. Djävligt bra faktiskt. Uppfriskande.
Hej,
Tack för ett bra avsnitt om bantning. I denna tid av överflöd med mat och socker så är det inte så konstigt att vi som befolkning i ett av världens rikaste länder går upp i vikt tänker jag. Och jag tror att du har helt rätt att fokus ska vara på kärlek mot sig själv och sin kropp vilket inte är helt lätt i denna tid när det känns som om vi kvinnor förväntas ha perfekta kroppar och hem och barn. Jag själv har ett stört förhållande till mat och träning vilket jag tyvärr ärvde av min mamma som hade ätstörningar när hon var ung. Jag har varit med i viktväktarna när jag var ung men jag var tvungen att sluta eftersom jag började utveckla en ätstörning med all fokus på mat och vad jag stoppade i munnen. Nu som två-barnsmamma är jag överviktig men jag försöker hitta ett mer normalt förhållande till mat och träning för jag vill inte att mina barn ska ärva ett ätstört förhållande till mat men det är inte helt lätt. Så jag tänker att det får ta lite tid istället och det är bättre för mig och mina barn att de har en mamma med lite övervikt som visar upp ett normalt förhållande till mat och kärlek till sin kropp (även om jag inte alltid känner så) istället för självhat och späkning som var min uppväxt. Som med allt annat så får man försöka hitta sätt som funkar i sin egen vardag och överväga vad som är bäst i just sin egen situation.
Jag vill också tipsa om en av mina favorit podcasts som heter Maintenance Phase som två väldigt kunniga och roliga journalister håller i. Deras avsnitt om BMI och värför det borde skrotas var väldigt bra. Som med allt annat så måste man se på människor som de individer de är och för vissa pga deras gener så är mer underhudsfett inte så farligt och för andra är det väldigt skadligt.
https://open.spotify.com/episode/5Hm6oJt40eeAHhKseCtju8?si=TcIqA7PeSlyZ3Rzh83oT0Q