Nu har det gått ett år sedan jag opererade bort min sköldkörtel. Jag får ofta frågor om hypertyreos, sköldkörtelproblem, insättning av levaxin och hur jag mår sedan operationen. Så jag tänker att jag gör ett inlägg nu som jag kan hänvisa tillbaka till när någon frågar.

Min sköldkörtel började växa (som jag kan minnas) i slutet av min graviditet med Ulf. Minns att jag reagerade för det först när jag såg mig själv på bild. Tänkte -Har jag alltid haft den här knölen på halsen utan att lägga märket till den? Men det var först när en läkaren påpekade knölen som jag insåg att den kanske inte var helt normal. Sedan var den utredningen igång…

Här var jag säkert femton kilo tyngre än jag är nu och det förstärker kanske intrycket en aning – men jag kan inte förstå att jag stod ut med knölen? Jag kunde inte ha tighta tröjor utan att det kändes som att jag skulle kvävas. Ändå hade jag perfekta sköldkörtelvärden – så tillväxten påverkade uppenbarligen inte den biten av måendet.

Sedan knölen upptäcktes har jag gått på otaliga ultrajud och gjort flera biopsier för att säkerställa att det inte är något farligt i knölen. Och eftersom jag tyckt att operation har känts otäck (särskilt när knölen är ofarlig) har jag hela tiden skjutit på det. Men på en läkarkontroll märkte vi att knölen växt med typ åtta centimeter på ett år, att jag började få problem att andas när jag låg på rygg och hade rethosta som aldrig gick över. Och då förstod jag att det var dags att ta bort den.

Jag behövde operera bort hela min sköldkörtel – och det är jag glad över, med tanke på vad som hände senare den våren. Operationen minns jag såklart ingenting av men dagarna efteråt var hemska. Hade absolut ingen röst, den vidrigaste nackspärren och kunde inte svälja. Hade inte fattat att jag skulle må så pass dåligt så jag var glad över att få vila hos min syster i nästan en vecka innan jag åkte hem. Inte ansvar för några barn eller någonting – jag blev så otroligt ompysslad. Och som tur var blev jag snabbt bättre. Var igång och tränade igen efter tre veckor vill jag minnas. Det allra jobbigaste var dock att stämbanden var så trötta och kraftlösa. Det dröjde nästan ett halvår innan de blev helt som vanligt igen.

Fem dagar efter operationen

Dagen efter operationen började jag äta levaxin och det kommer jag behöva äta resten av livet. Många som börjar med levaxin klagar på svårigheterna att hitta rätt dos. Jag har dock inte upplevt några som helst svårigheter med detta. Jag tar tabletten direkt jag vaknar på morgonen och sedan tänker jag inte på den på hela dagen. Ibland glömmer jag att ta tabletten men märker inte av det heller. Jag mår jättebra, är i balans och är så glad över att slippa hostan. Däremot går jag och tar blodprov då och då – för att säkerställa att dosen fortfarande är rätt.

Så här är min profil idag

Och från andra hållet (förlåt för snorkig min, men man blir en mallgroda när man har fått halsgropen åter)

Och ärret syns knappt alls – bara om man zoomar ser man det precis i halsgropen. Jag har haft det täckt med microporeplåster hela våren och sommaren för att skydda mot solen. Och kommer vara noga med att smörja med solskyddsfaktor även denna vår och sommar. Men plåstra behöver jag inte göra längre.

Det tog ganska lång tid efter operationen innan själva svullnaden gick ner och jag fick tillbaka mitt ”vanliga” halsutseende. Och sedan hände något jobbigt. För jag opererades ju i slutet av februari och kring min födelsedag i april hörde läkaren av sig och sa att de äntligen hade analysen färdig av vad min knöl hade innehållit. Det i sig känns ju som en orimligt lång tid – men eftersom jag visste att det inte kunde vara något farligt så brydde jag mig inte om det.

Men läkaren berättade då att de hade hittat en tumör i min sköldkörtel och förstadiet till cancer. Han berättade det lika odramatiskt som om det var en fråga om priset på potatis typ. Men jag trodde att jag skulle kräkas när jag hörde det. Blev så chockad och bestört – även om han förklarade för mig att det sannolikt ändå inte var någon fara eftersom hela sköldkörteln nu var borta. Men att de skulle behöva analysera knölen ytterligare för att veta om jag också skulle strålas…

Jag gick som på nålar en bra bit in i juni innan de äntligen ringde upp med det lugnande beskedet att ingenting mer behövde göras. Tumören var godartad, jag behövde inte strålas och jag var att betrakta som frisk.

Frisk har jag fortsatt att känna mig. Frisk, fri och väldigt tacksam över den saken.