Februari gick i läsningens tecken och jag påbörjade väldigt många böcker – men avslutade färre. Jag inledde med Sigrid Undsets Kransen men somnade så många kvällar att jag beslöt att lägga bort den. Jag började därefter på Lars Myttlings Simma med de drunknade och konstaterade att det nog är en utmärkt bok men inte alls vad jag har lust att läsa just nu. Jag påbörjade Bröst och ägg av Mieko Kawakami som jag fått hem som recensionsexemplar men tog mig bara några kapitel innan jag tappade intresset. Sedan läste jag några kapitel av Boktjuven av Markus Zusak och förstod att detta säkerligen var en storslagen roman men att andra världskriget och tragisk död illa passade min sinnesstämning. Slutligen försökte jag mig på något lättare nämligen En kvinnas övertygelse av Meg Wolitzer. Men den var så larvig att jag fick lägga bort den. Så som det ofta blir när amerikaner ska skriva om feminism och man tvingas genomlida analyser på nivå 1a.

Jag har lovat mig själv att läsningen just nu ska vara njutbar och rolig – för endast då förmår böckerna locka mig i säng om kvällarna. Jag lägger därför snabbt bort all läsning som jag inte finner intressant. Till min glädje slutförde jag dock ändå två böcker i februari!

Vad jag läste i februari

Samtal med vänner – Sally Rooney

I januari läste jag Normala Människor av Rooney och skrev så här på bloggen. Jag tycker så mycket om Sally Rooneys språk. Flytet, dialogen och hennes intressanta personskildringar. För att inte tala om sexskildringarna. Makalösa! Hon lyckas skriva utan att man blir generad, störd eller irriterad. Och det omdömet kvarstår även efter läsningen av hennes debutroman. Jag slukade den och får erkänna att jag istället för att skriva på min egen bok låg i sängen och glufsade i mig Normala människor med stor aptit.

Så här står det på baksidan:

Frances är en skarp och distanserad student och praktikant hos en litterär agent i Dublin. Hennes bästa vän och före detta flickvän är den vackra och självupptagna Bobbi. Under en poesikväll träffar de fotografen Melissa och hennes skådespelande man Nick. Frances imponeras mot sin vilja av det äldre paret och det som börjar som en ironisk och oskyldig flirt med Nick leder snart till en djupare relation. Ett skådespel av skiftande lojaliteter och kärleksförbindelser byggs upp mellan de fyra och när relationerna med Nick, Frances olycklige far och Bobbi börjar skaka får Frances allt svårare att behålla sin kyliga distans. Samtal med vänner är en roman om avundsjuka, klass, sex, politik, vänskap och kärlek i samtiden berättad med stor tonsäkerhet och värme.

När jag hade läst färdigt den utmärkta boken och var glad för upplevelsen gjorde jag misstaget att börja se filmatiseringen på HBO. Eftersom Normala Människor var en sån fantastisk filmatisering hade jag stora förhoppningar även på denna. Men nej. Jag fann huvudkaraktärerna vämjeliga och Nick värst av alla. Sällan har mindre kemi skådats mellan ett kärlekspar. Och alla karaktärer blev i rörlig bild så osympatiska och tråkiga att jag riktigt rasade. Ångrar att jag började se den eftersom den faktiskt förstörde mina känslor inför boken. Så mitt starka råd till andra är: läs boken men se INTE filmatiseringen.

Natt och Dag – Virginia Woolf

Woolfs författarskap är något jag känt att jag borde utforska ändas sedan jag läste litterär gestaltning och alla utbredde sig om hennes storhet. Trots (eller kanske på grund av) denna känsla dröjde det tills jag uppnått trettiosex års ålder innan jag gjorde slag i saken. Jag valde då en av hennes tidigaste verk, Natt och Dag, som utspelar sig i Londons intellektuella kretsar ett par år före första världskrigets utbrott

Så här står det på baksidan.

Umgängeslivet bland släkt och vänner i Londonsocieteten roar inte längre Katharine Hilbery. Hon vill göra uppror, men alla vägar verkar förbjudna. Inte ens den förestående förlovningen med litteratören William Rodney tycks kunna rubba de invanda mönstren.
En dag kommer den unge juristen Ralph Denham på besök i familjen. Katharine och Ralph känner en ömsesidig attraktion, men mellan dem gapar en social avgrund.

Natt och Dag ger en intressant inblick i Londons intellektuella kretsar och de kvinnor som kämpade för rösträtt under den här tiden. Jag blev väldigt fängslad av Woolfs språk och beskrivningar och av att försöka dechiffrera vad som egentligen försiggår på insidan av Katherine Hilbery. Hennes känslor för och relation till Rodney påminner mig mycket om Martinas känslor inför Gustav i Maken av Gun-Britt Sundström. En kärlekslös kärleksrelation där kvinnan strider med sig själv för att övertyga sig om att älska den som det är mest praktisk att älska. Ganska lite händer egentligen – men desto mer sker på insidan av romankaraktärerna.

Är Woolf en författare som tillåter sig lyckliga slut? Jag försökte öka läshastigheten för att ta reda på svaret. Men Woolf är svår att jäkta då språket kommer i vägen. Karaktärernas olika sinnestillstånd skildras så detaljerat och omsorgsfullt att man missar viktiga detaljer om man läser för fort. Vilket i sin tur gör läsningen ointressant och delvis obegriplig. Woolf kräver mitt makliga tempo.

»Ingen roman torde bättre lämpa sig som introduktion till de kommande, mer modernistiska. Här finns fröet till det som komma skall, och här finns som grundval den skarpa intelligens, den stora nervkänslighet och protesten mot social arrogans, som från första stund utmärker författaren.« 

Så står det i förordet av Ruth Halldén. Betyder detta att Woolfs senare verk innehåller ännu mindre faktisk handling och ännu fler skildringar av själsliga skiftningar? Det avskräcker mig lite, eftersom jag vet med mig att jag är ganska ointresserad av modernistiska romaner och experimentell romanform. Kommer jag mäkta med? Det får vi se. Men jag ska absolut ge det ett försök. Och nu undrar jag om någon av er har tips på vilken titel av Woolf som jag borde ta mig an härnäst?

Vad jag läste i januari