“Jag blir lite trött av alla projekt och utmaningar… Utmaningar för att äta mer grönsaker, träna tillräckligt många pass, städa mer, läsa mer, konsumera mer kultur. Nu är det väl så att du Clara inte gör allt detta på en gång. Men när jag läser känner jag att jag orkar inte, låt mig bara vara! Vilket jag såklart får och att olika människor blir inspirerade av var och en av dessa utmaningar är ju jättebra“
Skrev läsaren Erika när jag skrev om min “grönsaksutmaning”.
Ja, vi är så olika varandra vi människor. Det som inspirerar den ene – stressar den andre. Och dessutom växlar det över tid i ens liv. Det fanns en period efter min utmattning när jag inte behövde en enda utmaning till. Under småbarnsåren likaså. Blotta existensen var utmaning nog. Ville bara slippa lära mig nytt och ta in ny information. Men nu ser jag det som ett friskhetstecken hos mig själv – att jag har planer, drömmar och tankar om vad jag vill utveckla. För i själva verket drivs jag otroligt starkt av utmaningar av olika slag. Ända sedan jag var riktigt ung! Minns när jag i sjuan föresatte mig att stiga upp en timme tidigare varje morgon och träna yoga. Eller i åttan när jag ville höja mina betyg och började plugga två timmar varje eftermiddag. Jag GILLAR känslan av utmaningar. Att känna att jag kan förändra saker – att makten ligger i min hand. Om det sedan inte blir precis som jag visualiserat spelar det inte lika stor roll. För då har jag i regel fullt upp med nästa lilla projekt och utmaning.
Jag njuter idag av att våga pressa mig själv lite mer – efter att inte har klarat någon press alls. Märka att jag håller för mer än jag tror. Ett vanligt men efter utmattning är annars en fobi för stress och press som till slut begränsar hela ens liv. Men tricket för mig, för att det inte ska bli för mycket, är att bara göra någon sak åt gången. Det finns ju en anledning till att mitt hälsoår och mitt nyårslöfte om att börja läsa böcker inte inföll samtidigt. Lagom utmaningar har förutsättningar för att lyckas och ger känslan av att vara i utveckling. Det tar himla lång tid att ändra ett invant beteende eller tankemönster. Men när den nya vanan väl är satt så är det ju inte längre en utmaning. Och då frigörs energi så att man kan rikta uppmärksamheten mot andra saker.
79 svar
Tack både till Erika och till Clara för era tankar kring utmaningar, ibland uppstår en så fin dialog om mycket som är svårt och viktigt. Tack!!
Här skriver du att du redan som ung peppades av utmaningar och ansträngde dig för att nå mål. Det känns lite stick i stäv med det du skrev häromdagen- att du var lat som ung.
Jag har en dotter som alltid smitit undan arbete och varit lat, men när hon själv bestämt sig för något då är hon extremt motiverad och inte det minsta lat. Jag får påminna mig själv om att uppmärksamma henne i båda fallen, så hon inte bara ska ta till sig en självbild som lat. Fick tanken att det kanske varit så för dig – du har fastnat mer i självbilden som lat än som att du är arbetsam och kämpar mot dina mål. Satt dig i ett fack istället för att inse att du är komplex.
Utifrån allt du gör och klarar är det svårt att som bloggläsare förstå hur du kan identifiera dig som lat….
Ja du har nog helt rätt i det. Vi är så mycket mer motsägelsefulla än vad vi själva inser. Och skulle tjäna på att tillåta oss en mer komplex självbild.
Men det var nog faktiskt också så att det var i högstadiet jag gick från lat/göra minsta möjliga i skolan till att sporras att uträtta saker. Däremot var jag fortfarande ganska lat på hemmaplan…hehe
Det här träffade mig. Är mitt i småbarnsåren där tvååringen kräver så mycket och en bebis på det. Nu har jag fått konstaterat högre blodtryck som jag hoppas är tillfälligt, är för ung. Hamnade på akuten. Vill bara må bra men att få hem och barn att gå runt kräver allt just nu, ingen avlastning får vi. Mannen och jag har inte hunnit ha sex på ett halvår fast vi vill. Tvååringen är vaken hela tiden tills hon ska sova. Och bebisen är vaken tills vi slocknar på kvällen. Jag vet att ett är en fas som går över. Men just nu är det mörkt.
Jag och min man har också svårt att få till det. Du är inte ensam. ❤️
Sara: Det tog över ett år för oss. Finns det någon du kan prata med? Om allt som ska göras, ditt mående, menar jag? Kram!
Kram till dig Sara!
Relaterar så till det du skriver! Upp till att minsta barnet var 3 kändes varje eftermiddag/kväll som ett maratonlopp jag bävade inför. Minns en period då det bara susade i huvudet när två barn pratade samtidigt, Greta gris på repeat i bakgrunden samtidigt som man lagar mat. Kväll efter kväll efter kväll. Då var det survivalmode men nu i efterhand förstår jag hur slutkörd jag var. Nu är dom 6 och 7 år, fortfarande massor av fix, trix och slentrianmässiga vardagskvällar men nu flyter det
Du är inte ensam!
Sån igenkänning… längtar faktiskt tills de är större! Har en jättebra BVC-sköterska som bokar in mig för ”extra mammasamtal” ibland, funkar så bra att ventilera och få pysa ut hos henne. Hoppas du också kan hitta nån ventil ❤️
Åh precis det där med småbarnsåren träffade mig också. Precis avverkat sportlov ensam hemma med en 1-åring och 3-åring. 1-åringen dessutom förkyld. Sambon jobbat kvällar.
Känner mig helt slut som artist. Det känns inte som om det finns en enda utmaning jag skulle klara av att påbörja just nu.
Clara kan inte du skriva ett inlägg om just småbarnsåren, eller kanske samla ett med sånt du skrivit tidigare? Har halkat in på några tidigare och även googlat fram något och läst flera gånger bara för att det varit skönt att läsa om någon som sätter ord på det man känner i stunden. Tror det var ett om att ha barn i åldern 1-2 år och hur intensivt det kan vara… 🙂
Jag håller med om Erika här. Det blir utmaningar hela tiden och livet med familj, hem och yrkesliv med prestation så kanske man inte vill ha många fler utmaningar. Livet behöver ha balans mellan prestation och att prestationsfri. Om jobbet har mycket prestation, så känner jag frihet att livet hemma är mer lättare och friare.
En tanke är bloggare ska skriva och inspirera. Vet inte om sjuksköterskor, lärare och ingenjörer lägger upp sin läsning, grönsaker och städning på ett sånt sätt. En idé, gör och lever.
Många intressanta infallsvinklar! Jag arbetar som läkare och hela dagarna träffar jag människor som delar med sig av sitt liv. Det bidrar nog till att jag på fritiden gärna ” vilar” mig från sånt. Jag läser mycket fakta-relaterat, och orkar då inte riktigt med skönlitteratur utöver, vilket är tråkigt. Jag hade en vision om att träna under vintermånaderna men jag känner mig så ANTI träning, vill helst bara sitta uppkrupen i soffan framför Netflix med en godispåse i hand. Så då gör jag det, även om jag rationellt vet att jag säkert skulle må bättre av att träna, men jag orkar inte! 😊 vet dock att så fort våren är här kommer varenda ledig stund tillbringas ute i trädgården, DET är avkoppling, kreativitet och fysiskt arbete allt i ett!
Exakt så!
Tack!!
Håller så himla mycket med dig! Det finns ju inte bara fysisk hälsa utan också spirituell, mental och känslomässig hälsa. Tycker det är så lätt hänt att den fysiska får allt fokus med dieter eller träning, men känner jag att jag mår bäst av att krypa upp i tevesoffan med en påse godis… då gör jag oftast det sen också! Alltså mår bäst. Har piskat mig själv att gå promenader eller tillochmed jogga när jag egentligen känt att jag borde göra tvärtemot och det blir verkligen inte bra sen. Visst kan man känna sig lite lat eller ha en tröskel för att komma iväg ibland, det är inte det jag menar. Utan just det där tydliga inre NEJet tror jag är extremt viktigt att följa – och också träna upp så det faktiskt blir tydligt!
Jag fyller mitt liv med utmaningar av den här typen utan att blogga. Tycker det blir roligare då helt enkelt. Kallar det oftare projekt dock. Nuvarande projekt: Läsa alla nobelpristagare, äta frukost varje dag, träna minst två dagar i veckan.
Ja vad härligt 🤗 heja
Och en så märklig uppfattning att man måste vara bloggare för att uppskatta en utmaning. Vilken snäv bild av vad livet kan vara? Många av mina vänner med helt vanliga jobb inom vård, skola och omsorg har utmaningar av liknande typ. Som rör alltifrån mat till städning och träning. Det krävs inte att man är en ytlig bloggare som jag för att man ska vilja förändra sitt liv
Haha, värst vad defensiv du blev. ”…en ytlig bloggare som jag”
Du verkar inte förstå vissa kommentarer alls.
Jag tror inte att någon uppfattar dig som ytlig. Däremot var det faktiskt en intressant reflektion från någon/några av kommentatorerna, tyckte jag, när de resonerade kring hur du kan hinna med alla dina utmaningar. Det framstår ju i alla fall som att det hålls igång många utmaningar parallellt.
Kosten, träningen, kulturen, läsningen, den generella effektiviseringen av livet mm.
Huuuur hinner du allt detta SAMTIDIGT, tror jag att vi är ganska många som undrar.
Inte för att utmaningar i sig skulle vara fel, men för att det ibland verkar som att du har så många fler timmar på ditt dygn än t.ex jag själv som går upp 6.45 ordnar med barnens och mina egna morgonbestyr, åker buss med dem till skolan. Sedan vidare till mitt eget jobb. Jag jobbar, hämtar på fritids typ 16.30. Buss hem. Hemma 17.00. Fixa mat, umgås med barnen, tvätta, fixa, läxor, natta barnen vid 20.30. Sedan är jag själv nästan helt slut.
Obs! Inget klag, jag gillar mitt liv. Men det ÄR svårt för mig att relatera till alla dessa utmaningar du beskriver som något realistiskt genomförbart. För när skulle jag hinna med det?
Då är det, för mig, uppfriskande att bli påmind om att du faktiskt samlar material till ditt jobb när du håller på med alla dina utmaningar. Nästan allt mynnar ju ut i många och återkommande inlägg på bloggen. Dvs, när du ”på fritiden” läser, tränar, funderar över din kosthållning mm – då förbereder du ju indirekt dina kommande blogginlägg. Med andra ord så jobbar du till viss del när du sysslar med dina utmaningar.
Varför det faktiskt inte går att jämföra med att många människor med ”normala” jobb också kan ha utmaningar. Det kan de såklart, men få kan på ett så uppenbart sätt som du knyta ihop det med sitt lönejobb.
Och det vore fint om du kunde försöka förstå det perspektivet också. I stället för att försvara dig som om du hade blivit anklagad för något.
Mitt jobb ställer stora krav på att ha en rolig och intressant fritid för att det ska finnas något att blogga om på min arbetstid. Men det är på fritiden det ska ske – precis som för vem som helst. Och sedan tankar det förhoppningsvis in energi, innehåll och inspiration till ens yrkesliv. Vilket nog kan sägas vara fallet med många av de utmaningar som vi människor antar.
Tror definitivt inte det handlar om yrke utan om läggning, personlighet och omständigheter. Jag är enhetschef inom psykiatrin vilket kan beskrivas som intensivt, tränar hårt och strukturerat fyra gånger i veckan, har en plan med min mat året runt men älskar fortfarande projekt och utmaningar!
Jag gör. Jag har en habit tracker och loggar en del av mina vanor som jag har som utmaningar.
Men jag har ingen plattform där jag berättar om det, och har ett helt vanligt kontorsjobb 😛
Interessant å lese. Jeg bruker fastetiden hvert år til å tenke ut en endring som kan gjøre godt. Et år var det å tidsbegrense sosiale medier, et annet år var det sukkerfaste. I i år er det å få en bedre døgnrytme. Stå opp til en fast tid på morgenen og dermed bli sovetrøtt innen rimelig tid. 40 dager med en annerledes vri, som noen ganger får ringvirkninger🌼
Jag trodde länge att jag peppades av utmaningar, men har insett att det nog inte är så. Jag går in för hårt, pressar mig för mycket och blir arg, besviken och ledsen på mig själv om jag inte är perfekt och uppfyller precis alla krav jag har satt på mig själv.
Det gör så klart att utmaningarna mest blir pest och pina, eftersom jag sätter så höga krav och sedan obönhörligen misslyckas.
Många intressanta infallsvinklar! Jag arbetar som läkare och hela dagarna träffar jag människor som delar med sig av sitt liv. Det bidrar nog till att jag på fritiden gärna ” vilar” mig från sånt. Jag läser mycket fakta-relaterat, och orkar då inte riktigt med skönlitteratur utöver, vilket är tråkigt. Jag hade en vision om att träna under vintermånaderna men jag känner mig så ANTI träning, vill helst bara sitta uppkrupen i soffan framför Netflix med en godispåse i hand. Så då gör jag det, även om jag rationellt vet att jag säkert skulle må bättre av att träna, men jag orkar inte! 😊 vet dock att så fort våren är här kommer varenda ledig stund tillbringas ute i trädgården, DET är avkoppling, kreativitet och fysiskt arbete allt i ett!
En utmaning kan vara så mycket. Som en del säger, när man är riktigt dålig är en dusch en stor utmaning. Men om man fastnar i att inget känns roligt, då är det nog bra att ge sig själv lite inspiration/input. Bara att läsa, eller kanske klottra/teckna en stund. Vad som helst som gör en lite glad, o ger energi så man kanske orkar ngt mer ansträngnande till o med.
Tack snälla för att du skriver och påminner om att blotta existensen är utmaning nog nu mitt i småbarnsåren. Det lyfter en enorm vikt från axlarna på mig inför en sån här text, inför allt om utmaningar. Jag kliver upp varje dag, får alla att överleva, ordnar mat på bordet, håller ihop fram tills läggdags. Just nu är det utmaning nog. Tack för att du visar att du vet det ❤️
Saga, jag känner precis likadant. Har en 3.5åring och en 1.5åring. Har både jag och barnen borstat tänderna åtminstone en gång under dagen så är jag glad. Haha.
Kram ❤️ jag vet hur det känns. Det kommer bli bättre även om det kanske är en klen tröst just nu när det är så tungt
Håller med, så många kloka reflektioner, och olika infallsvinklar! Efter min utmattning, och som förälder till fyra, varav två med neuropsykiatriska diagnoser, ligger min största utmaning absolut i att inte göra för mycket, och inte göra för mycket för andra ( läs barnen). Det måste bli något litet kvar till mig, ett space där jag får ta hand om mig, och göra det jag behöver för att jag ska må bra. Ibland är det att vila, andra gånger att blogga, eller läsa. Jag upplever dock att jag får kämpa väldigt hårt för att kunna tillåta mig det, då det känns så onödigt/själviskt/slött…Vilket gör det till en utmaning. Så en tanke till er som känner er triggade av t. ex. Claras utmaningar kanske är att ni, liksom jag och många andra, behöver utmaningen att koppla av mer och/eller sänka kraven, istället för att lägga till extra. Inte lätt, för samhället är så otroligt prestationsinriktat och vi dras med. Men just därför så otroligt viktigt om man känner sig pressad. Visst duger det gott att ”bara” kämpa på utan att lägga på utmaningar. Andra gånger dock, är det precis som Clara skriver, det man behöver för att komma igång, få mer livslust och motivation❤️🔥Heja oss alla, vad vi än gör, skulle jag vilja avsluta med. Vi är ofta så mycket bättre än vi tror, och förtjänar massa beröm, från oss själva, inte minst, utmaningar eller inte! Tack Clara för alla olika och inspirerande inlägg, du utmanar mitt bloggtänkande😉
Ja jag håller med jag har ett barn med neuropsykiatriska diagnoser och jag behöver snarare det du beskriver, få tid att vila och utrymme att göra något för min skull och inte göra för mycket. Går lätt in för att lösa allt kring sonen men man får lugna sig och backa lite. Behöver även ge min yngsta son utrymme och närvaro.Just nu är jag nedstämd till och från pga situation. Det är tufft.
Hej Anna, vad klokt att även du inser att du behöver backa i alla omsorger och ha tid för dig själv❤️Man vill ju vara en supermamma jämt – och sanningen är att den allra bästa mamman blir man när man får vila lite från barnen, och fylla på med egen energi😊Det sista har jag börjat skriva lite mer öppet om hur vi har det hemma, utan att lämna ut barnen för mycket. Det är jättetufft att ha diagnos/-er, men det är också jättetufft att vara anhörig💔Så ta hand om DIG mitt i allt, och ge dig credit för allt du gör, och är! Styrkekramar🤗
Stort tack för upplyftande ord!❤️ Ja vila och få ny energi är så viktigt.
Tack själv Anna, för din kommentar🙏Precis, och när vi har det jobbigt och ger mycket av oss själva till andra blir det ännu viktigare❤️🔥Så ta hand om dig och ja, det här blir även en påminnelse till mig själv, och förhoppningsvis till fler därute som läser: Att värna sig själv, att vara sin egen bästa vän, det borde vi alla vara hela tiden. (Varför är det så lätt att glömma det)? Ha en fin helg allihop, här väntar frukostrast nu med kaffe, ostmackor och bloggande. Plus massor av snö utanför. Kram🤗
Åh, nu trillade poletten ner för mig! Jag behöver precis det du skriver om tror jag. Har haft lite svårt att läsa bloggen på sistone pga Claras olika utmaningar, har känt en press eller stress att leva upp till och ta efter. Skrev själv mycket listor förut, styrde upp och hamnade i en snöbollseffekt där jag skulle ha koll på allt och slutade i stress. Har inte hittat ett vettigt sätt att komma ur det, har inte kunnat släppa det, så har liksom gått med såna här tankar länge och tyckte de föll på plats nu när jag läste din kommentar! Känns plötsligt logiskt att min utmaning är att sänka ribban och koppla av mer – och framförallt att jag ska se det som ett riktigt projekt, likvärdigt de utmaningar Clara gör och delar med sig av 😊
Hej Martha, vad roligt om det var till mig du skrev, vad glad jag blir att din polett trillade ner av min kommentar i så fall☺️Att koppla av mer är verkligen en utmaning för många, och just därför så viktigt, som sagt. Är helt övertygad om att sänkta krav och ambitioner verkligen skulle leda till att fler blev gladare, lugnare och friskare☺️Att få dega i soffan, krypa ner under täcket och bara vara, säga nej till promenaden/träningspasset osv. Varför? För att man känner för det, och/ eller behöver vila! Någon mer anledning behövs inte.
Därmed inte sagt att det är fel att sätta upp mål, och pusha sig själv, absolut inte! Men det ska vara för att MAN SJÄLV vill, inte för att någon annan föreslagit det, eller att man känner sig tvungen. Så stort lycka till med din utmaning nu och trevlig helg🥰
Hej!
Här kommer en kommentar som inte alls har med dagens inlägg att göra. Ville bara säga att jag lyssnade på ditt vinterprat idag under en promenad i den snöiga skogen med min bebis sovande på magen. Att lyssna på det kändes som att vara i en varm kram. Känner mig ganska skör för tillfället, och det var precis vad jag behövde. Så tack!
Hej Klara! Här kommer fler kramar 💜 var rädd om dig.
Det gör mig glad Klara ❤️ hoppas du får börja må bättre med ljusets återkomst. Det är tufft att få en bebis – på alla plan
Så intressant vinkel – som många skriver blir nog utmaningar stressande för en del.
Jag – som i princip aldrig kommenterar på bloggen – tänkte faktiskt häromdan att jag måste skriva till Clara att bloggen blivit så rolig och inspirerande på sistone med alla utmaningar som gör mig inspirerad 🙂
Hoppas alla kan hitta ett sätt som funkar att förhålla sig till utmaningarna. Det är ju så när man följer bloggar över tid att det ibland kommer perioder när man känner att man står bloggaren närmare eller längre ifrån.
Iaf: tack för all inspiration senaste tiden Clara!
Kram
Vad GLAD jag blir Lina 🤗❤️ kram och tack för peppen
Så många kloka kvinnor i detta kommentarsfält ♥️♥️♥️
Jag älskar utmaningar! Att ha en tidsgräns för något motiverar mig för att jag vet att det inte är för evigt och då känns det kul och lustfyllt att försöka nå ett mål. Dessutom blir det alltid en förändring som håller i sig även efteråt. Brukar köra veganskt och sockerfritt en månad per år tex. Det gör att jag har dragit ner på socker och äter veganskt oftare. Funkar bra för mig för att komma igång med en vana jag vill ha.
Heja ✨❤️ det är häftigt att utmana sig och märka att man utvecklas och klarar jobbiga saker
Min dörr är totalt (totalt) stängd för nya ”utmaningar” jag ryser av bara tanken att det önskas av mig. På jobbet ska man år efter år utmana sig själv att bli mer effektiv (jobba fortare med samma lön) ta sig an utmaningar osv. På hemmaplan tar jobbet liksom ALDRIG slut. Man ska bidraga med allt man har prick överallt, flickafadder unhcr ge generösa bidrag vid tv galor spara i aktier sälja alla saker man inte använder vara en hustru ha städat hem så barnen spontant kan ta hem vänner gärna engagera sig i skolfrågor vara medmänniska och nu senaste året minska klimatavtryck (köpa mjölk för 25 kr litern) sluta med laktos äta mer veg men helst fallfrukt (att barnen vägrar beror på dålig uppfostran).
Jag har aldrig i livet känt att jag duger som jag är, aldrig. Finns alltid några som anser att mitt bidrag till jordelivet inte räcker.
Du duger, du är duktiv och det du skrev var mycket som jag känner ifrån mitt eget liv. 🙂
<3
Din sista mening: ja, så är det och därför ska man inte ens sträva efter att mäta sig med den måttstocken. Är det kanske mer dina egna krav på dig själv eller omgivningens? Man har olika faser i livet, ibland orkar man bara hålla näsan över ytan, ibland kan man simma långa sträckor.
Fler tankar från mig:
* ta sig an utmaningar på jobbet- det skapar en himla stress och ibland (beroende på jobb) är det bättre att bara säga som det är, att nu passar det inte i mitt liv.
* ge bidrag- nej, det måste man inte. Kanhända att du nån gång i framtiden har mer pengar över och kan bidra då. Eller inte.
* spara i aktier- behöver man inte heller men om man har pengar över och gärna vill investera så det lugnare med aktiefonder eller att köpa guld.
* sälja saker man inte använder – om man inte behöver pengarna kan man skänka dem, det blir mindre stress. Annars kan man stoppa dem i ett förråd och sälja i framtiden. Finns mycket som blir mer värt ju äldre det är. (Och mycket som helt tappar värdet 😀).
* ha ett städat hem- de allra flesta barn ser inte röran över huvud taget (varför skulle de annars ha så stökiga rum). Tror att de flesta av barnens kompisar uppskattar mer att känna sig välkomna än att ”mötas” av en städstressad mamma.
* engagera sig i skolfrågor- kanske också kan stå på vänt ett år eller två. Det räcker att du är engagerad i de egna barnen. Att de är trygga i skolan och lär sig ett och annat får vara nog ibland.
* minska sitt klimatavtryck- bättre med lite än inget, man får inte ha så stora krav på sig att det går ut över måendet för mycket.
Ställer du samma krav på andra som på dig själv? Jag har ju ingen aning men tror inte det. Var snällare mot dig själv.
Utmaning med x antal träningspass, städa en kvart om dagen, grönsaksutmaning osv. Nej tack. Tycker att bloggen blivit ointressant för mig (och då är jag redan på den nivån dit du försöker nå genom dina utmaningar, så det borde ändå tilltala mig).
Känns för mig att du fått lite hybris? Vet inte hur jag skulle beskriva känslan av bloggen bättre.
Ny lägstaribba för hybris: att vilja äta mer grönsaker
Hoppas du inte anklagar dina vänner för samma sak när de berättar om sina drömmar och mål. Lite trist kompis-stil tänker jag.
Intressant att du drar in vänskap, dömer du mig som vän utifrån min kommentar här?
Ja, av din nedlåtande attityd och samtidiga upphöjande av dig själv så gör jag faktiskt det. Hoppas den här tonen bara används mot mig och inte mot någon stackare i din omgivning.
Underbaraclara: Härskarteknik så det visslar om det. Att skriva ärligt är nedlåtande attityd (vill du tolka in det, så gör du det såklart), därför tycker du att jag är dålig vän.
Säger väl mer om dig än om mig.
Önskar dig en fin dag, Clara. ❤
Ja dina kommentarer är verkligen ett skolboksexempel på härskarteknik. Först konstaterar du att allt som jag kämpar med har du redan uppnått. Och sedan menar du att jag har hybris. Och så avslutar du med ett rött hjärta och en önskan om en fin dag. Vad är det om inte härskarteknik?
Gå och ät en pepparkaka så kanske du blir snäll.
Om du tycker att äta mer grönsaker är hybris är du nog måttligt kul som kompis.
Hej Lenni!
Du har såklart rätt till dina tankar och känslor.
Om inte Claras blogg passar dig längre undrar jag varför du fortsätter att läsa den och dessutom ta dig tid att lämna en kommentar.
Det är Claras blogg och hon bestämmer såklart vad hon vill skriva om. Precis som du bestämmer vad du vill läsa och kommentera.
Jag har följt hennes blogg sen i somras då jag även läste igenom många av hennes gamla inlägg. Det jag har lärt mig om Clara är att hon svara på samma sätt, tonfall etc som den som kommenterar.
Jag har läst konversation mellan dig och henne här och jag förstår fullt ut varför hon svarar som hon gör. Är det någon som försöker använda sig av härskarteknik så tycker jag att det är du Lenni.
Precis som du har rätt till dina tankar och känslor så har även jag det.
Jag vill avsluta med att jag ser fram emot varje nytt inlägg här på bloggen.
Jag förstår precis vad du menar, Lenni!
Jag tror också man får tänka att Claras fritid och arbete hänger ihop mycket mer än för de flesta! En utmaning för Clara = intressant och engagerande innehåll till bloggen, hon slår så att säga två flugor i en smäll med ett hälsoår eller en läsutmaning. För de flesta finns inte den typen av överlappning vilket gör det mindre görbart! Eller tänker jag fel?
Min tanke också, vi som har andra typer av jobb utmanar oss själva hela tiden – men med arbetsuppgifter som inte har med det egna jaget att göra. Jag tror det spelar rätt avgörande roll här. Själv fokuserar jag på att räcka till som kollega och småbarnsförälder, det räcker gott och väl för mig.
Jag tror att det är en personlighetsfråga framför allt. Vet många i min omgivning med krävande jobb som hittar på utmaningar för sig själva. Att lägga sig i tid om kvällarna för att klara av stressen, att börja träna för att orka med sitt jobb med tunga lyft, att försöka ge sig själv stimulerande kulturupplevelser efter tunga dagar med att möta svårt sjuka patienter…
Blir så imponerad och full av kärlek inför deras strävanden. Och pepp! Bitterhet tror jag gror när man själv känner sig handlingsförlamad men ser andra handla och deras liv förvandlas.
Vad roligt att min kommentar gav inspiration till ett helt inlägg! Och i sin tur så många fina och intressanta kommentarer. Som du skriver i din kommentar här Clara så är vi ju alla komplexa och motsägelsefulla. Jag kan visst också sporras och inspireras av utmaningar och projekt ibland. Har till exempel gjort runstreak på 100 dagar, och haft en rensa hemmet-utmaning i en månad. Men som flera har påpekat passar det kanske olika bra i olika perioder i livet. Just nu har jag det väldigt intensivt på jobbet, så det är nog därför jag blir lite provocerad av detta och känner att jag orkar inte. Känns skönt att läsa från flera här att det är helt ok att det är så. Bra att du Clara skriver i inlägget att du fokuserar på en sak i taget, du gör inte alla utmaningar på en gång. Jag är ändå imponerad av att du lyckas bibehålla dina goda vanor även efter att utmaningen är avslutad.
För mig är syftet med utmaningen avgörande för hur jag upplever den och att den är i rätt tid.
Att som normalviktig utmana mig i kosten för att se snyggare ut motiverar mig inte, det blir bara jobbigt. Men fokusera på kosten för att orka träna och bygga muskler fungerar mycket bättre. För det gynnar att jag håller i träningen som var mitt bästa läkemedel vid utmattning och största friskfaktorn idag.
Att utmana mig i att veckovis ägna tid åt att gå igen familjens vecka och matplanering motiverar mig för det är också en friskfaktor som minskar min stress.
Många av Claras utmaningar är precis sådana som jag vill ha, som får mig att prioritera det jag vill göra och som ger mig njutning och återhämtning. Inte för att bli bra/duktig.
Tänker att hur man reagerar på utmaningar mycket beror på om de kommer inifrån en själv, från en genuin nyfikenhet på att se om man klarar att göra något på ett annorlunda sätt, eller om man känner att alla utmaningar kommer utifrån, från omgivningen, föräldrar, kompisar, grupptryck, sociala medier etc. Tror det är stor skillnad på vad man känner om man själv valt att utmana sig eller bara känner sig tvungen att hänga med för att få lov att tillhöra sin flock. Vi är ju alla beroende av andra människor och många av oss kanske begränsas av att vi vill ställa upp, vara duktiga mm för att bli accepterade och omtyckta av vår omgivning. Om vi vet varför vi vill klara våra utmaningar mår vi i regel betydligt bättre än om vi ser det som ett måste, ett nödvändigt ont. Vi behöver nog också ha mycket respekt för att vi är olika som människor och befinner oss i olika livssituationer. Detta skrivs av en som kämpat med negativa känslor och varit stresskänslig hela livet. Det har blivit bättre med åren, men jag kan fortfarande som snart 60-åring inte säga att jag är fri från negativ stress. Livet är svårt ibland och ibland är det alldeles underbart! Önskar er allt gott!
Väldigt bra inlägg och många kloka kommentarer! 💕 Känns skönt att läsa att fler känner samma som jag inför utmaningar, att man har nog av dem (i perioder) utifrån t.ex jobb, barn eller sjukdomar. Som någon skrev orkar man bara ha näsan över ytan ibland eller som andra nämnde, det är nog utmaning att bara orka duscha och ta sig igenom dagarna, överleva. Och som andra varit inne på; en utmaning kan vara att vila mer, satsa på återhämtning och egentid. En stor kram till alla medkännande människor här, så fint hur vi kan stötta varandra, 🤗💕
Jag tycker att det blir extra intressant att läsa här då det exploderar lite. Många gånger är läsarkommentarerna pepp och kärleksfulla, glada och uppmuntrande. Ibland blir det så här. “Du får mig att känna mig dålig.” När vi tycker illa om sådant som andra tycker, gör eller står för handlar det faktiskt mest om oss själva. Det bästa vi kan göra i de stunderna är att vända oss inåt och fundera över vad det är som gör så ont eftersom det är långt mer effektivt att hantera oss själva än någon annan. Somliga peppas av utmaningar (jag, precis som Clara). Andra gör det inte, utan behöver något annat. Att lära sig hantera två tankar samtidigt är en fin väg framåt. “Att Clara gillar utmaningar betyder inte att jag är en dålig person om jag stressas av sådana. Det betyder bara att Clara gillar utmaningar och att jag behöver ett annat sätt att ta mig an livet. Vad behöver jag?”
Du är klok du Monnah <3 tack för att du alltid kommenterar så flitigt och vänligt!
Så många kloka tankar bland kommentarerna! Själv tillhör jag dem som för tillfället har nog med utmaningar i vardagen som det är. Vad jag kommit till insikt om, är att många “måsten ” inte i själva verket är måsten, men inlärda handlingssätt som jag inte kunnat ifrågasätta. T.ex hade jag länge den känslan av att jag bör baka till kalas. Avskyr att baka, så det har jag slutat med nu. I höstas gick hela grannskapet inför att minska belysningen för att spara el. Som en följd av detta skippade vi också all jag julbelysning i trädgården. Vilken befrielse det vara att slippa rodda runt med ljusslingor, även om det bara tar en eftermiddag att sätta upp. Blir nog inga mer ljusslingor hos oss, oberoende av elpriser. Kanske detta i själva verket är min utmaning nu, att rensa bort onödiga plikter.
Tror det många gånger möjligen handlar om att många kanske identifierat sig med Clara och sedan känner att de inte gör det längre på vissa plan. Inget konstigt med det alls. Tänker att det kanske är det som det handlar om ibland, att många läsare kanske känt igen sig i Claras inlägg som för några år sedan mer frekvent kanske handlade om utmattning och högkänslighet, om att vara introvert och att hushålla med energi och tid, och de som kanske kände igen sig och uppskattade dessa inlägg blir provocerade (?) av de senaste årets frekventa inlägg om träning, kost och utmaningar. För det tilltalar inte den gruppen (men som för övrigt många andra läsare uppenbarligen älskar). Det är ju helt enkelt så Claras liv ser ut vilket hon delar med sig av.
Man får ju inte glömma att Clara är en levande individ och vi människor förändras och utvecklas konstant genom livet. Och vi går inte alla i samma riktning.
Kram och trevlig helg!
Vilken bra analys!😊
Tack för inlägg och kommentarer! Intressant!
Tänker som flera redan har kommenterat att detta med vad du ska göra samt alla utmaningar du på senaste tiden har skrivit om på bloggen – är det ett aktivt val att ändra fokus på bloggen?
Eller har det att göra med att du nu börjar få ork till att göra utmaningar efter din utmattning? Funderar själv då jag tampas med hur mycket jag orkar och klarar av. Är inte fullt tillbaka än, och jag undrar ibland om jag nånsin kommer att komma tillbaka till full ork igen.
Hej, vi allanu kanske hanterar utmaningar på olika sätt. Jag exempelvis skulle alltid tänka på ordet “lagom”, det är jättesvårt för mig att inte överdriva. Exempel: Jag skulle träna (eller gôra sjukgymnastik) fôr.att få mer syrka och koll.på min hôfta. Jag överdrev helt och hållet och efter ett tåg då kunde jag knappast röra mina ben längre. För mycket träning var inte alls bra, skulle jag lära mig…. Och nu är det kanske min utmaning att göra lite av allt, och inte överdriva…. Och därför tänker jag ibland: Ok, Clara skriver om en ny utmaning. Men jag ska bara lära mig bara att ts det lugnt.
Det kan verkligen vara en utmaning att göra lagom! Det kan jag känna mig igen, det är ofta “allt eller inget” för mig. En utmaning för en person kan vara att få mer gjort, för en annan att göra mindre. För någon att äta mer grönsaker, för någon annan att unna sig att en kaka till kaffet med gott samvete. Bra att tänka på!
Jag uppskattar denna bloggen mycket med inlägg om vardagen, tankar om ditt eller datt, smarriga recept, organisering av utrymmen, renovering med mycket mer…
Däremot “utmaningar”. Njae… Jag tycker inte det är så roligt att läsa. Inte för att jag är stressad att jag måste göra samma sak, utan tänker mer att det mest är intressant för dig själv (men jag läser att andra uppskattar dessa inlägg) och blir mer som “listor” eller läxor på nåt sätt. För mycket självanalyserande för mig.
Kanske för att jag själv inte gör utmaningar på det sätter för mig själv. Jag trivs med mitt sätt att städa (funkar för mig), älskar att läsa böcker och gör det därför (hade jag haft ett mål med det hade det känts som något trist). Skulle säkert behöva träna mer. Men då tänker jag det iallafall inte som en “utmaning” utan bara att jag försöker göra det.
På jobbet har man ju utvecklingssamtal där man på liknande sätt utvärderar det ena och andra. På fritiden tycker jag det känns skönare att inte göra det. Även om man självklart gör förbättringar spontant med det ena och andra då och då.
Jag gillar dina inlägg om utmaningar och om hur du tar dig an vardagliga “problem” som städning och träning. De är inspirerande och roliga att läsa. Hade jag fått önska så hade jag gärna sett fler i framtiden.
Jag tycker det är lite fascinerande att många tänker att utmaningar per definition måste innebära att göra mer. En utmaning är väl just att göra det som kanske inte faller inom ens invanda mönster och rutiner för stunden?
Vårt familjeliv är ofta helt galet, flygande fläng på det mesta. Jag inser därför att en rimlig utmaning för mig är att hitta 20 minuter varje dag att göra något återhämtande. En dag kanske det är ett kort träningspass, en morgonpromenad, eller en stunds snooze en extra orkeslös morgon.
Men jag tänker just med utmaningar att det handlar om att klura ut vad man behöver och skulle må bra av, men som liksom alltid försvinner lite i vardagsbruset.
Älskar således att läsa om dina utmaningar, som bevisligen är helt rätt för dig och ger dig massa energi. Som i sin tur peppar mig att göra något bra för mig själv. Tack! ❤️
Intressanta diskussioner här!
Jag får lust att starta en blogg om konsten att slappna av och göra ingenting, känns som något som behövs i vår tid. Jag skulle kunna ge utmaningar som att “idag ska du sitta med din tekopp och titta ut genom fönstret i en kvart och bara låta tankarna fara som de vill” Problemet är bara att jag är för oföretagsam för att blogga eftersom jag är bra på att ta det lugnt och njuta av livet…😆
Snälla JA! Här har du en läsare garanterat 😄❤️
Faktum är att Clara gjorde detta typ hela december i sin adventskalender… Tips är att kika tillbaka där! 😀
Jag uppskattar Claras olika utmaningar eftersom de ger mig en möjlighet att fundera över vilka områden jag vill utmana mig själv på. Vad vill jag ha mer av i mitt liv? Vad vill jag ha mindre av ? Vi har väldigt olika liv men jag har känt mig så inspirerad av inläggen om träning eftersom jag mer och mer insett att jag både behöver och kan prioritera just det. Efter alla, alla år med barn hemma är det nu bara jag och mannen. Efter alla år med mycket jobb så kan jag äntligen jobba mindre. Så läste jag om Clara och hennes PT och tänkte “vad tusan, kan Clara ha en PT så kan väl jag”.