I söndags påbörjade jag höststädningen av trädgården. Bar bort utemöbler, tömde krukor som inte tål frost och slängde jord på komposterna.

-Fasen vad jag dragit fram?! muttrade jag för mig själv medan jag kånkade bort allting under svett och stånkande. Men så lätt jag bar fram allting i april – med energi och glädje!

Mina pelargoner fick komma in i värmen på verandan. De röda kommer inte övervintra.

Men den här skönheten i bakgrunden gör det definitivt. Och blommar in i november brukar i alla fall alla pelargoner kunna göra. När de först tas in i värmen upplever de en andra sommar.

Min trädgårdsenergi dippar i mitten av augusti för att vara obefintlig i oktober. Trots att luktärterna fortfarande blommar så gitter jag inte ens klippa in av dem. Jag minns och jämför det med vårens första bukett som andäktigt plockas in och ställs på hedersplatsen i köket.

En fin grej med snön är att den hjälper en med trädgårdströttheten. Plötsligt blir allt bara vitt och så slipper man skiten i ett halvår. Som tur är dröjer det dock ett tag tills snön kommer. För även om jag inte orkar arbeta i trädgården njuter jag fortfarande mycket av att titta på den. Ungefär tills alla löven trillat av.

Jag tömde också ur badkaret, skrubbade det rent och bar undan det för vinterförvaring.

Något jag inte ska göra i trädgården i höst? Jag ska inte lägga EN ENDA KRONA på att plantera lökar! Lökar känns som något som passar bäst i södra Sverige där det är lite snö. För här hinner de knappt upp innan de döljs av perennerna. Pärlhyacint, krokus, scilla och tazett är det enda som verkligen är värt att satsa på. Alla olika tulpaner kan däremot dra dit pepparn växer!!! Känner jag nu i alla fall, men i slutet av maj lär jag förbanna mig själv för detta beslut.

Håll utkik efter kommande bittert lök-inlägg!